Herrens bön närmar sig sin fullständiga uppfyllelse

”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden. Giv oss i dag vårt bröd för denna dag; och förlåt oss våra skulder, såsom vi också hava förlåtit dem som äro oss skyldiga. Och för oss icke i frestelse, utan befria oss från den onde.” — Matt. 6:9—13, NW.

1, 2. Hur skiljer sig Herrens bön i fråga om sättet att tilltala Gud från böner i de hebreiska skrifterna? Varför är det så, och varför studerar vi den?

”VÅR Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat.” För att människorna av en åt Jehova Gud invigd nation skulle kunna lära sig att bedja till Honom på detta barnalika sätt, måste den ende son av Gud som levde på jorden vid den tiden, för nitton hundra år sedan, lära dem det. I de heliga hebreiska skrifterna, som skrivits före Kristus Jesus, hade Jehova Gud på olika ställen omtalats såsom en Fader.a Såsom mannens och kvinnans Skapare var han ursprungligen människosläktets Fader, varför den kristne historieskrivaren Lukas talar om den fullkomlige mannen i Edens lustgård såsom ”Adam, son av Gud”. (Luk. 3:38, NW) Men dessa hebreiska skrifter kungjorde hur dessa två första människor illojalt bröt mot sin himmelske Faders lag och hur de därför i fortsättningen inte blev erkända såsom hans barn och blev utdrivna ur Edens lustgård för att dö såsom uppsåtliga syndare, så att ingen av deras efterkommande kunde vända sig till Jehova Gud såsom Hans barn. Detta förklarar varför av alla de böner som finns upptecknade i de inspirerade hebreiska skrifternas trettionio böcker inte en enda börjar med en hänvändelse till Jehova Gud såsom vår Fader, människosläktets fader.

2. Men nu var Jesus Kristus, Han som Jehova erkände från himmelen såsom ”min Son, den älskade”, inbegripen i ett offerverk, som på nytt skulle öppna vägen för dem in i Guds barns familj. Därför lärde Jesus med all rätt i förväg sina judiska lärjungar denna bön, som har kommit att bli känd som ”Herrens bön”. Han lärde dem den såsom en framträdande del av sin ”bergspredikan”. (Matt. 3:13—17, NW; 5:1 t. o. m. 6:13) Eftersom Jesus lärde sina efterföljare att bedja denna bön, gjorde han det med full förväntan om att allt som utbedes i den skulle bli uppfyllt. Emedan Herrens bön nu i våra dagar närmar sig sin fullständiga uppfyllelse, är det så viktigt för oss att här studera den för att få tag i mera av dess hela och fulla innebörd.

 3. Vilka får tilltala Gud i bön på detta sätt, och varför de ensamma?

3. Hur hjärtevärmande, hur inspirerande till barnalik tillit är inte det sätt varpå Herren Jesus börjar bönen! ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat.” Här lär Guds förnämste son dem som skall bli Guds söner och döttrar att bedja. Glöm aldrig att Mästaren här inte lär hedningar, inte religiösa skrymtare, inte denna världens människor, utan sina lärjungar, sina hängivna efterföljare, att bedja. Till dessa sade han i denna samma predikan: ”Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’.” (Matt. 5:9, NW) Alltså är det faderskap som här erkännes inte något som är grundat blott och bart på vår härstamning från Adam, en härstamning som hedningar, skrymtare, antikrister och alla andra människor har. Det har sin grund i att den som kommer i åtnjutande därav blir arvinge till evigt liv från Gud genom Jesu Kristi offer. Därför får i våra dagar inte endast de människor, som Gud har kallat till det himmelska riket med Kristus Jesus, frambära denna bön och tilltala Gud såsom sin Fader, utan också den stora skaran av hans ”andra får”, som hoppas få evigt liv på jorden för att bli gjorda fullkomliga under Guds rike. — Luk. 12:32; Upp. 7:9—17; Joh. 10:16.

 4. Varför begagnar vi det plurala pronomenet ”vår”, och varför tilltalar vi Gud såsom ”Fader”?

4. Att vi kallar Gud ”vår” Fader anger, att vi inser att han är Fader åt en familj och att det finns andra medlemmar i familjen och att vi är Guds söner tillsammans med vår äldre Broder, Guds älskade, förnämste son, Jesus Kristus. Detta utvidgar vår bön till att kärleksfullt inbegripa våra bröder, dem som jämte oss är Guds söner. Förvisso är Guds rike, som vi här läres att bedja om, inte endast till vårt eget individuella personliga gagn, utan är för hela familjen. Genom denna form av inledning erkänner vi också, att Gud är den ursprunglige livgivaren, livets källa, inte endast den från vilken vi har fått tillvaro genom den förste mannen, Adam, utan också den som har gjort föranstaltning för att vi skall bli räddade från den död vi nu håller på att dö på grund av Adams synd och bli förda in i rättfärdighetens nya värld med dess eviga liv. Emedan vi har tro och begagnar oss av dessa livgivande anordningar genom Kristus, tilltalar vi Jehova Gud såsom vår Fader och bekänner därvid, att ”den lön synden betalar är död, men den gåva Gud giver är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre”. — Rom. 6:23, NW.

 5. Vad är det som hans egenskap av Fader ”i himlarna” förpliktar oss till att ge, och hur behandlade Jesus Hans titel ”Fader”?

5. Jehova är oändligt mycket högre än våra jordiska fäder. Han är vår Fader ”i himlarna”. Därför skänker vi honom den största vördnad, och vi ägnar honom vår barnalika tillit och lydnad, även när vi blir agade. Om vi inte vill visa Gud respekt och lydnad, förnekar vi i handling att vi är hans barn. Ty vi läser: ”Vi hade fäder, som voro av vårt kött, till att aga oss, och vi visade respekt för dem. Skola vi då icke så mycket mera underkasta oss vårt andliga livs Fader och leva? Ty de agade oss några få dagar, efter vad som syntes dem gott, men han gör det till gagn för oss, för att vi må få del av hans helighet.” (Hebr. 12:9, 10, NW) När Jesus lärde oss att bedja till Jehova Gud, ”vår Fader”, menade han att Jehova också är hans Fader. Kärleksfullt tilltalade Jesus honom som Fader och bekände därigenom, att han ursprungligen hade fått livet från denne store livgivare. Han sade: ”Den levande Fadern sände ut mig, och jag lever på grund av Fadern.” (Joh. 6:57, NW) Fördenskull lät han aldrig någon tilltala honom såsom ”Fader”, utan reserverade alltid denna dyrbara titel för sin himmelske Fader. När Jesus sade till sina lärjungar: ”Kalla ingen eder fader på jorden, ty en är eder Fader, Han som är i himmelen”, menade han också, att hans lärjungar inte skulle tilltala honom, Jesus, med titeln ”Fader”. Vilken grov okristlighet är det då inte, när präster i kristenheten begär att människor skall tilltala dem som ”fader” i andlig mening! Det är höjden av missaktning för den himmelske Fadern och är i strid med Herrens bön.

Hans namn

 6. Vad begär Herren först, och vad är orsaken?

6. Jesus påminner oss om att den himmelske Fadern har ett namn och att vi såsom barn som älskar honom bör respektera och vörda detta namn. Den allra första begäran som Jesus inför i bönen är denna: ”Må ditt namn bliva helgat.” På det sättet visar han att den himmelske Faderns namn intar främsta rummet i fråga om vikt och betydelse. Ja, alldeles såsom Sonen har ett namn, så har också Fadern ett namn. Namnet har inte sitt ursprung hos oss, utan han talar själv om för oss, vad det är: ”Jag är Jehova, det är mitt namn; och min härlighet vill jag icke giva åt någon annan eller mitt lov åt beläten.” (Jes. 42:8, AS) När Jesus predikade på jorden, hade Jehovas namn under mer än fyra tusen år blivit smädat av Satan, djävulen, och av djävulens hela avföda. De smädelser som hade fallit över Jehova föll då över Jesus, och de har sedan dess fallit över alla Jesu sanna efterföljare intill denna dag. Denna begäran, ”Må ditt namn bliva helgat”, innebär därför mer än att vi endast håller Guds namn heligt. Den innebär att hans namn måste befrias från all den smälek som har kastats över det och måste hävdas och rättfärdigas för alltid.

 7. Hur missbrukar vanvördiga människor och falska profeter Guds namn?

7. Också i de tio budord som Gud gav judarna genom Mose visar han sitt namns vikt och betydelse. I det tredje av dessa bud bjuder han: ”Du skall icke missbruka Jehovas, din Guds, namn, ty Jehova skail icke hålla den för skuldlös, som missbrukar hans namn.” (2 Mos. 20:7, AS) Närhelst detta namn användes i vanvördigt tal, i avskyvärda svordomar från vredgade människors sida, brukas namnet naturligtvis inte i något gott syfte, utan det förnedras till att förekomma i vidriga sammanhang. Men människor missbrukar det eller tar det fåfängt eller till ingen nytta, när de felaktigt använder detta namn med avseende på personer eller saker som inte bör bära det eller när de förbinder det med lögner och falska budskap, som hans namn inte hör samman med, därför att han inte är deras upphovs- och löftesmän. ”Så säger härskarornas Jehova: Hören icke på de profeters ord, som profetera för eder; de lära eder fåfänglighet; de tala sitt eget hjärtas syn och icke vad som kommer ur Jehovas mun. De säga beständigt till dem som förakta mig: Jehova har sagt: I skolen hava frid; och till var och en som vandrar i sitt hjärtas halsstarrighet säga de: Intet ont skall komma över eder. Hur länge skall detta vara i hjärtat hos de profeter, som profetera lögner, ja, de profeter, som profetera sitt eget hjärtas svek, som tänka att de genom sina drömmar, som de förtälja var och en för sin nästa, skola förmå mitt folk att glömma mitt namn, såsom deras fäder glömde mitt namn för Baal? Se, jag är emot profeterna, säger Jehova, vilka bruka sina tungor och säga: Han säger.” — Jer. 23:16, 17, 26, 27, 31, AS.

 8. Hur missbrukar således kristenhetens präster och predikanter Guds namn?

8. Kristenhetens präster och predikanter kommer in under denna förkastelsedom. Fastän de undviker att använda namnet Jehova, dristar de sig att tala för Gud, som detta namn tillhör. Såsom religiösa profeter gör de alla slags falska förutsägelser för folket angående världsfreden, angående Nationernas förbund och dess efterträdare, Förenta nationerna, och andra saker av allmän betydelse; och de lurar i folk dessa förutsägelser såsom varande budskap från Gud, vilken namnet Jehova tillhör. De förhärligar också denna världens män och kvinnor och skjuter Guds namn i bakgrunden och kommer människorna att glömma hans heliga namn. När de uttalar Herrens bön ”Må ditt namn bliva helgat”, blir därför deras religiösa skrymteri endast ytterligare ökat därigenom.

 9. Hur missbrukade judarna såsom nation hans namn, och på vilka kom sedan förpliktelsen att inte likt dem missbruka hans namn?

9. Såsom nation betraktat, missbrukade det judiska folket i forna tider Jehovas namn, ty det kallades med hans namn, Jehovas folk, men de som utgjorde detta folk levde inte i överensstämmelse med detta värdiga namn. Det är inte vi som kommer med denna beskyllning, utan Gud uttalar den genom sina profeter. Han säger till det folk som bar hans namn och som han överlämnade i deras fienders händer: ”De som härska över dem tjuta i sanning, säger Jehova, och mitt namn bliver beständigt, dagen igenom, smädat.” ”Och när de kommo till nationerna, dit de gingo, vanärade de mitt heliga namn, i det att människorna sade om dem: Detta är Jehovas folk, och de hava gått ut ur hans land. Säg därför till Israels hus: Så säger Herren Jehova: Jag gör icke detta för eder skull, o Israels hus, utan för mitt heliga namn, som I haven vanärat bland nationerna, dit ni gingo [såsom fångar i landsflykt].” (Jes. 52:5; Hes. 36:20, 22; AS) I det första århundradet efter Kristus förkastade Gud slutgiltigt den judiska nationen, sedan judarna hade hängt hans Son på pålen till att dö i vanära. Det enda försonande draget i samband med israeliterna då var att en trogen kvarleva av judarna skilde sig från dem och grep sig an med att hedra Jehovas namn och att vandra värdigt, med hans namn fäst vid sig. Inom kort slöt sig många hedningar till dem, och alla tillsammans blev de ett folk för Jehovas namn. Såsom lärjungen Jakob sade till den kristna konferensen i Jerusalem: ”Simon [Petrus] har utförligt omtalat, hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem taga ut ett folk för sitt namn.” Det ålåg då dessa kristna att bevisa, att de inte, likt de naturliga judarna, hade missbrukat Jehovas namn eller tagit det till ingen nytta. — Apg. 15:14, NW.

10. Hur har bibelöversättare försökt avlägsna Jehovas namn, men vad har de sanna kristna gjort i fråga om hans namn?

10. I många år har nu bibelöversättare bemödat sig om att avlägsna Jehovas namn ur engelska och andra översättningar. De försöker göra honom till en namnlös Gud, som inte varit uteslutande förbunden med den judiska nationen i femton hundra år under namnet Jehova. Genom detta gör dessa översättare anspråk på att höja honom från att vara en stamgud eller nationalgud och göra det lättare för honom att bli en universell Gud. De inser föga, hur viktigt hans namn är, i synnerhet i ljuset av hans eget tillkännagivande: ”Vemhelst som åkallar Jehovas namn skall bliva befriad.” ”Ty då skall jag giva åt folken ett rent språk, på det att de alla må åkalla Jehovas namn för att endräktigt tjäna honom.” (Joel 2:32, AS; Apg. 2:21; Rom. 10:13; NW; Sef. 3:9, AS) På ett mot dessa översättares beteende rakt motsatt vis har de med Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap förbundna kristna förkunnat och upphöjt Jehovas namn i många år före 1931. Det nämnda året antog de, i ljuset av bibelns profetior, offentligen namnet ”Jehovas vittnen”. Alltsedan dess har de levat i överensstämmelse med detta namn.

11. Varför har dessa vittnen inte handlat förmätet, när de tagit hans namn?

11. Men handlade dessa vittnen förmätet i att bokstavligen taga Hans namn? Nej, ty en sann son blygs inte för sin Faders värdiga namn och bör bära det. Namnet passar in på det verk som de utförde före 1931 och som de har hållit på med att utföra sedan dess. Vi bör inte tänka att de naturliga judarna, som förkastade den som lärde oss Herrens bön, ännu har Jehovas namn fäst vid sig. Jehovas förkastande av dem nådde sin kulmen i Jerusalems förstöring i det första århundradet och i att judarna blev kringspridda bland alla nationer. När de förkastades, blev de trogna kristna det utvalda folket ”för hans namn”. De kristna är därför inte förmätna, när de tar detta namn och gör det ryktbart. Om Jehovas vittnen har dragit smälek över Hans namn, må då deras fiender tala om, hur de har gjort det.

12. Vad blev det av Jehovas namn, när han förkastade judarna?

12. Religionens representanter i kristenheten gör anspråk på att vara folket för hans namn, men likväl bekänner de inte namnet eller förhärligar det, utan förföljer dem som verkligen bär namnet och som förkunnar det. Jehovas namn var inte avsett att dö i och med att han förkastade judarna. Det överflyttades på de kristna, som blev andliga israeliter och som fick adoptionens eller barnaskapets ande, på grund varav de ropar till honom: ”Abba, Fader!” (Gal. 4:4—7) Att hans namn är fäst vid dem betyder att han är ägare till dem, de tillhör honom. De som uppriktigt frambär Herrens bön om att Guds namn må bli helgat kommer att noga akta sig för att bringa någon smälek över det, och de kommer inte att göra spe av det bara därför att de inte tycker om de personer som bär det. De vårdar sig om det.

13. Hur har Jehova helgat sitt namn i förbindelse med sin kvarleva?

13. Som Guds barn kan vi naturligtvis helga hans namn i vårt liv, men detta namns helgande i universell mening kommer att åvägabringas av Guds ingripande genom Jesus Kristus. Jesus bad en gång: ”Fader, förhärliga ditt namn.” (Joh. 12:28, NW) Gud försäkrade honom att han skulle göra det. Sedan år 1919 har den himmelske Fadern gjort detta. Hur? Genom att återbörda sin trogna kvarleva av andliga israeliter till sin organisation och dess verksamhet på hela jorden, såsom det är förutsagt i Hesekiel 36:21—32: ”Nationerna skola förnimma, att jag är Jehova, säger Herren Jehova, när jag skall bliva helgad i eder inför deras ögon.” — AS.

14. Hur kommer det avgörande helgandet av hans namn att ske Inom kort?

14. Men det slutgiltiga och avgörande helgandet av hans namn inför hela universum skall ske i striden vid Harmageddon, som nu kommer närmare och närmare. Då kommer Guds namns fiender i kristenheten och i hednavärlden att göra ett slutligt, koncentrerat angrepp på hans kvarleva och dess följeslagare av en god vilja. För att visa, att hans namn är heligt och inte för evigt skall få ostraffat vanäras, kommer den himmelske Fadern då att utkämpa ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” och förgöra alla som nu smädar honom, det må vara människor eller djävlar. ”Och jag skall bevisa mig stor och bevisa mig helig, och jag skall göra mig känd i många nationers ögon; och de skola förnimma, att jag är Jehova. Och mitt heliga namn skall jag göra känt mitt ibland mitt folk Israel; icke heller skall jag mer tillåta att mitt heliga namn vanäras; och nationerna skola förnimma, att jag är Jehova, den Helige i Israel.” (Hes. 38:23; 39:7; AS) Vi fröjdas högeligen över att svaret på vår bön om att hans namn må bli helgat nu är nära.

[Fotnot]