Sann rikedom och sanna vänner
”Vad ni förväntar att kunna lämna i bidrag” är ett uttryck för uppskattning av den sanna rikedomen och kärlek till de sanna vännerna.
VILKA är de värdefullaste vänner en människa kan äga? Och vilken är den värdefullaste rikedom en människa kan äga? Mänskliga vänner kan svika oss. De värdefullaste vänner någon kan äga är Jehova Gud och Kristus Jesus. Och eftersom materiell rikedom också kan svika oss, är den värdefullaste rikedom någon kan äga kunskapen om de goda nyheterna angående Guds rike och förmånen att få dela med sig av dessa nyheter åt andra. Detta är sann rikedom.
Men om Gud skall anförtro oss sann rikedom att handskas med — hans rikes intressen och förblivande tjänst för detta rike —, så måste vi först vara trogna i det som mindre är: Vi måste vara trogna i att bruka den jordiska rikedom, de materiella tillgångar vi har. Guds Son underströk detta i Lukas 16:10, 11, 13:
”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är. Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon [rikedomen].”
Den som är den jordiska rikedomens slav kan inte vara Guds vän. Varför inte? Därför att han inte är trogen i det minsta. Han har inte bevisat sig vara trogen med den ”orättfärdiga rikedomen”. Hur skulle han då kunna bevisa sig trogen med den sanna rikedomen, Guds rikes intressen? För att vara Guds vän måste man begagna sina jordiska ägodelar på det rätta sättet. Detta innebär inte att man kan köpa Guds vänskap. Ingen kan göra det. Simon kunde inte köpa gåvan att förläna den heliga anden. Till honom sade Petrus: ”Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar, att Guds gåva kan köpas för penningar.” Inte heller kan pengar köpa Guds beskydd, när denna tingens ordning når sitt slut vid Harmageddon: ”Varken deras silver eller deras guld skall kunna rädda dem på HERRENS vredes dag.” — Apg. 8:20; Sef. 1:18.
Hur använder man då pengarna för att göra sig vän med Gud? De måste användas på ett osjälviskt sätt till att befrämja det som Gud har intresse för — Riket, varigenom han skall rättfärdiga och hävda sitt heliga namn. Detta visar uppskattning av den sanna rikedomen, det visar kärlek till de sanna vännerna, Jehova och Kristus Jesus.
Varför är de sanna vännernas vänskap så livsviktig för oss? Därför att om vi inte är Jehovas och Kristi vänner kan vi inte få ”livets oförtjänta ynnest”. Den rike mannen i Jesu liknelse i Lukas’ tolfte kapitel underlät att göra sig vänner medelst sin rikedom. Han tänkte bara på att själv njuta av sin rikedom. Det kom en tid då hans jordiska rikedom svek honom: ”Gud sade till honom: ’Du oförnuftige, i natt begär man din själ av dig. Vem skall då få det som du har samlat i förråd?’ Så går det med den man som samlar skatter åt sig men icke är rik inför Gud.” Vid döden sviker den jordiska rikedomen varje människa. Därför gav Jesus det rådet: ”Skaffen eder penningpungar, som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen.” — 1 Petr. 3:7; Luk. 12:20, 21; NW; 12:33.
Hur man använder pengarna så att man själv verkligen får nytta av dem
De flesta människor tycks inte ägna någon tanke åt att samla sig ”en outtömlig skatt i himmelen”. De tänker bara på att samla sig skatter här på jorden. Att man samlar jordisk rikedom är inte den användning av pengarna som verkligen blir en själv till gagn. Jesus påvisade detta i Lukas’ sextonde kapitel, när han framställde liknelsen om den orättrådige förvaltaren:
”En rik man hade en förvaltare, som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar. Då kallade han honom till sig och sade till honom: ’Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan icke längre få vara förvaltare.’ Men förvaltaren sade vid sig själv: ’Vad skall jag göra, då min herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke; att tigga blyges jag; för. Dock, nu vet jag, vad jag skall göra, för att man må upptaga mig i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.’ Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: ’Huru mycket är du skyldig min herre?’ Han svarade: ’Hundra fat olja.’ Då sade han till honom: ’Tag här ditt skuldebrev och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.’ Sedan frågade han en annan: ’Och du, huru mycket är du skyldig?’ Denne svarade: ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han till honom: ’Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.’ Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren, för det att han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn.” — Luk. 16:1—8.
Vad var poängen i denna liknelse, det som ger nyckeln till förståelsen? Jesus förklarade: ”Också jag säger till eder: Skaffa eder vänner förmedelst den orättfärdiga rikedomen, så att, när den sinar ut, de må taga emot eder i de eviga boningarna.” — Luk. 16:9, NW.
Jesus berömde inte här oärlighet, utan han rekommenderade ett vist handlingssätt, på lång sikt, som var praktiskt och till ens eget bästa. Denna världens människor är klyftiga när det gäller att tillgodose sig själva genom att göra sig många vänner, i synnerhet vänner som är i stånd att göra dem gott. De gör sig ofta sådana vänner genom att använda sina pengar på ett förslaget sätt. Sådana personer har naturligtvis sina egna framtida intressen för ögonen, men från världslig ståndpunkt sett är detta sunt och förståndigt handlat. Det är verkligen ett sätt att använda sina pengar på som blir till ens eget bästa. Bör ”ljusets barn” vara mindre visa än världsmänniskorna? Bör de vara mindre i stånd att handla på lång sikt? Bör de vara mindre förståndiga, när det gäller att använda sina pengar på ett sådant sätt att det länder dem själva till gagn? Naturligtvis inte! ”Ljusets barn” vet ju bättre än några andra människor vilka som är människans bästa vänner. ”Ljusets barn” bör framför alla andra göra sig vänner ”förmedelst den orättfärdiga rikedomen”.
De religiösa fariséerna, som hörde Jesu liknelse om den orättrådige förvaltaren, var penningkära. De påstod sig vara ”ljusets barn”, men de använde inte sina pengar förståndigt. De lade dem på hög för egen räkning och gjorde sig inte verkligen vänner med Gud, och Kristus Jesus dräpte de. Men den orättrådige förvaltaren handlade på lång sikt. Han skaffade sig en tillflyktsort genom att göra avskrivningar på vad folk var skyldiga hans herre. Genom att handla med pengarna på ett sådant sätt att det gagnade honom själv gjorde han sig vänner. Han behövde inte göra sig några bekymmer, när han blev avlägsnad från sin syssla; hans vänner skulle välkomna honom i sina hem. Så bör ”ljusets barn” vara förståndiga nog att göra sig sanna vänner nu. Men på vilket sätt?
Genom att hjälpa till med att befrämja Guds rikes intressen. Detta kräver inte bara vår tid och energi utan också ett förståndigt bruk av ”den orättfärdiga rikedomen”. När vi bidrar till att Rikets sal kan hållas i skick, när vi skaffar oss litteratur för att medelst den predika de goda nyheterna, när vi använder vår bil eller färdas med buss eller spårväg för att komma till ett bibelstudium, då förökar vi Guds rikes intressen på vårt eget distrikt. Men vi kan också använda ”den orättfärdiga rikedomen” till att föröka Rikets intressen världen utöver. Hur då? Jo, genom att i materiellt avseende stödja det redskap som Jehova begagnar till att predika de goda nyheterna i hela världen till ett vittnesbörd. Detta redskap är ”den trogne och omdömesgille slaven” och utgörs av den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen, som länge har brukat Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet som sin tjänare för legala syften. — Matt. 24: 45, NW.
Sällskapet Vakttornet är intresserat av att de goda nyheterna om Riket blir ytterligare kända utöver världen. Fördenskull har Sällskapet sjuttioåtta avdelningsexpeditioner spridda runt jorden. Det har skickat mer än 1.800 från Vakttornets Bibelskola Gilead utexaminerade missionärer till ett hundra olika länder. För att bistå Jehovas vittnen i deras verk med att avge vittnesbörd trycker Sällskapet biblisk litteratur. Heltidsförkunnare erhåller denna till belopp som ligger långt under vad det kostar att trycka och sända ut litteraturen. Var kommer pengarna från? Genom bidrag.
Det är en förmån för ”ljusets barn” att lägga undan något av ”den orättfärdiga rikedomen” till att begagnas för att främja Rikets intressen jorden utöver. För att Sällskapet skall kunna planlägga den framförliggande utvidgningen, tycks det vara bäst att de som är i stånd att bidraga under året underrättar Sällskapet i förväg om vad de hoppas kunna ge. Ett sådant uttalande är inte någon förpliktelse. Det är bara ett uttryck för vad man hoppas kunna lämna. Det kallas med rätta ”Vad ni förväntar att kunna lämna i bidrag”. Hur kan ni ge detta till känna? Genom att skriva ett kort eller ett brev till Sällskapets expedition i det land där ni bor. I Sverige är adressen endast: Vakttornet, Jakobsberg.
Vad bör det stå på kortet eller i brevet? Något i den här stilen: ”Det är min förhoppning att under de nästföljande tolv månaderna kunna bidraga till verket att predika de goda nyheterna om Riket med omkring kr. ......., vilket bidrag jag sänder i sådana poster och vid sådana tider som visar sig lämpliga för mig och i den mån som jag får framgång till det genom Jehova Guds oförtjänta godhet förmedelst Kristus Jesus.” [Underskrift] På sidan 242 i detta nummer finner ni adresserna till ett antal av Sällskapets expeditioner, förutom den i Sverige, och fullständig sådan förteckning återfinns på sista sidan i de flesta av Sällskapets böcker och småskrifter.
Det är sant att pengar inte kan göra Gud rikare. Allt guldet och silvret är ju hans. Att använda ”den orättfärdiga rikedomen” på ett förståndigt sätt är alltså det minsta vi kan göra för våra sanna vänner. Därför att du har varit trogen i det minsta, kommer de att anförtro dig mera och kommer att kärleksfullt välkomna dig in i den nya världens ”eviga boningar”. Var vis och förståndig. Tjäna människans sanna vänner, inte rikedomen.