Något om hur handen omtalas i bibeln
Den enastående människohanden med tummen som kan sättas emot varje finger bär tydligt vittnesbörd om människans Skapares vishet och skicklighet. Ja, om det inte vore för den säreget formade handen, skulle människan vara långt mera begränsad i det arbete hon kan uträtta.
Det är mycket passande att händerna ofta omnämns i Skriften, omkring två tusen gånger. De användes som ett medel att mäta med. En ”handsbredd” motsvarade åtta centimeter. En ”spann” eller ett ”kvarter”, avståndet mellan tummen och lillfingret, när handen hålls utspärrad, motsvarade tjugofyra centimeter, hälften av en aln på fyrtioåtta centimeter. När vi därför läser att jätten Goljat var sex alnar och ett kvarter lång, vet vi att han var omkring tre meter lång. — 2 Mos. 37:12; 1 Sam. 17:4.
Händerna användes också vid bön, men man höll dem inte skenheligt knäppta, utan utsträckta på ett talande och bönfallande sätt inför Jehova Gud, liksom konung Salomo gjorde, när han överlämnade templet åt Jehovas tjänst: ”Salomo ... uträckte sina händer mot himmelen och sade: ’HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik.’” Visheten sägs manande räcka ut sina händer mot dem som behöver den. Å andra sidan sägs Gud räcka ut sin hand mot sina fiender, när han verkställer domen på dem. — 1 Kon. 8:22, 23; Esr. 9:5; Neh. 8:6; Ords. 1:24; Jes. 5:25; 31:3.
Händerna figurerade på ett framträdande sätt i den gudsdyrkan som utövades av det levitiska prästerskapet, särskilt vid installationsceremonien. Aron och hans söner lade gång på gång händerna på vissa djur, som skulle offras, för att visa att dessa djur representerade dem eller offrades till gagn för dem. Och sedan lades vissa offer på Arons och hans söners händer, vilket var en bild av att Gud fyller Jesu Kristi och hans kropps lemmars händer med makt och myndighet att tjäna som godtagna präster. — 3 Mos. 8:14, 18, 22, 27.
När en överenskommelse ingicks i det forntida Israel, skakade man hand, vilket tjänade som underskrift eller till att stadfästa överenskommelsen: ”Vilka nu gåvo sin hand därpå att de skulle avlägsna ifrån sig sina [hedniska] kvinnor.” Och när en man gick i borgen för en annan, angav han detta genom att slå ihop händerna eller skaka hand, något som den vise författaren till Ordspråksboken avrådde ifrån, när han sade: ”Den som går i borgen för en annan, honom går illa, men den som skyr att giva handslag, han är trygg.” — Esr. 10:19; Ords. 11:15; 6:1; 17:18; 22:26.
I de kristna grekiska skrifterna läser vi om att händerna användes i förbindelse med utövandet av mirakulöst botande: ”När solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem.” Handpåläggning förekom också, när den heliga anden förlänades: ”De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.” Och när den heliga anden gjorde det känt för församlingen i Antiokia att det var Guds vilja att Paulus och Barnabas skulle avskiljas för ett särskilt verk, ”fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad”. I förbigående sagt var det på grund av detta uppdrag som Barnabas kallades apostel, inte en av de tolv som Jesus sände ut, utan en av de två som församlingen i Antiokia sände ut. — Luk. 4:40; Apg. 8:17; 13:1—3; 14:14.
I bildlig bemärkelse används handen ofta i Skriften för att beteckna kraft i användning, både när det gäller Jehova Gud och när det gäller människor. ”HERRENS hand [använda kraft] var tung över asdoditerna.” Juda fick löftet: ”Din hand skall vara på dina fienders nacke.” — 1 Sam. 5:6; 1 Mos. 49:8. Se också 2 Moseboken 6:1; 9:3.
Händerna används också till att beteckna verksamhet och samarbete. Profeten Oded sade sålunda till den trogne konung Asa: ”Men varen I starka och låten ej edra händer sjunka, ty edert verk skall hava sin lön.” Å andra sidan avrättade konung Saul några präster, därför att de hade samarbetat med David, ”ty deras hand är ock med David”. — 2 Krön. 15:7; 1 Sam. 22:17; Åk.
Eftersom en mördare tar livet av andra med sina händer, sägs de vara ”fulla av blod”. Pilatus försökte fåfängt befria sig från detta ansvar genom att bokstavligen två sina händer. — Jes. 1:15; Matt. 27:24.
Alla som sätter värde på Guds gåvor, däribland händerna, kommer att följa rådet: ”Allt vad din hand finner att göra, gör det med all din kraft.” Ja, all verksamhet som vi ägnar oss åt bör vi gå in för med all vår kraft, det vill säga helhjärtat. — Pred. 9:10, NW; Kol. 3:23.