Respekt för blodets helgd

”Kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta.” — 1 Mos. 9:4, NW.

 1. a) Vilken inställning å världens sida gör det nödvändigt för de kristna att ådagalägga tro på Gud och på hans lag? b) Vad har världen företagit sig beträffande blod?

EFTERSOM de kristna lever i en värld som vänder dövörat till för Guds ord, blir de dagligen konfronterade med situationer som sätter deras tro på Gud och på att hans lag är rätt på prov. Gud kräver respekt för blodets helgd. Men världen har kommit så långt bort från hans vägar, att många inte vet om att det finns en gudomlig lag beträffande sådant som användningen av blod, och de som känner lagen bryter ofta mot den utan någon känsla av att de har handlat orätt. Med det religiösa prästerskapets välsignelse har de utgjutit oräkneliga människors blod på slagfältet, och under det de gör detta beder de att Gud skall vara med dem. När de hör att på många håll i världen blir djurblod regelbundet använt som mat eller när de ser blodprodukter säljas i affärerna där de handlar, så finner de inget otillbörligt i detta. Och när de hör talas om den ofantliga ökningen av antalet blodtransfusioner — som nu uppgår till över fem millioner om året — betraktar de detta som ett tecken på framsteg inom medicinen.

 2. a) Vad har dagspressen och prästerskapet sagt om dem som visar respekt för blodets helgd? b) Vilken inställning i fråga om Guds lag har oupplysta människor fått till följd av dessa felaktiga framställningar, men hur bör vi betrakta saken?

² I skarp motsats till världens likgiltighet står nära en million människor i alla delar av världen som verkligen lyder Guds lag om blodets helgd. De har fått sin tro prövad och har stått fasta. Men tidningspressen har utnyttjat folks okunnighet och så falskeligen framställt dem som religiösa fanatiker, i synnerhet därför att de vägrar att ta emot blodtransfusioner. Och både kristenhetens och judendomens religiösa förkunnare har instämt i kören och förkunnat att Guds lag inte är tillämplig i dessa fall, där det gäller ett människoliv. Resultatet är att många oupplysta människor har blivit vända emot Gud och hans ord såsom varande oförnuftiga och kärlekslösa. Men hur kan källan till all vishet själv vara oförnuftig? Hur kan Gud, som är kärleken och som utrustade människan med förmågan att älska, själv vara kärlekslös? Det kan han inte vara, och det är han inte! Hans väg är rätt, och en omsorgsfull begrundan av hans ord hjälper oss att få den rätta synpunkten på saker och ting. Som livgivaren säger han oss vad vi måste göra för att kunna få fortsätta att leva. Genom sina lagar skyddar han oss kärleksfullt från att i okunnighet göra sådant som kan bli till skada för oss själva, ja, till och med orsaka att vi förlorar livet. De faktiska förhållandena visar att detta är sant beträffande hans lag angående blodet. — Ords. 2:6; 1 Joh. 4:16; Ps. 25:4.

Den gudomliga lagen om blodet

 3. När uttalades Guds lag om blodet först, och vad kräver den av mänskligheten?

³ Den här frågan är inte ny. Det är inte någonting speciellt för 1900-talet med dess forskning i fråga om medicinsk användning av blod. Det var för över 4.300 år sedan, då Noa och hans familj, de enda människor som överlevde den globala floden, kom ut ur arken, som Gud meddelade dem sin lag om blodet. Dessförinnan hade människan ätit endast örter och frukt, som ju inte var några själar, men nu gav Gud för första gången människan tillåtelse att också använda kött till föda, i det han sade: ”Alla djur som röra sig och äro vid liv få tjäna till föda åt eder. Såsom det förhåller sig med den gröna växtligheten, så giver jag eder också allt detta. Endast kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta.” (1 Mos. 9:3, 4, NW) Lagen är klar och tydlig. Kött får ätas, men inte om blodet fortfarande är i det, ty blodet representerar den skapade varelsens själ eller liv. Människan måste visa respekt för blodets helgd och därigenom visa sin respekt för livgivaren, Jehova Gud.

 4. Hur underströks bestämmelsen om blodet för israeliterna, och varför gavs detta förbud åt dem?

⁴ Omkring 800 år senare, då israeliterna, som kort dessförinnan hade blivit skonade från utrotning i Egypten, var församlade vid foten av Sinai berg, underströk Jehova på nytt förbudet angående blod. ”Det är en stadga till obestämd tid för edra släktled, på alla edra boningsorter: Ni få icke alls äta något fett eller något blod.” (3 Mos. 3:17, NW) Det gjordes ingen skillnad beträffande blodets ursprung, varken djurblod eller människoblod fick föras in i kroppen som föda. Det fick inte ens lagras, vilket visas när Gud vidare sade: ”Om en man bland Israels söner eller en bofast utlänning, som vistas såsom utlänning ibland eder, under jakten fångar ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel som får ätas, skall han i så fall låta dess blod rinna av och täcka över det med jord. Ty varje slags kötts själ är dess blod genom själen i det.” (3 Mos. 17:13, 14, NW) Skälet angavs tydligt och klart. Själen eller köttets liv är i blodet, och lydnad för Guds lag angående blodet måste innebära tillbörlig hänsyn för livets helgd och för livets källa.

 5. Rättfärdigar ett nödläge, som sätter människoliv på spel, att man åsidosätter Guds lag angående användning av blod? Motivera svaret.

⁵ Även när det var fara å färde erkändes det att ingenting berättigade en till att åsidosätta Guds lag beträffande blodets helgd. Detta visas av en händelse när Israels här under kung Saul stred mot filistéerna. Det hade varit en hård kamp, och männen var utmattade. ”Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet med blodet i.” Detta var ingen oväsentlig sak, som kunde ursäktas på grund av männens fysiska tillstånd. Det rapporterades till Saul: ”Se, folket syndar mot HERREN [Jehova] genom att äta kött med blodet i.” (1 Sam. 14:32, 33) De betraktade inte saken så som vissa rabbiner gör i våra dagar, vilka framför den teorien att ett vilket som helst krav i lagen kan åsidosättas, om det gäller att rädda något visst liv. Vad männen företog sig var en synd mot Gud, och det vidtogs omedelbart åtgärder för att få slut på detta.

En kristen förpliktelse

 6. Varför gäller lagen om blodet för de kristna, som inte står under lagförbundet?

⁶ De kristna står naturligtvis inte under lagförbundet, som ingicks med Mose som medlare. Detta lagförbund upphörde att existera sedan det fyllt sitt syfte, då det nya förbundet ingicks över Jesu Kristi blod. Betyder nu detta att restriktionerna i fråga om användning av blod också avlägsnats? Inte alls! Ty vad lagförbundet hade att säga om att avhålla sig från att äta blod endast underströk det krav som framställdes i den lag Gud gav Noa, och den är bindande för hela människosläktet. För att göra detta klart för alla kristna, som ju tidigare varit judar eller hedningar och av vilka ingen nu stod under lagen, riktade den kristna styrande kretsen i Jerusalem deras uppmärksamhet på de förpliktelser som ålåg dem i denna sak och sade: ”Den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som blivit kvävt och från otukt. Om ni sorgfälligt avhålla eder från dessa ting, skola ni hava framgång.” — Apg. 15:28, 29, NW.

 7, 8. Vilka argument anförs av teologiska kommentatorer i ett försök att begränsa verkan av apostlarnas bestämmelse om blodet, och vad visar att dessa argument inte är sunda?

⁷ Olika teologer som kommenterat denna text säger emellertid att det inte är något som angår oss. Det var bara en temporär bestämmelse, säger de, som avsåg att hindra att judiska omvända skulle ta anstöt. Och eftersom behovet av ett sådant förbud inte längre existerar, så måste det förstås såsom återkallat, även om detta inte utsägs någonstädes. Men vi frågar: Vilket behov har upphört? Det finns alltjämt naturliga judar förbundna med den kristna församlingen, så det kan inte sägas att frånvaron av sådana har avlägsnat behovet. Skriften framhåller klart att människan skall avhålla sig från blod, därför att livet är i blodet. Är det mindre sant nu, än det var då, att livet är i blodet? Och om man påstår att respekt för blodets användning som offer inte längre är ett bindande krav, därför att de kristna inte är ålagda att frambära djuroffer, så låt oss lägga märke till att sådant bruk av djuroffer hade upphört bland Kristi efterföljare sexton år innan det apostoliska påbudet utfärdades. Och vidare, de som påstår att Jesu ord, när han sade att det inte är ”vad som går in i munnen” utan ”vad som går ut ifrån munnen” som ”orenar människan”, har gjort föreskriften om blod föråldrad, påstår i själva verket att bestämmelsen om att de kristna skall avhålla sig från blod, vilken utfärdades under Guds heliga andes ledning, blev återkallad innan den utfärdades; ty Jesus gjorde sitt här åsyftade uttalande sjutton år innan mötet i Jerusalem sände ut sitt beslut angående blodet. — Matt. 15:11.

⁸ Den styrande kretsen, som sände ut beslutet angående blodet, menade inte att detta var lämpligt blott och bart i betraktande av den då rådande situationen och att det kunde upphävas senare. Om förbudet mot blod var temporärt, då måste också resten av beslutet vara det, vilket skulle innebära att avhållsamhet från avgudadyrkan och från otukt också endast var ett temporärt krav och avsåg att man skulle undgå att stöta nyomvändas känslor. Men har nödvändigheten av dessa förbud upphört, så att otukt och avgudadyrkan nu är tillåtna för de kristna? Absolut inte! Beslutets utformning anger inte någon tidsbegränsning; inskränkningarna är ”nödvändiga ting” nu likaväl som de var då. Som det väl uttrycks i Clarke’s Commentary på tal om 1 Moseboken 9:4: ”Att förbudet förnyats i den kristna hushållningens tid medger föga tvivel hos någon som nyktert läser Apostlagärningarna xv. 20, 29; xxi. 25, där till och med omvända hedningar åläggs att avhålla sig därifrån, inte endast på grund av apostlarnas myndighet, utan av den Helige Andes, ... inte av fruktan för att komma omvända judar att ta anstöt, vilket är teologers misstydning, utan därför att det var ett ... av de nödvändiga ting, från vilka det inte kunde medges avsteg i lydnad.”

 9, 10. a) Vilka historiska fakta visar att de första kristna ansåg det vara en allvarlig sak att man skulle avhålla sig från blod? b) Vad hade kristna skribenter att säga om saken på 200-talet? c) Vad visade så sent som år 692 hur grekisk-ortodoxa kyrkan såg på frågan om blod?

⁹ De historiska fakta bekräftar denna förståelse av saken. Den första tidens kristna betraktade inte förbudet angående blod såsom av vikt endast när det gällde att undvika att stöta omvända judar. De ansåg inte att det kunde åsidosättas, även om det skulle kunna utsätta dem för livsfara att de höll fast vid det. Det var välkänt också bland de kristnas förföljare att de kristna inte ville äta blod, och man prövade en person, för att se om han var en sann kristen, inte endast genom att man uppmanade honom att offra rökelse åt Roms hedniska gudar utan då och då även genom att uppmana honom att äta blodkorv. Saken var så allvarlig, att om någon åt blod betraktades detta som ett förnekande av den kristna tron. Tertullianus, som levde i början av 200-talet, hänvisade till detta, när han riktade sin skrivelse till den romerska världen. Han sade: ”Må ni få skämmas över edert misstag inför de kristna, ty vi låter inte ens djurblod ingå i vår normala kost. Vi avhåller oss fördenskull från sådant som blivit förkvävt eller som självdött, på det att vi inte i något avseende skall bli orena genom blod, om det så skulle vara begravt i köttet. Slutligen erbjuder ni de kristna blodfylld korv, när ni sätter dem på prov. Ni vet naturligtvis mycket väl att detta är förbjudet bland dem, men ni önskar förmå dem att synda.”a Också Origenes, en annan kristen skribent, förklarade i sitt försvar för de kristna lärorna: ”Vad angår det som blivit kvävt, är vi förbjudna av Skriften att äta sådant, därför att blodet alltjämt är i det.”b

¹⁰ Ännu så sent som år 692 förklarade ett kyrkomöte i Konstantinopel (andra trullanska synoden) i sin 67:e kanon: ”Vi förebrår lämpligen dem som på något sätt tillreder en måltid med användning av blod av något djur och äter det för att tillfredsställa sin glupska mage. Om alltså någon hädanefter söker äta blodet av något djur i en vilken som helst form skall han mista sitt ämbete, om han är präst, och exkommuniceras, om han är lekman.”c I grekisk-ortodoxa kyrkan fortlever alltjämt tron på vikten av det apostoliska beslutet angående blod.

11. Vilka händelser visade ökad ringaktning i romerska kyrkan för restriktionerna i fråga om blod?

¹¹ I Västerlandet ökades emellertid ringaktningen för Guds lag om blodet i synnerhet alltifrån 300-talet. Augustinus, genom vilken Platons lära om själens inneboende odödlighet också gjordes populär, anförde att förbudet mist sin betydelse eftersom det förverkligat sitt syfte.d Och slutligen hade romerska kyrkan på 1400-talet kommit så långt bort från de första kristnas syn på saken, att blod, inte från djur utan från tre unga gossar, användes i ett misslyckat försök att ge den lidande påven i Rom, Innocentius VIII, livskraften tillbaka, och detta på bekostnad av alla tre blodgivarnas liv. Det är alltså tydligt och klart att den likgiltighet som våra dagars kristenhet lägger i dagen beträffande blodets helgd inte återspeglar den kristna tron, utan är resultatet av ett avfall från tron. — 1 Tim. 4:1.

Missbruk av blod till mat

12. Nämn några av de sedvänjor i våra dagar som våld för sig på livets helgd och som de kristna undviker.

¹² Det är livsviktigt för sanna kristna i denna ändens tid att vara på sin vakt, om de skall kunna visa tillbörlig respekt för blodets helgd. De måste undvika världens missbruk av blod. I Afrika finns det till exempel en del infödingsfolk som utökar sitt kosthåll genom att dricka blod som de tappar ur halsådern på sina kreatur. På många ställen samlas folk vid slakthusen för att dricka blodet av nyslaktade kreatur i tron att detta kan kurera vissa sjukdomar. I Fjärran Östern används i många länder blodet som en grundbeståndsdel i vissa soppor och såser. I Sydamerika består en mycket vanlig rätt av grisblod blandat med ris eller potatis och olika kryddor, och blod till och med säljs och äts som konfekt. Blodkorv eller blodpudding tillhandahålls under olika namn nästan överallt. Alla dessa sedvänjor visar öppen ringaktning för livets helgd, därför att de innebär ett brott mot livgivarens lag angående blodet.

13. Varför måste man vara noga med att djur som skall användas till föda blir slaktade eller dödade på rätt sätt, och vad kan detta kräva att en kristen gör?

¹³ Lagen om blodet förbjuder också att man äter något som dött genom kvävning, därför att blodet då inte kunnat rinna av. Vilket djur det vara må som blivit kvävt eller som dött i en fälla och djur som skjutits men inte omedelbart tappats på blod är följaktligen olämpliga som mat. Seden att döda höns genom att vrida nacken av dem, men inte skära eller hugga av den, som förekommer i många länder, gör också djuret otjänligt till mat för de kristna. Somliga slaktare, som inte tar någon hänsyn till Guds lag i dessa saker, tappar inte ur blodet ordentligt ur de djur som slaktas för att användas till mat. De kan rentav avsiktligt hindra blodavrinningen för att öka köttets vikt. Om en kristen får reda på att hans slaktare inte är noga med att blodet skall rinna av, så måste han förlägga sina inköp till ett annat ställe eller helt enkelt avstå från att äta kött, om ingen annan sorts kött finns tillgängligt. En samvetsgrann människa äter heller inte kött på en restaurang, om hon vet att det där på orten inte är vanligt att sörja för att blodet får rinna av ordentligt. Under sådana förhållanden kan en kristen, som önskar äta kött, bli tvungen att köpa ett levande kreatur eller en fågel och själv ordna med slakten.

14. Hur blir blod för övrigt missbrukat i födoämnesprodukter, och vad föranleder detta de kristna att omsorgsfullt göra?

¹⁴ Ringaktningen för Guds lag är så utbredd, att helblod, blodplasma och blodbeståndsdelar kommer till riklig användning i en mångfald produkter som säljs till mat. Det meddelas till exempel att somliga charkuterister inbegriper blod i sina vanliga recept för wienerkorv, bolognakorv och olika sorters smörgåsmat. Alla kanske inte kallar det blod, men vad de än må kalla det, så är det orätt om det innehåller blod eller blodbeståndsdelar. Inte alla som tillverkar charkuterivaror gör detta för all del, men somliga gör det. På vissa orter vet man också att hamburgare till stor del består av fett tillsatt med blod. I Ryssland inrättade man för flera år sedan bagerier där sju delar rågmjöl blandas med tre delar oxblod, varur fibrinogenet avlägsnats, i brödet. I andra länder använder somliga bagare torkat plasmamjöl i vissa bakverk som ersättning för äggvita. Och för olika stärkande medel och tabletter, som säljs i kemikalieaffärerna och på apotek, anger deklarationen att de innehåller blodbeståndsdelar, som till exempel hemoglobin. Det är alltså nödvändigt att vara på sin vakt, att vara förtrogen med sedvänjorna i landet eller samhället där man bor, att göra rimlig förfrågan där man köper kött och att läsa och förstå deklarationerna på olika förpackningar. Allteftersom den gamla världen blir mer och mer vårdslös i sin inställning till Guds lag om blodet är det av vikt för den kristne att öka sin varsamhet för att hålla sig ”obefläckad av världen”. — Jak. 1:27.

Blodtransfusion

15. Vilken utveckling har ägt rum i fråga om användning av blod för medicinskt bruk?

¹⁵ Under århundradenas gång har människans missbruk av blodet tagit sig många former. Furstarna i det forntida Egypten använde människoblod för att uppnå föryngring, andra drack sina fienders blod. Men först efter William Harveys undersökningar på 1600-talet beträffande blodomloppet gjordes någon vidsträcktare ansträngning för att överföra blod till en annan levande varelses blodbanor. Sedan blodtransfusionsförfarandet lidit åtskilliga misslyckanden som lett till döden, kom det slutligen att betraktas mera gynnsamt, vilket hände i början av 1900-talet, när forskningen gjort det möjligt att särskilja vissa blodgrupper. De två världskrigen och kriget i Korea gav läkarna rikliga tillfällen att experimentera med användning av blodterapi, och nu har denna process utvecklats därhän att läkarna använder inte endast helblod och blodplasma, som är den nästan färglösa vätska vari blodkropparna fraktas, utan också röda blodkroppar skilda från plasman och de olika proteiner som plasman innehåller, allteftersom de menar sig behöva dessa medel.

16. Innebär medicinsk användning av blod i syfte att vidmakthålla liv en överträdelse av Guds lag?

¹⁶ Överträds Guds lag genom sådan användning av blod i läkekonsten? Är det orätt att vidmakthålla liv genom tillförsel av blod eller plasma eller röda blodkroppar eller olika blodbeståndsdelar? Ja! Den lag som Gud gav Noa och som gäller för alla dennes efterkommande gör det orätt för vem det vara må att äta blod, det vill säga använda en annan skapelses blod till att nära eller vidmakthålla sitt liv med. Alldeles som Tertullianus i sin skrift Apologeticum visade hur den första tidens kristna betraktade saken, så inser vi i dag att om detta förbud gäller för djurblod, så gäller det med ännu större kraft för människoblod. Det inbegriper allt blod. — 3 Mos. 3:17.

17. Hur bevisar historiska fakta att människoblod missbrukats i forna tider, och vad inbegrips alltså i det förbud som den första kristna församlingens styrande krets utfärdade?

¹⁷ Argument som går ut på att förbudet mot användning av blod, som den första tidens kristna styrande krets utfärdade, inte avsåg människoblod utan endast djurblod visar okunnighet om historiska fakta. I antikens Rom, som behärskade Medelhavsvärlden i första århundradet efter Kristus, brukade åskådarna vid gladiatorspelen rusa in på arenan efter kampen och suga i sig blodet som strömmade från den nedhuggne gladiatorns hals. Somliga av skyterna berättas ha ätit sina döda släktingar. Förbund ingicks bland vissa folk genom att man ömsesidigt drack av varandras blod, och människoblod, som uppfångades i handen och åts upp, användes som besegling när någon infördes i den hedniska gudinnan Bellonas riter. När apostlarna under den heliga andens ledning sade att de kristna skulle avhålla sig från blod, så hade de alltså också människoblod i tankarna.

18. Vad visar att blodöverföring innebär att man ger blod som ”föda”?

¹⁸ Det har ingen som helst betydelse att blodet införs i kroppen genom ådrorna i stället för genom munnen. Inte heller har det någon betydelse att somliga påstår att detta inte är detsamma som att patienten matas genom att man sprutar in föda i ådrorna. Faktum är att blodet när eller vidmakthåller kroppens liv. Härmed stämmer ett uttalande i boken Hemorrhage and Transfusion (Blödning och transfusion) av George W. Crile, A. M., M. D., som återger ett brev från den franske läkaren Denys, som tidigt ägnade sig åt forskning på blodtransfusionens område. Där sägs det: ”När man utför en transfusion är detta intet annat än tillföring av näring på kortare väg än den vanliga — dvs. att man i ådrorna inför blod som redan är färdigt, i stället för att man äter mat som blir blod först efter åtskilliga omvandlingar.”

19, 20. a) Hur kan man, i betraktande av den ständiga utvecklingen inom den medicinska terapien, avgöra om en behandling som inbegriper användning av blod skall godtas eller förkastas? b) Vilket gott exempel i detta avseende gav David, som visade respekt för blodets helgd?

¹⁹ Eftersom den medicinska världen lägger sådant eftertryck vid användandet av blod, rekommenderas ständigt nya behandlingssätt i förbindelse härmed. Men oavsett om det gäller helblod eller någon beståndsdel av blod och vare sig blodet tagits från ens egen kropp eller från någon annans, vare sig det införs som en transfusion eller genom insprutning, så gäller Guds lag. Gud har inte givit människan blodet att användas så som man kan använda andra ämnen. Han kräver respekt för blodets helgd.

²⁰ Vilket gott exempel beträffande respekt för denna lag gav inte den gudfruktige konung David! Innan Guds folks fiender hade drivits ut ur landet, hade filistéerna en garnison i Betlehem nära Jerusalem, och vid ett tillfälle greps David ”av lystnad och sade: ’Ack att någon ville giva mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!’” Ja, han önskade att filistéerna vore borta och att han kunde gå till den brunnen och bli vederkvickt av dess vatten. Men när han yttrat detta, ”bröto de tre [hjältarna] sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David”. Vad de hade med sig var ingenting annat än vatten, men de hade hämtat det med fara för sitt liv, och David visste detta. ”Men David ville icke dricka det, utan göt ut det såsom ett drickoffer åt HERREN [Jehova]. Han sade nämligen: ’Gud låte det vara fjärran ifrån mig, att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava vågat sina liv? Ty med fara för sina liv hava de burit det hit.’ Och han ville icke dricka det.” (1 Krön. 11:16—19; 2 Sam. 23:15—17) David respekterade Guds lag. Han inte bara avhöll sig från djurblod, utan han undvek den långt större orätt som består i att förtära människoblod. Ja, han undvek att göra något som ens liknade överträdelse av den lagen. Han var en man efter Guds eget hjärta. Det är en likadan kurs av lydnad, vilken kommer från hjärtat, som förmår mogna kristna i våra dagar att avhålla sig från en vilken som helst sedvänja, ett vilket som helst handlingssätt som innebär missbruk av blod. Av kärlek till Gud visar de respekt för blodets helgd.

[Fotnot]