Förutsättningar för ämbetet som en Guds tjänare
”Genom att giva bröderna dessa råd kommer du att vara en tjänare av det rätta slaget åt Kristus Jesus.” — 1 Tim. 4:6, NW.
1, 2. Nämn några redskap som Jehova brukar till att verkställa sitt uppsåt.
JEHOVA, den levande Guden, är oändlig i vishet och brukar därför många krafter och många skapelser till att verkställa hans eviga uppsåt och till att utföra en särskild uppgift, av vad slag det nu är, vid en given tid. I gångna åldrar har han brukat rasande eldslågor, stormpiskade hav, stora fiskar, markens djur, himmelens fåglar, insekter, människor, änglar och till och med ärkeängeln Mikael. Alla dessa har var i sin tur gjort ett gott arbete genom att utföra sin store Skapares vilja.
2 Ärkeängeln, som i bibeln också omtalas såsom Ordet, var Jehovas första och enda direkta skapelse. Det var honom som Jehova brukade såsom den ”utlärde, skicklige arbetaren” vid skapandet av allt annat. (Ords. 8:30, AS; Upp. 3:14) ”Allting blev till genom honom, och utan honom blev ingenting alls till.” (Joh. 1:3, NW) Han hade de förutsättningar som var nödvändiga för det ämbete som anvisats åt honom, och han lydde alltid och behagade sin himmelske Fader, varvid det var hans lust att göra Faderns vilja. Precis hur alla de andra trogna änglarna utför sin tjänst till hjälp för dem på jorden, som är arvingar till frälsning, det vet vi inte till fullo, men att de är Jehovas tjänare, som äger de nödvändiga förutsättningarna för att kunna fullgöra sin tjänst, det försäkras oss bestämt: Jehova ” ’gör sina änglar till andar och sina tjänare i offentligt värv till en eldslåga.’ ... Äro de icke alla andar till allmän tjänst, utsända till att betjäna dem som skola ärva frälsning?” — Hebr. 1:7—14, NW; Ps. 104:1—4.
3. Hur utmärkte sig Abel och Enok såsom Jehovas tjänare?
3 I forna tider tjänade män och kvinnor Jehova väl, därför att de ägde förutsättningar för det ämbete som blivit dem anförtrott. Sexton av dessa trogna har fått ett hedersamt omnämnande i den heliga urkunden, i Hebréerna 11. Abel, den förste, var ett troget vittne för Jehova, och hans röst bragtes inte till tystnad ens när hans avundsjuke broder Kain mördade honom. Jehova talade till Kain och sade: ”Hör! Din broders blod ropar till mig från marken.” (1 Mos. 4:10, NW) ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett offer av större värde än Kain, och genom denna tro fick han vittnesbörd buret åt sig, att han var rättfärdig, i det att Gud bar vittnesbörd beträffande hans gåvor; och genom den talar han ännu, fastän han dog.” (Hebr. 11:4, NW) Enok är också med bland dessa, eftersom han ägde de förutsättningar som var nödvändiga för det ämbete som tilldelats honom. ”Ja, den sjunde i släktlinjen från Adam, Enok, profeterade ... när han sade: ’Se, Jehova kom med sina heliga myriader för att verkställa dom på alla och för att överbevisa alla de ogudaktiga i fråga om alla deras ogudaktiga handlingar, som de begingo på ett ogudaktigt sätt, och i fråga om alla de upprörande ting, som ogudaktiga syndare talade mot honom.’ ” — Jud. v. 14, 15, NW.
4. Vilka förehavanden å Noas sida bevisar att han uppfyllde fordringarna som en Jehovas tjänare?
4 Omkring sexton hundra år efter det att Adam och Eva på grund av uppror och olydnad hade blivit utdrivna ur sitt paradisiska hem blev deras avkomlingar så moraliskt förvända, att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt var allenast onda. Därför beslöt Jehova att över jorden sända en väldig vattenflod till att förinta den onda ordning som då rådde och alla som understödde den. För att de rättfärdiga människor som möjligen fanns på jorden och vissa djur skulle bevaras vid liv, befallde Jehova att ett skydd skulle byggas. Det var ett unikt byggnadsverk. Man kan kalla det en båt, om man så vill. Fastän Noa inte var någon båtbyggare, anförtrodde Jehova denna uppgift åt honom. Då Noa var en man med stor tro på Jehova och på Jehovas fullkomliga förmåga att verkställa sina syften, grep han sig an med sitt arbete och avslutade det i rätt tid. Förutom att Noa byggde, predikade han också muntligen om Jehovas uppsåt. (2 Petr. 2:5) Också han hade de förutsättningar som var nödvändiga för ämbetet som en Guds tjänare.
5. Hur uppfyllde Abraham under sitt långa liv de krav som en godkänd tjänare måste motsvara?
5 Längre fram, efter floden, anförtrodde Jehova en uppgift åt en annan man, som hade den tro som han behövde för att kunna utföra den. På grund av denne mans trogna tjänst och orubbliga lydnad gav Jehova ett underbart löfte åt honom. Detta löfte blev ett förbund och innehöll det som utgör alla troende människors hopp. ”Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skola alla nationer bliva välsignade.’ ” (Gal. 3: 8, NW) Över Abraham kom det allra svåraste provet, när Jehova krävde att han skulle frambära sin älskade son Isak såsom ett offer på ett altare på Moria berg. Detta, som blev nedtecknat i den heliga urkunden, tjänade till att utgöra en bild av Jehova Gud vid frambärandet av sin älskade Son, Jesus, till ett offer för troende människors återlösning. På grund av tro lydde Abraham, och den behövliga bilden blev framställd. Genom Jehovas oförtjänta godhet blev emellertid Isak räddad till livet och återgiven åt sin trogne fader, Abraham. — 1 Mos. 22:1—18.
6, 7. Vilka krav på en god tjänare ser vi särskilt belysta i Mose levnadslopp?
6 Med tiden kom Mose också att tjäna som exempel på en man som var väl skickad för ämbetet, fastän han först inte menade att han ägde de nödiga förutsättningarna. Myriader israeliter befann sig i egyptisk träldom, när Mose föddes av hebreiska föräldrar. Från tiden för hans födelse allt intill hans dödsdag spelade tron en allt överskuggande roll i hans liv. Enligt ett påbud av Egyptens konung var det meningen att Mose, tillika med alla andra israelitiska gossebarn, skulle dödas vid födelsen. Genom tron vägrade hans föräldrar att döda sitt vackra barn. Under Jehovas övervakning och ledning kom barnet att bli adopterat av Faraos dotter och uppfött vid det kungliga hovet. Där blev Mose bevandrad i all egyptiernas visdom. Men inte ens i dessa ovanliga omgivningar övergav han den rena tillbedjan av Jehova, Israels Gud. En gång, när Mose försökte hjälpa sina bröder, som deras egyptiska arbetsfogdar förtryckte, kom han i svårigheter gentemot Farao och blev tvungen att fly för sitt liv till Midjans land. Där stannade han i fyrtio år och tjänade såsom herde åt Jetro, vars dotter han senare gifte sig med. Vid åttio år hade Mose nått en god mognad i fråga om rättfärdighet och var utrustad med vad han behövde för att kunna utöva det ämbete, som Jehova nu anförtrodde åt honom med dessa ord: ”Det är utom all fråga, att jag har sett betrycket över mitt folk som är i Egypten, och jag har hört deras rop som vållats av dem som driva dem till arbete, emedan jag väl känner de plågor de lida. ... Och kom nu och låt mig sända dig till Farao, och för du ut mitt folk, Israels söner, ur Egypten.” (2 Mos. 3:7—10, NW) När Mose hörde detta budskap från Jehova, borde han ha fröjdats, men i stället var han rädd för att åtaga sig uppdraget, därför att han kände egyptiernas och deras konungs sinnelag. Han sade, att han inte var lämpad eller utrustad för uppgiften. Detta misshagade Jehova, ty han visste mera om Mose förmågor än Mose själv gjorde. Därför sade Jehova till honom, att han skulle vara med honom. Med denna försäkran att hämta kraft ur gick Mose åstad för att fullgöra sitt värv.
7 Mose hade de förutsättningar som var nödvändiga för detta uppdrag. Han blev rikt välsignad för att han utförde det. Här bör vi alla hämta en god lärdom. När vi får ett uppdrag av Jehova genom hans organisation, bör vi inte ursäkta oss eller klaga över att vi inte kan utföra det. Jehova kan inte ta emot några ursäkter. Om han skulle göra det, så skulle det innebära, att han inte känner sina tjänares begränsning. En sådan brist är omöjlig hos den oändliga vishetens Gud. Lydnad å vår sida är bättre än ursäkter. Lydnad leder till liv; ursäkter kan leda till aldrig upphörande död.
8. I vilka avseenden är Jeremias uppträdande som trogen tjänare oss till hjälp?
8 Sedan Israels nation hade lämnat Egypten och kommit in i löftets land, rönte den stor välgång och blev manstark och rik. Snart vände sig emellertid israeliterna bort från Jehovas sanna tillbedjan och utövade den dåraktiga demondyrkan, som var rådande inom de hedniska nationerna runt omkring dem. Detta misshagade Jehova i hög grad. Han sände nu sin profet Jeremia, ännu en man som var väl skickad för ämbetet, till Jerusalem för att underrätta de trolösa prästerna och de falska profeterna och även Juda konungar om att Jehova skulle bruka konungen i Babylon till att förstöra staden och deras praktfulla tempel. Och än vidare, att han skulle tillstädja att folket fördes som slavar till Babylon, där de skulle tjäna andra gudar i sjuttio år. (Jer. 25:8—13; Dan. 9:1, 2) Dessa präster och falska profeter förföljde Jeremia, men han utförde sitt uppdrag och bevisade till fullo att han hade de förutsättningar som var nödvändiga för ämbetets utövning. Vid ett tillfälle förde de Jeremia till furstarna, och inför dem anklagade de honom för uppvigling och sade att han förtjänade att dö. Varför? Jo, han sade till folket att de borde överlämna staden åt Babylons konung. Vad gjorde nu Jeremia? Var han beredd att möta situationen? Han sade till sina förföljare: ”Vad mig angår, så är jag i eder hand; gören med mig, vad eder gott och rätt synes. Men det skolen I veta, att om I döden mig, så dragen I oskyldigt blod över eder och över denna stad och dess invånare; ty det är i sanning HERREN [Jehova], som har sänt mig till eder att tala allt detta inför eder.” Nu vände sig bladet till nackdel för de falska prästerna och förföljarna, ty när folket hörde detta, sade de: ”Denne man förtjänar icke döden [dödsdomen, RS], ty i HERRENS [Jehovas], vår Guds, namn har han talat till oss.” (Jer. 26:14—16) Detta illustrerar också hur Jehovas vittnen blev förföljda i forna tider på prästers och falska profeters inrådan och tillskyndelse. Det är precis på samma sätt i våra dagar! Satan har inga nya trick att komma med; han bara styr ut de gamla i nya kläder. Vad han har i sinnet, det vet vi, såsom Paulus sade: ”För att vi icke må bliva överlistade av Satan, ty vi äro icke okunniga om hans anslag.” (2 Kor. 2:11, NW) Å andra sidan ger oss Paulus denna påminnelse: ”O, vilket djup i Guds rikedom och vishet och kunskap! Hur outrannsakliga hans domar äro, och hur outforskliga hans vägar äro!” — Rom. 11:33, NW.
Den störste ämbetsutövaren introduceras
9. Vilka unika privilegier som en Guds tjänare brukades på rätt sätt av Johannes döparen?
9 Jehova hade beslutit, att när den bestämda tiden var inne, skulle Messias komma till Israel och också först bli introducerad eller framställd för Israel. Jehova valde inte någon av de högt bildade skriftlärda eller fariséerna till att utföra denna dyrbara tjänst att introducera Messias. Nej! Han valde en man från landsbygden, en som inte hade blivit inpyrd med de traditioner och villfarelser som omhuldades av de religiösa styresmännen i Jerusalem. Till att bereda vägen för Messias blev Johannes döparen utvald av Jehova, och Johannes introducerade honom hos folket, när han kom. Före sin födelse blev Johannes överlämnad åt Jehovas tjänst. Han blev i barndomen fostrad och undervisad av Gud hängivna föräldrar, och de tidigare åren som vuxen tillbragte han i öknens ensamhet. Där kunde han läsa och begrunda det som var skrivet i de hebreiska heliga skrifterna och bereda sig för det verk som låg framför honom. På det sättet förvärvade han förutsättningarna för att kunna utöva sitt ämbete som en Guds tjänare. Genom att läsa berättelsen om Johannes’ predikoverksamhet finner vi att han var en oförskräckt man, som inte drog sig undan i något. Många gånger fanns det skriftlärda, fariséer och sadducéer bland hans åhörare, men han ärade dem inte genom att ge dem framskjutna platser. I stället sade han till dem: ”Ni huggormars avkomma, vem har visat eder, hur ni skola fly från den kommande vreden?” — Matt. 3:7, NW.
10. Vilka rätta sedvänjor och förehavanden hos en god tjänare är särskilt värda att lägga märke till i Jesu korta tid av tjänst på jorden?
10 Sex månader efter det att Johannes hade börjat utöva sitt ämbete, kom Jesus till honom för att bli döpt. Johannes tvekade och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig?” Jesus svarade: ”Låt det ske denna gång, ty på det sättet är det lämpligt för oss att utföra allt som är rättfärdigt.” (Matt. 3:14, 15, NW) Mycket få upplysningar ges i bibeln angående Jesu tidigare liv förutom det förhållandet, att han blev avlad av Jehovas ande och föddes i Betlehem. Han föddes av jungfrun Maria, som var av Davids släkt. I våra dagar finns det i bibliotek i Rom och Konstantinopel redogörelser som säger, att Jesus som ung man inte visade något intresse för tidens politik eller för folkets frågor och tvistepunkter. Han gjorde ingen ansträngning för att frigöra folket från träldomen under romarnas tryckande ok. Han använde sin tid till att studera de hebreiska heliga skrifterna och tala med människorna om himmelriket. I dessa redogörelser sägs det också att ingen hade lärt honom att läsa, och likväl kunde han återge bibelns ord ur minnet, vilket överraskade och förtretade den tidens lärda rabbier. Jesu moder var också förbryllad, därför att han inte visade något intresse för den israelitiska nationens problem, då hon ju kom ihåg ängeln Gabriels ord till henne om att hennes son skulle ärva sin fader Davids tron och att det inte skulle bli något slut på hans rike. Vid ett tillfälle talade hon med honom om detta, men Jesus svarade: ”Kvinna, du vet icke vem jag är.” Men dessa redogörelser utgör inte någon del av bibeln. Enligt bibeln visste Jesus, vem han var och vilken mission han var bestämd till att fullgöra. Och den fullgjorde han också.
11. Vilka hinder mötte både Johannes döparen och Jesus i deras ämbetsverksamhet?
11 Johannes döparen och Jesus hade många svårigheter och hinder att övervinna, när de gick omkring och predikade: Himmelriket är nära! Gör därför bättring och låt döpa er till syndernas förlåtelse! Judarna hoppades på att deras väntade Messias skulle upprätta ett rike på jorden, ett sådant som det David och Salomo hade regerat över, men Johannes och Jesus talade om ett himmelskt, andligt rike. Judarna väntade på en härskare och profet, större än Mose, som skulle komma och befria dem från de förtryckande hedniska nationerna och göra Israel till den förnämsta nationen på jorden, så att alla folk skulle söka sig till det. De kom ihåg att deras egen profet Jesaja hade skrivit: ”Och det skall ske på den dagen, att Isais rot, som står såsom ett baner för folken, till honom skola nationerna söka sig; och hans viloplats skall vara härlig.” (Jes. 11:10, AS) Och ännu en annan läropunkt förbryllade många av judarna. Johannes predikade syndernas förlåtelse genom ånger och bättring. Detta undrade de över, ty i mer än femton hundra år hade judarna iakttagit ett i detalj utarbetat system av tjänster och offer i tabernaklet och senare i templet. Syftet med dessa tjänster och offer var att folkets synder skulle röjas ur vägen, så att folket beständigt skulle kunna bevaras i harmoni med Jehova under den lagförbunds anordning som hade införts genom Mose. Att någon nu lärde att synder kunde förlåtas genom ånger och bättring, som tillkännagavs symboliskt genom ett dop i vatten, detta var mer än de religiösa ledarna kunde fatta. Men många av det meniga folket tog emot Johannes som en profet och kom gärna till honom för att bli döpta.
12. Vilket nutida förhållande, som är en följd av falsk förkunnelse, framstår som en parallell till förhållanden som Jesus mötte?
12 De judiska religiösa ledarna förstod inte, att de djuroffer, som år efter år frambars av översteprästerna, inte tog bort och inte kunde ta bort folkets synder. Ett fullkomligt mänskligt offer var nödvändigt för att de krav, som Jehovas lag ställde gentemot människosläktet, skulle kunna uppfyllas. Ett fullkomligt människoliv måste offras, för att det som gick förlorat genom Adams synd i Eden skulle kunna köpas tillbaka. Inte ens lärjungarna kunde förstå, varför det var nödvändigt för Jesus att dö, innan hans rike kunde upprättas och välsignelser kunde utgjutas över alla lydiga. De önskade göra honom till konung omedelbart och återställa Israels jordiska härlighet. Här ser vi, i förbigående sagt, ett motsatt förhållande till det som råder nu, ty den falska religionen har i lång tid lärt, att de enda människor som blir frälsta är de som är bestämda till att komma till himmelen och att det endast är välsignelser i himmelen som avses, när det talas om Guds rike. Det budskap som Gud i våra dagar sänder till människorna på jorden gäller emellertid ett himmelskt rike, som skall låta välsignelser strömma ner över jorden, fylla den med Jehovas härlighet, göra den till ett ljuvligt paradis, där lydiga män och kvinnor kommer att leva ändlöst i lycka och prisa Jehova och med glädje tjäna honom.
13. Hur ådagalade Jesus, medan han var på jorden, att han hade andra väsentliga förutsättningar för att kunna vara en rätt tjänare, och med vilka resultat?
13 Vi inser alltså, att Jesus också var väl skickad för att utöva sitt ämbete som en Guds tjänare. Han studerade mycket noga Guds ord, kom ihåg vad han läste och följde de instruktioner som var skrivna för honom. Han samlade också omkring sig många lärjungar och utbildade dem för ämbetet som Guds tjänare. Till allmänheten talade han i liknelser, men för sina lärjungar förklarade han tydligt de sunda lärorna. När Jesus utbildade sina lärjungar för deras arbete, var han mycket praktisk. Han tog dem med sig från stad till stad, från by till by och från hus till hus och visade dem hur och vad de skulle lära folket. Längre fram, efter denna utbildning, sände han ut dem två och två, så att också de skulle kunna förvärva värdefull praktisk insikt genom personlig erfarenhet. De män som han utbildade blev kompetenta tjänare med de nödvändiga förutsättningarna för sin tjänst.
14. Hur framgår ännu ett viktigt drag hos en Guds tjänare av Petrus’ sätt att förstå och verkställa det symboliska dopet?
14 Se till exempel på Petrus. På pingstdagen predikade Petrus offentligt för en stor folksamling, utan tvivel den största som han intill den stunden hade talat till. Som följd av denna predikan blev tre tusen personer omvända och senare döpta. (Apg. 2:14—41) De som tror på bestänkning eller begjutning i stället för dop genom nedsänkning i vatten påstår, att Petrus måste ha döpt denna stora mängd genom bestänkning, då det där i Jerusalem inte fanns någon möjlighet att sänka ned så många i vatten. Men de som påstår detta tar fel, ty det fanns då många dammar i och omkring Jerusalem, där stora skaror lätt kunde bli döpta. Dammar som Salomo byggde för att bevattna sina trädgårdar beskriver han på detta sätt: ”Jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp.” (Pred. 2:4—6) I vår tid kan man ännu se tre av dessa dammar i Jerusalem. De var förbundna med varandra genom rör av bränd lera och är omkring 15 m långa, 6 m breda och 3 1/2 m djupa, med trappsteg av sten i varje ända. Förutom dessa dammar fanns också dammen Siloam, där massdop lätt kunde ha verkställts. Petrus bestänkte alltså inte dessa tusenden, de blev utan tvivel nedsänkta i vatten. Denne trogne apostel var i sanning väl utbildad för ämbetet som en Guds tjänare, och med bistånd av Jehovas ande brukade Petrus den första av ”himmelrikets nycklar” till att upplåta Rikets privilegier för judarna. — Matt. 16:19.
Paulus’ ämbete
15, 16. a) När och hur utvalde Jesus den siste av sina tolv apostlar? b) Vilka sedvänjor hos Paulus kännetecknar honom som en sann utövare av ämbetet som en Guds tjänare?
15 Efter pingsten spred sig budskapet om Riket hastigt, till stor harm för Jesu fiender. Några av den tidens framstående män tog emot budskapet om Riket och började predika det för andra. Bland dem var en med lysande begåvning utrustad ung man från Tarsus vid namn Saulus. Hans namn blev senare ändrat till Paulus, och han blev en av Jesu tolv apostlar.
16 Paulus hade en förunderlig upplevelse, som åstadkom hans omvändelse till sanningen. På vägen till Damaskus, dit han begav sig för att förfölja kristna, fick han i en mirakulös syn se en skymt av den förhärligade Kristus, som sade till Paulus att denne var ett utvalt kärl eller redskap till att bära ut rikesbudskapet till många människor. Med stort nit inträdde Paulus i ämbetet som en Guds tjänare. Efter en period av omsorgsfullt studium i syfte att lära känna ämbetets krav ägnade han sig helt och fullt åt Gud Jehovas tjänst. Han färdades till avlägsna länder och predikade och kungjorde de goda nyheterna överallt dit han kom. Vid ett tillfälle besökte Paulus staden Aten i Grekland, där han väntade att träffa sina medarbetare i ämbetet. Där i synagogan bemödade han sig om att intressera de grekisktalande judarna för budskapet om Messias, men ingen ville höra på honom. Senare hade han på torget tillfälle att dryfta Skriften med vissa filosofer och kom därvid i kontakt också med epikuréerna och stoikerna. Epikuréerna trodde inte att deras många gudar hyste något större intresse för människans angelägenheter. Deras förnämsta strävan i livet gick ut på att tillfredsställa sina sinnens åstundan. Stoikerna trodde att alla livets intressen behärskades och styrdes av ödet.
17. Vilken inställning hos vissa nyfikna åhörare i Aten förmådde inte fördunkla eller döda Paulus’ känsla av ansvar såsom Jehovas tjänare?
17 Båda dessa grupper, som synbarligen plågades av Paulus’ ihärdighet, blev slutligen förargade på honom, så att några kallade honom en pratmakare, medan andra började undra vad han egentligen hade för ärende. (Apg. 17:18, NW) Denna benämning, ”pratmakare”, begagnade de i sitt förakt, ty de menade att Paulus var lik en kråka som plockade upp matsmulor utefter vägen, därför att han enligt deras åsikt hade snappat upp smulor av vetande här och där och nu försökte utge det som han hittat för sitt eget. Men ack, dessa filosofer kunde inte svara på Paulus’ frågor eller vederlägga hans argument angående Jesus och uppståndelsen. Detta gjorde dem utom sig, och därför ”grepo de tag i honom och ledde honom till Areopagen, i det att de sade: ’Kunna vi veta vad denna nya lära är?’ ” Vid den tiden fanns det en romersk lag som påbjöd, att ingen människa fick ha några enskilda gudar eller några nya; inte heller fick hon privat tillbedja några främmande gudar, om inte dessa var officiellt tillåtna. Denna lag stötte Paulus först samman med i Filippi, där domarna fick höra följande av hans anklagare: ”Dessa män vålla mycken oro i vår stad, eftersom de äro judar, och de förkunna seder, som det icke är lovligt för oss att lägga oss till med eller utöva, då vi ju äro romare.” — Apg. 17:19; 16:19—40, NW.
18. Hur framstår Aten och Jerusalem här som kontraster?
18 Nu befann Paulus sig på den plats, vars stolthet det under många århundraden hade varit att den utgjorde ett kulturens och bildningens centrum och var en oberoende eller fri stad, en mönsterdemokrati. Dess stora filosofer, som framlade sin så kallade vishet, hade tilldragit sig uppmärksamhet från bildade människor i hela världen. Atenarna hade varit ett stolt och rikt folk. Men nu lydde också Aten under det sjätte världsväldet, Rom. Paulus, å andra sidan, var från Jerusalem, den stad som det hade behagat Jehova att fästa sitt namn vid och där Jesus hade undervisat människorna och fört fram den sanna religionen. Och vad mera var, Paulus var en aktiv medborgare i det i sanning fria ”Jerusalem som är ovan”, Jehovas organisation. (Gal. 4:26, NW) Vad skulle resultatet bli av denna inbjudan att framlägga visheten från ovan inför dem som förfäktade denna världens vishet? Låt oss se.
19—21. a) Vilka utgjorde Paulus’ åhörarskara på Areopagen, och hur var han skickad att förkunna för dem? b) Hur gick Paulus till väga för att upplysa sina åhörare?
19 Den många hundra år gamla Areopagen (Areskullen), som en gång var en mötesplats i det fria för den berömda stadens högsta domstol, var nu föga mer än ett allmänt forum. På de främsta platserna där slog sig nu de stolta, välklädda, välnärda epikuréerna ner. Bakom dem kommer så stoikerna troppande med allvarsamma ansikten, följda av sina lärjungar från när och fjärran. Dionysius, en domare, kommer också och sätter sig på en plats där han skall kunna höra allt som Paulus kan komma att säga. Slutligen ses också en dam med namnet Damaris ta plats. (Paulus’ tal vid detta tillfälle omvände henne till att bli en Kristi efterföljare.) Vilken åhörarskara — representanter för domarkåren, intelligensen och societeten i denna lärdomens och kulturens dekadenta metropol!
20 Låt oss nu se på den inbjudne talaren, aposteln Paulus, Jehovas tjänare. Han är en liten man, inte mycket att se på och inte dyrbart klädd. Han hade redan tillbragt någon tid i fängelse, innan han kom till Aten, och till följd av hans resor var hans kläder förmodligen inte så fräscha. Här stod han alldeles ensam, utan mänsklig hjälp eller uppmuntran. Kände han sig modfälld och slagen? Knappast, ty han var väpnad med ”andens svärd”, som är skarpare än något köttsligt svärd, och han förstod att svinga det, ty han ägde de nödvändiga förutsättningarna för ämbetet. Ledd av Jehovas ande talar Paulus:
21 ”Atenare, jag ser att ni i allt tyckas vara mera benägna för fruktan för gudomligheterna än andra äro. Så till exempel fann jag också, medan jag gick omkring och noggrant gav akt på föremålen för eder dyrkan, ett altare som bar inskriften ’Åt en okänd Gud’. Det som ni utan att veta det ägna eder gudsdyrkan, det förkunnar jag därför nu för eder.” (Apg. 17:22, 23, NW) Vilken inledning! Vilket sätt att tala till denna samling av filosofer! Dessa ord, som kom från en ”pratmakare”, hade en elektriserande verkan på hans nyfikna och på samma gång högdragna åhörare. De hade förvisso inte alls väntat sig någonting sådant som detta. Ja, med ett enda kort uttalande hade Paulus fått bladet att vända sig. Nu hade de lärda filosoferna blivit ”pratmakarna”, som såg dumma och okunniga ut, medan den lille och obetydlige mannen från Jerusalem hade blivit den insiktsfulle läraren. Dessa stolta atenare medgav offentligt att de i sin okunnighet tillbad en gud som de inte visste något om, medan Paulus visste mycket om honom och med glädje grep sig an med att undervisa dem. På torget kunde han inte tala på detta sätt till dessa män, ty där samlades de regelbundet för att undervisa andra, men här var Paulus den inbjudne talaren, fri att säga vad han önskade.
22, 23. Hur visade Paulus på ett taktfullt sätt hurudan den levande Guden är?
22 Det är lätt att föreställa sig att dessa filosofer, som kände sig illa till mods, sade till varandra: ”Vems idé var det att föra hit den här mannen för att göra oss så brydda?” Men vänta bara! Paulus har endast påbörjat sitt avslöjande av dessa mäns okunnighet. Han fortsätter: ”Då den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, ju är Herre över himmel och jord, bor Han icke i tempel, gjorda med händer; icke heller är han betjänad av människohänder, som om han vore i behov av någonting, ty han själv giver åt alla människor liv och ande och allt. Och han har från en enda man gjort varje nationalitet bland människorna, till att bo på hela jordens yta; och han har fastställt de bestämda tiderna och begränsningarna för människornas boende, för att de skulle söka Gud, ... ehuru han i själva verket icke är långt borta från någon enda av oss. Ty genom honom hava vi livet och röra oss och äro till, såsom också vissa av skalderna bland eder hava sagt: ’Ty vi äro också hans avkomlingar.’ ” Vilka ord kom inte från den lille ”pratmakaren” från Jerusalem — ja, livets ord! — Apg. 17:24—28, NW.
23 Paulus citerade då, såsom några påstår, från en dikt av Aratos från Cilicien och även Kleanthes: ”Låt oss börja med Gud. Må varje dödlig höja sin röst för att låta Guds ändlösa lov ljuda. Gud uppfyller himmelen, jorden, havet, luften; vi känna hans ande röra sig här och överallt, och vi äro hans avkomlingar.” Således stödde talaren sin häpnadsväckande bevisföring, inte genom att anföra citat från de hebreiska profeterna, som hans åhörare inte skulle ha godtagit, utan genom att påminna dem om något som en av deras egna hade skrivit. Hör vad han vidare säger: ”Med tanke på att vi äro avkomlingar av Gud böra vi alltså icke föreställa oss, att det gudomliga Väsendet är likt guld eller silver eller sten, likt någonting som är utformat genom mänsklig konst och uppfinning.” Hur kände nu inte var och en av dessa stolta filosofer sitt eget jag krympa ihop, och hur obehagliga till mods började de inte bli! Hur längtade de inte efter att han skulle sluta tala, och hur gärna skulle de inte ha velat osedda smyga sig bort ur åhörarskaran! — Apg. 17:29, NW.
24, 25. a) Vilket krav från Jehovas sida betonade Paulus i fortsättningen? b) Vilken sund lära förkunnade Paulus för sina åhörare, och hur kulminerade därför händelseutvecklingen vid denna ovanliga offentliga sammankomst?
24 Men tålamod, mina herrar, Paulus har mer att säga er. Han brukar teokratisk takt, och därför är hans följande yttranden vänliga, och om dessa illa upplysta så kallade visa män vore villiga att lägga dem på hjärtat, skulle de kunna vinna livet. Han tillägger: ”Det är sant, att Gud har haft överseende med denna okunnighets tider, men nu bjuder han människorna, att de alla överallt skola göra bättring. Ty han har utsett en dag, då han ämnar döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har åvägabragt en garanti åt alla människor, i det att han har upprest honom från de döda.” — Apg. 17:30, 31, NW.
25 Uppståndelse från de döda? Visst var detta häpnadsväckande, men för de atenska filosoferna blev det genast en möjlighet att komma ifrån det hela. ”Somliga [började] att driva gäck, medan andra sade: ’Vi vilja höra dig tala om detta ännu en gång.’ ” Helt tvärt och klumpigt förklarade så den demokratiska majoriteten, genom att muntligt ge uttryck åt sin mening, detta möte för avslutat. I sin egenskap av ”visa” män tänkte de, att ingen av någon betydenhet i Aten trodde på uppståndelsen. Men som det brukar vara i dylika fall misstog de sig grundligt. När ”Paulus [lämnade] dem, ... slöto sig [några] till honom och blevo troende”. Bland dem befann sig domaren Dionysius och en kvinna vid namn Damaris. (Apg. 17:32—34, NW) En församling organiserades i Aten, och genom Jehovas oförtjänta godhet fortsätter också i dag många av Jehovas vittnen att predika i denna stad. Genom ett fritt och oförskräckt bruk av Guds ord visade Paulus att all den ”vishet”, som dessa atenska filosofer hade frambragt, endast var dårskap, inte värd att allvarligt tas i betraktande, medan Jehovas ord visades innehålla upplysningar om vägen till liv. Det allena kommer att förbli för evigt. Genom denna Paulus’ upplevelse blir vi påminda om att han hade de förutsättningar som var nödvändiga för det ämbete som var honom anförtrott. I detta kraftfulla, klara, fastän avbrutna, anförande avslöjade han på ett taktfullt sätt det falska resonemanget hos världsligt visa nyfikna människor och grundade och befäste också tron hos några få, som var medvetna om sitt andliga behov.