En lektion i människans litenhet
ETT tal från den Allsmäktige förtjänar vår uppmärksamhet — särskilt i denna tid, när folk talar så mycket om människans sanna värde eller somliga människors storhet. Människans litenhet jämförd med Guds storhet är ämnet för ett tal som den allsmäktige Guden höll till sin trogne tjänare Job. Gud, den Högste, använde ett ojämförligt storslaget språk, då han beskrev sitt skaparverk, vilket kan ge människor en rätt syn på sig själva och på hur stora de i själva verket är.
När du läser delar av den Allsmäktiges tal, som har beskrivits såsom ”en rad frågor som följer varandra såsom åskknallar”, så tänk dig in i Jobs situation. Föreställ dig hur Job kände det, när han hörde dessa ord från Skaparen:
”Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. Vem har fastställt hennes mått — du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det, som lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?” — Job 38:4—7.
Gud frågade Job var människan fanns när han, Gud, skapade jorden. Deltog människan kanske i att lägga jordens grund, eller var hon den arkitekt, som hjälpte till med att göra modellen och sedan fastställde dimensionerna i överensstämmelse med den? Nej, människan har inte haft minsta lilla del i grundläggandet av jorden! Människan fanns inte ens på skådeplatsen vid den tid då jordens grund blev lagd. Ingen människa spände något mätsnöre ut över den. Fastän jorden är upphängd på intet, är den fast grundad, så att den inte kan vackla. Men vem kan säga var dess grundvalar eller ”pelare” har fått fäste, så att den inte ”sjunker” av sin egen tyngd? Gud liknar jorden vid en ofantligt stor byggnad och frågar så Job: ”Vem var det, som lade hennes hörnsten?” Ja, vem lade hörnstenen till denna stora och ståtliga byggnad, vår jord, som alla mänskliga ståtliga byggnader blir uppburna av? Inte människan, ty vi blir påminda om att endast änglar i otalig skara jublade och höjde glädjerop då Gud skapade jorden.
Havet och vågorna
I upphöjda ordalag ställer Skaparen flera frågor: ”Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet, när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda, när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför och sade: ’Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig’?” — Job 38:8—11.
Tänk bara, det mäktiga havet är såsom ett nyfött barn i Guds hand! ”Jag tror inte”, skriver den tyske författaren Herder i sitt verk Vom Geist der Ebräischen Poesie (Om den hebreiska poesiens ande), ”att en mera storslagen bild har framställts av detta element, än då det här blir till ett barn, som världens Skapare klär i lindor. Det bryter sig ut ur klyftor i jorden såsom ur moderlivet; han som är alltings arrangör talar till det såsom till ett levande väsen, riktar några få ord till det såsom till en stolt betvingare av jorden — och havet tiger och lyder honom för evigt.”
Gud har sett till att den mäktiga oceanen begränsas såsom av dörrar, reglar och bommar. Tidvattnet har fått sin förunderliga begränsning och regleras av månens och solens attraktionsförmåga, såväl som av den tidrymd som krävs för att en viss del av jordens yta skall komma undan det omedelbara inflytandet från månen och solen. Just när tidvattnet ser ut att sluka jorden, viker det tillbaka; men har väl någon människa en hand med i detta?
Vågorna är under i sig själva, i det att de ibland rullar framåt med stor hastighet och blir förunderligt höga. Så här säger boken The World of Water (Vattnets värld):
”Havet är aldrig stilla. Även den lugnaste sommardag ser man krusningar på dess yta, och i en rytmisk dyning rullar vågornas ståtliga rad från horisonten in mot stranden. Dessa krusningar och vågor, som är så karakteristiska för havet, orsakas av en viss oro på ytan eller i djupet. Vinden är upphov till de flesta av dem. En lätt bris som bara snuddar vid vattenytan får vattnet att krusa sig, då den sveper fram över havet; en stark vind med en hastighet av 160 km i timmen eller mera kan röra upp ytan till storm och åstadkomma vågor högre än hus. ... I olikhet med ljud- och radiovågor fortplantar sig havsvågorna med alla slags hastigheter beroende på sin våglängd — avståndet från den ena vågkammen till den andra. Om vinden fortsätter att piska på dem, växer de högre och högre och rör sig allt hastigare, tills de hejdas av en avlägsen kust. När vågorna drivs framåt av vindens inflytande, ökar den hastighet, med vilken de rör sig över vattenytan, till dess den blir nästan lika stor som vindens egen. Under sådana förhållanden accentueras böljegången av vinden; kraft ingjuts i vågorna, vilket förmår dem att kanske rulla från oceanens ena ända till den andra. ... De större vågorna, som rullar i väg på en hundra- eller kanske tusenmilafärd, kan öka i hastighet, till dess de rör sig framåt snabbare än den vind, som har givit upphov åt dem. I världshaven kan vinden ’jaga’ de vågor, som den har givit upphov åt, långa, långa sträckor, till dess de blir 10 meter höga eller mera.”
Hur passande är det inte att tala om ”stolta böljor”! En del havsvågor är jättehöga, men likväl säger Skaparen: ”Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig.”
Morgonljuset
Ännu flera frågor från den Allsmäktige haglar över Job: ”Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats, där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån? Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud; då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm, som lyftes för högt, bry tes sönder. Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten? Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar? Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.” — Job 38:12—18.
Dessa ord borde få oss att reflektera: Var det någon människa som ordnade med att dag och natt skulle följa på varandra? Bildligt sägs det att morgonrodnaden fattar jorden i dess flikar och skakar bort de ogudaktiga därifrån, såsom dammet skakas ur en trasa. När dagen gryr, skingras ogärningsmännen; de ilar i väg likt markens djur till sina olika kulor och gömställen. ”Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: ’Intet öga får känna igen mig’ och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte. När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne.” (Job 24:15, 16) Är det någon människa som har fått morgonrodnaden att ”fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån”?
Förmedelst morgonljuset — det signet som den Allsmäktige håller i sin hand — sätter Gud en mycket vacker ”stämpel” på jorden, såsom vore denna obearbetad, icke formad lera, i det att den plötsligt antar bestämda, urskiljbara former. Solljuset framkallar många färger, som sätter sin prägel på jorden och får den att framträda i fräsch skönhet, såsom vore den klädd i utsökta kläder. Men är det Job eller någon människa som har påbjudit alla dessa gagneliga och välkomna förändringar? Beror de av människans omsorg och ledning av tingen? Skulle en människa kunna fylla behovet av ljus, om solens strålar holies tillbaka? Vidare döljer de väldiga haven oerhörda skatter och underbara verk som Skaparen frambragt. Hade Job vandrat omkring på djupets botten och tagit reda på allt som finns där?
Snö och hagel
Jehova ställer flera frågor: ”Vet du vägen dit, varest ljuset bor, eller platsen, där mörkret har sin boning, så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna, som leda till deras hus? Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal! Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem — de förråd, som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag?” — Job 38:19—23.
Har en människa någonsin följt ljuset eller mörkret tillbaka till dess boning eller gått in i snöns och haglets förrådshus med de förråd, som Gud har sparat till ”hemsökelsens tid”? Snön själv är ett under — kristaller i synnerligen vackra fasoner, i ändlös variation! Med snö och hagel kan Gud strida verkningsfullt, om det så behagar honom, vilket han också kan göra förmedelst blixten eller en ängels svärd. Snö och hagel kommer tydligen att användas mot Guds fiender på ”stridens och drabbningens dag”, när tiden är inne för Harmageddon. Vem kan undgå haglet från himmelen, om Gud sänder det? I Hesekiel 38:22 sägs det att ”hagelstenar” kommer att vara medel som Gud skall använda för att tillintetgöra de onda horderna av människor, som står under Satans ledarskap. I striden vid Gibeon i gångna tider använde Jehova hagelstenar mot sina fiender: ”De som dödades genom hagelstenarna voro till och med flera, än de som Israels barn dräpte med svärd.” (Jos. 10:11) Beskrivningen av en hagelstorm ger oss en idé om vad Gud kan göra på ”stridens och drabbningens dag”. Den italienske bildhuggaren Benvenuto Cellini återger följande upplevelse i sin självbiografi:
”När vi befann oss en dagsresa från Lyon ... kom det några hårda åskskrällar från himlen. ... Efter åskskrällarna hördes ett sådant hemskt och fasaväckande buller från himlen att jag för min del trodde att domedagen var inne. Jag stannade ett slag och då började det hagla utan att en regndroppe kom. Hagelkornen var större än blåsrörskulor och det gjorde mycket ont när de träffade. Småningom blev de större och större så att de var stora som armborstkulor. När jag märkte att min häst var mycket uppskrämd vände jag den och galopperade i rasande fart tillbaka, tills jag träffade mina följeslagare som var lika rädda de och hade sökt skydd i en tallskog. Haglen blev allt större och var till slut som citroner. ... Ett hagel [föll] som var så stort att det bräckte en tjock gren på den tall jag hade sökt skydd under. Några andra hagel kom i huvudet på min häst som var nära att sjunka till jorden. Jag blev också träffad av ett, men det var ingen fullträff, i annat fall hade jag varit dödens. ...
Ovädret fortsatte en stund till och sedan upphörde det tvärt. Vi var allihop mörbultade men vi satt upp igen på hästarna så gott vi kunde. Och medan vi fortsatte till värdshuset visade vi alla våra skråmor och blånader för varandra. En mil längre fram fick vi skåda en ödeläggelse som trotsar all beskrivning, vad vi varit ute för var ingenting i jämförelse därmed. Alla träd var stympade och uppryckta med rötterna och alla djur som hade befunnit sig i närheten hade dödats och likaså var många herdar dödade. Vi såg en massa hagel som var så stora att de inte kunde omfattas med två händer.” — Benvenuto Cellinis liv, andra bandet, sidorna 141, 142.
När Gud öppnar sina förrådshus med snö och hagel vid Harmageddon, kommer en förskräckelsens tid för hans fiender, och det kommer inte att finnas någon undflykt. Vem kan strida mot snö eller hagel?
Regn, dagg, frost och is
Flera frågor från den Allsmäktige: ”Vet du vägen dit, var est ljuset delar sig, dit, där stormen sprider sig ut över jorden? Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle till att sända regn över länder, där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes, till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd? Säg, om regnet har någon fader och vem han är, som födde daggens droppar? Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost? Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, och ytan sluter sig samman över djupet.” — Job 38:24—30.
Kan väl någon människa ta åt sig äran för den underbara fördelningen av ljuset över hela jorden? Kan hon åstadkomma en kanal eller ränna åt ”regnflödet”? Jehova är den store regnmakaren, och till och med ”öknar, där ingen människa finnes”, får del av denna välsignelse från honom.
Har regnet, isen och rimfrosten en människa till upphovsman eller fader? Isen och frosten är mycket vanliga företeelser, och detta kan göra att de inte ter sig så förunderliga. Men låt oss en stund tänka på isens under:
”Under vintern blir ytvattnet i insjöarna och haven tyngre i och med att det svalnar. När dess täthet då tilltar, sjunker det och ersätts av lättare, varmare vatten, som stiger upp till ytan. Detta avsvalnande och denna cirkulation fortfar, till dess temperaturen når +4° C. När vattnet sedan alltjämt fortfar att svalna, sker det en förändring i fråga om vattnets täthet i rakt motsatt riktning. Vattnet blir lättare, i och med att det svalnar hänemot fryspunkten. I stället för att sjunka ligger det som ett lager över det varmare vattnet inunder. Slutligen, i och med att vattnet blir till is, blir det ännu lättare, och isen flyter på vattenytan såsom ett skyddande lock.
Om det svalnande vattnets täthet inte förändrades på detta sällsynta sätt, skulle ytvattnet fortsätta att sjunka, till dess vattenmassorna nått fryspunkten. Det skulle bildas is på sjöarnas och havens botten, och denna isbildning skulle öka från år till år, till dess vattensamlingarna antagit fast form helt och hållet. På sommaren skulle endast ytvattnet smälta, och det skulle inte existera några väldiga havsströmmar, vilka modererar vädret i världen. Tropikerna skulle bli outhärdligt heta, och i de ’tempererade’ zonerna skulle det frysa året om.” — The World of Water, sid. 148, 149.
Ja, Jehova frambringar is genom att ”vattnet tätnar och bliver likt sten”, och likväl fryser inte de stora vattenvidderna helt och hållet med svåra verkningar för jorden. Isen, frosten, regnet och daggen är Skaparens händers verk. Regnet och daggen stärker och livar upp allting i växtvärlden. På grund av att vattnet i jorden utvidgas, då det fryser, sönderdelar frosten myllan och gör den fruktbar.
Här har vi nu begrundat endast några av de många frågor som Jehova i högstämt språk riktade till Job. Och vilken lektion har vi ändå inte fått i människans litenhet i jämförelse med Guds storhet! Jehovas tal visar hurudan människans sanna storlek är, liksom en mullvadshög får sina rätta dimensioner i skuggan av ett väldigt berg. ”Ja, Gud är för hög för vårt förstånd.” — Job 36:26.