Barnens fostran i den nya världens samhälle

”Dessa ord, som jag befaller dig i dag, måste visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” — 5 Mos. 6:6, 1, NW.

 1. Om vad har människorna och Jehova olika mening?

JEHOVA säger att det inte står i vandrarens makt att rätt styra sina steg. Människorna säger att människan kan rätt styra sina steg. Därför vägrar de att ta emot gudomlig vägledning och tar i stället emot mänsklig vägledning, och följden blir att de på sin vandring kommer i den ena kinkiga situationen efter den andra, och detta bevisar att Gud är sannfärdig. Jehova säger att mången människa håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden. Människorna har länge valt den väg som tyckts dem vara den rätta, och den har fört till krig, hungersnöd, sjukdom och död. Den väg som människan håller för rätt, den håller Gud för orätt. Den väg som människan vandrar är inte den väg som Gud anvisar. — Ords. 14:12; Jer. 10:23.

 2. Vilken dårskap kastar nutidsmänniskorna sig in i, när det gäller barnuppfostran?

² Om den väg, som en vuxen människa håller för den rätta, slutar i döden, hur kan då den väg, som ett barn håller för den rätta, sluta någon annanstans? Om inte den vuxna människan, som går, förmår rätt styra sina steg, hur skall då barnet, som tultar fram på osäkra ben, förmå göra det? Och likväl säger nutidsmänniskan, som styr sina steg från den ena farliga och kinkiga situationen till den andra och vars väg stupar ner i förintelsens grop, att nutidsbarnet självt bör styra sina steg, självt bör välja sin väg. Denna metod, enligt vilken barnet självt skall finna och ange sin ”rytm”, omfattas av många, och en av dess mera fanatiska förfäktare skriver: ”Tydligtvis får barnets tillämpning av sin egen rytm inte åtföljas av ogillande miner eller vreda ord från föräldrarnas sida. Babyn måste alltigenom och alltid vara föremål för gillande. ... Barnets förnämsta traktan i livet är att bli älskat, och varje dask, varje moralpredikan, varje bister min betyder för barnet, att det inte är älskat. ... Att få ett barn att känna fruktan är den oförlåtliga synden, och jag skyndar mig att säga, att fruktan inte nödvändigtvis måste ha sin rot i smäll eller häftiga bannor, ty om en mamma talar aldrig så honungslent, kan hon ändå ingjuta fruktan i sina barn genom en ogillande blick.” Förespråkarna för denna uppfattning påstår, att tuktan verkar hämmande på barnet, hindrar det, lägger band på dess personlighet.

 3, 4. Vilken upprörande brottslighet utmärker vår tid?

³ Nåväl, vi skall här tala om några personligheter, som man borde ha lagt band på. En 15-årig pojke sticker ihjäl en 10-årig flicka. Varför? Han svarar: ”Jag kände plötsligt en överväldigande drift till att döda.” En 16-åring dödade en man med en hammare. Skälet: ”Jag kände en plötslig lust att döda någon — det gjorde detsamma vem det var.” En annan 16-åring sköt ihjäl tre systrar och deras bror och förklarade: ”Jag liksom undrade hur det skulle kännas att döda någon.” En 15-årig pojke talade om för polisen, att han vid ett religiöst tältmöte knivhögg sin bäste vän till döds, därför att ”han slog till mig med en sångbok”. En 16-årig pojke dödade sin vän för att denne hade kittlat honom under fötterna, när han sov. En tonåring fick inte lov för sin mor att använda familjens bil för att fara till en basketballmatch, och därför tog han en hagelbössa, dödade sin mor, sin 11-årige bror och sin 6-åriga syster, varpå han tog bilen och körde till matchen. Två bröder sköt med ett gevär ned en man på något avstånd, och när de sedan närmade sig den sårade mannen, turades de om med att skjuta kulor i kroppen på honom, tills slutligen ett skott på en bösslängds avstånd trängde in i hans hjärna. Ännu en annan tonåring hängav sig under ett veckoslut åt en riktig mordorgie. Hans offer skrek. Han tycker inte om skrik. Med en axelryckning avfärdade han fem mord som ”något ganska magstarkt”.

⁴ I juli i fjol läste man på framsidan av en tidning i New York denna rubrik: ”Flickgäng etablerar knivslagsmål, men hindras utföra sitt uppsåt.” I notisen hette det: ”En strid med isbillar, fällknivar och slaktarknivar mellan ett gäng flickor avvärjdes, fastän man redan hade formerat slagordning, när de efterskickade poliserna kom till platsen.” Flickorna hade efter ett gräl om pojkar kommit överens om att slåss. Det är otroligt att formligt krig mellan tonårsgäng kan förekomma, men det är sant. Rivaliserande gäng möts på utsatt plats och tid, strider med bössor, knivar, klubbor och till och med hemgjorda ”Molotov cocktails”, brännflaskor med bensin, som bringas att explodera. I ett fall där rivaliserande gäng stred mot varandra blev en pojke fastbunden vid kofångaren framtill på en bil, varefter bilen utan förare sattes i gång nedför en backe. Kraschen vid backens fot dödade pojken. En annan gång var det återigen två tonårsgäng som möttes och drabbade samman, fem skott small, fem barn föll omkull, tre sårade och två döda.

 5. Vilken slutsats kommer somliga till med tanke på den frukt som de moderna metoderna frambringar?

⁵ Människorna kan tygla atomkraften, men de kan inte tygla sina barn. Barnpsykologerna anser inte att barnen bör tyglas, utan de förordar i stället s. k. framstegsvänliga metoder, där allt tvång är bannlyst. Men när nu barnpsykologerna sitter vid ledningen, varför tillväxer då brottsligheten? Om de uppfostringsteorier som de har planterat är så goda, varför är då de frukter som skördas så dåliga? Vi har här bara givit några få prov på det digra innehållet i ungdomsbrottslighetens krönika, men dessa få smakbitar säger oss att frukten är rutten. För inte länge sedan offentliggjorde en ledande New York-tidning en serie artiklar om tonårsbrott och krig mellan ungdomsligor eller -gäng. Sedan man framhållit den allt större utbredningen av de framstegsvänliga barnuppfostringsmetoderna, vilka så gott som helt förkastar all tuktan, allt lydnadstvång, sade man vidare: ”Många av dem som bekämpar tonårsbrottsligheten är övertygade om att denna brist på tuktan är skuld till att många barn vägrar att anta en normal uppförandemåttstock.” J. Edgar Hoover har undersökt orsakerna till ungdomsbrottsligheten och påstår, att nittio procent av den kan spåras tillbaka till brist på tuktan och efterhållning från föräldrarnas sida. En domare vid en domstol i Brooklyn bidrar med följande sarkastiska kommentar: ”Jag tror vi behöver riset eller rottingen för vissa unga personer. Men detta är inte på modet nu. Nu får vi höra att man inte får slå ett barn, för det kan hända att man lägger hämsko på ett geni.”

 6. Vad bör träda i stället för de moderna metoderna?

⁶ Men är det verkligen så, att det nu växer upp en jättegröda av ohämmade genier omkring oss? Är det inte snarare så, att vi nu inbärgar en rekordskörd av ungdomliga förbrytare? Goda träd frambringar god frukt, inte ruttna skördar. Kanske är de teorier, som barnpsykologerna har planterat, inte några goda träd, utan ruttna. Ruttna träd bör huggas ner. De nutida metoderna bör ryckas upp med rötterna, och i deras ställe bör tillbörlig tuktan från föräldrarnas sida planteras. Inte en tuktan som sker enligt vad människor håller för rätt, eftersom det står varken i föräldrarnas eller i barnets makt att utan bistånd rätt styra stegen eller välja rätta vägar. Vi måste vända oss till Jehova Gud! Han kommer att leda både föräldrar och barn på rätta vägar. Han leder föräldrarna genom sitt ord; han leder barnet genom dess av Gud undervisade föräldrar. Förtrösta därför på Jehova, förlita dig inte på dig själv. Erkänn honom i denna sak, så skall han leda dig på din stig. — Ords. 3:5, 6; Matt. 7:16—20.

 7. Vilken förpliktelse åligger föräldrar, och hur kan de fullgöra den?

⁷ Till föräldrar säger Jehova: ”Dessa ord, som jag befaller dig i dag, måste visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” (5 Mos. 6:6, 7, NW) Föräldrarna var pliktiga att ge undervisning, barnen att höra och lära. För denna undervisning gjordes inga inskränkningar med avseende på tid eller plats. Närhelst det var ändamålsenligt, varhelst det var lägligt, i vilken gynnsam situation som än erbjöd sig skulle undervisning ges. Men därutöver bör föräldrarna avsätta särskilda tider för att studera hemma med sina barn. Det kan ske på så sätt, att man dryftar dagens text vid frukosten eller att man under dagen eller kvällen håller ett studium i någon av Sällskapets inbundna böcker, studerar ett kapitel i bibeln eller en av de kortare artiklarna i Vakttornet eller något av ämnena i ”Make Sure of All Things” (”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting”) eller att man gör en återblick på några punkter som kommit fram vid ett möte i församlingen.

 8. Vad bör och vad bör inte ske i fråga om barn och möten?

⁸ Barnen bör naturligtvis vara med vid dessa möten och sitta lungt och stilla. Lägg märke till, att barnens närvaro är påbjuden av Gud: ”Kalla tillsammans folket, männen och kvinnorna och de små och den som är tillfälligt bosatt hos dig inom dina portar, på det att de må höra och på det att de må lära, eftersom de måste frukta Jehova, eder Gud, och vinnlägga sig om att fullgöra alla denna lags ord.” (5 Mos. 31:12, NW) De små skulle inte avskiljas från föräldrarna, inte skjutsas i väg till någon söndagsskola, för att få särskilt tillrättalagd undervisning, utan skulle förbli i den enda församling som fanns, ”på det att de må höra och på det att de må lära”. Och vad var det som de skulle höra på? På en lag som var särskilt skriven och förenklad för att barn skulle kunna tillägna sig den? Nej, de lyssnade till sådana invecklade saker som 3 Moseboken! De hörde och lärde, och när de inte kunde förstå, frågade de sina föräldrar efteråt. I våra dagar får småttingar inte föras åt sidan in i ett ljudisolerat rum för att tumla omkring där, och inte heller är det klokt att förse dem med leksaker att roa sig med och tappa under mötena. Kom ihåg, att Jehovas syfte med att påbjuda att de skall vara närvarande är uttryckt i dessa ord: ”På det att de må höra och på det att de må lära.” Om de små i Israel kunde lyssna till 3 Moseboken och, lära, så kan smått folk i vår tid lyssna till mycket lättare stoff och lära. Människor kanske inte håller detta tillvägagångssätt för det rätta, men det är rätt i Guds ögon.

Betydelsen av föräldrarnas exempel

 9. Hur framhöll Jesus det efterhärmande draget hos barn?

⁹ Den undervisning som meddelas genom tal och läsning kan uträtta mycket, men undervisning genom exempel uträttar mer. Föräldrarna är exempel för sina barn, vare sig de önskar vara det eller inte. Barn är särskilt känsliga för exempel, eftersom de har en naturlig benägenhet för att ta efter. Jesus visade detta, när han sade: ”Vid vilka skall jag likna detta släktled? Det är likt små barn, som sitta på torgen och ropa till sina lekkamrater och säga: ’Vi spelade flöjt för eder, men ni dansade icke; vi läto höra klagolåt, men ni slogo eder icke som tecken på sorg.’ ” (Matt. 11:16, 17, NW) Det släktled som levde på Jesu tid hade ingen vilja till samarbete och var omöjligt att tillfredsställa, liksom lekkamraterna som inte ville svara med dans, när andra barn spelade flöjt, eller med sorg, när deras kamrater lät höra klagolåt. Men den sak vi här särskilt skall ge akt på är denna, att barnen i sina lekar härmade efter de vuxna. Vuxna människor höll bröllop, som firades med musik och dans, de höll också begravningar, då det förekom mycken klagolåt och sorg. I sina lekar imiterade barnen dessa de vuxnas förehavanden.

10. Vad bör föräldrar se till, och vad kan de förvänta?

¹⁰ Se till, att det som ni som föräldrar företar er är värt att ta efter. Studerar ni regelbundet hemma bibeln och de hjälpmedel vid bibelstudium som finns? Är ni med vid studiemöten i bokstudiegrupperna, vid församlingens studier i Vakttornet, tjänstemöten och teokratiska skola? Sitter ni lugnt och hör på och kommenterar det som studeras, när tillfälle ges? Tar ni regelbundet del i tjänsten på fältet och tar barnen med er? Får de tillfälle att ge akt på er i arbetet från dörr till dörr, återbesöksarbetet och arbetet med bibelstudier i hemmen, och hör de er därvid framlägga sanningen på ett effektivt sätt? Om de gör det, bli då inte förvånade, om ni får se dem leka tjänst från dörr till dörr med sina lekkamrater eller leda studier med en docka eller hålla ett övningstal för en inbillad åhörarskara. Somliga föräldrar har rentav uppmuntrat sina barn i dylika lekar, med gott resultat.

11. Vilket är det första kravet på föräldrar, om de skall kunna fostra barn för liv i den nya världen?

¹¹ Hur som helst, med tanke på detta efterhärmande drag. hos barn är det första kravet, om du skall kunna fostra dina barn till att leva i den nya världen, att du fostrar dig själv till att leva i den. Handla på det sätt som du vill att dina barn skall handla, var så som du vill att dina barn skall vara. De kommer att vara böjda för att ta efter dig. Detta gäller inte bara i fråga om teokratiska förehavanden, utan det gäller i synnerhet med avseende på personligt uppförande. Om din moraliska standard är hög, om dina principer är goda, om du är vänlig och artig och hänsynsfull mot alla, så kommer dina barn att luta åt samma håll. Om du är stillsam, vördnadsfull, ärlig, barmhärtig, trofast och kärleksfull, så kommer dessa egenskaper att ha en benägenhet för att ”smitta av sig” på dina barn.

12. Med vilka ingående frågor kan föräldrar rannsaka sig?

¹² Det är av föga värde att du talar om för ditt barn vad du gjorde, när du var en pojke eller flicka i dess ålder. Barnet såg dig inte då, men det ser dig nu. Det som betyder något är inte så mycket vad du gjorde då, som vad du gör nu, inte vad du gjorde som barn, utan vad du gör som vuxen. Har du två uppsättningar av principer, en som du predikar och en annan som du praktiserar, en för dig själv och en annan för ditt barn? Naturligtvis får vuxna människor göra saker som barn inte får, men de grundprinciper som tjänar till rättesnöre är vanligen desamma. Sitter du och viskar under mötena men bannar ditt barn, när det uppträder störande? Promenerar du omkring under föredrag och mötesförhandlingar vid stora sammankomster men tillrättavisar ditt barn, om det gör på samma sätt i församlingen där hemma? Gör du dig skyldig till skvaller, fastän du har förmanat ditt barn att inte prata om andra? Tillhåller du barnet att inte ljuga men ljuger likväl själv? Bryter du dina löften till det men förväntar att det skall hålla sina löften till dig? Fordrar du mera av barnet än av dig själv?

13. Vad kan bli följden, om föräldrarna är inkonsekventa i ord och handling?

¹³ Glöm aldrig att dina handlingar talar högre än din tunga, att ditt exempel säger mera än dina ord. Om du handlar enligt dina principer, behöver du ibland inte ens predika dem. En del saker kan förefalla mycket obetydliga, men om de strider mot en princip som du försöker inpränta hos ditt barn, så gör de skada. Barnet kan tänka att du är inkonsekvent och inte att lita på, och det kan tycka att det också kan låta bli att bry sig om principerna. Din fostran och dina föreskrifter måste vara konsekventa, ty i annat fall kommer barnet inte att veta var det har dig, kommer inte att vara säkert på att när du säger något, så kommer du också att göra det, att när du lovar en sak, kommer du att hålla den, att när du hotar med någonting, kommer du att låta det bli verklighet. Om du säger, men inte gör, kommer du att vara lik de skrymtaktiga fariséerna, om vilka Jesus sade: ”De säga, men utföra icke.” (Matt. 23:3, NW) Vad de sade var fullständigt rätt, vad de gjorde var fullständigt orätt. Ett barn upptäcker förställning och skrymtaktighet och tycker illa om sådant, men det kommer också att ta efter det för själviska fördelars skull. Alltså, föräldrar, om ni inte vill ha små fariséer, så var inte själva stora fariséer.

14. Varför är föräldrar i stor utsträckning ansvariga för den nuvarande ungdomsbrottsligheten?

¹⁴ Man har givit föräldraexemplet skulden för mycket av den nuvarande ungdomsbrottsligheten, och det med full rätt. En framstående domare i staden New York framhöll två faktorer såsom ansvariga för brottsligheten: 1) män i hög ställning, som fraterniserar med förbrytare och beskyddar dem, och 2) föräldrarnas underlåtenhet att vägleda sina barn. När brottslighetsproblemet dryftades inför ett ungdomligt forum, ”betonade [man] särskilt föräldrarnas försumlighet i hemmet och moraluppfattningens sammanbrott inom ett stort skikt av befolkningen”. En uppfostrare sade, att ”skillnaden mellan den moral som de äldre lär barnen och den som dessa äldre tillämpar i sitt liv ... bidrar till brottslighetens ökning i Amerika”. De vuxna skriver romaner, ritar bilder för skämttidningar, gör filmer, sänder ut televisionsprogram, komponerar musik, sätter ihop annonser och reklamtryck, och genom dessa och andra ting låter de människornas sinnen översvämmas av sådant som har med sexualitet och omoraliskhet att göra, med tjuvnad och mord, våld och krig. Detta är det fallna köttets ruttna frukter, som proppas i unga sinnen, medan bibeln säger, att både unga och gamla bör låta sitt sinne vara upptaget av sådant som utgör Jehovas andes goda frukter. Det är en lag som Jehova har fastställt, att våra innersta tankar slutligen kommer till uttryck i ord och handling. (Gal. 5:22—24; Fil. 4:8; Matt. 12:34, 35) Om orätta tankar inte trängs ut av rätta tankar, så kommer det onda till sist upp till ytan och vållar att vi sjunker ner i synd.

Fostran under de år då personligheten danas

15. Vad är det som ligger gudfruktiga föräldrar särskilt om hjärtat, och vilka fördelar har de?

¹⁵ Denna gamla värld är sannerligen sjunken! Den har själv försatt sig i detta sjunkna tillstånd. Den sår ut orenhet, och den skördar orenhet. Den gäckas med Gud, men gör det inte ostraffat. (Gal. 6: 7, 8) Likväl är det mitt i dessa nedsölade vattenmassor, detta hav av brottslig mänsklighet, som vi måste navigera, följa en kurs av moraliskhet och ostrafflighet, och en av de saker, som ligger trogna föräldrar allra mest om hjärtat, är att deras barn inte måtte sjunka i detta hav, när de dristar sig ut ur hemmets hamn. Ja, det är förvisso sant att, såsom Paulus sade, ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”. (1 Kor. 15:33, NW) Föräldrar som är i sanningen, när deras barn föds, har emellertid en välsignad fördel. De har ett gott försprång framför världsligt umgänge och världsliga förbindelser. De utgör, kan man säga, barnets enda umgänge under de första månaderna och dess huvudsakliga umgänge under de första åren, innan det börjar skolan. Om umgänget med föräldrarna är gott, kommer nyttiga vanor därigenom att befästas, innan dåligt umgänge börjar sina angrepp. När onda krafter slutligen når barnet, så att de kan angripa det, har barnet möjlighet att slå tillbaka angreppet. Kom ihåg, att visheten är ett beskärm och behåller sin ägare vid liv. — Pred. 7:13.

16. Till följd av vilket felaktigt resonemang försummar några att dra nytta av denna fördel, och hur bevisar Skriften, att detta resonemang är felaktigt?

¹⁶ Likväl begår föräldrar ofta det misstaget, att de kastar bort den dyrbara fördelen genom att uppskjuta den teokratiska fostran till senare år. De skickar ut sitt barn i umgänget med världen utan den gudomliga vishetens skydd, i det att de tänker, att det lilla barnets sinne är ur stånd att fatta grundläggande sanningar och principer. De tycks glömma, att det lilla barnets sinne kan lära ett invecklat språk på kort tid. Detta är ett kraftprov till och med för en vuxen. Då nu barnet skall lära sig ett språk, varför då inte låta det bli det rena språket? Varför inte i dess ordförråd införa ord som är till lov och pris för Jehova? (Sef. 3:9; Ps. 148:12, 13) Varför inte låta den teokratiska undervisningen vara det som först tränger in i sinnet, i stället för att dröja med den i flera år, medan barnet tillägnar sig ett kunskapsstoff som är av mindre värde. Timoteus’ mor och mormor begick inget fel genom att de undervisade honom, medan han var ett litet barn, eller hur? Och som lärobok begagnade de Skriften, inte en förenklad bok för barn. Deras undervisning gick inte över gossens horisont, ty han lärde verkligen känna Skriften. Många år senare talade Paulus med gillande om denna undervisning, som Timoteus hade fått i sina späda år: ”Från din tidiga barndom har [du] känt de heliga skrifter som kunna göra dig vis till frälsning.” (2 Tim. 3:15, NW) Somliga säger att små barn inte får något utbyte av att vara med vid möten, men Jehova säger att man skall ta dem med sig, ”på det att de må höra och på det att de må lära”. Hur kan de tänka på sin Skapare i sin ungdomstid, om de i sin ungdomstid aldrig får höra något om sin Skapare? — Pred. 12:1.

17. Varför är det tillrådligt att börja den teokratiska fostran tidigt i barnets liv?

¹⁷ Genom att Jehovas ord träffar oss och gör intryck på oss formar Jehova oss som lerkärl, som barmhärtighetens kärl eller vredens kärl. (Rom. 9:20—24) Ju färskare leret är, dess lättare är det att forma. Ju längre det får ligga och torka, dess hårdare blir det. Det är lättare för oss att formas till överensstämmelse med Jehovas ord, om detta ord får verka på oss, medan vi är unga, i stället för att behöva vänta tills vi är gamla och har stelnat till mera i våra vanor och vårt sätt och väsen. De unga är mera böjliga, och ju yngre de är, dess bättre är det. Jesus brukade ett barn som exempel på ödmjukhet, i det han sade, att hans efterföljare måste bli som detta barn. (Matt. 18:1—4) Ett litet barn är ostadigt och behöver ledning, vilket Jesaja visar genom att tala om en tid ”innan gossen förstår att förkasta, vad ont är, och utvälja, vad gott är”. (Jes. 7:16; Ef. 4:14) De späda åren är de år då personligheten danas, och en daning, en utformning, kommer att ske, i god eller i dålig riktning. Föräldrarna måste se till att denna daning sker i god riktning, i det den grundas på rätta principer, ty i annat fall kommer andra inflytanden att påverka den i dålig riktning, och när den tid är inne, då senfärdiga föräldrar menar att den teokratiska fostran skall börja, kan det hända att de finner hur barnet har hårdnat och ställer sig avvisande mot den. — Ords. 19:18.

18. Vilka undersökningsresultat bekräftar visheten i att ge barnen fostran i deras späda ålder?

¹⁸ I en tidningsledare, där det klagas över att vågen av ungdomsbrottslighet alltjämt håller på att växa likt ett stigande tidvatten, heter det: ”Experterna är nu eniga om att om vi skall kunna förhindra brottsligheten, måste vi nå barn i förskoleåldern.” I en av de mest omfattande undersökningar av ungdomsbrottsligheten som någonsin gjorts — den tog tio år att genomföra — var det förnämsta resultat man kom till detta, att det i främsta rummet är hemlivet som avgör, huruvida ett barn kommer att bli brottsligt eller inte. Undersökningen klarlade, att om familjelivet var sunt, så var chanserna för att barnet skulle bli brottsligt endast 3 på 100, men om förhållandet mellan föräldrar och barn var dåligt, var chanserna för att barnet skulle spåra ur 98 på 100. Det kan ju finnas enstaka undantag, men som allmän regel gäller alltså det som sägs i Ordspråksboken 22:6: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.”

19. Vilken upplevelse kan trösta föräldrar, som oroar sig för den verkan som dåligt världsligt umgänge kan utöva på barnen?

¹⁹ Vi skall nu berätta en verklig upplevelse som kan vara de föräldrar till tröst, vilka oroar sig för att deras barn skall bli förstörda av dåligt världsligt umgänge, när de kommer utanför familjekretsens beskydd. Ett vittne ledde ett bibelstudium med en kvinna i Brooklyn. Kvinnans fyraårige son hörde på. Fadern tyckte inte om detta. Han sade, att man borde låta pojken vänta med att fatta något beslut i fråga om religion, till dess han blev 21 år gammal. Några dagar därefter kom en lärarinna till kvinnans dörr och frågade, om hon var ett av Jehovas vittnen. ”Nej, jag bara studerar tillsammans med dem”, sade kvinnan. Då berättade lärarinnan, att hon hade sett hur den lille pojken blev överfallen av en skock barn, att hon hade hejdat deras angrepp och fått veta orsaken till det. Barnen ville, att den här lille pojken skulle erkänna en staty i grannskapet för att vara Gud. Det var ingen religiös staty, men barnens religiösa fostran kom dem att tro, att det var Gud. Fyraåringen vägrade att erkänna statyn som Gud. Han sade till de andra barnen, att den inte kunde se, inte kunde höra, inte kunde tala, inte kunde röra sig, inte kunde vara Gud och att han inte ämnade kalla den för Gud! För detta blev han alltså anfallen av barnen. När pojkens far hörde talas om saken, häpnade han över att hans son hade tillägnat sig så mycket genom att sitta och höra på vid bibelstudiet, och han blev så imponerad av sin sons mod att stå fast mot den ungdomliga pöbelhopen, att han ändrade sig och sade att hans son skulle få löv att ta del i studiet. — Jer. 10:5; Hab. 2:18, 19.