Överlämnandets historia väcker tillförsikt
”Frukta ... Jehova och tjäna honom med ostrafflighet och i sanning. Vad mig och mitt husfolk beträffar, så skola vi tjäna Jehova.” — Jos. 24:14, 15, NW.
1. Varför kräver tillbedjan av Jehova att man överlämnar sig åt honom, och hur visas detta i samband med Israel i Egypten?
TILLBEDJAN innebär att bemöta eller behandla någon eller något med vördnad på grund av den förtjänst eller det värde som en viss egenskap eller ett antal egenskaper förlänar den eller det som är tillbedjans föremål. Tillbedjan av Jehova Gud kräver därför att man överlämnar sig åt honom på grund av hans fullständigt värdiga egenskaper. I Egypten tillbad Mose och hans medisraeliter Jehova och vägrade att handla i strid med hans lagar. (2 Mos. 1:17, 21; Hebr. 11:23—29) Jehova erkände Israel som sitt folk: ”Det är utom all fråga, att jag har sett betrycket över mitt folk som är i Egypten. ... Och jag skall gripa mig an med att stiga ned för att befria dem ur egyptiernas hand. ... Och kom nu och låt mig sända dig till Farao, och för du ut mitt folk, Israels söner, ur Egypten.” (2 Mos. 3:7—10, NW) Jehova hade sitt uppsåt i tankarna, vilket han hade uttalat i det förbund som han upprättade med Abraham, Isak och Jakob, och med blicken riktad mot den tid, då han slutligen skulle sända befrielsens Säd, kom han alltfort ihåg sitt förbund. (2 Mos. 6:5, NW) De ord som Mose skulle framföra till Israels söner från Jehova lydde så: ”Och jag skall förvisso taga eder till mig såsom ett folk, och jag skall i sanning bevisa att jag är Gud för eder, och ni skola förvisso veta att jag är Jehova, eder Gud, som för eder ut, bort från Egyptens bördor. Och jag skall förvisso föra eder in i det land, som jag lyfte min hand till en ed att giva Abraham, Isak och Jakob, och jag skall verkligen giva det åt eder såsom något att besitta. Jag är Jehova.” — 2 Mos. 6:7, 8, NW.
2. Hur visas syftet med Israels befrielse ur Egypten?
2 Vid tiden för den stora befrielsen ur Egypten gjordes det gång på gång klart, att syftet med att Israel skulle föras ut ur detta land var att det skulle kunna tillbedja eller tjäna Jehova som hans eget folk. Israeliterna beslöt att göra vad Jehova ville att de skulle göra, fastän de vid den tidpunkten inte visste vad detta skulle inbegripa efter deras befrielse ur Egypten. (2 Mos. 10:26) Beträffande detta folk hade Jehova sagt till Mose: ”Och du skall säga till Farao: ’Detta är vad Jehova har sagt: ”Israel är min son, min förstfödde. Och jag säger dig: Sänd bort min son för att han må tjäna mig. Men skulle du vägra att sända bort honom, så skall jag döda din son, din förstfödde.” — 2 Mos. 4:22, 23, NW.
3. Vilka förhållanden utgjorde steg som ledde till Israels överlämnande?
3 Genom sin kraft lät Jehova detta ord förverkligas och tillintetgjorde Egyptens makt och befriade sitt folk Israel. Detta befriade folk, som var Jehova hängivet, stod till Jehovas förfogande, och han befallde över det, såsom det tydligt framgår när det sägs: ”Jehova talade ytterligare till Mose och sade: ’Helga åt mig allt förstfött av mankön, som öppnar varje moderliv bland Israels söner, bland människor och djur. Det är mitt.’ ” (2 Mos. 13:1, 2, NW) Vid tiden för befrielsen ur Egypten och senare blev vissa enskildheter i Guds tillbedjan framlagda för detta hängivna folk. Vid Sinai berg framhävde Jehova för Israels nation genom en förbundsanordning det särskilda förhållande, vari den stod till honom, och där kungjorde Israel såsom nation, hela folket, sitt samtycke till att överlämna sig åt Gud. Jehova sade: ”Och nu, om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” ”Därefter svarade allt folket enhälligt och sade: ’Allt det som Jehova har talat äro vi villiga att göra.’ ” — 2 Mos. 19:5, 6, 8, NW.
4. Förklara det sätt att leva, som Israel fördes in i, och nämn de många förhållanden som anger vad Jehova krävde.
4 Det var alltså till en villig nation av befriade individer, ett folk som han ägde såsom en egen särskild besittning, som ”Gud fortsatte att tala alla dessa ord och sade: ’Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset. Du får aldrig hava några andra gudar gentemot mitt ansikte.’ ” (2 Mos. 20:1—3, NW) Läs de första sjutton verserna i 2 Moseboken 20 och lägg särskilt märke till att det i vers 5 heter: ”Jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (NW) De följande kapitlen återger i detalj bestämmelserna i det förbund som föreslogs där och slutar med orden: ”Du får icke sluta förbund med dem eller deras gudar. De böra icke bo i ditt land, för att de icke må komma dig att synda mot mig. Ifall du skulle tjäna deras gudar, skulle det bliva en snara för dig.” (2 Mos. 23:32, 33, NW) Genom att Israels nation befriades ur Egypten och organiserades under Jehova Guds lag, som gavs dem genom Mose, fördes den in i ett sätt att leva som var koncentrerat kring tillbedjan av Gud, av honom som var Israels härskare, laggivare, domare och föremålet för dess tillbedjan. Folket erkände detta och sade, när det överlämnade sig åt Gud: ”Allt vad Jehova har talat äro vi villiga att göra och vara lydiga.” (2 Mos. 24:7, NW) Senare visade Jehova återigen sin tillbörliga ledning av sitt folks angelägenheter, när han sade: ”Tag leviterna i stället för alla de förstfödda bland Israels söner och leviternas husdjur i stället för deras husdjur, och leviterna skola bliva mina. Jag är Jehova.” (4 Mos. 3:45, NW) Jehova lät nationen bli ytterligare organiserad för att den skulle kunna på rätt sätt utföra allt i samband med hans tillbedjan, både det ceremoniella och det som hade med styrelsen att göra, då han ju var dess konung och härskare.
5. Omtala de historiska händelser, som uppräknas här, och visa hur de fastslår att överlämnandet är ett allvarligt personligt steg.
5 Under Guds folk Israels historia förekom det många gånger att individer överlämnade eller avskilde saker eller personer åt en viss uppgift eller för ett visst ändamål. I 5 Moseboken 20 redogörs det för hur man skulle förfara, när en man som var utkallad till krigstjänst hade ett hus, vilket han ännu inte hade tagit i bruk eller invigt. I 2 Samuelsboken 8:11 sägs det att David ”helgade” kärl. (I den engelska översättningen används här det ord, ”dedicate”, som vi i denna artikel och också på andra ställen har återgivit med ”överlämna”. I detta fall betyder ordet att göra något till ett heligt ting, vilket ”helga” i 1917 års översättning ju tydligt anger. — Övers, anm.) I 1 Konungaboken 7:51 omtalas det hur Salomo för in i templet de saker som David förut hade helgat eller överlämnat till att brukas i Jehovas tjänst. I 1 Konungaboken 8:63 tillkännages det hur konungen och allt folket inviger Jehovas hus och därigenom överlämnar det till sitt rätta bruk i Jehova Guds tillbedjan. Den goda kvinnan Hanna lovade att överlämna sitt barn åt Jehova, innan det hade blivit avlat, och hennes barn, Samuel, tjänade troget i Jehova Guds tillbedjan. (1 Sam. 1:11) Samuel vidtog personliga mått och steg med hänsyn till sin tjänst som en åt Gud överlämnad människa, såsom det visas i 1 Samuelsboken 3:10: ”Och Samuel sade: ’Tala, ty din tjänare hör.’ ” (Åk) Att han i fortsättningen var lydig framgår av hela berättelsen om hans tjänst, inbegripet 1 Samuelsboken 3:19, 20, där vi läser: ”Men Samuel växte upp, och HERREN [Jehova] var med honom och lät intet av allt vad han hade talat falla till jorden. Och hela Israel från Dan ända till Beer-Seba förstod, att Samuel var betrodd att vara HERRENS profet.” Profeten Jesaja inställde sig som frivillig i Guds tjänst: ”Och jag hörde Herren tala, och han sade: ’Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?’ Och jag sade: ’Se, här är jag, sänd mig.’ Då sade han: ’Gå åstad och säg till detta folk.’ ” (Jes. 6:8, 9) Det vittnesbörd, som berättelsen om den sanna tillbedjan tidsåldrarna igenom ger oss, påvisar enhetligt att överlämnandet var ett allvarligt personligt steg i rätt riktning, som togs av alla dem som tillbad Jehova Gud och erhöll hans godkännande.
Guds Sons överlämnande av sig själv åt Fadern
6. Varför var i Jesu fall hans personliga överlämnande fullt i sin ordning, och varför var det betydelsefullt?
6 Av alla exempel på överlämnande åt Jehova Gud är Kristi Jesu överlämnande av sig själv det mest framträdande. Jesus var sin Gud hängiven. Han höll judarnas lag. Under denna lag blev Jesus myndig vid trettio års ålder och ställdes inför frågan vad han skulle göra med sitt liv. Skulle han göra Guds vilja? Var det Guds vilja att han skulle fortsätta med att vara timmerman och bara rätta sig efter den mosaiska lagen? Nej, Jehovas tillbedjan skulle befrämjas, och stora steg framåt skulle tagas i fråga om fullgörandet av hans uppsåt, vartill hörde att en ny teokratisk organisation, den kristna församlingen, skulle upprättas och dess medlemmar församlas, och slutligen skulle därefter det motbildliga teokratiska herradömet, himmelriket, och rättfärdighetens nya värld upprättas. Jesus var förtrogen med sin Fader och med sin Faders ord i de hebreiska skrifterna. Han kände Jehovas värdighet och var inte nöjd med att vara timmerman, och inte heller ville han själviskt vända sig bort från att följa sin Faders vilja. Han träffade ett avgörande. Han fattade ett beslut. Han märkte ut en kurs som han skulle följa i sitt handlingssätt under resten av sitt liv. Han uppfyllde profetian i Psalm 40, varav en del lyder så: ”Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag — öppna öron har du givit mig — brännoffer och syndoffer begär du icke. Därför säger jag: ’Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet, vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.’ ” (Ps. 40:7—9) I Hebréerna 10 citerar aposteln Paulus från denna profetia och ger till känna att den var tillämplig på Kristus Jesus, då denne överlämnade sig. Vi ser alltså att Guds hängivne Son personligen och högtidligen överlämnade sig åt sin Gud till att göra hans vilja och följa Guds lag, som bodde i denne åt Gud överlämnade tjänares hjärta. Från denna kurs för sitt handlingssätt, som han då slog in på, avvek han aldrig. Detta beslut var betydelsefullt för Jesus. Ett liknande beslut är betydelsefullt för dig.
7. a) Vad leder till ett överlämnande? b) Är formaliteter tillbörliga? Varför?
7 Vad förde till att Jesus sålunda överlämnade sig? Kunskap som han ägde om Gud, kärlek till hans himmelske Fader och en allvarlig åstundan att främja den rena tillbedjans sak och därigenom befordra Jehovas uppsåt och så hävda och rättfärdiga hans namn. Vad föranleder en människa till att överlämna sig åt Jehova i denna tid? Kunskap om sanningen, insikt om Jehovas uppsåt, de livsmöjligheter som är människorna förelagda genom Kristus Jesus, uppskattning av Guds föranstaltningar genom sin Son, kärlek som har utvecklats i individens hjärta och ett beslut att inte följa den ogudaktiga, av djävulen styrda gamla världens sedvänjor och normer, utan Guds vilja, så att hans namn blir hävdat och upphöjt. Det är ett överlämnande åt den Högste och Allenarådande. Varför grep sig inte Jesus helt enkelt an med sitt arbete, satte handen till verket och gjorde vad han kunde för att få sin tjänst att lyckas? Varför skulle han överlämna sig åt Gud? Av den orsaken att utförandet av Guds vilja, utövandet av hans tillbedjan, inte är en angelägenhet som man kan ta itu med som det faller sig. Det är inte någonting som man med samma rätt kan göra eller låta bli att göra. Överlämnandet åt Jehova måste ske med särskild högtidlighet, ett kontrakt måste ingås, en regelrätt överenskommelse, vilken — när bevis ges för den — för alla som berörs därav och för alla iakttagare ger till känna, vad man hädanefter kan förvänta av individen i fråga. Dess villkor måste uppfyllas med den största noggrannhet och ordentlighet.
8. a) Ungefär vad säger man till Jehova vid sitt överlämnande åt honom? b) Varför är det inte bättre att låta bli att överlämna sig för att slippa ansvar?
8 Det är inte fråga om att bara i det yttre iaktta alla former, medan själviska strävanden ligger under ytan. Det är alldeles tvärtom. Det gäller ett lugnt, väl övervägt beslut att göra Guds vilja, i det man ärligt och uppriktigt säger till Jehova: ”Jag har kommit för att göra din vilja. Jag har givit mig åt dig. Jag har överlämnat mig åt dig. Här är jag. Sänd mig. Vadhelst du säger vill jag göra. Undervisa mig från ditt ord, ur din lag. Bruka mig till ditt lov och pris.” Någon kanske säger: ”Men att överlämna sig åt Gud för stort ansvar med sig!” Det gör det, det är sant. Om man inte överlämnar sig, har man då något ansvar? Om inget kontrakt existerar, så existerar det heller inget ansvar, ingen förpliktelse att fullgöra ett kontrakts bestämmelser. Om inget överlämnande har skett, så förväntas det alltså inte, att den individ, som inte har överlämnat sig, skall leva enligt bestämmelserna i ett överlämnande som aldrig har ägt rum. Skulle det då inte vara bättre för en människa att låta bli att överlämna sig åt Gud och så slippa ifrån ansvaret? Nej, det skulle vara ett ödesdigert misstag på den na domsdag. Varför? Därför att brist på kunskap och uppskattning eller också själviskhet är vad som hindrar en människa från att överlämna sig åt Gud. Jehova Gud ger inte liv åt otacksamma, själviska eller otrogna individer. Om vi har en tro på Gud som är välgrundad och verklig, så kommer vi att överlämna oss åt honom. Om vi inte överlämnar oss åt honom, så antingen tror vi inte vad han säger eller bryr vi oss inte om honom, och i ingetdera fallet kommer vi att få liv från honom. Jehova Gud är inte förpliktad att ge liv åt människor som liknar blodiglar, i det att de är beslutna att så att säga till sista droppen suga åt sig och tillgodogöra sig alla de anordningar, som Jehova har gjort, och därvid tar allting för egen del men inte ger något i gengäld i form av hjärtats hängivenhet, uppskattning, kärlek, tacksamhet, ostrafflighet, oförvitlighet och strävan efter det som är gudaktigt.
9. Framhåll den rätta inställningen till överlämnandet och den rätta grunden för det.
9 Var alltså inte rädd för att överlämna dig. Var i stället angelägen om att göra det. Skaffa dig upplysning. Lär känna sanningen. Bliv förtrogen med Jehovas föranstaltningar, som tillkännages i hans ord, och överlämna dig så — på grund av den kärlek som sanningen frambringar i ditt hjärta — åt att göra Jehovas vilja. Överlämna dig åt Jehova Gud. Jesus sade inte: ”Jag avskyr att göra din vilja, men jag måste. Jag är tvungen till det.” Profetian visar att han sade: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust.” I detta utövar individen sin egen fria vilja. Det är inte fråga om att vara ryggradslös, att ha en svag vilja. Det är fråga om att vara beslutsam, ha en stark vilja, att låta denna starka vilja underordna sig Jehova Guds vilja, att vara besluten att lyda hans befallningar, inte de bud som ställs upp för en av människor eller av det som till synes är ens eget intresse, när dessa bud står i strid med Guds i hans ord uttryckta vilja. Den som överlämnar sig åt Jehova står i ett personligt förhållande till honom genom det steg av överlämnande som han har tagit, genom överenskommelsen om att göra hans vilja. Detta är grundat på kärlek till Gud och tro på hans föranstaltningar genom Kristus Jesus såsom det medel, varigenom det blir möjligt för oss att komma i en rätt ställning inför Jehova, tack vare Jesu lösenoffers förtjänst, som slutligen kommer att brukas till gagn för oss.
10. Omtala resultat som visar att överlämnandet är praktiskt, tillrådligt, lovvärt och livsviktigt.
10 Alltså finner vi att överlämnandet åt Gud inte är någonting opraktiskt, fantasifullt, onyttigt, någonting som bottnar i falsk religion och är ett uttryck utan innebörd, utan att det i stället är praktiskt, tillrådligt, lovvärt, livsviktigt. Därför att Israels nation var Guds utvalda folk, vann den frihet från Egyptens värld. Om vi överlämnar oss åt Jehova, kan detta skänka också oss frihet, därför att det förändrar vår synpunkt och vi ser saker och ting genom hans ords ögon, genom vårt förstånds ögon som öppnats till att se hans uppsåt. Med förtroende och tillförsikt till honom är vi inte längre förslavade under den gamla världen, dess organisation, dess normer och sedvänjor eller dess djävulska religion. Men för inte överlämnandet med sig att vi blir slavar under Jehova? Jo, det gör det visst. Det är ett av dess syften. Vi befinner oss inte här på Guds jord i kraft av vår egen vilja, genom någon åtgärd som vi själva har vidtagit. Vi måste vara slavar eller tjänare åt det ena eller det andra, antingen åt rättfärdigheten eller åt orättfärdigheten. Om vi överlämnar oss åt Jehova Gud och väljer att vara hans slavar, så gör vi det rätta valet. Jesus gjorde detta. Hans överlämnande visas just genom det förhållandet, att han handlade på grund av sin egen kärlek och nitälskan för sin himmelske Fader.
11. Vad fick Josua vara med om i fråga om goda beslut, som vi läser i Josua 24?
11 Situationen påminner oss om den som israeliterna stod inför på Josuas tid, när han sade: ”Och frukta nu Jehova och tjäna honom med ostrafflighet och i sanning, och avlägsna de gudar som edra förfäder tjänade på den andra sidan floden och i Egypten, och tjäna Jehova. Nåväl, om det för edra ögon tyckes ont att tjäna Jehova, välj då åt eder i dag, vem ni vilja tjäna, antingen de gudar som edra förfäder, vilka voro på den andra sidan floden, tjänade eller amoréernas gudar, i vilkas land ni bo. Men vad mig och mitt husfolk beträffar, så skola vi tjäna Jehova.” (Jos. 24:14,15, NW) Det svar, som folket gav Josua vid det tillfället, gav till känna att de hade fattat ett mycket vist beslut. ”Därvid svarade folket och sade: ’Det är otänkbart för vår del att övergiva Jehova för att tjäna andra gudar. Ty det var Jehova, vår Gud, som förde oss och våra fäder upp ur Egyptens land. ... Vad oss beträffar, skola vi också tjäna Jehova, ty han är vår Gud.’ ” (Jos. 24:16—18, NW) Överlämnade dessa individer sig i och med detta åt Jehova? Nej, de bekräftade det överlämnande åt honom, som redan hade ägt rum, eller gav nytt eftertryck åt det. Lägg märke till hur redogörelsen fortsätter. ”Då sade Josua till folket: ’Ni äro icke i stånd till att tjäna Jehova, ty han är en helig Gud; han är en Gud som kräver att man skall visa honom odelad hängivenhet. Han skall icke överse med eder överträdelse och edra synder. Ifall ni skulle övergiva Jehova och ni verkligen skulle tjäna främmande gudar, då skall han förvisso vända tillbaka och göra eder skada och utrota eder, sedan han har gjort eder gott.’ I sin tur sade folket till Josua: ’Nej, men Jehova skola vi tjäna!’ Därvid sade Josua till folket: ’Ni äro vittnen mot eder själva, att ni självmant hava utvalt Jehova åt eder, till att tjäna honom.’ Till detta sade de: ’Vi äro vittnen.’ ’Och avlägsna nu de främmande gudar, som äro ibland eder, och böj edra hjärtan till Jehova, Israels Gud.’ I sin tur sade folket till Josua: ’Jehova, vår Gud, skola vi tjäna, och till hans röst skola vi lyssna!’ Och Josua övergick till att sluta ett förbund med folket på den dagen och att för dem utfärda en stadga och ett rättsligt beslut i Sikem.” — Jos. 24:19—25, NW.
12. För vilken kurs är livets välsignelse ett mål?
12 Den kurs som går ut på att man överlämnar sig åt Gud och håller fast vid detta överlämnande är mycket välsignad, och det fordras av alla, som vill tjäna Jehova Gud, att de skall följa denna kurs. Den leder till evigt liv. Jesu ord i Lukas 14:27 (NW) visar hur nödvändig den är. De lyder så: ”Den som icke bär sin tortyrpåle och följer mig kan icke vara min lärjunge.” Frälsning till liv genom hängivelse åt den högste härskaren, Jehova, förmedelst hans representant, Kristus Jesus, visas profetiskt genom de ord som de människor yttrade, vilka hotades av svält i Egypten, vid den tid då den rättfärdige Josef hade hand om detta lands angelägenheter: ”Köp oss och vår jord för bröd, så skola vi tillsammans med vår jord bliva slavar åt Farao, och giv oss säd, så att vi må leva och icke dö och vår jord icke bliva ödelagd.” ”Så köpte Josef all egyptiernas jord åt Farao. Följaktligen sade de: ’Du har bevarat våra liv.’ ” — 1 Mos. 47:19, 20, 25, NW.
Beslutet
13. Vilken del har tron i det beslut som leder till överlämnande? ödmjukhet? Ånger och bättring?
13 Det har här förut omnämnts, hur viktig tron är i förbindelse med överlämnandet. Man måste bli dragen av Gud genom tro, som är grundad på kunskap om honom och hans uppsåt, och denna kunskap får man från hans sanningsord, bibeln. Följande ord av Jesus passar därför väl in: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern annat än genom mig.” (Joh. 14:6, NW) Samma förhållande visas i det som Jesus säger i Johannes 6:44 (NW): ”Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall uppresa honom på den yttersta dagen.” Samma princip framhöll Paulus, när han skrev så här till hebréerna: ”För övrigt är det utan tro omöjligt att vinna Guds välbehag, ty den som nalkas honom måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom.” (Hebr. 11:6, NW) Det fordras ödmjukhet. Den som skall kunna komma till Jehova för att överlämna sig åt honom måste vara en ödmjuk människa, som är medveten om sina andliga behov. Det krävs ett ödmjukt erkännande av arvsynd och ärvda svagheter och därtill uppriktig ånger och bättring. Dessa goda förutsättningar kom klart till synes i det sätt varpå många människor handlade, som i den första tiden blev omvända till kristendomen. ”När de nu hörde detta, kände de ett styng i hjärtat, och de sade till Petrus och de övriga apostlarna: ’Bröder, vad skola vi göra?’ Därför blevo de, som av hjärtat omfattade hans ord, döpta, och på den dagen fogades omkring tre tusen själar till.” (Apg. 2:37, 41, NW) Ytterligare råd om ånger och bättring gavs av Petrus, som vi läser i det följande kapitlet i Apostlagärningarna: ”Gör därför bättring och vänd om för att få edra synder utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Jehovas person och på det att han må sända ut Kristus, som är bestämd för eder, Jesus.” — Apg. 3:19, 20, NW.
14, 15. Vad visar Jesu ord i Lukas 14:28—33 med avseende på överlämnande?
14 Det visa beslutet om att överlämna sig åt Gud fattar individen med full insikt om det ansvar som vilar på var och en, dvs. det ansvar, som ligger kvar över den som inte överlämnar sig, och det ansvar, som kommer över den som tar steget att överlämna sig åt Jehova Gud. Överlämnandet är ett väl beräknat steg, som tas under insikt om vad det innebär. Detta framgår tydligt av vad Jesus sade om att räkna ut kostnaden, innan ett företag påbörjas: ”Till exempel, vem av eder som vill bygga ett torn sätter sig icke först ned och räknar ut kostnaden, för att se om han har nog för att fullborda det? Annars kunde han ju lägga dess grund men icke hava medel till att avsluta verket, och alla åskådarna kunde börja göra narr av honom och säga: ’ Denne man började att bygga, men hade icke medel att avsluta sitt verk.’ Eller vilken konung, som drager ut för att möta en annan konung i krig, sätter sig icke först ned och rådslår, om han med tio tusen soldater är i stånd till att inlåta sig med den som kommer emot honom med tjugo tusen? Om han i själva verket icke kan göra detta, så sänder han, medan den andre ännu är långt borta, ut en skara sändebud och anhåller om fred. Således, det kunna ni vara förvissade om, kan ingen av eder, som icke säger farväl till alla sina tillhörigheter, vara min lärjunge.” — Luk. 14:28—33, NW.
15 Jesus sade inte här, att det vad överlämnande åt Gud angår står individen fritt att välja mellan två handlingssätt, av vilka vartdera är fullt ut lika tillbörligt och vist som det andra. Vad han framhåller är detta, att ingen av oss som inte säger ”farväl” till alla sina tillhörigheter kan vara Jesu lärjunge och kan framgångsrikt komma till Jehova Gud genom Kristus Jesus för att överlämna sig enligt Jesu föredöme. Detta betyder inte att vi måste vara utfattiga. Men det betyder att överlämnandet är en verklig och alltomfattande sak, som inbegriper oss själva, våra liv, våra tillgångar, vilket allt ägnas åt Jehovas lovprisning genom att vi gör hans vilja och håller hans bud efter bästa förmåga. Önskar vi göra detta? När vi tänker över saken, är vi då benägna för detta? Det borde vi vara. Överlämnandet är därför inte en känslosak, en ”omvändelse”, som sker under det tryck och den upphetsning som följer med en väckelse, då individen drivs till att böja knä vid ”botbänken”. Nej, det är en sak som man lugnt har övervägt i ljuset av fakta, bland dem dessa som vi nu skall omnämna:
16. Vilka fakta tar den som överlämnar sig åt Jehova lugnt i övervägande?
16 Den som överlämnar sig åt Jehova måste erkänna honom såsom den högste Suveränen, den store livgivaren, och måste erkänna Kristus Jesus såsom sin Frälsare, såsom konung, och måste likaså inse och förstå att Guds heliga ande är Guds verksamma kraft och har sin plats i åt Gud överlämnade kristnas liv. Dessa ting är grundbeståndsdelar i vår tro, och att de har direkt samband med vårt överlämnande framgår av vad Jesus sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn.” (Matt. 28:19, NW) Långt dessförinnan bad psalmisten, ”att de må veta, att du allena, vilkens namn är Jehova, är den Högste över hela jorden”. (Ps. 83:9, AS) Och återigen: ”Ty hos dig är livets källa.” (Ps. 36:10) Till församlingen i Filippi, som det var aposteln Paulus’ privilegium att organisera, skrev han: ”Just av den orsaken upphöjde också Gud honom [Kristus Jesus] till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas ... och varje tunga öppet skulle bekänna, att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” (Fil. 2:9—11, NW) Överlämnandet är ett val, som man träffat, ett beslut, som man med lugn beräkning har fattat. ”Ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” (Gal. 6: 8, NW) ”Fortsätt med att bliva uppfyllda av ande.” — Ef. 5:18, NW.
17. Hur kan man veta, om ens överlämnande är välbehagligt för Jehova, och vilken uppmuntran ges oss i detta hänseende?
17 Hur kan vi veta, om Jehova Gud tar emot oss, när vi överlämnar oss? Vi vet att han gör det, om vi är uppriktiga i denna vår handling. När man uppriktigt och under bön överlämnar sig åt Jehova, blir man mottagen av honom, och han finner behag i att man handlar så. Detta bör vara till hjälp för sådana som är försagda och känner sig till den grad underlägsna, att de säger ungefär så här: ”Jag skulle aldrig kunna tjäna Gud. Jag skulle aldrig kunna få hans godkännande. Jag skulle aldrig kunna överlämna mig åt Jehova. Jag skulle aldrig kunna bli ett av hans vittnen.” Vi får uppmuntran i berättelsen om Kornelius, där vi läser: ”Omkring nionde timmen på dagen såg han tydligt i en syn Guds ängel komma in till honom och säga till honom: ’Kornelius!’ Mannen stirrade på honom, blev förskräckt och sade: ’Vad är det, Herre?’ Han sade till honom: ’Dina böner och barmhärtighetsgåvor hava uppstigit till hågkomst inför Gud. Så sänd nu män till Joppe och tillkalla en viss Simon, med tillnamnet Petrus.’ Följaktligen sade Kornelius [till Petrus]: ’För fyra dagar sedan, räknat från denna timme, höll jag på att bedja i mitt hus vid nionde timmen, då se, en man i skinande dräkt stod framför mig och sade: ”Kornelius, din bön har blivit gynnsamt hörd, och dina barmhärtighetsgåvor hava blivit ihågkomna inför Gud.” ’ Medan Petrus ännu talade om dessa ting föll den heliga anden på alla dem som hörde ordet.” — Apg. 10:3—5, 30, 31, 44, NW.
18. För vilka står privilegiet att överlämna sig öppet?
18 Oberoende av vilken nation du tillhör, av ditt ursprung, din levnadsställning, graden av din ärvda svaghet och oförmåga står vägen till Guds godkännande genom överlämnande och trogen tjänst öppen för dig. Den vägen kan du slå in på med tillförsikt, och du bör göra det. Lägg märke till vad som sades i detta sammanhang vid tiden för invigningen av det härliga tempel, som hade blivit uppfört under Salomos ledning. Invigningsbönen lydde delvis så: ”Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer ifrån fjärran land för ditt namns skull — ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm — om någon sådan kommer och beder, vänd mot detta hus, må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt, varom främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och förnimma, att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.” — 1 Kon. 8:41—43.
19. Angående vilka ytterligare punkter är det nödvändigt att ha insikt?
19 Såsom det har framlagts i andra artiklar i Vakttornet, är det enligt Skriften skillnad mellan invigning (på engelska ”consecration”, vilket har en mera speciell betydelse och användning än det svenska ”invigning”, som kan användas i större utsträckning, bl. a. som vi har sett om handlingen att ta något i bruk och liknande) och överlämnande (på engelska ”dedication”). Så som ordet ”invigning” (alltså i en trängre bemärkelse) brukas i Skriften, har det avseende på Guds handling att installera Kristi Jesu medpräster, och det kan användas endast i fråga om Kristus och de smorda av anden pånyttfödda lemmarna av hans kropp, och naturligtvis följer eller kommer denna invigningsakt efter det individuella överlämnandet å dessa kristnas sida, vilka slutligen kallas till att vara lemmar i Kristi kropp. Dessas förhoppningar är himmelska och är inte de jordiska förhoppningar som Jehovas ”andra får” hyser. En individ överlämnar sig åt Jehova Gud, och vad följer sedan? Vad måste en person, som har överlämnat sig, göra för att få och behålla Jehovas varaktiga godkännande och bli framgångsrik i sitt levnadslopp såsom en åt Gud överlämnad kristen? Vad ålägger Skriften den åt Gud överlämnade kristne? Dessa frågor skall vi dryfta i vårt nästa nummer.
(The Watchtower, 15 juni 1955)