Varför knota och knorra?
KNOT och knorr är långt ifrån behagligt att höra. Den som knorrar ger hotfulla ljud ifrån sig som påminner om en hunds dova morrning, när den är beredd att flyga på någon som den inte gillar. De ljud som, den knotande och knorrande låter höra är inte ett öppet frimodigt tal utan ett dovt, otydligt brummande. Den som knotar och knorrar tvivlar tydligen, antingen medvetet eller omedvetet, på att det är förståndigt av honom att knota och knorra, ja, han kanske till och med tvivlar på att han har goda skäl och motiv till sitt knorr.
I denna tid hörs knot och knorr överallt: barn knotar över sina föräldrar; hustrur knotar över sina män; de anställda knotar över sina arbetsgivare, och ett oräkneligt antal människor knotar och knorrar över det som Gud låter ske och kastar skulden på honom för ondskan i världen. Varför det? Finns det inte andra i liknande situationer som inte knotar och knorrar? Jo, visst finns det det!
Det finns aldrig något verkligt skäl till knot och knorr. Att knota och knorra är minst sagt oklokt. Det gör den som knotar olyckligare, och det förtretar andra, om det inte rentav smittar dem, så att också de får lust att knota och knorra. Det leder ofta till förtrytelse och förmår den knotande att slå in på en dåraktig kurs. Den som knotar och knorrar kan sägas brista i kärlek till Gud och till sin nästa, ja, kanske också i kärlek till sig själv.
De som knorrar gentemot Gud visar att de brister i sin kärlek till honom, ty om vi älskar någon, litar vi på denne och ger oss inte till att knorra gentemot honom. Häri låg israeliternas fel. De hade inte väl blivit befriade vid Röda havet, förrän de började knorra över mat och dryck. Var det någon risk för att någon enda av dem skulle förgås av hunger och törst då? Nej, inte alls. Och senare, när de tio trolösa spejarna kom tillbaka med en ogynnsam rapport och sade att israeliterna inte skulle kunna inta det land, som de var på väg att dra in i, knorrade de återigen. Hade inte Gud fram till den tiden utfört många underverk till gagn för dem? Skulle han inte också kunna ta itu med vilka fiender de än skulle stöta på, eftersom han hade kunnat besegra det mäktiga Egypten? Hade han inte lovat att föra dem till ett land som flöt av mjölk och honung? Jo visst. Men därför att de saknade kärlek, saknade de också tro och tillit, och så knorrade de. — 2 Mos. 16:7, 8; 4 Mos. 13:25—14:29.
De som i våra dagar knotar och knorrar över det som Gud tillstäder visar en liknande brist på kärlek, tro och tillit till Gud. Får vi inte dagligen erfara bevis på Guds godhet? Ser vi inte runt omkring oss bevisen på hans vishet och makt? Borde vi inte fördenskull tänka att han måste ha goda skäl att tillstädja de förhållanden som upprör oss? Jo, helt visst! Han har verkligen sådana goda skäl, och han har dessutom låtit uppteckna dem i sitt ord, bibeln. Ett studium av detta ord, tillsammans med de hjälpmedel som han i sitt förutseende har dragit försorg om, kommer att hjälpa dig att inse och förstå hans skäl, av vilka det förnämsta är hans avsikt att hävda sin suveränitet.
Knot och knorr kan återigen ha sin rot i brist på kärlek till nästan. ”Kärleken överskyler en myckenhet av synder”, men den som knorrar kan inte överse med andra människors tillkortakommanden eller finna ursäkter för dem, och så knorrar han. Den knorrande sätter sig upp såsom domare och knotar och brummar därför att andra inte når upp till hans egen standard, i det att han fullständigt glömmer att var och en ”står eller faller” inför sin ”egen herre” och att han själv också kommer till korta. — 1 Petr. 4:8; Rom. 14:4.
Denna brist på kärlek yttrar sig ibland i avundsjukt knorrande. Så förhöll det sig med Kora, Datan och Abiram, då de knorrade gentemot Guds utvalda språkrör, Mose och Aron. Till följd av sin brist på kärlek glömde dessa knorrande män fullständigt för det första att Gud själv hade förordnat Mose och Aron till att leda folket och för det andra att inte alla kan vara ledare, utan att några med nödvändighet måste bli ledda. — 4 Mos. 16:1—40.
Samma anda ådagalades av några i den liknelse Jesus framställde om arbetarna i vingården. Som du kommer ihåg, fick allesammans samma betalning vid dagens slut, fastän de hade arbetat olika antal timmar. De som hade arbetat hela dagen knorrade, därför att de andra fick lika mycket som de, fastän de fick den överenskomna dagspenningen. Till dem som knorrade sade husbonden: ”Har jag icke lov att göra, såsom jag vill, med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?” Ja, brist på kärlek till nästan ledde till avundsjukt knorr från deras sida. — Matt. 20:1—15.
Knot och knorr behöver inte enbart bero på bristande kärlek till Gud och nästan; det kan också bero på bristande kärlek till en själv. Människor som inte älskar sig själva tillräckligt kommer att knota högljutt och anklaga sig själva, knorra över sig själva och göra sig själva olyckliga och sin omgivning förtvivlad. Eller också kommer de, eftersom de är missräknade på sig själva, att utgjuta sin galla över andra genom att knota och knorra mot dem. Det förhållandet att vi har blivit befallda att älska vår nästa såsom oss själva visar att vi verkligen behöver ett visst mått av kärlek till oss själva. Därför bör vi inte förvänta för mycket av oss själva utan bör inta en förnuftig hållning till de ting, i vilka vi kommer till korta, och dem i vilka vi lyckas väl.
Den som känner sig frestad att knota och knorra bör fråga sig: Brister jag i kärlek till Gud, till min nästa eller till mig själv? Skulle Gud tillåta de förhållanden som upprör mig så, om inte något gott kunde komma av dem? Brister jag i uppskattning av de goda ting jag får från dem mot vilka jag knotar och knorrar? Har jag försökt att tala vänligt och lugnt med den som jag är frestad att knota mot? Om ingenting kan göras åt de rådande förhållandena, vad gagn har jag då av att knota och knorra? Är jag alltför sträng mot mig själv?
I all synnerhet bör alla åt Gud överlämnade kristna i den nya världens samhälle pröva sig själva, när de är frestade att knota och knorra. Jehova ledde sin organisation långt innan vi kom att bli en del av den; låt oss fördenskull ödmjukt tro och förtrösta på honom och på de redskap han har utsett till att fungera som tillsyningsmän i olika ställningar. Om saker och ting verkligen behöver rättas till, utöva då tålamod och lita på att Gud skall rätta till dem i sin behöriga tid. Gör inte under tiden dig själv och andra olyckliga genom knot och knorr. Ja, varför alls knota och knorra?