Att förfela målet — ostrafflighet

”Ty alla hava syndat och äro i saknad av Guds härlighet. — Rom. 3:23, NW.

 1. Vad för slags Gud är Jehova, och med vilka har han umgängelse?

JEHOVA, vår Gud, är en helig, allvis Gud, en konung av det mest upphöjda majestät. Han är absolut ren, fläckfri, oförvitlig, ingenting kan besudla eller besmitta honom, och han är rättfärdigheten helt hängiven. Orenhet, besmittelse, besudling och de som utövar laglöshet är alltigenom föremål för hans avsky. Denne absolut helige och rene Gud kan ha sin umgängelse endast med dem som är rena och heliga och som bevarar sin ostrafflighet inför honom. (Ps. 41:12, 13) Han ensam är med rätta värd att hängivenhet, kärlek och tjänst ägnas honom och ingen annan. Till Israel sade han: ”Ty jag är Jehova, eder Gud, och ni måste helga eder, och ni måste bevisa eder heliga, emedan jag är helig.” David sade: ”Ty du är icke en Gud, som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig.” — 3 Mos. 11:44, NW; Ps. 5:5.

 2. Har Jehova förmåga att välsigna och göra lycklig? Vad motiverar ditt ja eller nej?

² Denne helige Gud och Konung är också den lycklige Guden. (1 Tim. 1:11, NW) Han befinner sig ständigt i ett tillstånd av fullständig lycka. Därför är detta höga Majestät själva källan till sann lycka. Från honom kommer varje välsignelse och varje fullkomlig skänk. Såsom ”himlaljusens Fader” står Jehova alltid på höjden av sin makt och förmåga att skänka lycka och välsignelse åt dem som har sin umgängelse med honom. Hos honom förekommer inte något uppbyggande eller någon stegring till en högsta position av makt och kraft, och inte heller sker det någon övergång från en sådan ställning i zenit till ett avtagande. Denne ”himlaljusens Fader” är olik vår fysiska sol, som åstadkommer en förändring i skuggans gång på soluret, medan solen stiger från sin uppgångsställning i öster till sin högsta ställning i zenit i himlarna där ovan och sedan dalar till den ställning den intar, då den går ned i väster. Om Jehovas absoluta förmåga — en förmåga som alltid står i zenit — att välsigna och lyckliggöra och om att vi kan hysa all tillit till hans förmåga att göra vad han sagt, därom skrev Jakob: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ned från himlaljusens Fader, och hos honom finnes ingen förändring i skuggans gång.” — Jak. 1:17, NW.

 3. Åt vilka skänker Jehova lagligt erkännande, och varför?

³ Den lycklige helige Guden är också en välvillig Gud, en trofast hjälpare. Ja, han är en verklig vän för alla dem som är heliga och rättfärdiga i sitt förhållande till honom. Den mest pålitlige vän är han. Han handlar uteslutande med dem som förblir hans vänner. Hans vänner kännetecknas av sin trohet, fullständiga hängivenhet och ostrafflighet gentemot honom personligen och gentemot honom i hans egenskap av konung. Åt sina beprövade vänner skänker Jehova teokratiskt lagligt erkännande samt ynnestbevis och välsignelser, vilket allt de erhåller såsom medlemmar i hans lyckliga organisation. (Rom. 11:2, NW) Vi lägger märke till hur det förhöll sig med Abraham, vilken erhöll lagligt erkännande såsom en Guds beprövade vän och således blev rättfärdiggjord genom tro. ” ’Abraham utövade tro på Jehova, och det tillräknades honom såsom rättfärdighet’, och han kom att kallas ’Jehovas vän’.” Israel såsom nation var lycklig, när Jehova var nationens välvillige hjälpare. ”Lycklig är du, o Israel! Vem finnes som är lik dig, ett folk som åtnjuter frälsning i Jehova? Din hjälpare är en sköld, och han som är ett svärd är den store och upphöjde hos dig.” — Jak. 2:23; 5 Mos. 33:29; NW.

 4. Vad tillämnar Gud sina vänner, och vill du beskriva det?

⁴ Vilka syften har den teokratiska vänskapens och välviljans Gud? Denne den störste vän har goda syften, sådant som verkar till ändlös lycka och glädje för honom själv som Gud och Konung och för alla dem som är i helig förening och harmoni med honom. Den helige Guden ger uttryck åt sitt goda uppsåt gentemot sina tjänare genom att bereda dem möjlighet att få pröva på ett fortskridande tillstånd av lycka, i det de får gå från den ena perioden av glädjefylld tillvaro till den andra. I vilken som helst tidsperiod är det sanna lyckotillståndet ett tillstånd av hel och full förnöjsamhet, av välbehag och glättighet på grund av det överflöd av goda ting som ständigt på nytt frambringas av den lycklige Guden, till glädje och behag för dem som är hans vänner i laglig förening med honom. ”Nu veta vi, att Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud, dem som äro de kallade enligt hans uppsåt.” — Rom. 8:28, NW.

En vägvisare för den fria viljan

 5. Hur manifesterar Jehova sig som en kärleksfull fader, och varför?

⁵ Den helige Guden är också en kärleksfull fader. Såsom den förste och störste fadern vet han bäst hur han skall sköta sin familjelika organisation av vänskapligt sinnade, lydiga barn. Alla andevarelser och den första människan, Adam, blev Jehovas söner vid sin fullkomliga skapelse. Då de var danade till Guds avbild och till att vara honom lika, fick de var och en den fria viljans häpnadsväckande gåva förlänad åt sig. Denna egenskap eller förmåga, en fri vilja, var något heligt som anförtrotts åt dem och som måste brukas på ett vist sätt. Antingen kunde den skapade individen, vare sig det var en ängel eller en människa, begagna sin fria vilja på ett gott sätt, som skulle få fortsatt helighet och evigt liv till följd, eller också kunde han begagna den på ett ont eller dåligt sätt, som skulle resultera i fördärv, orenhet och slutlig utplåning i döden. Alltifrån början vidtog Skaparen och Fadern åtgärder för att leda sina med fri vilja utrustade barn på den önskvärda väg som fortlöper i fullkomlig lycka. Ty om skapelserna frivilligt hade följt en den fria viljans ostraffliga kurs, skulle de ha bevarats målmedvetna, glada och nära förbundna med den helige Guden, själva källan till lycka och godhet. — Ps. 25:21; Ords. 11:3; Luk. 3:38: 1 Mos. 1:26.

 6. Vilka åtgärder vidtog Jehova för att ange den rätta kursen för sina underordnade?

⁶ Vilken åtgärd vidtog då den absoluta frihetens Gud för att ange den rätta kurs som hans med fri vilja utrustade skapelser, hans underordnade, borde följa? Han satte upp ett mål i fråga om ostrafflighet, ett mål eller en norm, som utvisade om någon ägnade sin högt upphöjde välgörare, Guden och Konungen, odelad hängivenhet eller inte, ett mål som angav en lagenlig gräns för vissa handlingar, utöver vilken det enligt Guds anordning inte var rådligt för den skapade varelsen att gå, när han gjorde bruk av sin fria viljas möjligheter. Naturligtvis hade Jehova såsom den allsmäktige Guden den absoluta rätten att fastställa de trygga gränserna för hans skapade underordnades relativa frihet. Vidare skulle också dessa på lagenligt sätt kungjorda begränsningar ständigt påminna den skapade varelsen om hans underordnade ställning, en ställning av beroende, och om att han alltid borde vara medveten om sin plikt att utröna sin suveräne överordnades gudomliga vilja, alldeles som Jesus Kristus gjorde, när han var på jorden. (Matt. 26:39) Dessutom innebar dessa lagenliga inskränkningar inte någon svårighet eller försakelse för Guds skapelser, ty ingenting som var av väsentlig betydelse för deras omedelbara lyckliga tillvaro förvägrades dem. Vidare undanhöll inte Gud sina barn någonting som de hade laglig rätt till. Och slutligen hade Jehova rätt att sätta sina vänner på prov i fråga om att göra det goda, liksom Abrahams vänskap blev prövad, då det begärdes av honom att han skulle offra sin ende son, vilket var en bild av det goda som Jehova skulle göra genom att ge sin Son, sin egen Son, till en lösen. — 1 Mos. 22:1—14.

 7. Hur måste Guds tjänare respektera hans dubbla ämbete? Hur ådagalägger de Guds härlighet?

⁷ För alla i sin organisation är Jehova både helig Gud och absolut Konung. I kraft av detta dubbla ämbete har han rätt att kräva odelad hängivenhet, fullkomlig lydnad och om förfarenhet vittnande tjänst. Att helt och odelat fullgöra dessa krav gentemot honom är fullständig ostrafflighet. Genom att skapade varelser respekterar det lagliga mål, den lagliga norm, för ostrafflighet, som satts upp av Guden och Konungen, ådagalägger de sin lojalitet och trohet mot denne i sanning helige. Genom att nå upp till detta mål, denna norm för vad Gud har ansett vara att ådagalägga vänskap, har de från lagens synpunkt sett en rätt ställning inför honom. Eftersom det är Guds uppsåt att frambringa skapelser, som av sin egen fria vilja i kärlek åstundar att göra Jehovas vilja, så åstadkommer de som följer detta av Gud tecknade mönster därigenom lovprisning och ära åt Honom. Genom att nå upp till ostrafflighetsmålet kan den trogna skapade varelsen också enligt Skriften sägas ådagalägga Guds härlighet i odelad hängivenhet. (1 Kon. 9:4; Ps. 26:1—11) Vi finner detta bestyrkt av den sanning som Josua uttalade: ”Han är en Gud som kräver att man skall visa honom odelad hängivenhet.” — Jos. 24:19, NW.

Synd

 8, 9. Vad är synd? Vad är grundbetydelsen i ordet ”synd” i grekiskan och hebreiskan?

⁸ Nå, men hur blir det om detta mål, odelad hängivenhet, fullkomlig lydnad och ett bevarande av ostraffligheten, inte hålls högt, om man kränker dess helgd genom att inte sträva fram emot det? Det innebär att förfela målet. Det blir ett skriande brott mot Guds lag. Följden blir att vederbörande kommer i en belägenhet, där Guds härlighet fattas honom. Framför allt blir det förräderi mot Guden och Konungen. Allt detta kallas synd. Allt detta gör förövaren förtjänt av dödsstraff, alldeles som förräderi inom nationerna i våra dagar medför den största straffpåföljd, döden, för förrädaren. I en sådan ställning av ohelighet befinner vi oss alla i våra dagar. Paulus sade med rätta: ”Ty alla hava syndat och äro i saknad av Guds härlighet.” — Rom. 3:23, NW.

⁹ I det grekiska språket, på vilket aposteln Paulus vände sig till grekisktalande åhörare, betydde ordet för synd (grekiska: hamartía) ursprungligen att ta miste, såsom t. ex. att ta miste om vägen. Sedan kom det att betyda att misslyckas i att göra något, att misslyckas i sitt uppsåt, förfela sitt syfte eller begå ett felsteg. Nu var ju Paulus hebré, och i den hebreiska delen av bibeln, som han läste, betydde verbet att synda (hebreiska: hhata) likaså ursprungligen att ta miste eller fela, alltså att misslyckas. Så t. ex. heter det i Domarboken 20:16 (NW): ”Av allt detta folk var det sju hundra utvalda män, som voro vänsterhänta. Var och en av dessa var en stenslungare, som kunde träffa på håret utan att fela.” Också i Ordspråksboken 19:2 heter det: ”Det är till ingen nytta att handla, innan man tänker; att förhasta sig är att förfela sitt mål.” (Mo) Lägg vidare märke till Ordspråksboken 8: 36: ”Men den som går miste om mig [visheten], han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.” Synd innebär därför att fela i fråga om att göra Guds vilja och lag, att misslyckas däri. ”Var och en som utövar synd utövar också laglöshet, och därför är synd laglöshet.” ”All orättfärdighet är synd.” — 1 Joh. 3:4; 5:17; NW.

10. Finns det något som anger, att änglar blivit satta på prov? I så fall när och hur?

¹⁰ Finns det någonting i Skriften som anger, att änglar blivit satta på prov beträffande ett mål av fullkomlig ostrafflighet? Ja, det gör det. Petrus talar om änglar som ”syndade” eller förfelade målet i Noas dagar och säger att Gud inte avhöll sig från att straffa dem för deras laglöshet. (2 Petr. 2:4, 5, NW) Hur utövade dessa änglar sin fria vilja på ett sätt som stred mot ett uppenbart förbud beträffande deras livsföring och utvisade en brist i deras odelade hängivenhet? Bibeln besvarar denna fråga åt oss. ”Nu hände det sig, att när människorna begynte tillväxa i antal på jordens yta och döttrar föddes åt dem, då började Guds söner [änglar] lägga märke till människornas döttrar, att de voro fagra, och de gåvo sig till att taga sig hustrur av alla som de valde ut.” (1 Mos. 6:1, 2, NW) Många år längre fram i tiden uppenbarade Jesus en del av vad som måste ha utgjort de rimliga inskränkningar som Gud pålade änglarna. Jesus sade att trogna heliga änglar i himmelen varken gifter sig eller bortgiftes. (Matt. 22: 30, NW) Alla de änglar före floden i Noas dagar, som sammanbodde med människors döttrar, förfelade således målet i fråga om fullkomlig lydnad. Dessa illasinnade änglar bevisade sig inte vara några sanna Guds vänner, och tillsammans med sin ledare i upproret, Satan, djävulen, har de blivit utkastade ur kretsen av Jehovas himmelska ”husfolk” såsom fiender. Genom sin olydnad började de av fri vilja följa en ondskefull kurs, som bragte olycka över dem själva och kommer att sluta med deras totala förintelse. — Luk. 8:31.

Ostrafflighetsmålet i Eden

11. Vilket var det ostrafflighetsmål, som Gud satte upp i Eden?

¹¹ Men hur förhöll det sig med den ursprunglige, fullkomlige, mannen? Vari bestod det lagenliga mål i fråga om ostrafflighet som sattes upp för honom, för att han skulle få en vis ledning i sitt handlingssätt inför sin gudomlige vän och välgörare, Jehova Gud? Det var en klar och koncis särskild lag, vars överträdelse Gud skulle betrakta som en handling av ovänskap, förräderi, och därför som synd, och den förelades definitivt den fullkomlige Adam och hans sköna hustru. ”Och Jehova Gud pålade också mannen denna befallning: ’Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du icke äta därav, ty på den dag du äter därav skall du förvisso dö.’ ” Det var ingenting vagt och obestämt i detta mål, denna norm. Det var lätt att förstå denna bestämmelse. Den var lätt att hålla. Vad som skulle bli följden, om människan förfelade detta mål, var också klart tillkännagivet: för en dylik förrädisk handling skulle människan ”förvisso dö”. — 1 Mos. 2:16, 17, NW.

12, 13. Varför var Gud berättigad till att sätta upp detta mål för Adam och Eva?

¹² Jehova Gud var i sin fulla rätt, när han fastställde detta ostrafflighetsmål för människans bästa. Han kände människan bättre än människan kände sig själv, ty Jehova hade skapat människan. Jehova visste att det var till gagn för människan, att hon genom detta beständiga mål påmindes om att hon var en underordnad, som berodde av sin Skapare och överordnade. I själva verket lade Jehova sann kärlek i dagen såsom kärlekens Gud genom att ställa upp en sådan vägvisare mellan Gud och människan. Denna lagenliga inskränkning vållade inte Adam och hans hustru några påfrestningar, eftersom den inte förvägrade dem någonting som var nödvändigt för deras lyckliga liv i paradisets lustgård. De hade laglig rätt att äta frukt från de andra träden, men beträffande detta särskilda träd undanhölls dem denna rätt.

¹³ En ytterligt värdefull gåva hölls i beredskap åt Adam och skulle ha tillfallit honom, om han hade bevisat sig värdig. Jehova Gud hade satt Adam och Eva i ett vidsträckt område i östra delen av en trakt av jorden som kallades Eden. Detta stora område hade bragts till en hög grad av odling, ty det hade av Gud planterats och anlagts till en skön paradisisk trädgård och park. Vidare var detta område väl försett med vänligt sinnade djur av varje art och släkte. Likaså var det väl planterat med träd, som bar frukt till föda, och med växter av allehanda slag. I verkligheten skulle detta område endast utgöra ingången till en besittning, som slutligen skulle komma att omfatta hela jordklotet med dess omätliga mineralfyndigheter. Här, i en omgivning av inspirerande skönhet, frid och harmoni och omgivna av stor naturlig rikedom, fann Adam och Eva ett lyckligt hem. Förvisso var varje fullkomlig gåvas store Gud i sin rätt, när han satte Adam på prov, innan han förlänade honom som en beprövad vän dessa värdefulla rättigheter till varaktig besittning. Vem skulle i denna tid fritt ge en fiende en ovärderlig egendom som gåva? Ingen som var vid sina sinnens fulla bruk skulle göra det. Så var det också i Guds fall. Människan måste först bevisa sig vara en lojal, pålitlig vän till Guden och Konungen. I överensstämmelse med denna princip satte Jehova Gud senare Jesus på prov här på jorden med avseende på hans lämplighet och värdighet att bli den nya världens konung. — 1 Mos. 2:8; Hebr. 2:18.

14. Av vilket ytterligare skäl satte Jehova Adam och hans hustru på prov?

¹⁴ Adam och Eva blev ursprungligen placerade i detta häpnadsväckande sköna område utan att någon bestämd livstid hade utmätts åt dem. Det framgår att alla andra former av animaliskt liv, som florerade på jorden, hade fått begränsade tider för sin levnad. (2 Petr. 2:12) Individerna av varje särskild djurart skulle leva sin följd av år för att i sin mån bidraga till jordens växande rikedom och sedan avsluta sin tillvaro i döden, varefter deras avkomlingar skulle fortsätta att utföra den livsuppgift, som var anförtrodd åt det släktet eller det slaget av skapade varelser. (I förbigående sagt gav det förhållandet, att Adam gav akt på hur djurens tillvaro upphörde, ökad tyngd och kraft åt ordet ”död”, vilket Jehova brukade, när han för honom kungjorde straffet för underlåtenhet att nå upp till målet — ostrafflighet.) Men vad Adam beträffar, fastställde inte Jehova Gud hans livstid. I stället var det så, att hans livslängd lämnades oavgjord och skulle bero på om han nådde det lagligen fastställda målet i fråga om lojalitet. Emellertid var människans organism ursprungligen danad så att hon skulle kunna leva för evigt. Sålunda hade Gud den ytterligare rätten att pröva Adam och hans avkomlingar med avseende på deras värdighet att få glädja sig åt den största av gåvor, nämligen en oändlig levnadstid, evigt liv. Denna ännu större gåva stod i förbindelse med en annan lagenlig vägvisare i lustgården, en som var känd under namnet ”livets träd”. — 1 Mos. 3:24.

Gott och ont

15, 16. a) Av vilken art eller karaktär var detta ostrafflighetsmål av allt att döma, och varför var det så? b) Vilka exempel på andra laga symboler har vi?

¹⁵ Vad synes vara angivet därigenom att ostrafflighetsmålet var förbundet med ett ”träd för kunskap om gott och ont”? Det tycks vara så, att intet fysiskt gagn och inte heller någon fysisk skada kom av det bokstavliga vidrörandet eller ätandet av detta förbjudna träd. I stället tycks kontakten med detta träd ha påverkat samvetet. Vi lägger märke till, att när Adam och Eva senare verkligen åt av detta träds frukt, så berättar inte bibeln om någon fysisk reaktion, men antyder däremot, att deras samveten omedelbart registrerade skuld. ”Då blevo bådas ögon öppnade, och de började inse, att de voro nakna.” (1 Mos. 3:7, NW) Att deras ögon öppnades kan inte ha gällt deras lekamliga ögon, ty dessa måste ha varit fullt öppna vid den tidpunkt då de utförde den lagstridiga handlingen. Det var alltså deras hjärtas eller samvetes ögon som reagerade, och det var inte så, att de fick en fysiskt utvidgad hjärnkapacitet, fylld med gudomlig vishet. (Ef. 1:18) Ett annat intressant förhållande — det är alltid en härskare som ”vet” eller bedömer vad som är rätt och orätt eller gott och ont. Detta lägger vi märke till i det som Gud sade, när Adam blev utdriven ur lustgården, där man kan sluta sig till att Adam hade bestämt sig för att själv döma och ”veta” vad som är ”gott” och ”ont”. Genom att handla så hade han förkastat de himmelska överordnade myndigheterna. ”Och Jehova Gud sade vidare: ’Här har mannen blivit lik en av oss i att veta vad som är gott och vad som är ont.’ ” Dessa iakttagelser bidrar till att leda oss till den slutsatsen, att trädet tjänade såsom ett laga tecken eller en laga symbol, en vägvisare, mellan Guden och Konungen och människan i deras mellanhavanden såsom styrande och styrd. — 1 Mos. 3:22, NW.

¹⁶ Vad beträffar detta träds karaktär av vägvisare har vi någonting av liknande innebörd i det fall, där en vittneshög eller ett stenröse sattes upp i Galed såsom ett laga tecken mellan Laban och Jakob och ett rättesnöre beträffande deras lagliga beteende mot varandra. (1 Mos. 31:48—53, NW) Ett annat exempel, från nutiden. När ett lagligt dokument av stor vikt läggs i ett kuvert och förseglas med ett officiellt lacksigill, kränks dokumentets exklusiva eller enskilda natur, när en därtill icke bemyndigad person bryter sigillet. Det är inte det bokstavliga brytandet av sigillet som är brottsligt, utan det är det olagliga försöket att tränga förbi eller innanför det förbjudna sigillet, vilket endast är en laga symbol, ett sinnebildligt skydd för kuvertets innehåll, som är det brottsliga.

17, 18. a) Definiera ”gott” och ”ont”, b) Vem avgör vad som är gott? Varav bestyrks detta?

¹⁷ Därnäst frågar vi: Vad är ”gott”, och vad är ”ont”? Gott är det som är rätt, fullständigt och i harmoni med Jehovas regler och principer för ett tillbörligt uppförande. Ont är raka motsatsen. Det är det som är orätt och i strid med regler och principer för ett tillbörligt uppförande. Såsom Skapare uttalade Gud det omdömet om de olika skapelsedagarnas resultat, att det var ”gott”. (1 Mos. 1:10, 12, 18, 21, 25) Är en omogen person eller ett barn i stånd till att ställa upp regler för ett tillbörligt uppförande och så fastslå vad som är gott och vad som är ont? Nej, naturligtvis inte. Fördenskull måste jordiska fäder fostra och tukta sina barn för att hålla dem till de normer för vad som är gott, som har uppställts av en överordnad myndighet. (Hebr. 12:7—11) Det är inte den underordnade som fastställer reglerna för vad som är gott, utan det är den lagstiftande överordnade som gör det. Jehova Gud är den som är den högste domaren och härskaren, vilken verkligen avgör vad som är gott och vad som är ont.

¹⁸ En man kom till Jesus och frågade honom om vad som är gott. Jesus gav honom det rätta svaret, som visade att Jehova Gud är den ende som avgör vad som är gott, och de skapade varelserna måste följa vad Gud bjuder, ty Gud bjuder alltid det som är rätt. ”Se, då kom en man fram till honom och sade: ’ Lärare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?’ Han sade till honom: ’ Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes, som är god. Men om du vill ingå i livet, så håll buden beständigt.’ ” — Matt. 19:16, 17, NW.

19, 20. a) Hur infördes synden här på jorden? b) Varför inbegrep den ursprungliga synden inte olovligt umgänge mellan könen?

¹⁹ Gud Jehovas rätt att avgöra vad som är gott blev på ett gement sätt dragen i tvivelsmål i Eden för omkring sex tusen år sedan av Satan, djävulen. Han överförde till Eva ett orätt tänkesätt och väckte hos henne i hennes underordnade ställning en orätt önskan eller begärelse att trotsa sin suveräne härskare, Jehova, och att i stället för Gud själv döma om vad som var gott och vad som var ont. ”Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.” Denna onda begärelse hos Eva blev fruktsam, och hon grep sig an med att äta av det förbjudna trädet. ”Följaktligen såg kvinnan, att trädets frukt var god till föda och att det var en lust för ögonen, ja, trädet var åtråvärt att se på. Så började hon taga av dess frukt och äta den. Efteråt gav hon något också åt sin man, då han var med henne, och han började äta den.” Till sin eviga skam förfelade Adam och Eva här det av Gud angivna målet, fullkomlig lydnad och ostrafflighet. Alltifrån den stunden började de följa en kurs av olycka, laglöshet, orenhet och slutlig död. De hade trotsat själva det suveräna Majestätets regel och ord och hade således begått en handling av högförräderi. — 1 Mos. 3:5, 6; Jak. 1:14, 15.

²⁰ Här måste det framhållas, att Adams ursprungliga synd inte inbegrep något olovligt umgänge, såsom några av kristenhetens sekter påstår. Sexuellt umgänge var inte den omstridda punkten, det för människan uppställda målet hade ingenting med det att göra; det hade genom ett tidigare utfärdat bud blivit lovligt för en man och hans hustru att ha sexuell förbindelse med varandra. (Se 1 Moseboken 1:28.) Adams ursprungliga synd var hans onda handling att förfela det uppsatta målet, den bestod i att han förrädiskt förkastade Guden och Konungen, Jehova, genom att antaga en annan måttstock för vad som var gott och ont.

Oheliga följder

21, 22. Vilka blev följderna av Adams synd? Vad är ”familjehandikapp”?

²¹ Följderna av denna enda trolösa handling av uppsåtlig synd visade sig vara förödande inte bara för Adam, utan i alltomfattande skala för det släkte som kom att härstamma från Adam, ”alldeles som genom en enda människa synden kom in i världen och döden genom synden och döden på så sätt sträckte sig till alla människor, därför att de alla hade syndat”. (Rom. 5:12, NW) Adam, som nu var en lagbrytare och en fiende till sin forne Gud och Konung, blev ofördröjligen dragen inför rätta av Jehova. Tillsammans med kvinnan och den av Satan behärskade ormen förklarades han skyldig och blev dömd. Adam och hans hustru blev som förrädare genast utvisade ur Guds heliga organisation. Människan sändes ut ur den fullkomliga lustgården i Eden, fick en begränsad tid att leva, vilken skulle sluta i döden, och tvangs att slå sig ner i den ouppodlade delen av jorden, för att skaffa sig sitt uppehälle i sitt anletes svett. (1 Mos. 3:16—19) Då Jehova Gud inte längre var Adams och Evas kärleksfulle vän och vise rådgivare och de inte längre var förenade med Guds organisation, var de tvungna att reda sig på egen hand enligt sitt omogna och oerfarna omdöme. Påfrestningar och ansträngningar till följd av hårt arbete, de besvikelser och svåra sorger som erfarenheterna inom den av människor danade organisationen gav upphov åt, ja, den fruktansvärda tragedien att se den första människan dö, deras egen son bragt om livet av en mordisk, i raseri försatt broder — alla dessa prövningar bidrog till att rubba jämvikten hos den en gång fullkomliga mänskliga organismens funktioner. Sjukdomar uppstod, och döden blev den slutliga följden. Kom ihåg hur den förfärliga påfrestningen på nervsystemet hos den fullkomlige mannen Jesus, när han hängde på träet, påskyndade hans död.

²² Barn ärver sina föräldrars tillgångar och skulder. Eftersom Adam dog som en ohelig, en utstött förrädare, en som inte hade förvärvat rätten till att besitta det sköna lustgårdsområdet i Eden och en som inte hade vunnit någon rätt till en obegränsad livstid, så kom alla dessa ogynnsamma förhållanden av oförmåga och otillräcklighet över hans avkomlingar. Och såsom upproriskt patriarkaliskt överhuvud drog Adam ett familjehandikapp över hela människosläktet.

23, 24. a) Hurudan är syndens historia under de första 1.600 åren? b) Hur betraktade Jehova dessa följder?

²³ Då Adam, sedan han blivit utdriven, måste förlita sig på ett oheligt, ofullkomligt omdöme om vad som var gott och vad som var ont, förfelade han under de återstående av sina 930 levnadsår i allt större utsträckning det mål som Gud ursprungligen ställde upp, dvs. sann ostrafflighet. Denna tendens till fördärv, som ständigt förde nedåt, ledde hans barn, generation efter generation, till allt större försämring och urartning. Slutligen, efter omkring 1.600 år, blev människan så ohelig och förnedrad och förfelade den fullkomliga ostrafflighetens mål i så hög grad, att det smärtade Jehova att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta. Endast Noa visade sig vara rättfärdig i avsevärd mån. Noa hade inte blivit så förnedrad som hans samtida, fastän han också förfelade det av Gud uppställda ursprungliga målet, fullkomlighet, då han ju var född syndare. — Ps. 51:7.

²⁴ ”Följaktligen såg Jehova att människans ondska hade blivit stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar var endast ond hela tiden. Och det smärtade Jehova att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta. Därför sade Jehova: ’Jag skall utplåna människorna, som jag har skapat, från jordens yta, alltifrån människa till husdjur, till krälande djur och till himlarnas flygande varelse, emedan det verkligen smärtar mig att jag har gjort dem.’ Men Noa fann ynnest i Jehovas ögon. ... Noa var en rättfärdig man. Han bevisade sig klanderfri bland sina samtida. Noa vandrade med Guden.” (1 Mos. 6:5—9, NW) Några frågar nog: Då ju Gud tillintetgjorde alla utom åtta goda människor i syndafloden på Noas tid, vilka utsikter har människan då haft till att bli upplyft till fullkomlighet därefter? Svaret på denna fråga finner ni i följande artikel.

Giv akt på den ostraffiige och se på den redlige, huru fridens man har en framtid. Men överträdarna skola allasammans förgås, de ogudaktigas framtid varder avskuren. — Ps. 37:37, 38.