Del 3 — ”Må din vilja ske på jorden”

Vi fortsätter här med nästa del ur första kapitlet, kallat ”Vems vilja?”, i boken ”Må din vilja ske på jorden”. Vi uppehåller oss alltjämt vid den sköna syn som aposteln Johannes såg, då han gick in genom den ”dörr” som var ”öppnad i himmelen” och så att säga trädde in i Guds själva närvaro, fram inför Hans härliga tron. Omkring Guds tron såg Johannes tjugofyra äldre personer sitta, vilka utgjorde en symbol av den slutliga, fullständiga kristna församlingen om 144.000 i himmelen förhärligade medlemmar. De sju eldblossen och glashavet framför Guds tron gav det intrycket, att det som Johannes såg i synen försiggick i Guds tempel, där allt är rent och heligt. Vi är nu framme vid paragraf 28.

Rättvisa, makt och kraft, kärlek och vishet kännetecknar de varelser han har skapat

28. Vilka fyra levande väsen syntes invid Guds tron?

²⁸ Vi bör inte förundra oss över det som vi ytterligare får se i den syn Johannes fick. Vi bör inte tro att det finns djur i himmelen, såsom det finns på jorden. Hunden Laika, som levde några få dagar instängd i den ryska Sputnik II, vilken sköts ut i den yttre rymden den 3 november 1957, nådde inte högre upp än till den omloppsbana, som denna människogjorda satellit beskrev, då den susade fram runt jorden, till dess den föll ned och tillintetgjordes den 14 april 1958. Men i Guds heliga närvaro finns det väsen med egenskaper som framställs i bild genom vissa djur här på jorden. Vi ser dessa då Johannes för oss beskriver flera detaljer av sin underbara syn. ”Och mitt på tronen och omkring tronen äro fyra levande väsen, som äro fulla av ögon framtill och baktill. Och det första levande väsendet är likt ett lejon, och det andra levande väsendet är likt en ung tjur, och det tredje levande väsendet har ett ansikte likt en människas, och det fjärde levande väsendet är likt en flygande örn.” — Upp. 4:6, 7, NW.

29. Vad föreställer dessa levande väsen, och vad anges genom att deras antal är fyra?

²⁹ Eftersom dessa fyra levande väsen är mitt på Guds tron och omkring hans tron, föreställer de en organisation av de varelser Gud har skapat, vilken kännetecknas av de fyra framträdande egenskaper som ursprungligen fanns hos Skaparen själv och som han nedlade hos sina skapelser, vilka han danade till sin avbild och till att vara honom lika. Bibeln talar särskilt om Guds fyra förnämsta egenskaper: rättvisa, makt, kärlek och vishet, mellan vilka det råder fullkomlig jämvikt och överensstämmelse. Dessa egenskaper är levande eller livaktiga och kan inte existera åtskilda från Gud utan är helt och hållet införlivade med honom såväl som med de gudlika varelser han har skapat. Eftersom de fyra väsendena, fulla av ögon framtill och baktill, är fyra till antalet, kan de tillsammans utgöra en bild av Guds organisation av gudlika skapelser i den fullständighet som bildas av en liksidig, rätvinklig fyrkant, vars fyra sidor står i fullkomlig inbördes jämvikt.

30. Vad framställdes i bild genom att det första väsendet liknade ett lejon, och vad innebar det att det andra väsendet liknade en ung tjur?

³⁰ Alla dessa skapelser har drag som vittnar om att de besitter de fyra framträdande, gudlika egenskaperna. Detta skiljer dem från jordens vilda djur. Att det första levande väsendet är likt ett lejon visar att Guds rätt avvägda organisation kännetecknas av orädd rättvisa. Jesus Kristus, Guds första skaparverk, beskrivs såsom Guds rättfärdige tjänare, vars dom är rättvis, och han kallas ”lejonet av Juda stam”. (Joh. 5:30; Apg. 3:14; 7:52; 22:14; Upp. 5:5) Att det andra levande väsendet var likt en ung tjur framhäver den makt och kraft eller styrka, med vilken Gud har uppfyllt organisationen av de gudlika varelser han har skapat. Och aposteln Paulus’ ord stämmer överens härmed: ”För allt har jag styrka tack vare honom som förlänar mig kraft.” Och till en skara kristna skrev han: ”Slutligen, fortsätt att förvärva kraft i Herren och i hans styrkas väldighet.” — Fil. 4:13; Ef. 6:10; NW.

31. Vad framställdes i bild genom att det tredje väsendet hade ett ansikte som liknade en människas och att det fjärde väsendet liknade en flygande örn?

³¹ Det tredje levande väsendet hade ett ”ansikte likt en människas”. Nu heter det om människans Skapare: ”Gud är kärleken.” (1 Joh. 4:16) Människan, som blivit danad till Guds avbild och till att vara honom lik, bör likaså vara kärleken och lägga kärlek i dagen framför allt annat som hon förmår göra. Att det tredje levande väsendet hade ett ansikte likt en människas visar därför symboliskt att Guds organisation av trogna söner kännetecknas av kärlek och således inte gör något ont mot andra skapade varelser. ”Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken.” (1 Joh. 4:8) Förbunden med denna kärlek och med rättvisa och makt är visheten, himmelsk vishet; och detta framställs i bild genom den flygande örnen, som det fjärde levande väsendet liknade. Örnen flyger högt i himlarymden och är långsynt. ”Örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden . .. långt bort i fjärran skådar hans ögon.” (Job 39:30—32) ”För den som är dåraktig är sann vishet alltför hög”, men detta gäller inte om de långsynta, högtsyftande medlemmarna av Guds trogna organisation. De är snabba såsom örnen att handla enligt Guds vishet. — Ords. 24:7, NW.

32. Vad visas i bild genom att de fyra levande väsendena har många ögon framtill och baktill och kungör Jehovas helighet dag och natt?

³² De symboliska fyra väsendena var fulla av ögon framtill och baktill. På liknande sätt är de som tillhör Guds rättvisa, mäktiga, kärleksrika och visa organisation alltid klarvakna, på vakt. De räknar särskilt med Gud i allting och lägger märke till alla hans antydningar om vad han önskar att de skall göra. Detta märkliga drag hos dem träder i förgrunden i den fortsatta beskrivningen av dem: ”Och vad dessa fyra levande väsen beträffar, hava de vart och ett för sig sex vingar; runt omkring och inunder äro de fulla av ögon. Och de hava ingen vila, utan dag och natt säga de: ’Helig, helig, helig är Jehovaa Gud, den Allsmäktige, som var och som är och som kommer.’” (Upp. 4:8, NW) Av detta förstår vi väl att dessa fyra levande väsen med många ögon är en bild av sådana som kan tala och som bekänner sin tro på Gud och som inser att han är helig och allsmäktig och har ett bestämt uppsåt, varjämte de känner hans namn.

33. Vilken likhet, när det gäller vingarna, såg profeten Jesaja i sin syn av Jehova i Hans tempel?

³³ Långt före Johannes fick också profeten Jesaja se en syn av Gud i Guds tempel. Vid det tillfället såg Jesaja himmelska väsen, som kallas serafer, stå ovanom Guds tron. Dessa hade också, i likhet med de fyra levande väsendena, tre par vingar. Hur brukade de dessa vingar? ”Med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: ’Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.’” — Jes. 6:1—3.

34. Vad möjliggjordes genom att vart och ett av de fyra väsendena hade tre par vingar, likaså genom att vingarna var fulla av ögon?

³⁴ Utrustade med tre par vingar, som de fyra levande väsendena i Johannes’ syn var, kunde de uppenbarligen flyga eller öka den hastighet, med vilken de rörde sig framåt; de kunde antingen betäcka någon del av sig själva eller betäcka andra skapade varelser till dessas skydd; och de kunde äga stor synförmåga, så att de kunde veta hur de skulle bruka dessa vingar, som var fulla av ögon runt omkring och inunder. Dessa säregenheter vittnar om att Guds trogna tjänare, som framställdes i bild genom de fyra levande väsendena, äger liknande förmåga att snabbt sätta sig i rörelse, att skänka beskydd och att vara vakna och aktpågivna. Vi läser till exempel i Psalm 34:8: ”HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom.” Dag och natt står Guds rättvisa, mäktiga, kärleksrika och visa organisation till vår tjänst för att fylla alla våra behov. Hur så? Därför att ”de hava ingen vila, utan dag och natt” kungör de oavlåtligt, med trefaldigt eftertryck, hur helig Jehova Gud, den Allsmäktige, är. Vi bör alltså rätt värdesätta Guds universella organisation.

35. Hur visade de tjugofyra äldste att den kristna församlingen är i samklang med det som de levande väsendena gör och säger?

³⁵ Den sanna kristna församlingen är helt i samklang med det som de symboliska fyra levande väsendena gör och säger. Johannes påvisar detta då han för oss beskriver mera av det som han såg i synen. Han säger: ”Och närhelst de levande väsendena hembära ära och pris och tacksägelse åt honom som sitter på tronen, honom som lever alltid och evinnerligen, falla de tjugofyra personerna av framskriden ålder ned inför honom som sitter på tronen och tillbedja honom som lever alltid och evinnerligen, och de kasta sina kronor framför tronen och säga: ’Du är värdig, Jehovab, ja, vår Gud, att mottaga härligheten och äran och makten, emedan du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blevo skapade.’” — Upp. 4:9—11, NW.

36. Vilka frågor beträffande politiska och även religiösa härskare på jorden i denna tid ger de tjugofyra äldstes förehavanden upphov till?

³⁶ Uppfyller de politiska härskarna i våra dagar, eller ens vår tids religiösa härskare, inom och utom kristenheten, denna symboliska syn? Tar de av sig sina kronor, sina diadem, sina mitror, sina turbaner eller andra huvudbonader, som de bär såsom tecken på sin värdiga ställning, och kastar dessa framför Honom som intar den ”yttersta ställningen”, i det han sitter på den högsta, den suveräna, tronen i universum, och som är den Odödlige, vilken lever och regerar i all evighet? Stiger de ned från sina troner eller ämbetssäten och faller ned inför denne Gud och Skapare och överlämnar sin härskarmakt och myndighet åt honom och bekänner att det är han som är värdig att mottaga härligheten, äran och makten, eftersom han är alltings Skapare? Efterliknar de på detta sätt de tjugofyra ”äldste”? Eller söker de göra sig själva till hjältar och gudar som folket skall avguda och tillbedja, i det att de kräver att folket skall ge kejsaren det som tillhör Gud? Söker de vinna den ”yttersta ställningen” i den yttre rymden och tillvälla sig herraväldet över världen och tvinga sin vilja på jordens folk? Eller visar de sig villiga att överlåta sin suveränitet över ett land eller en stam åt Guds suveräna, eviga rike? Händelserna i världen i våra dagar ger ett fördomsfritt, osvikligt svar på dessa nu så angelägna frågor.

37. Åt vem ger de som framställs i bild genom de ”äldste” all ära, och varför bör vi söka lära vad hans vilja är och göra den?

³⁷ De som i själva verket är framställda i bild genom de tjugofyra ”äldste” erkänner ärligt och uppriktigt att all makt utgår från Gud, Skaparen, och att de själva inte förtjänar att få härlighet och ära. De erkänner att Gud, Skaparen, är värdig att få mottaga härlighet, ära och makt och därför värdig att mottaga tillbedjan, hängivenhet och lydnad. Eftersom han är alltings Skapare, är han också vår Skapare. Vi kom inte till på något annat sätt. Det var inte på grund av vår egen vilja som vi blev till här på jorden. Nej, utan som de tjugofyra ”äldste” sade till Gud, där han satt på sin tron: ”På grund av din vilja existerade de och blevo skapade.” När det alltså är på grund av Guds vilja som vi blev skapade och nu existerar, så blev vi skapade för Guds viljas skull. Vi existerar bara för hans viljas skull, var och en av oss. Därför är det alldeles som sig bör att vi önskar och försöker lära känna vad hans vilja är och sedan gör den. I annat fall kommer vi att gruvligen förfela syftet med att vi blivit skapade och kommit att existera.

38. Vem var den största människa som någonsin levat på jorden, vad insåg han, och vilka sände han ut att predika?

³⁸ Den största människa som någonsin levat på jorden insåg detta. Det var en man som ägnade sig åt bön till Gud. Han hette Jesus. Hans fader var inte någon hebré, israelit eller jude utan var Gud själv, såsom de förhållanden vi här skall dra fram kommer att visa. Fördenskull kallade han ingen människa för sin fader utan talade om Gud såsom sin himmelske Fader. Eftersom Jesus vid trettio års ålder blev smord med och fick mottaga Guds ande, kallades han Jesus Kristus. I bibeln finner vi skildringar benämnda ”boken om Jesu Kristi ... historia” och ”de goda nyheterna om Jesus Kristus”. (Matt. 1:1; Mark. 1:1; NW) Han var den störste lärare som någonsin levat på jorden. Han hade lärjungar, och han sände ut särskilda lärjungar till att predika. Dessa kallade han apostlar eller ”utsända”. — Mark. 3:7, 9, 13, 14.

39. Hur sade han dem att de skulle bedja; till vem?

³⁹ Jesus lärde sina lärjungar att bedja till Gud på ett välbehagligt sätt. Det enklaste, men likväl storslagnaste, mönstret för bön som han lärde dem återfinns i hans välkända bergspredikan. Han sade till dem att inte bedja på skrymtares vis eller bara för formens skull: ”Men när ni bedja, säg då icke samma saker om och om igen, alldeles som människorna i nationerna göra, ty de inbilla sig att de skola bliva hörda därför att de använda många ord. Gör eder därför icke lika dem, ty Gud, eder Fader, vet vad ni behöva, innan ni ens bedja honom därom.” (Matt. 6:5—8, NW) På detta sätt lärde han dem att erkänna att Gud var deras Skapare och livgivare och följaktligen deras Fader, som drar försorg om allt de behöver. Därefter tillade han:

Mönsterbönen

40. Hur löd mönsterbönen, som han lärde dem?

⁴⁰ ”På detta sätt böra ni fördenskull bedja: ’Vår Fader i himmelen, må ditt namn bliva vördat! Må ditt rike komma! Må din vilja ske på jorden såväl som i himmelen! Giv oss i dag bröd för dagen, och förlåt oss våra skulder, såsom vi hava förlåtit dem som äro oss skyldiga. Och utsatt oss icke för frestelse, utan fräls oss från den onde.’” — Matt. 6:9—13, AT.

41. Var det till en namnlös Gud som han lärde dem att bedja, och hur gav han själv svaret på denna fråga?

⁴¹ När Jesus var på jorden, härskade kejsarna i det romerska riket över en stor del av den bebodda jorden, inbegripet Palestina, där Jesus levde och verkade. Jesus lärde inte sina lärjungar att bedja till en namnlös gudomsperson, en onämnbar Gud, en Gud som, så snart hans benämning ”Gud” brukas, uppfattas på samma sätt av varje människa, oberoende av vilken bland de flera millionerna så kallade gudar en människa än tillbeder. Jesus Kristus talade många gånger om Guds, sin Faders, egennamn. Innan han började predika i en möteslokal i sin hemstad, Nasaret, tog han Jesajas bok och läste för sina åhörare verserna 1 och 2 i kapitel 61, där det heter: ”Herrens, Jehovas, Ande är över mig, ty Jehova har smort mig till att förkunna glädjebudskap.” (Åk; Luk. 4:16—21, NW) Härav förstår vi att Gud har ett eget, personligt, namn.

42, 43. Hur särskiljer sig Gud från allt annat som kallas ”gud”, och vilket hinduuttalande är hans ord inte samstämmigt med i denna sak?

⁴² Gud har ett namn som särskiljer honom från varje annan person eller varje annat ting som kallas ”gud”. Han ärar och respekterar sitt eget namn och tillåter ingen att leva för evigt som talar orätt om hans namn eller som drar vanära över hans namn. Sitt eget namn ställer han som garanti för de löften, de profetior, de tillkännagivanden av sitt uppsåt som han kungör, så att det inte skall bli någon förväxling mellan honom och någon annan som människor tillbeder såsom gud. Vad hans namn angår, är hans skrivna ord, bibeln, inte samstämmigt med följande, nyligen publicerade uttalande:c

⁴³ ”Gudars namn inverkar lika litet på religionen som mäns och kvinnors namn inverkar på dessas personlighet. Namn har ursprungligen givits och brukats utan att man jämfört dem med eller betraktat dem som kontraster till andra namn. ... Oavsett om det är Gud, Jehova, Bhagwan, Ishwar, Allah, Hari, Sjiva eller Rama, så är det samma Väsen, som varje religionsanhängare vagt påminner sig, då han uttalar det namn, som han har blivit lärd att förbinda med universums mysterium och begreppet tillbedjan.”

44. Vad var känt om den Gud, som Jesus lärde sina lärjungar att bedja till?

⁴⁴ Nej, Jesus undervisade inte sina lärjungar om att bedja till ”Modern-Fadern Guden”d, eller till en namnlös Gud, utan till en Gud vilkens namn Jesus själv kände och Israels överstepräster kände. Om Guds egennamn, som är Jehova, inte betydde något, varför började Jesus då den mönsterbön, som han lärde lärjungarna, så här: ”Vår Fader i himmelen, må ditt namn bliva vördat [eller: bliva helgat, NW]”? De som lyssnade till Jesu bergspredikan var inte människor som trodde på Indiens gudar eller andra, liknande länders gudar, nej, de trodde på den Gud som Jesus själv tillbad. Kristi eget namn ger ära åt denne Guds och himmelske Faders namn, ty namnet Jesus betyder ”Jehova är frälsning”. — Matt. 1:21, NW.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]