En seger till Jehovas ära
”De ropade: ’Jehovas och Gideons svärd!’ Och de stodo var och en på sin plats runt omkring lägret.” — Dom. 7:20, 21, Amer. stand. övers.
1. I synnerhet när är vishet bättre än krigsredskap eller vapen?
JEHOVA är en stridens Gud, som inte vet av något nederlag. Ingen ensam fiende och ingen sammanslutning av konspiratörer kan på slagfältet ställa upp tillräcklig styrka för att mäta sig med hans. Ingen motståndare i hela universum kan överträffa honom i krigskonst. Så makalös är hans vishet, att han med stridskrafter som är nästan löjeväckande obetydliga kan jaga väldiga härar på flykten. På grund av sin vishet i att överlista sina fiender behöver han inte tillgripa sin allmakt för att vinna segrar. ”Bättre är vishet än krigsredskap”, när visheten är från ovan. — Pred. 9:18.
2. Varför kan Jehovas vittnen intyga detta, att vishet är bättre än vapen eller styrka?
2. De sanna kristna som är kända såsom Jehovas vittnen kan intyga denna sanning. Därför att de ledes av den vishet som kommer ovanifrån, löper deras kedja av segrar över världsliga nationer, som har uppsjö på de senaste krigsvapnen, alltjämt obruten. De kan tillämpa Paulus’ ord på sig själva: ”Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför [eng. övers.: genom] Gud, att de kunna bryta ned fästen.” (Jak. 3:17; 2 Kor. 10:4) De kan lida förluster i striden, då de motstår ”den närvarande onda världen”, som ”är i den ondes våld”, hans som är Satan, djävulen; men de vinner över förföljelserna och pöbelattackerna, fängelsestraffen och de statliga förbuden, ja, till och med triumferar över verkställandet av dödsdomar, ty deras arbete i hans tjänst går framåt, deras antal ökas kraftigt, och deras livsrättigheter i en ny värld är säkra och vissa. (Gal. 1:4, 1878 års övers.; 1 Joh. 5:19; Upp. 2:10) För detta ger de äran åt Gud, därför att det är hans beskydd och vägledande vishet som skänker seger. När de ställer upp sitt lilla fåtal mot en väpnad värld, förstår de orden i Predikaren 9:14—16: ”Det var en liten stad med litet folk uti, och dit kom en stor konung, som belägrade den och byggde stora fästen emot den. Och där fanns en man, som var fattig men vis; och denne räddade staden med sin vishet. Och ingen hade tänkt på denne fattige man. Och jag sade: Vishet är bättre än styrka.” (Sv. Fribapt. övers.) Världen kommer ihåg och avgudar sina krigshjältar; den skulle säkrare komma att bli bevarad, om den inte åsidosatte och glömde visheten från ovan. — Pred. 7:13.
3. På vilken punkt vänder vi åter vår uppmärksamhet till det drama som gäller Gideon och de tre hundra, och vad är resultatet av hans rekognoscering?
3. Principen att ”bättre är vishet än krigsredskap” finner bekräftelse i det profetiska drama som gäller Gideon och hans tre hundra kämpar. Från vårt föregående nummer erinrar ni er säkert, att de ur sitt sinne hade avlägsnat den snärjande Baalsdyrkan och ur sin krets hade rensat bort de räddhågade och själviskt lata. Med antalet reducerat till blott tre hundra stod de nu inför en motståndarstyrka på minst 135.000 krigare. Situationen krävde en klok strategi. I lydnad för Jehovas befallning beger sig Gideon på en rekognosceringstur bland det midjanitiska lägrets förposter och lyssnar obemärkt på två av fienderna. Den ene berättar en dröm om en kornbrödskaka som rullade in i lägret och slog omkull ett tält, och den andre uttyder drömmen: ”Detta betyder intet annat än israeliten Gideons, Joas’ sons, svärd; Gud har givit Midjan och hela lägret i hans hand.” Gideon vände tillbaka till sitt eget läger och ropade: ”Stån upp, ty HERREN har givit midjaniternas läger i eder hand.” — Dom. 7:9—15.
4. Vad lär de kristna i våra dagar känna genom att bespeja fiendens ställningar, och vad hör de ibland från fiendens egen mun?
4. En kornbrödskaka är inte mycket, och likväl slog den omkull ett tält. Gideons tre hundra var oerhört underlägsna till antalet, men Gud underrättade dem genom denna dröm om att de skulle slå Midjan på flykten. De smorda vittnena i denna tid är jämförelsevis mycket få, men Jehova öppnar deras ögon för svagheterna hos denna världens olika system. När de kristna utforskar fiendernas ställningar, urskiljer de den falska ståndpunkt som kristenhetens religioner intar, ruttenheten inom dess politik, glupskheten hos dess handelsväsen, den brinnande maktlystnaden hos ledarna för dess militärväsen. Män som känner världens förhållanden inifrån hörs ofta klaga över det sorgliga tillstånd som råder inom världens religion, politik, finansväsen och militärväsen, vilket allt tycks ropa på ett tredje världskrig. Man kan höra fientliga världsmänniskor med egen mun fördöma sig själva och ibland berömma Jehovas vittnen för deras rättskaffenhet som människor betraktade och för deras nit som kristna. Inte så att förstå, att de gynnar Jehovas vittnen, men de verkliga förhållandena framtvingar dessa erkännanden från ovilliga läppar och nödgar ögonen att öppna sig för handskriften på väggen. (Dan. 5:5, 25—28; Luk. 19:22) Liksom midjanitens dröm är de kristnas orubbliga mod ett tvåfaldigt tecken: om tillintetgörelse för fienden och om befrielse för den gudaktige tjänaren. ”Vackla icke för ett ögonblick inför edra motståndare, ty eder oförskräckthet kommer att vara ett säkert tecken för dem på deras kommande tillintetgörelse, men för eder kommer den att vara ett förebud, från Gud själv, om eder befrielse.” — Fil. 1:28, En amer. övers.
Krigslisten och angreppet
5. Hur och med vilken utrustning satte Gideon i gång angreppet?
5. Upp! Stå upp! Gör er redo till strid! Gideon återvänder från sin nattliga rekognoscering och eldar sin lilla skara till stridsiver. Han delar sin styrka i tre hopar på hundra i varje och sänder ut dem i nattens mörker till aktion. Ned för Gilboa bergs sluttningar går de en och en, en stillatigande rad av gestalter som till sist omsluter de sovande midjaniternas läger, vilket breder ut sig i Jisreels dal, vid foten av Morehöjden i norr. Var de väl beväpnade, dessa tre hundra? Nej, inte från militär synpunkt. De skulle bli föremål för hånfullt skratt och löje från högmodiga militarister. Var och en hade en basun, en kruka och en fackla inuti krukan. Var och en kände instruktionerna, hade sin angivna plats, i den glesa linje som sträckte sig runt omkring lägret och såg åt Gideons håll i väntan på ett tecken från denne. Vid den givna signalen stötte var och en med kraft i sin basun, slog sönder sin kruka och höll upp den eldbrand som på detta sätt avtäcktes, och ropade: ”Jehovas och Gideons svärd!” — Dom. 7:1, 15—20.
6, 7. Hur effektivt var detta angrepp mot midjaniterna, som företogs på ett så sällsamt vis?
6. En scen av vildaste förvirring och skräck följde nu i det midjanitiska lägret. Då nattens tystnad liksom rämnade av stötarna från tre hundra basuner, dess stillhet bröts av ropen från tre hundra strupar, dess mörker genomträngdes av de spöklika flammorna från tre hundra facklor och då därtill kom paniken hos midjaniternas skrämda boskap, är det lätt att förstå den vilda skräck som bemäktigade sig inkräktarna. Ropen och basunstötarna rullade tvärs över lägret och träffade Morehöjdens sluttningar endast för att studsa tillbaka över den förvirrade scenen och med kraft slå emot Gilboa bergs klippvägg, och när ljudet förstärktes och mångfaldiga ekon svarade, tycktes det som om själva höjderna vaknade och stämde in i ropet mot Midjan. De återskallande ekona träffade fienderna från alla håll, och när dessa tumlade ut ur sina tält, vidgades, sömniga ögon i skrämd häpnad över de hoppande flammorna som belyste skugglika gestalter och satte vidskepliga mäns fantasi i brand. Då midjaniterna trodde att basunerna tillhörde en talrik här som hade trängt in i deras läger, förmodade de att deras fiender befann sig mitt ibland dem, och därför vände de sina svärd mot varje man de mötte, mot sina egna. I förvirring och skrämsel rusade de vilt omkring och ökade larmet genom sina egna skrik, till dess de kunde sluta upp med att planlöst rusa hit och dit och inrikta sig på att fly mot vadställena vid Jordan och sitt eget land. Nervkriget hade smulat sönder deras behärskning, och de flög på varandra innan de slutligen hals över huvud tog till flykten. Fruktan, som smittade av sig, spred sig likt en farsot, och skräcken gav vingar åt de flyende. (5 Mos. 20:8) Ingen krigslist har någonsin varit bättre uttänkt, bättre verkställd eller rönt mera fullständig framgång. Domarboken 7:20—22 lyder:
7. ”De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i basunerna och stötte i dem; och de ropade: ’Jehovas och Gideons svärd!’ Och de stodo var och en på sin plats runt omkring lägret; och hela härskaran sprang; och de ropade och drevo dem på flykten. Och de stötte i de tre hundra basunerna, och Jehova vände varje mans svärd emot hans medbroder och mot hela härskaran; och härskaran flydde.” — Amer. stand. övers.
8. Varför var denna krigslist så verkningsfull i att injaga skräck hos midjaniterna och deras bundsförvanter, och i vilket tillstånd befann de sig vid stridens slut?
8. Genom att de tre hundra israeliterna följde de stridsanvisningar som Jehova hade givit genom Gideon och genom att Gud manövrerade den förvirrade fienden till att förgöra sig själv, vann de seger utan köttsliga vapen. ”Bättre är vishet än krigsredskap.” Rop och basun- eller trumpetstötar brukade föregå angrepp: ”Gud har dragit upp [mot fienden] med ett rop, HERREN med ljudet av en basun.” ”Och om I i edert land dragen ut till strid mot någon eder ovän som angriper eder, så skolen I blåsa larmsignal med trumpeterna.” (4 Mos. 10:9; Ps. 47:6, eng. övers.) Vanligen tillkännager en basun eller trumpet att en hop eller trupp rycker fram, så att när var och en av de tre hundra hade en basun föreföll det midjaniterna som om tre hundra hopar eller trupper hade kommit över dem i stället för endast tre. Vid slutet av denna strid, som hade börjats på ett så uppseendeväckande sätt, var de förtryckande midjaniterna och deras medsammansvurna döda, och Israel var befriat från deras grymma herravälde.
9. Vilket påstående gör de motbildliga förtryckarna, och hur och när bestreds det?
9. De nutida midjaniterna och deras bundsförvanter, Satans synliga redskap som härskar över och förtrycker jordens folk och i synnerhet strävar efter att krossa dem som tjänar Jehova, påstår sig vara den ”överhet” som omnämnes i Romarna 13:1. Men de motbildliga tre hundra, den smorda kvarlevan av Kristi kropps, lemmar under befäl av den större Gideon, Kristus Jesus, bestrider detta påstående. Den 5 augusti 1928 gjordes i en resolution med titeln ”Förklaring emot Satan och för Jehova”, vilken antogs av 12.000 vittnen som var församlade i Detroit i Michigan och vilken senare trycktes. på åtskilliga språk och spriddes i millioner exemplar, detta uttalande: ”Hädanefter skall vårt fältrop vara: JEHOVAS OCH HANS SMORDES SVÄRD!” Hela tankegången i denna Förklaring och det offentliga föredrag ”En härskare åt folken” som åtföljde den, vilka båda vid detta tillfälle utsändes i radio över en kedja av mer än 100 radiostationer i Amerika och Kanada, var den att Satan var denna världens gud och att de olika nationernas ledare var hans representanter och att ingen jordisk nation hade Jehova till sin Gud. Sanningen att Jehova Gud och Kristus Jesus, och inte de världsliga politikerna är den i Romarna 13:1 omtalade överheten gjordes klarare och fick vidsträcktare publicitet alltifrån 1929, i synnerhet genom Vakttornets (moderupplagans) nummer för den 1 juni och 15 juni det året (på svenska 1 och 15 augusti 1929).
10. Hur har de nutida Jehovas vittnen i denna sin inställning stöd i Jesu och de första kristnas handlingssätt?
10. Apostlarna betraktade inte de världsliga politikerna som ”överheten”, i annat fall skulle de aldrig ha sagt till dem: ”Vi böra lyda Gud mer än människor.” (Apg. 5:29, eng. övers.; 4:19) Inte heller gjorde Jesus det, han som avslöjade och avklädde finansväsendets och politikens och den falska religionens ”furstadömen och makter” såväl som de osynliga demonmakterna. (Matt. 4:8—10; 6:19—21; 19:23, 24; 21:12, 13; 23:1—33; Luk. 13:31, 32; Joh. 8:44; 18:36; 19:10, 11; Kol. 2:14—17, Sv. Fribapt. övers, och eng. övers.) För de första kristna blev dessa mäns makt lika död som de förstfödda i Egypten vid tiden för den tionde plågan, som utgjorde en bild av de världsliga härskarnas död vad deras ställning som ”överheten” beträffar. Att de motbildliga förstfödda (”förstlingen eller det förnämsta av hans kraft”) är döda, det framgår när Jehovas vittnen säger inför världsliga domstolar och myndigheter: ”Vi böra lyda Gud mer än människor.” — 5 Mos. 21:17.
11. Hur frigör denna sanning de kristna och driver de nutida midjaniterna på flykten?
11. Därför var det med denna sanning om den sanna ”överheten” som Jehovas vittnen angrep de nutida midjaniterna år 1928 och därefter, och med den klippte de av de band som en gång med orätt fängslade dem i underdånighet under världens styresmän till och med i frågor som gällde tillbedjan, då de menade att dessa styresmän var ”förordnade av Gud”. Kunskapen om att Gud och Kristus är överheten så att säga drev på flykten och krossade världsliga myndigheters makt över de kristna med avseende på tillbedjan av Jehova. Sedan de kom till insikt om denna sanning, höjer de frimodigt sitt fältrop: ”Jehovas och hans Smordes svärd!”
12. Varför ter sig Jehovas vittnen trots sitt jämförelsevis ringa antal likväl som stora skaror för fienden?
12. Denna gamla värld och dess ledare befinner sig i ett mörker lika djupt som det som lägrade sig över Egypten under den nionde plågan, och Jehovas vittnens jämförelsevis glesa skaror omger detta världsläger och tränger in i det. Men för fienden ter sig vittnena som väldiga massor, därför att teokratisk organisation gör det bästa möjliga bruk av den lilla skaran, där var och en intar sin angivna plats, alldeles såsom Gideons tre hundra förblev ”var och en på sin plats runt omkring lägret”. De undervisas och övas i kristen krigförings bästa metoder och manövrer, och när den större Gideon låter sanningen strömma ut som eldsflammor och basunstötar från templet, börjar de skyndsamt återkasta detta ljus och låter det lysa överallt i den förmörkade världen samt höjer sina röster som en basun av lov och pris till Gud och vinnlägger sig om att basunstöten skall vara klar och säker, i det att de med nit utropar de sanningar som gör människor fria från hårda förtryckare. De smorda liknas vid lerkärl, i vilka det dyrbara ljuset förvaras, och för att låta detta ljus lysa förbrukar och uttömmer de villigt sin kroppsliga styrka och låter den till och med brytas ned i döden likt sönderslagna lerkrukor. Men deras föredömliga handlingssätt lyser vidare och ljuset förökas. — 1 Mos. 4:10; Ps. 47:2; 69:10; 119:105; 150:3; Jes. 58:1; 60:1, 2; Jer. 50:15; Matt. 5:14—16; 1 Kor. 14:8, 9; 2 Kor. 4:6, 7; Hebr. 11:4.
13. Varför kan världsmänniskor mena, att Jehovas vittnen är illa utrustade för teokratisk krigföring, men vilket resultat bevisar motsatsen, när sammandrabbningen sker?
13. Världsmänniskorna tänker kanske, att Jehovas vittnen är lika illa utrustade för tjänsten såsom Ordets förkunnare som soldater, beväpnade endast med facklor och krukor och horn att blåsa i, skulle vara för ett köttsligt krig. De är inte utrustade med den ortodoxa religiösa förkunnelsen och inte heller beväpnade med diplom eller betyg från någon teologisk läroanstalt. De använder inte ortodoxa metoder, som t. ex. att sitta stilla i kyrkobyggnader och vänta på att en församling skall komma till dem eller att recensera världsliga böcker och prata politik eller ersätta bibeln med trosbekännelse och ritual eller anordna kyrkliga samkväm och ”bingo”-spel. Men när vittnena börjar tala och låter bibelns ljus lysa, blir fienderna förvirrade och skrämda och kan inte hålla stånd mot de kungjorda sanningarna. (Joh. 7:15; Apg. 4:13) Bibelns ljus är alltför starkt för fiender som länge har sovit i mörker, och därför famlar de i blindo, förbryllade av ett budskap som är främmande för dem. Ur stånd att bygga en bevisföring på bibeln, flyr de till traditionen, till trosbekännelsen, till vad som är skick och bruk, till ritual och ceremoni och formväsen, till dess de befinner sig på fullständig flykt bort från Jehovas sanna tillbedjans land. — Jes. 29:13, 14; Matt. 15:1—9; 23:5; Kol. 2:8.
14. Vad visar, att fienderna är förvirrade och att de omöjligt kan vara ”överheten”, och för vilka är de döda?
14. Då fienderna inte kan enas om en gemensam anklagelse mot Guds vittnen, kallar de dem i ett land för kommunister, i ett annat för imperialister, ett år beskyller de dem för att vara nazister, det nästa stämplar de dem som ”röda”. Världens ledare drabbar samman sinsemellan, grälar och slåss och dödar varandra. Deras egna handlingar visar att de inte kan vara ”överheten”; deras egen virriga inbördes missämja hjälper till att slå ihjäl deras påstående i denna riktning. Söndrade på det religiösa, kommersiella, politiska och militära området, kan de inte bestå utan faller, störtade från sin falska ställning genom sanningsbudskapet och genom sitt eget okristliga beteende. De som tror på bibeln och har fått sina sinnen upplysta ser, att dessa kristenhetens ledare, som förmenas representera Gud, endast har en död tro, en tro som inte är grundad på kunskap och som inte upplivas av skriftenliga gärningar. För Gud är de döda i uppsåtliga överträdelser och synder, och de är så gott som döda för de kristna, som inte längre betraktar dem som ”överheten”, ”förordnad av Gud”. (Matt. 8:22; 12:25; Ef. 2:1; Hebr. 11:1; Jak. 2:26) Jesaja beskriver deras ”död” på detta sätt: ”O HERRE, vår Gud, andra herrar jämte dig hava härskat över oss, men endast genom dig vilja vi nämna ditt namn. De äro döda, de skola icke mera leva; de äro avlidna, de skola icke stå upp; därför har du hemsökt dem och tillintetgjort dem och kommit all deras åminnelse att förgås.” — 26:13, 14, eng. övers.
Andra församlar sig till striden
15, 16. Hur reagerade andra israeliter, när midjaniterna drevs på flykten, och vilken tvist mellan israeliter bilades i godo?
15. I det forntida dramat sopades de skräckslagna fienderna bort mot Jordan i vild flykt genom det oförfärade anloppet från Gideons tre hundra, och denna häpnadsväckande framgång ingöt mod i andra israeliters sinnen och eggade dem till att församla sig till förföljandet. Redogörelsen för detta och för vad som följde därefter finner vi i Domarboken 7:23—25 och 8:1—3:
16. ”Och åter församlade sig israeliterna från Naftali och Aser och från hela Manasse och förföljde midjaniterna. Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd och låtit säga: ’Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.’ Så församlade sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till Bet- Bara, ävensom Jordan. Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till fånga och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid Seebspressen och förföljde så midjaniterna. Men Orebs och Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan. Men Efraims män sade till honom: ’Huru har du kunnat handla så mot oss? Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till strid mot Midjan?’ Och de foro häftigt ut mot honom. Han svarade dem: ’Vad har jag då uträttat i jämförelse med eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?’ Då han så talade, stillades deras vrede mot honom.”
17, 18. Vilka kastade sig in i striden mot den flyende fienden på Gideons tid, och hur kommer dessa olika kategorier till synes i uppfyllelsen, och vilken klass kommer de att utgöra?
17. Efter det inledande angreppet utvecklade sig striden till förföljande av de flyende fienderna, och medan den böljade fram emot Jordan och över den, strömmade förstärkningar från Israel till för att förena sig med de förföljande tre hundra. De första som spontant kastade sig in i striden var från Naftali och Aser och Manasse, stammar från vilka ursprungligen de 32.000 hade kommit, vilkas led dock hade tunnats ut till att bestå endast av de tre hundra som slutligen brukades, detta såsom ett resultat av de olika prov som gick ut på att gallra ut de räddhågade och själviska. Utan tvivel hade somliga, som nu ryckte in för att strida, varit med bland de 31.700 som förut hade skickats hem. Andra, såsom efraimiterna, erhöll kallelsen till aktion när fiendernas flykt redan var i full gång.
18. I uppfyllelsen undergick den smorda kvarlevan rening och luttring i templet för att de skulle göras lämpliga för gudaktig kamp, och när de slutligen var utrustade med tillräcklig sanning för att kunna driva bort Satans synliga representanter från deras olovliga vistelse på Jehovas område såsom ”överhet”, satte de smorda i gång med angreppet. Från bibeln bevisade vittnena att världens ledare hade gjort intrång på en plats som tillhörde Gud och Kristus, och deras frimodighet i avslöjandet och fiendens oförmåga att bemöta det och behålla sin ställning förmådde andra iakttagare att inse, att Satans, hantlangare inte kunde stå på sig såsom ”överheten”. Såsom ”överhet” blev därför dessa världens ledande män döda i de nämnda iakttagarnas ögon, och dessa i sin tur delgav ännu fler människor denna sanning, vilken liksom med en svärdstöt stack hål på fabeln om de förtryckande härskarna som ”överheten”. Några av de första som församlade sig på den smorda kvarlevans sida i början av 1930-talet hade förut känt till vittnena och varit med på möten, men hade likt den själviske förlorade sonen i liknelsen drivit åstad på sina egna behagliga vägar, där de mötte det minsta motståndet. (Luk. 15:11—32) Nu vänder de tillbaka för att tillbedja Fadern tillsammans med ständigt växande skaror av andra som för första gången erhåller inbjudan att taga del i den kristna krigföringen. Dessa förstärkningar som nu håller på att samlas in är Herrens ”andra får”, vilka slutligen kommer att bilda en stor skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål. — Upp. 7:9—17.
19. Sedan när har de ”andra fårens” klass strömmat fram, och på vilken vidsträckt publicitet har detta berott?
19. Var det inte efter det att Egyptens förstfödda hade dött som den blandade folkhopen visas tåga med Israel? (2 Mos. 12:38, 1878 års övers.) Och efter det att midjaniternas makt hade dödats eller krossats genom att de drevs på flykten som stora förstärkningar slöt sig till de tre hundra? Så är det också efter det att den motbildliga tionde plågan och den vilda flykten börjat som de ”andra fårens” klass kommer strömmande fram. Sanningen om att ”överheten” är Gud och Kristus klargjordes 1928 och 1929, och sedan dess har denna skarpa sanning gång på gång svingats som en viktig del av andens svärd. Detta har varit en del av den ständiga, rörliga krigföringen ned genom åren och har fått vidsträckt publicitet, som dragit människors uppmärksamhet till sig, genom tusentals domstolsprocesser som inneburit sammandrabbningar med världsliga myndigheter angående rättigheter att predika, hälsning av flaggor, hyllning av människor, militärtjänst osv. Ju mera sanningens, ljus lyste, ju kraftigare lovprisningens rop och basunstötar återskallade, så mycket mera slöt människor av en god vilja upp i Jehovas vittnens led.
20. Vilka stod upp för att avskära fiendens återtåg, i förebilden och i motbilden, och varför är deras ansträngningar så verkningsfull
20. Midjaniterna och deras bundsförvanter hade invaderat det land som förmodades vara bebott av sanna tillbedjare, hade vanhelgat och plundrat det, utarmat det, lämnat det förött och ofruktbart. Men när de drevs ut av upplivade och stärkta israeliter och flydde mot sitt eget land för att komma undan, fann de att nya styrkor hade dragit ut för att avskära deras återtåg. Dessa nya trupper, efraimiterna, vållade stort manfall bland midjaniterna och dräpte till och med deras båda hövdingar, Oreb och Seeb. Så möts också i våra dagar de på återtåg stadda fienderna av överrumplande styrkor från deras egna organisationer, som plötsligt dyker upp ur deras egna led, och fienderna vet inte, vilken väg de skall fly. När budskapet tränger fram till nya länder, tar ytterligare tusenden upp striden och visar att denna världen för dem är ett dött ting, för vilket det inte finns något hopp om liv. Liksom efraimiterna intar de i striden de poster som anvisas dem av den organisation som har ledningen av de motbildliga tre hundra. Det är när vi står där organisationen placerar oss som våra bemödanden ger resultat, och det är på så sätt vi uppnår enhet i aktionen mot fienden.
21. Hur kan några av de ”andra fåren” känna det, när de först får vetskap om privilegiet att predika, men vilka förhållanden får de insikt om, som klargör saken för dem?
21. Men hur skall vi förstå efraimiternas klagomål över att de inte hade blivit uppbådade tidigare? Då på den tiden, i förebilden, var det Guds uppsåt att använda ett begränsat antal vid det inledande angreppet, för att segern med rätta skulle tillskrivas Jehova. (Dom. 7:2—4) På samma sätt är det inte genom ett stort antal som triumfen över de nutida midjaniterna åstadkommes, och intet kött bör berömma sig inför Gud. Segern måste bli till Jehovas ära. Han behöver inga människor för att kunna driva fienden på flykten; han skulle kunna predika sanningen genom att låta stenarna ropa. (Luk. 19:40; 1 Kor. 1:29) Han valde emellertid att bruka en ”liten hjord”, en smord kvarleva, till att utföra verket att jaga fienden på flykten. Längre fram, när fler och fler av de ”andra fårens” klass tages upp i de stridandes led, kanske somliga beklagar sig över att de inte förr blivit underrättade om dessa bibliska sanningar, så att de kunde ha fått taga större del i arbetet med att predika evangelium. Men de inser orsaken till vad som tycktes dem vara en sent påtänkt kallelse till tjänst, när de får vetskap om Jehovas uppsåt att först församla, pröva, sålla och döma en smord kvarleva. — Joh. 10:16; 1 Petr. 4:17.
22. Hur svarade Gideon, och vilka skriftenliga principer tillämpade han, då han fick den inbördes tvisten att upphöra?
22. Genom ett mjukt och taktfullt svar stillade Gideon efraimiternas vrede. Han tillämpade principer som uttalades hundratals år senare: ”Förekommen varandra med hedersbevisning”; ”Må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv”. (Ords. 15:1; Rom. 12:10, 1878 års övers.; Fil. 2:3) Det var inte tid att strida inbördes, så han dämpade deras vrede genom att påpeka den rika andel de hade haft i att avgöra segern, och han tillade till och med ädelmodigt: ”Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?” ”Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning?” frågar han.
23. Hur kan det i uppfyllelsen logiskt sägas, att den smorda kvarlevan har utfört skördearbetet på det fientliga ”vinträdet” och de ”andra fåren” endast efterskörden, men att likväl denna efterskörd kraftigt bidrar till segern?
23. ”Abieser” betecknade Gideons hus och torde i detta drama visa hän på den smorda kvarlevan av Kristi kropps lemmar. Satans jordiska organisation är känd såsom ”vinträdet på jorden” (1878 års övers.), och vad den synliga krigföringen mellan den och Jehovas vittnen angår, är det den smorda kvarlevan som först förkunnar den sanning som sätter striden i gång. (Upp. 14:18—20) Det är kvarlevans oförfärade predikoarbete som driver fienden på flykten och åstadkommer att han hastar mot fullständigt nederlag. Vid den tidpunkt då de ”andra fåren” kommer med i striden har de flesta av det fientliga ”vinträdets,” frukter i fråga om läroframställningar blivit skördade såsom lögner, och endast en efterskörd finns kvar. Likväl kommer de ”andra fåren” med i striden vid den avgörande tidpunkten för att utföra en livsviktig tjänst, alldeles såsom Efraims efterskörd i den forntida drabbningen, som bestod i att fånga de flyende midjaniterna i en fälla och dräpa dem och att snappa bort eftersläntrarna, betydligt bidrog till den slutliga segern.
24. Varför har de ”andra fåren”nu ingen orsak till att klandra någon för att de själva så sent började ta del i den teokratiska krigföringen, utan är tillfreds och gläder sig åt det efter- skördsarbete som faller på deras lott?
24. Detta erkände Gideon, alldeles såsom den smorda kvarlevan i våra dagar med glädje förklarar att de ”andra fåren” nu utför en större del i fråga om att jaga efter de läror och ideologier som utgör Satans synliga organisations frukter och tränga in dem i ett hörn och döda dem. De ”andra fårens” klass har ingen orsak till att klandra någon för sin egen långsamma start. Efraimiterna måste ha vetat att midjaniterna var i landet, att Gideon samlade folk för att strida mot dem och att de åtminstone kunde ha erbjudit sina tjänster utan att bli formellt uppmanade. Likaså är det många som nu hör till de ”andra fåren” som förut kände till kvarlevans arbete och kunde ha förenat sig med den. Det är sant att de inte i nämnvärd utsträckning inbjöds att ta del i tjänsten under 1920-talet, i det att kallelsen utfärdades till dem senare, alldeles såsom den i förebilden kom senare till efraimiterna. Sedan de ”andra fåren” blivit undervisade, inser de varför deras insamlande måste vänta, att det var Jehovas uppsåt att till fullo samla in den ”lilla hjorden” först, och de är tillfredsställda med Jehovas sätt att ordna saker och ting och överlyckliga över de tjänsteprivilegier som de nu äger, alldeles såsom efraimiterna lät blidka sig, sedan Gideon hade talat med dem och upplyst dem om rätta förhållandet. Så kommer det alltså till att de ”andra fåren” nu kommer in i slutet av arbetet med att predika evangelium, sedan detta har pågått i nitton hundra år och efter de motbildliga förstföddas död, och de gläder sig över att den avslutande efterskörd som de utför är så häpnadsväckande riklig och så kraftigt bidrar till att samla in dem som kommer att utgöra den stora skaran, vilken omtalas i Uppenbarelseboken 7:9.
Rensningsaktioner efter segern
25. Vad fick Gideon erfara i samband med männen i Suckot och Penuel?
25. Skildringen av den förebildliga stridens slutskeden fortfar. ”Och då Gideon kom till Jordan, gick han däröver med de tre hundra män som voro med honom, trötta, men dock förföljande. Och han sade till folket i Suckot: Given åt detta folket, som följer mig, några kakor bröd, ty de äro trötta, och jag förföljer Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna. Och de förnämsta i Suckot sade: Äro då Sebas och Salmunnas nävar allaredan i din hand, att vi skola giva bröd åt din här?” Gideon drog vidare och uttalade samma begäran till männen i Penuel och fick samma svar. Gideon uttalade en dom över både Suckot och Penuel och fortsatte att förfölja fienden. — Dom. 8:4—9, 1878 års övers.
26. Vilka låter en liknande behandling vederfaras den ”trötta, men dock förföljande” kvarlevan?
26. Den smorda kvarlevan har strävat framåt i sanningens kamp mot lögner i många år nu, men fastän den håller på att åldras och är nära utmattning, ger de som utgör denna kvarleva inte efter för köttets trötthet, utan fortfar att jaga efter fienden, ”trötta, men dock förföljande”. Ofta kunde de ha bruk för sådant bistånd som det som ”bröd” eller ”en bägare friskt vatten” är en symbol av. De som vägrar att bistå Kristi bröder får en ogynnsam dom av Konungen, som säger till dem: ”Jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka ... Gån bort till evigt straff.” (Matt. 25:42, 46; 10:42) Dessa visades i en förebild genom folket i Suckot och Penuel och kommer att drabbas av ett likadant öde.
27. Vilken syn på saken hade männen i Suckot och Penuel, och hur var de en träffande bild av ”get”-klassen och den ”onde tjänare”-klassen i våra dagar?
27. Männen i Suckot och Penuel trodde fortfarande, att midjaniterna kunde komma att vinna, och fruktade repressalier, om de hjälpte Gideons skara. De flyende fienderna, som nu hade gjort halt i Karkor, uppgick till 15.000 och utgjorde alltså en övermakt av 50 mot 1, och för de klentrogna som såg på det yttre skenet, blinda för Jehovas makt som understöder hans folk, tycktes seger för Gideon alltjämt vara en oviss framtidsutsikt. Männen i Suckot och Penuel betraktade fortfarande sina förtryckare såsom dem som hade väldet över dem, såsom varande överheten, vilken man borde vara underdånig. Hur likt ”get”-klassen och den ”onde tjänare”-klassen i våra dagar, vilka vägrar att bistå den smorda kvarlevan, ur stånd att se att bakom dessa Herrens bröder står Kristus och Jehova, och ännu är rädda för de världsliga ledarna och betraktar dem såsom ”överheten”! Dessa getlika individer menar, att denna världsorganisation under Satan är all right, menar att den kommer att bestå såsom den härskande makten, och de förenar sitt öde med den. Alltså ser vi både i förebilden och i motbilden, att den vilda flykten och striden mellan de flyende och förföljarna skilde människorna ifrån varandra, i det att somliga begav sig ut och kastade sig in i striden mot sataniska förtryckare och andra ställde sig på de till undergång dömda fiendernas sida, vilka hade trängt in på det område där Jehovas tillbedjan borde härska. — Matt. 25:31, 32.
28. Med berättelsen om vilka händelser slutar det profetiska dramat?
28. Berättelsen om den förebildliga kampen fortfar: ”Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos sig, vid pass, femton tusen man, allt som var kvar av österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra tjugo tusen svärdbeväpnade män. Och Gideon drog upp på karavanvägen öster om Noba och Jogbeha och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger. Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga och skingrade hela hären.” (Dom. 8:10—12) När Gideon segerrik vände tillbaka längs den väg på vilken han hade förföljt fienden, utmätte han tillbörligt straff åt männen i Suckot och Penuel, avslöjade det förhållandet att det var de midjanitiska konungarna Seba och Salmunna, som hade dräpt hans bröder, och bragte dem rättvisligen om livet. — Dom. 8:13—21.
29. Vad bör de ”andra fåren” behålla i minnet, och varför bör de göra det?
29. Det var Gideon och hans tre hundra som började striden under Jehovas ledning, det var också de som avslutade den genom hans nåd. Så är det också den smorda kvarlevan som spelar den förnämsta rollen i den synliga kristna krigföringen mot Satans redskap, i det att den brukas till att börja och avsluta den i den mån som den har med dessa ”yttersta dagar” att göra. Efraimiterna fick visserligen privilegiet att tillfångataga och dräpa de midjanitiska hövdingarna Oreb och Seeb, men det föll på Gideons lott att taga och förgöra Midjans båda konungar. Det är nödvändigt för de ”andra fåren” att behålla dessa ting i minnet, så att de alltid inser sitt förhållande till kvarlevan, till organisationen och till Kristus Jesus och Jehova Gud. Det faktum, att de på grund av sitt övervägande antal nu utför det mesta av arbetet med att frambära vittnesbördet, bör endast göra dem ödmjuka under det de brukar sitt dyrbara privilegium; aldrig bör det komma dem att upphöja sig själva gentemot den smorda kvarlevan, under vars omedelbara ledning de är verksamma. Genom att de på detta sätt bevarar sinnets rätta inställning kommer de aldrig att bli förnedrade och tillintetgjorda tillsammans med de motbildliga getlika männen i Suckot och Penuel. — Matt. 23:12.
30, 31. Vilka likheter och vilka kontraster finner vi inom den köttsliga krigföringen å ena sidan och den kristna å den andra i fråga om den makt respektive krigförande besitter och deras mobilisering och organisering?
30. Så gick det alltså till att Guds folk i Gideons dagar befriades från midjanitisk träldom, genom en strid som fortlöpte alltifrån det inledande angreppet till rensningsaktionen efter segern. Gideon fullföljde segern intill slutet. För att Ordets förkunnare må förstå vikten av att fullfölja arbetet sedan man har predikat från dörr till dörr, kan vi betrakta likheten i de åtgärder som vidtages och kontrasten mellan de resultat som åstadkommes av å ena sidan den köttsliga krigföringen och å andra den kristna krigföringen.
31. Människorna i denna nu existerande gamla värld håller i sin hand makten att döda millioner, genom djävulens nåd. De har sina bakteriebomber och atombomber och hoppas på möjliga vätebomber. Den kommande nya världens människor håller i sin hand makten att påvisa livets väg för millioner, genom Guds nåd. De har och förstår Guds ord, som överflödar av livets vatten. Den gamla världen mobiliseras för att frambringa död genom att mata in råvaror på fabrikernas löpande band till att förvandlas till granater och bomber och giftgaser. Den nya världens tjänare mobiliseras för att frambringa det livgivande budskapet genom att underhålla tryckerianläggningar som åstadkommer förråd av biblar och litteratur till hjälp vid bibelstudium. Den gamla världen organiseras för att sända ut sina dråpare genom att rekrytera arméer till att bemanna de tanks och skepp och flygplan som bringar döden till slagfälten. Den nya världens arbetare är organiserade i grupper för att sprida livets budskap genom att göra besök från dörr till dörr och vittna på gatorna på predikofälten världen runt. Både den gamla världens och den nya världens stridskrafter fullföljer sitt verk genom att bringa krigshandlingarna till en fullbordan, men vilken skillnad på resultat!
32. a) Visa skillnaden mellan de rensningsaktioner som den gamla världens stridskrafter gör och det efterarbete som den nya världen utför. b) Visa genom en illustration hur nödvändigt det är att göra återbesök och hålla bibelstudier i hemmen.
32. När den gamla världen rensar upp i segrande arméers spår, så sänder den ockupationstrupper, plundrar, förtrycker, kräver skadestånd och upprättar slavarbetsläger och fångläger. När Rikets förkunnare har spritt biblisk litteratur, fullföljer de arbetet genom att göra återbesök hos dem som skaffat sig litteraturen för att besvara frågor, för att leda bibelstudier i hemmen, för att visa intresserade hur man skall predika, för att befria dem ur träldom under denna gamla värld och öppna för dem utsikterna till frihet i en ny rättfärdig värld. De teokratiska förkunnarna vet, att bibelns sanning liknas vid vatten och att det kan sägas, att inom pärmarna på en bok, som är avsedd till hjälp vid bibelstudium, finns en reservoar med sådant vatten. Vidare är det ju så, att när vatten förblir uppdämt och orörligt, blir det unket och förskämt; det måste flöda som en ström för att vara klart och glittrande. Därför gör förkunnarna återbesök, uppmuntrar dem som har förskaffat sig publikationerna att öppna dem, låta budskapet på bokens eller tidskriftens blad bli fritt att genom ögat flöda in i sinnet och fylla hjärtat. Om sanningens vattenflöden har blivit förorenade och besudlade av ljugande nutida midjaniter, kan tjänaren som gör återbesök rensa bort smutsen som baktalare har burit dit och rena vattnet och få det att strömma ut till åhöraren i glittrande klarhet. (Hes. 34:18, 19; Upp. 22:1, 17) Därför måste förkunnarna göra återbesök, inte endast för att kungöra ren sanning, utan också för att avlägsna de smutsiga fläckar eller lögner som de som ännu poserar som representanter för Kristus eller som ”överheten”, ”förordnad av Gud”, kan ha lämnat efter sig. Denna teokratiska strävan att fullfölja segern är nödvändig för att fullständigt frigöra de förtryckta och för att undanröja eventuellt eftersläntrande förtryckare.
Segerns frukter helgade åt Gud
33, 34. Vad bestyrker den uppfattningen, att dramats profetiska innebörd upphör i och med att Midjan blivit besegrat, men vilka händelser följde därpå som dock innehåller en allmän lärdom?
33. Det framgår att dramats profetiska innebörd upphör i och med att midjaniterna blivit fullständigt besegrade. Denna uppfattning bestyrkes, när vi lägger märke till att folket omedelbart efter den slutliga segern önskade göra Gideon till sin konung och hans efterkommande efter honom. (Dom. 8:22, 23) Detta kan knappast ha en motbildlig innebörd, då ju den större Gideon, Kristus Jesus, i uppfyllelsen uppsattes på tronen som Konung innan den smorda kvarlevan församlades mot de nutida midjaniterna, och inte heller kommer Kristus att ha några söner som efterträdare till att regera på tronen i hans ställe, såsom det föreslogs i Gideons fall. Sedan Gideon hade avböjt den erbjudna konungavärdigheten för sig själv och sina söner, gjorde han själv ett annat förslag, som antogs och ledde till vissa händelser. Men det profetiska dramat var slut, varför inte heller dessa händelser äger någon motbildlig innebörd. Men de ådagalägger en allmän princip och utgör en åskådningsundervisning, som i sina huvuddrag är lärorika. Berättelsen säger:
34. ”Och Gideon sade ytterligare till dem: ’Ett vill jag dock begära av eder: var och en av eder må giva mig den näsring [eng. övers, och 1878 års övers.: de örringar] han har fått såsom byte.’ Ty midjaniterna buro näsringar [örringar] av guld, eftersom de voro ismaeliter. De svarade: ’Ja, vi vilja giva dig dem.’ Och de bredde ut ett kläde, och var och en kastade på detta den näsring [de örringar] han hade fått såsom byte. Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen sju hundra siklar i guld — detta förutom de halsprydnader, de örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna hade burit och förutom de kedjor som hade suttit på deras kamelers halsar. Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad, Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.” — Dom. 8:24—27.
35. Vilka fakta framträder särskilt?
35. Dessa fakta framträder särskilt: Segerbytet användes inte till att göra någon enskild person rikare, utan samlades ihop för att det skulle göras en efod därav. Detta var inte någon avgud, utan var ett prästerligt klädesplagg som brukades i Guds tjänst. (2 Mos. 28:6—14) Genom att efoden förfärdigades användes bytet till att göra någonting som skulle visa Jehova ära och erkänsla. Fallet var jämställt med vad som skedde när israeliterna tog byte av egyptierna före uttåget och när det senare i öknen var av detta guld och annat dyrbart material som folket bidrog till byggandet av tabernaklet, inbegripet förfärdigandet av efoder. (2 Mos. 11:2; 12:36; 35:5, 21—29; 36:5—7) Israel bedrev andlig otukt med den efod som Gideon hade låtit göra genom att tillbedja den, och den blev till en snara för Gideon och hans hus. Emellertid gjorde Gideon alldeles säkert inte efoden för avgudiska syften; för Jehovas äras skull hade han avvisat konungadömet för sin del och i stället kommit uppmärksamheten att samla sig kring efoden såsom något som representerade Gud. Men folket tillbad med orätt efoden i stället för det som den representerade, liksom det hände med en kopparorm, som Mose med rätta hade gjort, men som senare blev föremål för avgudadyrkan. (4 Mos. 21:9; 2 Kon. 18:4) Efoden tjänade inte det ändamål för vilket den hade blivit gjord, och den till och med ”bevisade sig vara en fara för Gideon och hans hus”; men berättelsen säger inte att Gideon tillbad den. (Dom. 8:27, Moffatt) Gideon dog godkänd, och Baalsdyrkan utövades inte mer i Israel under hans livstid. — Dom. 8:33; Hebr. 11:32.
36. Vilken allmän princip visas genom Gideons handlingssätt, och hur tillämpar Jehovas vittnen i våra dagar denna princip?
36. Den allmänna princip som här tillkännages är den, att allt som blir frukten av teokratiska segrar bör användas till Jehovas, ära och inte till någon individs eller organisations upphöjelse. Israeliterna tog av midjaniterna deras fina kläder och smycken; likaså åstadkommer sanningen, när den kungöres mot de världsliga ledarna, vare sig religiösa eller politiska, finansiella eller militära, att dessa blir berövade det anspråk på att vara ”överheten”, som de kläder sig i, avlägsnar dem från deras upphöjda ställning, plundrar dem på den prestige och de vördnadsbetygelser som de en gång åtnjutit, och de förlorar de smickrande titlar som tillåtit dem att glänsa och lysa. De skatter i fråga om tjänst de kan ha ägt är borta, därför att de har använt sina ämbeten till att själva briljera. Dessa ting som fängslar uppmärksamheten ges inte i stället åt vittnen som förkunnar sanningen, utan de samlas ihop och överlämnas till ära för Jehova. När människor av en god vilja lär känna sanningen, berövar de dessa tidigare hyllade och ärade ledare deras oberättigade titlar och prydnader och ger all lovprisning åt Jehova och tillägger Gud och Kristus alla ärofulla titlar, såsom ”Fader” och ”överhet” eller (enl. eng. övers.) ”högre makter”. — Job 32:21, 22 (där eng. övers, har ”smickrande titlar” i stället för ”inställsamma ord”); Ps. 150:6; Jes. 42:8; Matt. 23:9.
37. Vilken åskådningsundervisning delges oss genom de forntida händelserna, och vad bör den göra de kristna i våra dagar uppmärksamma på?
37. Den åskådningsundervisning som delges oss genom de forntida händelser som följde efter dramats profetiska del går ut på att segerns frukter aldrig bör bli föremål för avgudisk dyrkan. Vilken ökning eller vinst det vara må i fråga om antalet förkunnare som kan komma av arbetet med att predika evangelium, så bör aldrig äran därför tillskrivas människor eller en synlig organisation, och inte heller bör den mängd arbete som har utförts bli en orsak till att människor skryter eller berömmer sig därav; allt detta tillkommer Jehova Gud och Kristus Jesus, och bör vara helgat åt dem och åt Jehovas namns hävdande och förhärligande. En illustration finner vi däri, att en lantbrukare sår utsäde och vattnar och sköter om det sådda, men är det han som kommer säden att spira upp och växa och slutligen bära frukt? Är det inte Skaparen som äran av sädens växt tillkommer? Aposteln Paulus gav de individer en läxa, vilka såg upp till människor såsom ansvariga för organisationens tillväxt, genom att bruka en sådan illustration och säga: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten.” (1 Kor. 3:6, 7) Förkunnarna kan plantera eller så ut sanningens säd och vattna den genom att göra återbesök och leda bibelstudier i hemmen, men det är Gud som samlar in de nya för att ge växt och utökning åt den synliga organisationen av predikare.
38. Vad bör vi komma ihåg beträffande världsliga organisationer, men varför kommer Jehovas nuvarande synliga organisation aldrig att bli snärjd på detta sätt?
38. Det är en sak som vi måste komma ihåg beträffande organisationer i allmänhet. När de är unga och stadda i tillväxt och håller på att kämpa sig fram, är nitet starkt och evangeliserande, men när de har vunnit sin plats och blivit starka och rika och ansedda, förlorar de ofta sin manliga styrka och blir slappa, feta, tröga och pekar med stolthet på sin storlek och sätter sina egna föreskrifter över Guds befallningar. Detta har hänt med de organisationer som utgör de stora och välmående ortodoxa kyrkorna i kristenheten. Organisationen själv blir tjänad och tillbedd i stället för honom som den påstår sig representera, nämligen Jehova Gud. Men denna snara kommer aldrig att fånga Jehovas renade folk i denna tid; den växande synliga organisationen fyller den inte med högmod som går före fall, utan tjänar till att påminna dem om att Jehova leder och välsignar arbetet, att det är hans lägliga tid för att inbärga evangeliepredikandets frukter. — Ords. 16:18.
39. Hur har i flydda tider organisationer som sökt att tjäna Gud eller påstått sig göra det blivit snärjda?
39. Emellertid är det gott för alla att komma ihåg den snara som synliga organisationer kan vara. Tänkte inte några israeliter alltför högt om en synlig byggnad, när de klagade över att det nya tempel som byggdes upp efter den babyloniska fångenskapen inte kunde mäta sig med Salomos tempels härlighet? (Hagg. 2:4) På Jesu tid och därefter hyste somliga judar en överdriven stolthet över det synliga templet och tillskrev det alltför mycket; de blev på ett kraftigt sätt påminda om att Gud inte bor i tempel, som är gjorda med människors händer. (Matt. 23:18—22; 24:1, 2; Apg. 7:48; 17:24) Den första kristna organisationen spirade upp såsom frukten av Kristi Jesu tjänst, men den blev avfällig, världslig, mäktig, med endast en kvarleva som förblev trogen mot Gud. (Apg. 20:29; 2 Petr. 2:1) Förvisso har den romersk-katolska kyrkan, som växte fram ur denna avfällighet, blivit snärjd, så att den skryter med sin storlek och rikedom och makt och tillbeder sig själv och sina traditioner och läror och prästerliga ledare i stället för Jehova Gud. Återigen, när Kristus kom till templet år 1918 för att hålla dom, blev ett stort antal av dem som stod på prov för Riket utrensade, huvudsakligen därför att de med andäktig vördnad betraktade Elia-skedets organisation och dess sedvänjor och de personer, som då var ledande inom organisationen, en vördnad som de envist höll fast vid trots stigande ljus och som misshagade Gud. De blev snärjda; de blev utdrivna ur Jehovas tjänst. — Sak. 13:8, 9; Matt. 24:48—51.
40. Hur mycket växte den smorda kvarlevan i antal som en motsvarighet till Gideons skaras tillväxt fram till tiden för angreppet på Midjan?
40. Men den synliga organisation som nu växer och blomstrar har blivit renad, luttrad från sådana snärjande sedvänjor som människodyrkan. Äran för tillväxten ges åt Jehova Gud; denna tillväxt kommer inte genom mänsklig styrka eller kraft, utan genom Hans ande. (Sak. 4:6) I det forntida dramat började Gideon ensam, arbetade därefter tillsammans med tio medhjälpare på att bryta ned Baals altare, och när tusentals flockade sig omkring honom, företogs, en gallring så att endast tre hundra återstod till att brukas mot Midjan; på det sättet växte hans styrka från en till elva och sedan till tre hundra och en. (Dom. 6:11, 27; 7:7) På liknande sätt tillväxte den smorda kvarlevan i antal från den tid då domen i templet började och till dess den första basunstöten började avsätta världens styresmän som ”överheten”. År 1918 var det i medeltal 3.868 förkunnare per månad; år 1928 var det 23.988.
41. Vilka stora mängder har kommit, i det att det nutida förföljandet av fienden har tagit större fart, och varför har denna tillväxt skett?
41. Därefter tog arbetet med att driva de nutida midjaniterna på flykten större fart, och under 1930-talet började de ”andra fåren” ta del i striden, varigenom förkunnarsiffran år 1938 steg till 47.143. I ständigt ökande antal kom de så under de närmast följande tio åren, till dess det år 1948 var 230.532 som regelbundet rapporterade tjänst. År 1949 steg siffran till 279.421 med en toppsiffra på 317.877 under en särskild månad. För all denna framgång tackar Jehovas vittnen Gud och tillskriver inga synliga redskap förtjänsten därav. Jehova Gud har förutsagt denna överflödande tillväxt, denna mängd som skulle komma från alla nationer, lik hjordar, lik moln av duvor som förmörkar himmelen genom sitt stora antal. In i Jehovas organisationsanordning kommer de, och portarna står öppna för att taga emot dem, de är inte stängda varken dag eller natt. Och hur kommer det sig att insamlandet sker i detta ständigt växande tempo nu? Beror det på några lysande intellekt inom den synliga organisationen eller på att effektiva metoder användes, verkningsfulla åtgärder vidtages? Nej, Herrens ”andra får” kommer nu in i väldiga flockar, därför att den tid är inne då Gud skall påskynda deras ankomst: ”Den som är liten skall bliva till tusen och den som är ringa till en stark nation; jag, Jehova, vill påskynda det, när tiden är inne.” — Jes. 60:1—22, Amer. stand. övers.
42. Åt vad helgas tillväxten, och hur göres de nya dugliga för detta?
42. Allteftersom den synliga organisationen tillväxer, helgas den nya kraften eller styrkan i fråga om antal åt Jehovas ära. Dessa nya hålles inte nere som en lekmannaklass, som skall uppehålla och understödja en präst- eller predikantklass. Ingen skillnad mellan olika kategorier och inget anseende till personen förekommer i den synliga organisationen; alla är underställda Gud och Kristus. (Matt. 23:8; Apg. 10:34) Liksom den smorda kvarlevan före dem studerar de nyanlända ”andra fåren” Guds ord både enskilt och i grupper för att rena sitt sinne från falska religiösa besmittelser. De rättar sig efter de råd och anvisningar som ges i bibeln och välkomnar undervisning från den synliga organisationen. När de sedan intar sina platser i förkunnarnas led och tågar fram skuldra vid skuldra med den smorda kvarlevan, hämtar de tröst och vederkvickelse av dessa ord: ”Välsignad vare Jehova, min klippa, som lär mina händer att kriga och mina fingrar att strida; min nåd och mitt fäste, mitt höga torn och min räddare; min sköld och den hos vilken jag finner tillflykt.” — Ps. 144:1, 2, Amer. stand. övers.
43. Vad kommer alla Jehovas tjänare på jorden nu att säga och göra, och vad kommer deras härskri att kungöra?
43. Undervisade ovanifrån kan alltså alla Jehovas tjänare på jorden säga: ”Vishet är bättre än styrka”; ”Bättre är vishet än krigsredskap”. Utan köttsliga vapen kommer de att omringa denna av religion genomsyrade gamla värld, som ligger i mörker och som älskar mörkret. (Joh. 3:19—21) De kommer att låta sanningens fackla lysa, att höja sin röst likt en basun, ropa ut Guds lov och pris och modigt svinga ”andens svärd, som är Guds ord”. (Ef. 6:17) Deras plats är inte bland de 22.000 räddhågade som gick hem igen, den är inte bland de 9.700 glupska och lättjefulla, som var likgiltiga för striden. Deras plats är bland de tre hundra trogna kämparna och de truppförstärkningar som förenade sig med dem i att förfölja fienden, som hade drivits på flykten. Och medan de rycker fram i striden, kungör deras härskri, åt vilka segern är helgad: ”För Jehova och för den större Gideon, Kristus Jesus!”