Frågor från läsekretsen
● Om Jehova är allsmäktig och känner slutet från begynnelsen, så måste han ha känt till att den vittskuggande keruben i Eden skulle göra uppror och förleda Adam och Eva till uppror och på så sätt draga elände över hela människosläktet. När nu Gud kände till detta i förväg, varför frambragte han då dessa skapelser som skulle falla? — I. C., Pennsylvanien.
Apostlagärningarna 15:17, 18 (NW) säger: ”Jehova, som gör dessa ting, vilka han har känt sedan gammalt.” Med andra ord, Jehova Gud känner sedan gammalt eller från begynnelsen, vilka gärningar han kommer att utföra, och tillkännager dem därför till vår upplysning, såsom han gjorde i 1 Moseboken 3:15. Men han väljer inte alltid att låta sitt förutvetande inverka på, vad hans skapelser skall komma att göra, utan låter dem utöva sin fria vilja såsom i moraliskt avseende fritt handlande väsen. Så handlade Gud i fråga om Adam och Eva och den vittskuggande keruben, som han smorde till att vara över dem. Om Gud hade gjort bruk av förutkännedom i fråga om deras handlingssätt, så skulle detta ha inneburit, att han förutbestämde hur de skulle handla, eftersom de då måste ha handlat så som Gud hade förutsett, eljest hade ju deras handlingssätt inte motsvarat Guds förutkännedom. I så fall skulle Adam och Eva och den överskyggande keruben inte ha haft någon utsikt att handla rätt. Det skulle då ha varit orättfärdigt å Guds sida att muntligt förelägga dem ett tillfälle att få åtnjuta evigt liv i lycka i en rättfärdig värld, medan han hela tiden visste på förhand och följaktligen förutbestämde, att de aldrig skulle kunna uppnå detta. Det skulle ha varit att väcka falska förhoppningar, vilket är bedrägligt och orättvist.
I deras fall valde alltså Gud inte att utöva förutkännedom om vad dessa skapelser (andra personer än han själv) skulle företaga sig. Det enda han förutbestämde angående dem var, att om de lydde skulle de få leva för evigt, men om de bleve upproriska skulle de få lida och dö. (1 Mos. 2:16, 17) Gud blev alltså inte ansvarig för att någon av dem spårade ur. Men sedan de hade gjort detta, tillät han Adam och Eva att leva vidare och uppföda en barnskara. Om Gud inte hade visat denna barmhärtighet, så skulle ni och alla vi andra aldrig ha blivit födda och fått något tillfälle att vinna evigt liv i den rättfärdiga nya världen. Gud begagnar inte nu någon förutkunskap om, huruvida vi som individer kommer att lyckas eller ej, utan han lämnar det helt och hållet åt var och en av oss. Men han äger förutkännedom om, vad han själv kommer att företaga sig för att rättfärdiga och hävda sitt namn och välsigna lydiga skapelser, och han har underrättat oss om detta genom sina profetior, vilkas innebörd han nu uppenbarar för oss.
● Vakttornet för den 1 mars 1950 talade om ”Jehovas dag” som om den hörde framtiden till. I Vakttornet för den 15 maj 1950 däremot låter det som om vi redan befunne oss på ”Jehovas dag”. Hur kan man få dessa uttalanden att stämma överens? — J. B., Virginia.
Vakttornet för den 1 mars 1950 handlade om ”Jehovas dag” över det motbildliga Babylon, som skildras i Jesaja 13. I förebilden på den tiden inträffade den dagen, då det forntida Babylon föll. Den kommer i våra dagar, då det stora Babylon, djävulens organisation, faller. Den ”dagen”, då Jehovas förunderliga arbete, hans strid vid Harmageddon, skall förrättas, är alltjämt framtida. Vi beder om den. Den ”Jehovas dag”, på vilken vi har befunnit oss sedan 1914 och som Vakttornet för den 15 maj talade om, är hans ”dag” över sitt andliga Israel, vilken kännetecknas av att han tar sin makt i besittning och insätter sin Konung på tronen, i det att han lägger honom i Sion såsom huvudhörnstenen. Detta är den dag som Jehova har gjort, och vi vill fröjdas och vara glada på den, lyckliga över att den är här. (Ps. 118:24) Vi måste alltid hålla klart för oss, i vilket sammanhang uttrycket ”Jehovas dag” förekommer, ty det kan ge en tvåfaldig betydelse eller tillämpning.