Abrahams tro

”HAV tro på Gud”, sade Jesus vid ett tillfälle. Varför skall vi ha tro på Gud? Därför att genom tron är allting möjligt; dvs. allting som Gud kräver av en kristen. Allting är möjligt därför att ”Gud är kärlek” förutom att han är allvis och allsmäktig. Det bleve fördenskull svårt att överdriva trons makt eller dess betydelse. — Mark. 11:22, NW.

Vad är då tro? ”Tron är den säkra förväntan om ting som man hoppas på, det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda.” Ja, enligt Guds ord utövar man tro på sådant som hör framtiden till och som man fördenskull hoppas på, till exempel att paradiset skall återställas på jorden genom Guds rike. Och tron utövas också med avseende på verkligheter som man inte ser, till exempel den himmelska världen och de som bor i den. — Hebr. 11:1, NW.

Det är riktigt att tron måste ha en tillförlitlig grund, annars är den bara vidskepelse eller godtrogenhet. Guds ord är en tillförlitlig och tillräcklig grund för tron. Detta ord har sanningens äkta klang. De som nedtecknade det skrev med en uppriktighet som ligger i öppen dag, och de var i full överensstämmelse med varandra, fastän de var många till antalet och levde under olika förhållanden och omständigheter vid den tid då de skrev. De historiska skildringarna har gång på gång bekräftats genom arkeologiska upptäckter, och hundratals profetior i Guds ord har uppfyllts eller håller på att uppfyllas.

Många människor i våra dagar menar sig ha tro på Gud, men genom sin religiösa okunnighet såväl som sitt dagliga liv förnekar de att de har det. Det förhåller sig såsom lärjungen Jakob träffande uttryckte det: ”Du tror ju att det finnes en enda Gud, eller hur? Det gör du mycket rätt i. Och likväl tro demonerna detta och rysa. Men bryr du dig om att få veta, o tomma människa”, att alldeles ”såsom kroppen utan andedräkt är död, så är också tro utan gärningar död”? — Jak. 2:19, 20, 26, NW.

Ja, den som verkligen har tro kommer att visa sin tro genom sina gärningar. Patriarken Abraham, ”Jehovas vän”, hade detta slags tro. Det är inte utan goda skäl som han har kallats ”fadern till alla dem som hava tro”. Hela hans liv vittnade, som bibeln visar, om tro, även om vissa händelser bär kraftigare vittnesbörd om denna tro än andra. — Jak. 2:23; Rom. 4:11; NW.

Först och främst bevisade Abraham sin tro genom sina gärningar när han lydde Guds befallning till honom att lämna sitt land, Mesopotamien, sina släktingar och sin faders hus och dra åstad till ett främmande land. Sedan han först begivit sig till Haran, drog han efter sin fars död vidare till Kanaan. Hur mycket arbete, hur många slitna band och hur stort ekonomiskt avbräck kan inte detta steg ha betytt för Abraham, i synnerhet med tanke på hans många ägodelar! Tvekade han? Nej, visst inte, ty vi läser så här: ”Då gick Abram åstad alldeles såsom Jehova hade sagt honom.” Och det stannade inte vid att Abraham begav sig till Kanaans land, när han var vid ganska framskriden ålder, sjuttiofem år gammal, utan han fortsatte att vandra omkring, i lydnad för Jehovas befallning, såsom främling och tillfälligt bosatt i Palestina, och det under ett hundra år! — 1 Mos. 12:1—4, NW; 13:2; 25:7.

Att äga Abrahams tro i denna tid innebär fördenskull att låta Guds vilja gå före de personliga intressena, före materiella hänsyn. Alla som låter Gud inta första platsen i sitt liv har en sådan tro, och i synnerhet har de kristna förkunnare i våra dagar detta, som tjänar som missionärer i mycket avlägsna länder eller som, i likhet med Abraham, har lämnat sitt fosterland för att tjäna där behovet av kristna förkunnare är större än i hemlandet.

Abrahams handlingssätt mot sin brorson Lot vittnar om hans tro, hans tro på att Gud har omsorg. Frikostigt lät Abraham Lot välja vilken del av landet han ville ha för sina hjordar, och Abraham lät sig nöja med det som blev kvar. Ett sådant frikostigt handlingssätt hade sin rot i en förblivande tro på Jehova Gud, en förtröstan på att han skulle ge Abraham allt han behövde. Ja, i den mån någon har tro på Gud kommer han att unna sig lyckan av att ge alltefter sina omständigheter. — 1 Mos. 13:5—12; Apg. 20:35.

En annan händelse, som likaså utgör ett exempel på tro, inträffade vid den tid då Jehova sade till Abraham att han ämnade tillintetgöra Sodom och Gomorra. Vilken tro på Jehovas rättfärdighet krävdes det inte av Abraham då han framförde detta klagomål: ”Skulle han som är hela jordens domare icke göra, vad rätt är?” Ja, Abraham höll inte upp med att vädja till Jehova. När Gud i själva verket sade: Jag skall skona de där städerna, om du kan finna femtio rättfärdiga människor i dem, uppbjöd Abraham allt sitt mod och frågade: Men om det skulle fattas fem eller om det bara finns fyrtio eller trettio eller tjugo? Och tänk, om det bara finns tio? Abraham måste ha haft stor tro på Jehova Guds rättvisa för att kunna tala till honom på detta sätt! — 1 Mos. 18:23—33.

Och vad kan de kristna lära av detta exempel på tro? Samma läxa som Jesus lärde oss genom sin liknelse om den enträgna änkan, nämligen att vi bör ha tro på Guds rättvisa och barmhärtighet och inte lätt fälla modet utan vara uthålliga i våra böner till honom. — Luk. 18:1—8.

Utan tvivel gav Abraham sitt mest framträdande exempel på tro när han lydde Guds befallning: ”Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och ... offra honom ... såsom brännoffer.” Det måste ha varit med mycket tungt hjärta som Abraham tog sin son Isak, som han hade längtat efter så många år, och begav sig av på denna färd! Hur måste inte hans händer ha darrat, då han band Isak och lade honom på altaret! Var hans ögon fyllda med tårar, då han tog kniven för att slakta sin son såsom ett offer åt Jehova? Ja, utan tvivel var de det! Och likväl gick han till verket; och därvid väntade han sig inte alls att Gud skulle förhindra offret, utan han hade tro på att ”Gud var mäktig att ... uppväcka” Isak ”från de döda”. — 1 Mos. 22:1—14; Hebr. 11:17—19.

I denna tid kräver Gud inte att hans tjänare bokstavligen skall offra sina söner på altaren av sten. Men då och då kan det vara hans vilja att de skall avstå något för hans sak, som kan vara dem lika kärt som deras ende son, ja, det kan kanske just vara detta, den ende sonen. Bibeln visar att Gud belönade Abraham rikligen, därför att han gav detta bevis på sin tro. Och alltså kommer han att rikligen belöna alla som följer Abrahams exempel, i överensstämmelse med den princip som Jesus uttalade: ”Jag säger eder i sanning, ni människor: Ingen har lämnat” allt ”för min skull och för de goda nyheternas skull, som icke skall få hundrafalt nu ... och i den kommande tingens ordning evigt liv”. Var därför vis och förståndig, ha Abrahams tro. Förtrösta på Gud och på hans ord och bevisa din tro genom dina gärningar! — Mark. 10:29, 30, NW.