Del 15 — ”Må din vilja ske på jorden”

Omkring den 1 oktober år 2 f. Kr. föddes ”konungen som genomdriver den Högstes vilja”, medan det romerska riket innehade världsherraväldet. Han hade en förelöpare på jorden, Johannes, prästen Sakarias’ son. Ängeln Gabriel framträdde i templet i Jerusalem och meddelade den åldrige Sakarias att han skulle bli far till denne förelöpare. Under den sjätte månaden av Sakarias’ åldriga hustrus, Elisabets, havandeskap, visade sig ängeln Gabriel i Nasaret för den judiska jungfrun Maria, som var av kung Davids ätt. Gabriel sade Maria att hon hade blivit utvald till att bli mor åt kung Davids evigt förblivande konungslige arvinge. Hon skulle bli havande med detta barn genom Jehovas heliga andes verkan, och därför skulle det heliga barn, som skulle födas, i verkligheten vara Guds Son. Undergivet gick Maria med på denna Guds anordning.

 5. Vad var det som hände när Maria kom på besök till Elisabet och hälsade henne?

Maria blev omedelbart havande med Guds Son, Jesus, ty helig ande kom nu över henne, och kraft från den Högste överskyggade henne. Maria hastade åstad för att tala om detta för sin släkting Elisabet, prästen Sakarias’ hustru, som enligt vad ängeln Gabriel hade meddelat henne var havande med Johannes. I samma ögonblick som Maria hälsade Elisabet spratt Johannes till i hennes liv, och Elisabet blev ”uppfylld av helig ande”. Hon sade till Maria: ”Välsignad vare du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt! Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig? Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv.” — Luk. 1:39—44.

 6. Vilket erkännande gavs alltså av Elisabet och den ofödde Johannes, och hur stämde detta överens med Psalm 110:1?

⁶ Elisabet erkände här under andens påverkan att Marias barn skulle bli hennes ”Herre”. Under samma heliga andes ingivelse erkände också Elisabets ännu ofödde son, Johannes, att Marias barn var hans ”Herre”. Flera hundra år tidigare hade kung David gjort samma erkännande, i Psalm 110:1. Under inspiration upphöjde och lovsjöng Maria själv Jehova Gud, hennes ofödde sons himmelske Fader. Hon stannade hos Elisabet nästan till Johannes’ födelse och återvände så till Nasaret. — Luk. 1:46—56.

 7. Vilken profetia uttalade Sakarias vid sin sons, Johannes’, födelse, och hur blev timmermannen Josef uppmanad att gifta sig med Maria, som var havande?

⁷ Elisabets son föddes nu. Hennes man kallade gossen för Johannes, och uppfylld av helig ande profeterade han följande om sin son, Johannes: ”Men vad dig angår, lilla barn, skall du kallas den Högstes profet, ty du skall gå som en vägröjare framför Jehova för att bereda hans vägar, för att åt hans folk giva kunskap om frälsning genom förlåtelse för deras synder, på grund av vår Guds ömma medlidande.” (Luk. 1:57—78, NW) Under tiden fick timmermannen Josef veta att Maria var havande. Eftersom han trodde att hon hade begått otukt, var han böjd för att bryta trolovningen hellre än att offentligen anklaga henne för otukt och få henne stenad till döds. Men en natt hade Josef en dröm, och i den såg han en ängel som sade till honom att gifta sig med Maria. Varför? ”Ty det som är avlat i henne är av helig ande. Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.” Sedan Josef vaknat upp, lydde han och tog Maria till sig. — Matt. 1:18—25.

 8. Vad var det som hände och orsakade att Jesus inte föddes i Nasaret, och hur kom herdar att bli vittnen till att Guds Son blivit född?

⁸ Jesus, Guds Son, föddes inte där i Nasaret. Innan tiden för hans födelse var inne, måste Josef och Maria färdas mer än ett hundra kilometer söderut till Betlehem, kung Davids födelseort i Juda land eller Judeen. Kejsar Augustus, det romerska rikets förste kejsare, hade utfärdat ett påbud att hela den bebodda jorden under detta rike skulle skattskrivas på den ort, varifrån vars och ens släkt härstammade. Omkring mitten av den sjunde judiska mån-månaden, Etanim, eller omkring 1 oktober år 2 f. Kr., föddes alltså Jesus, Guds Son, i Betlehem. Vinterregnen hade ännu inte börjat, och herdar höll alltjämt vakt över sina hjordar om natten ute på de öppna fälten runt Betlehem. Då syntes ett underbart ljussken, och mitt i detta framträdde en ängel, som sade: ”Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias [Kristus], Herren. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.” Plötsligt framträdde så för herdarnas syn jämte denne ängel en ”stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: ’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag [av en god vilja, NW]!’” Herdarna fann det nyfödda barnet och blev vittnen till att Guds Son blivit född. Därefter bar de vittnesbörd om detta för andra, men inte för den onde kung Herodes i Judeen. — Luk. 2:1—20.

 9. Var växte Jesus upp; vilket verk grep sig Johannes, Sakarias’ son, an med, och varför?

⁹ Jesus fördes söderut till Egypten, där han var till någon tid efter kung Herodes den stores död, och därpå tillbaka norrut till Nasaret. Här växte han upp och kom i snickarlära hos sin fosterfar, Josef. Under denna tid dog Johannes’ föräldrar, och i överensstämmelse med Guds uppsåt drog Johannes ut i Judeens öken och uppehöll sig där. Han vistades där till dess han blev trettio år gammal och livnärde sig av gräshoppor och honung. Därefter sände Gud Johannes till att börja döpa och verka såsom förelöpare till Guds Son, Jesus, arvingen till Davids rike. (Joh. 1:33, 34) På våren år 29 e. Kr., eller i det ”femtonde året av kejsar Tiberius’ regering”, hans som var kejsar Augustus’ efterträdarea, började alltså Johannes predika i Judeens öken och döpte i Jordans vatten de judar som ångrade sina synder och gjorde bättring. Johannes’ far, prästen Sakarias, hade profeterat om honom: ”Du skall gå som en vägröjare framför Jehova för att bereda hans vägar, för att åt hans folk giva kunskap om frälsning genom förlåtelse för deras synder.” Det var därför passande att Johannes sade till judarna, som hade förpliktelser gentemot de tio buden, att de skulle ångra sina synder och bättra sig och att de borde låta döpa sig som en symbol härav. — Matt. 3:1—11; Luk. 3:1—6.

10. Vad var det som Johannes förkunnade ankomsten av, hur visste Johannes att han var Guds Sons förelöpare, och hur visade han att han var det?

¹⁰ Johannes började också förkunna Guds rikes ankomst. Sade han: ”Gör bättring, ty Davids rike är nära”? Hade Johannes förkunnat ett sådant budskap, då skulle den romerske kejsaren såväl som Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren i Judeen, ha sökt infånga Johannes för att han ställde till uppror och gjorde sig skyldig till majestätsbrott. Men vad var det då Johannes predikade? Detta: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” (Matt. 3:1, 2) Gud hade sagt Johannes att denne var Guds Sons förelöpare och skulle få privilegiet att identifiera Guds Son, om inte rentav döpa honom. Johannes’ far, och kanske även hans mor, Elisabet, hade sagt Johannes vad ängeln Gabriel hade meddelat i tempelhelgedomen, nämligen att Johannes skulle vara en förelöpare och, liksom profeten Elia, ”skaffa åt Jehova ett berett folk”. Johannes väntade sig således att Jehovas Son skulle komma till honom för att bli identifierad. Till de ångrande judarna sade han: ”Jag för min del döper eder med vatten på grund av eder ånger och bättring; men den som kommer efter mig är starkare än jag är, vilkens sandaler jag icke är värdig att taga av. Denne skall döpa eder, ni människor, med helig ande och med eld.” — Matt. 3:11; Luk. 1:17; NW.

11. Hur fick Jesus kännedom om sitt rätta släktförhållande till Josef och vetskap om att han var den konungslige arvingen till rikesförbundet med David?

¹¹ Jesus arbetade alltjämt som timmerman i Nasaret, där han bodde med sin mor och sina halvsyskon. Men Jesus visste att han inte alltid skulle vara timmerman. Hans mor hade talat om för honom att han var Guds Son, därigenom att Guds heliga ande hade kommit över henne så att hon blev havande med honom. Josef, Jesu fosterfar, hade också berättat för honom att han, Josef, inte var hans far, utan att han hade blivit avlad i Maria genom helig ande. Maria hade också berättat för honom att ängeln Gabriel hade sagt att Jehova Gud skulle giva Jesus hans jordiske förfader Davids tron, och han skulle vara konung över Jakobs (eller Israels) hus för evigt, och hans rike skulle aldrig få något slut. Därför visste Jesus att han var den konungslige arvingen till det förbund som Jehova hade ingått med David om det evigt bestående riket.

12. Hur visste Jesus när tiden var inne för honom att träda fram såsom arvingen till riket?

¹² Men när skulle han börja denna sin med riket förbundna levnadsbana? Han gick nu på sitt trettionde år såsom människa. Han kunde inte självmant ge sig in på denna bana. Han hade fått veta att ängeln Gabriel hade sagt att Johannes, prästen Sakarias’ son, skulle vara hans förelöpare. Därför måste han först låta förelöparen framträda och utföra sitt uppdrag i omkring sex månader och rikta uppmärksamheten på honom som skulle komma. Så en dag nåddes verkligen Jesus i Nasaret av nyheten att Johannes hade börjat döpa judar som ångrade sig och gjorde bättring och att Johannes förkunnade: ”Himmelriket är nära.” Härvid måste Jesus ha känt sig gripen ända till djupet av sin själ. Å, nu hade tiden kommit för honom att träda fram såsom arvinge till riket!

13. Vilken vecka, som profetian omtalat, skulle då börja; vart begav Jesus sig, och vad skulle han där låta ske med sig?

¹³ Han var nu i det närmaste trettio år gammal; han hade nått en fullt mogen mans ålder. Den sextionionde årsveckan, som förutsagts i Daniel 9:24—26, led också mot sitt slut, och den sjuttionde årsveckan räknat från Nehemjas återuppbyggande av Jerusalems murar skulle snart börja. Jesus insåg nu att tiden var inne för honom att träda fram såsom Messias, Kristus, som ängeln hade förkunnat om vid hans födelse i Betlehem. Jesus lade bort sina snickarverktyg. Han lämnade sin verkstad och sitt hem. Han gav sig i väg åt sydost till sin förelöpare, Johannes, som där på Jordanflodens strand förkunnade himmelrikets ankomst. Han skulle inte bege sig till Jerusalem, den store konungens, Jehovas, stad, inte till Herodes’ tempel för att bli smord såsom judarnas konung av översteprästen Hannas. Nej, han skulle gå till sin förelöpare, denne prästson, inte for att bli smord med helig smörjelseolja såsom konung över det jordiska Israel, utan för att bli döpt i vatten. — Matt. 3:13; Mark. 1:9.

14. Varför tvekade Johannes när det blev fråga om att döpa Jesus i vatten?

¹⁴ Johannes döparen blev glad över att få se Jesus. Men varför skulle Jesus begära att få bli döpt i vatten? Johannes visste att han döpte judar som var syndare och som ångrade sina synder mot den lag som Jehova Gud hade givit Israels nation genom Mose. Jesus var inte någon sådan ångrande syndare. Johannes visste att Jesus var helig, ty han var Guds Son, som blivit avlad i Maria genom helig ande. Ja, Johannes visste att när han själv ännu inte var född utan befann sig i sin moders liv, spratt han till i hennes moderliv såsom ett erkännande av att den ofödde Jesus var hans ”Herre”. Därför sökte Johannes hindra Jesus att bli döpt, i det han sade: ”Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig!”

15. Hur övervanns Johannes’ invändningar, och vilken bekräftelse fick Johannes, sedan han hade döpt Jesus?

¹⁵ Hur övervann Jesus Johannes’ invändningar? Jesus sade: ”Låt det nu så ske; ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet.” Undergivet medverkade Johannes i det som var rätt för dem att utföra just då. Han döpte Jesus, rikesförbundets arvinge, varvid Jesus bad; han bekände inga synder. Därpå blev Guds Sons identitet bekräftad för Johannes; en identifikation av denne inte blott och bart i mänskligt utan i andligt avseende, i ett avseende som var olikt hans avlelse i ett mänskligt moderssköte. Vad var det då som hände?

16. Hur fick Johannes denna bekräftelse; och hur visste han vad den innebar?

¹⁶ ”Sedan Jesus hade blivit döpt, kom han genast upp ur vattnet; och se, himlarna öppnades, och han såg Guds ande fara ned likt en duva och komma över honom. Se, det kom också en röst från himlarna, som sade: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:13—17, NW; Luk. 3:21—23) Det var denna mirakulösa händelse som Johannes senare sade sina lärjungar att han hade väntat på: ”Jag såg anden komma ned som en duva från himmelen, och den förblev över honom. Icke ens jag kände honom, men just Han, som sände mig att döpa i vatten, sade till mig: ’Vemhelst, över vilken du ser anden komma ned och förbliva, denne är det som döper i helig ande.’ Och jag har sett det och har burit vittnesbörd om att denne är Guds Son.” — Joh. 1:32—34, NW.

17. a) Vad blev Jesus alltså avlad till att bli, och till vad blev han arvingen? b) Vad hade judarna nu tack vare honom mitt ibland sig?

¹⁷ Genom detta ingripande från Gud hade Jesus blivit avlad förmedelst Guds ande, utanför Marias moderliv, till att bli Guds andlige Son, en ”ny skapelse” med utsikt till andligt liv i de osynliga himlarna. Genom detta ingripande hade han också blivit smord, inte av Israels överstepräst med ett oljehorn, utan av Jehova Gud och med helig ande. Eftersom Jesus såsom människa var född inom kung Davids ätt och därigenom att han blivit adopterad av timmermannen Josef, som tillhörde den konungsliga linjen, hade Jesus blivit kung Davids arvinge, både rent mänskligt och juridiskt sett, enligt Jehovas förbund om riket. Men när Jesus nu blev född på nytt från himmelen och erkändes vara Guds Son och blev smord med Guds heliga ande, blev han Guds Smorde eller Kristus. Han blev den smorde arvingen till ett rike, som är större och högre än kung Davids jordiska, israelitiska rike i det utlovade landet Palestina var. Jesus blev det himmelska Rikets arvinge. Ja, i sanning, i honom hade Messias, ”den smorde, fursten”, kommit detta år, år 29 e. Kr., vid slutet av de sextionio årsveckorna, i uppfyllelse av Daniel 9:25 (AS), en uppfyllelse som inträffade just vid den angivna tiden. I honom såsom Rikets arvinge hade verkligen ”himmelriket” kommit nära; ja, det befann sig mitt ibland judarna. — Luk. 17:21, fotnot.

18, 19. Varför döpte inte Johannes Jesus såsom en symbol av dennes ånger och bättring, och varför kom då Jesus för att bli döpt i vatten?

¹⁸ Vad utgjorde då Jesu dop i vatten en bild av? Inte av att han var en ångrande syndare, ty han hade hållit Guds lag fullkomligt. Han hade gjort detta mycket bättre än den jude, som önskade vinna evigt liv och som sade till Jesus: ”Mästare, allt detta har jag hållit från min ungdom.” (Mark. 10:17—20) Johannes, som insåg att Jesus var Guds helige, mänsklige Son, döpte inte Jesus såsom symbol av Jesu ånger över synder. Vilka ord, om alls några, som Johannes yttrade, när han sänkte ned Jesus under Jordans vattenyta, talar inte bibeln om för oss. Men Jesus visste varför han hade kommit för att bli döpt. Det var för att utföra sin himmelske Faders vilja på jorden såväl som i himmelen.

¹⁹ Aposteln Paulus förklarar detta, när han säger om sin Mästare, Jesus: ”Omöjligt är, att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder. Därför säger han vid sitt inträde i världen: ’Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig; i brännoffer och syndoffer fann du icke behag. Då sade jag: ”Se, jag kommer — i bokrullen är skrivet om mig — för att göra din vilja, o Gud.” ’ Sedan han först har sagt: ’Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag’ — och dock frambäras de efter lagen — säger han vidare: ’Se, jag kommer för att göra din vilja.’ ... Och i kraft av denna ’vilja’ hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi ’kropp’ en gång för alla har blivit offrad.” (Hebr. 10:4—10) Aposteln Paulus tillämpade här den profetiska Psalm 40:7—9 på Jesus vid dennes dop.

20. Vad var det då som Jesus där symboliserade, och vad visar om hans vilja dog vid hans dop eller inte?

²⁰ Genom Jesu dop i vatten symboliserade han sitt överlämnande av sig själv, av sin kropp och allt, till Jehova för att utföra hans vilja i större utsträckning än den lag krävde, som givits genom Mose. Vid sitt dop i vatten, då han blev begravd av Johannes under vattenytan, dog Jesus bildligt talat i förhållande till sin tidigare ställning i sitt jordiska liv. Hans vilja dog inte, ty när han lyftes upp ur Jordan, hade han alltjämt sin viljekraft. Sedan detta hade skett sade han: ”Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.” ”Jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.” ”Jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig. Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Och när Jesus var försänkt i bön till Gud strax innan han blev förrådd av den otrogne Judas, sade han: ”Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.” ”Dock, ske icke min vilja, utan din.” — Joh. 4:34; 5:30; 6:38—40; Matt. 26:42; Luk. 22:42; se också 1 Korintierna 7:37.

21. Varför var Jesus inte en skrymtare när han lärde lärjungar att bedja: ”Må din vilja ske”?

²¹ Ända till den dag, då Jesus verkligen blev döpt med bokstavlig död genom att han blev upphängd på en tortyrpåle, måste han beständigt utöva sin viljekraft i överensstämmelse med Guds, hans Faders, vilja. (Joh. 21:22) Han var inte en skrymtare när han lärde sina lärjungar att bedja till Gud: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” — Matt. 6:9, 10, NW.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]