Upptakten till en biblisk hemlighet

JEHOVA är en ljusets Gud. Under det att han för sina syften och sitt uppsåt fram mot förverkligandet, har han heliga hemligheter, men han behåller inte dessa för sig själv för evigt, utan han uppenbarar dem fullständigt vid den tid som han har fastställt. Han är inte en de oförklarliga mysteriernas Gud, utan den som läser hans bok, bibeln, finner att han från och med bibelns första bok, Första Moseboken, till och med slutet på dess sista bok, Uppenbarelseboken, steg för steg avslöjar en stor hemlighet, som han inte själv givit upphov åt men som han har tillåtit. I slutet av bibeln träder lösningen på problemet fram såsom i strålande dagsljus. Om du följer denna hemlighets röda tråd genom bibeln, skall du finna att Guds avslöjande av den är mera fängslande än någon uppdiktad hemlighet, och du går upp i den på ett helt annat sätt, ty intresset väcks inte bara av att händelserna och personerna är historiska, verkliga, utan också av att ditt eget liv är beroende av att du förstår hemlighetens upplösning. Du har helt enkelt inte råd att gå miste om någon uppslagsända som ges, ty om du gör det, får du bara en dunkel föreställning om saken, och du kan då inte slå in på den livsfrälsande kurs som Gud uppenbarar i och med att hemlighetens höjdpunkt nås.

Vad är då temat för denna hemlighet? Det är det fall som drabbar ”det stora Babylon”. Orsaken till att detta fall är något så viktigt för läsaren är att det är nära förbundet med Guds rike. Ja, dess fall betyder att Guds rike härskar. Detta fall skall komma med så förfärande plötslighet att det stora flertalet av människorna blir överrumplade och fångade i dess världsomfattande följder. Insikt om detta mysterium hjälper rättsinniga människor att förena sig med andra, som i flera hundra år bett om att denna händelse skulle inträffa i vetskap om att den innebär befrielse från ett förtryck som har varat länge.

Om Babylon har blivit domfällt, står vi inför ett val, ja, vi måste då träffa ett avgörande i all uppriktighet och med stort mod. Eftersom vi har tillgång till Guds ord, den Heliga skrift, behöver vi inte förbli i okunnighet beträffande detta val. Genom denna boks blad hör vi den väckande befallningen’ till dem som önskar vara Guds folk att gå ut ur Babylon. Detta anger att alla dessa på ett eller annat sätt är i fångenskap såsom Babylons slavar. Vi måste känna till vad det stora Babylon är och även vad Guds rike är, ty det val vi måste göra är detta: Stanna i det domfällda Babylon och dö eller gå ut ur det och underordna oss Guds rikes styrelse och vinna liv.

Om vi skall kunna vinna en fullständig insikt om vad det stora Babylon är, måste vi först betrakta det forntida Babylon, vars fall år 539 f. Kr. blev en milstolpe i historien. En hel del upplysningar om Babylon, såväl arkeologiska som historiska, har blivit tillgängliga, i synnerhet nu, sedan dess imponerande ruiner har grävts fram efter år 1899 och eftersom bibeln innehåller så många historiska uppgifter om det forntida Babylon till gagn för oss. Varför står det så mycket i bibeln om det forntida Babylon? Romarna 15:4 säger oss: ”Allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.” Hemligheten med det stora Babylon har nu i det närmaste nått sin fullbordan. Fördenskull är det viktigt, ja, synnerligen angeläget att vi nu känner till en del om det forntida Babylons historia, dess fall och slutliga tillintetgörelse, varigenom det kastas ljus över dess motsvarighet, det stora Babylon, som enligt vad Uppenbarelseboken meddelar har utövat myndighet under lång tid efter det att staden Babylon förlorade sitt världspolitiska välde.

En motståndare till Gud bygger Babylon

Det allra första omnämnandet av Babylon i bibeln finner vi i Första Moseboken 10:10, där det heter: ”Och hans rike hade sin begynnelse i Babel.” Babylon är detsamma som Babel, ty den första skrivna översättningen av de hebreiska skrifterna till ett främmande språk är den grekiska Septuagintan, och de grekisktalande hebréer, som utförde översättningsarbetet, återgav namnet Babel med Babylon. Den latinska Vulgataöversättningen tillika med många andra bibelöversättningar använder också namnet Babylon. Det är mycket intressant att veta att bibeln innehåller den enda historiska skildring som underrättar oss om hur Babel eller Babylon kom till och vem som grundade denna stad. Bibeln säger oss att Babels grundare var en man vid namn Nimrod, en avkomling till Kus, Hams son. Han var alltså sonsonsson till Noa. Bibeln säger oss också att Nimrod var den förste mänsklige konungen. Amerikanska standardöversättningen återger skildringen så här: ”Nu är detta Noas söners släkter, nämligen Sems, Hams och Jafets; och åt dem föddes söner efter floden. ... Hams söner: Kus och Misraim och Put och Kanaan. ... Och Kus födde Nimrod. Han begynte vara en mäktig på jorden. Han var en väldig jägare framför Jehova, varför det säges: Liksom Nimrod en väldig jägare framför Jehova. Och hans rikes början var Babel och Erek och Ackad och Kalne i Sinears land. Från detta land drog han åstad in i Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir och Kela och Resen mellan Nineve och Kela (detta är den stora staden).” — 1 Mos. 10:1—12.

Kända jägare får än i dag vedernamnet Nimrod. Men jagade denne Nimrod endast djur? Vad slags jägare var han egentligen? The Jewish Encyclopedia, band 9, 1909 års upplaga, sidan 309, säger att Nimrod i de judiska rabbinernas skrifter ”är prototypen för ett upproriskt folk, och hans namn uttolkas såsom ’den som gjorde allt folket upproriskt mot Gud’”.

I sitt arbete The Book of Beginnings återger Alexander Marlowe 1 Moseboken 10:8, 9 så här: ”Och Kus födde Nimrod; han började bliva en mäktig tyrann i landet. Han var en förskräcklig underkuvare, trotsig inför Jehovas ansikte, varför det säges: alldeles såsom Nimrod, den jättelike jägaren, förmäten på Jehovas plats.”a

Den hebreiska prepositionen lifnej’ är det ord som översatts med ”framför” i uttrycket ”framför Jehova”. I M’Clintock and Strong’s Cyclopædia, band VII, 1894 års upplaga, sidan 109, heter det:

Prepositionen לפני har ofta, såsom [lexikografen] Gesenius medger, en fientlig innebörd — framför, i syfte att motstå (4 Moseboken 16:2; 1 Krönikeboken 14:8; 2 Krönikeboken 14:10); och Septuagintan ger den en sådan innebörd i den vers som vi här sysslar med — ἐναντίον Κυρίου — ”mot Herren”. [De judiska] targumerna och [historieskrivaren] Josef os ger prepositionen denna fientliga innebörd. Sammanhanget gör oss också benägna för det. Att det väldiga jagandet inte var begränsat till jakt i vanlig mening framgår tydligt av dess nära samband med byggandet av åtta städer. ... Vad Nimrod gjorde på jakt såsom jägare var en tidigare sinnebild av vad han åstadkom som erövrare. Ty jakt och hjältemod var sedan gammalt särskilt och naturligt förbundna med varandra. ... De assyriska monumenten avbildar också många jaktbedrifter, och ordet används ofta för att beteckna fälttåg. ... Meningen torde alltså vara den att Nimrod var den förste efter floden som grundade ett rike för att förena de kringspridda fragmenten av patriarkaliskt välde och konsolidera dem under honom själv såsom allenarådande överhuvud och herre; och allt detta i trots mot Jehova, ty det var ett med våld genomfört intrång av hamitisk makt i ett semitiskt område.

I överensstämmelse med denna insikt om förhållandena återger Nya Världens översättning av den Heliga skrift, 1961 års upplaga, 1 Moseboken 10:8—10 på följande sätt: ”Och Kus blev fader till Nimrod. Han var den förste som blev en mäktig på jorden. Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova. Det är därför som det talesättet finnes: ’Alldeles som Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova.’ Och början av hans rike kom att bliva Babel och Erek och Ackad och Kalne, i Sinears land.”

Människan ansvarig inför Gud för blodsutgjutelse

När Noa och hans familj gick ut på torr mark, sedan de tillbringat ett helt solår i arken, hade de en enhetlig ande eller böjelse hos sinnet. Det första som de företog sig, säger skildringen, var att de återinförde den sanna gudsdyrkan på jorden genom att bygga ett altare och på det frambära för deras Skapare och bevarare välbehagliga, godtagbara tacksägelseoffer. Såsom ett gensvar välsignade Gud Noa och hans söner och tillkännagav den lag, som hädanefter skulle reglera människans förhållande till djuren och till medmänniskorna. Han tillät för första gången människor att äta kött av landdjur, fåglar och fiskar. Men såsom skapare och ägare av allting, djurs och människors liv inbegripna, sade Gud med rätta till Noa vid detta tillfälle att livet är heligt för honom. Detta inträffade 1.657 år efter Adams skapelse (år 2369 f. Kr. enligt den gregorianska kalendern).

Jehova Gud förklarade då för Noa att allt kötts liv eller själ är i blodet och att även om Gud nu gav människan djurens kött att äta, för att hon skulle kunna uppehålla livet, så hade ingen rättighet att äta eller dricka den skapade varelsens blod, ty detta skulle innebära att denne tog till sig den skapade varelsens liv, och detta liv, denna själ, tillhör livgivaren. (1 Mos. 9:3, 4) Hur skulle man då förfara med detta blod? Det skulle få rinna ut, när djuret dödades, det skulle gjutas ut på marken, på ”moder” jord. (3 Mos. 17:13; 5 Mos. 12:16; 15:23; Apg. 15:20) Det var som om man gav livet tillbaka till Gud och endast använde köttet såsom något som han i sin barmhärtighet beviljat människan. Fördenskull fördömer inte bibeln att man jagar djur för att skaffa mat och kläder eller för att skydda sig, men den fördömer sannerligen hänsynslöst dödande för nöjes skull, varvid man spiller blod eller liv utan att det fyller något nyttigt eller av Gud förordnat syfte.

Ännu viktigare än djurskapelsernas liv är människans liv, ty människan har blivit danad till Guds avbild. Gud framhöll hur allvarligt han ser på detta, då han sade till Noa och hans söner: ”Och — förutom detta — edert blod av edra själar skall jag återkräva. Ur varje levande varelses hand skall jag återkräva det; och ur människans hand, ur vars och ens hand som är hennes broder, skall jag återkräva människans själ. Envar som utgjuter människans blod, av människan skall hans eget blod bliva utgjutet, ty till sin avbild gjorde Gud människan.” — 1 Mos. 9:5, 6, NW.

Människans blod eller liv ansågs således mycket värdefullare än djurens, och Gud sade att han skulle ställa envar till ansvar som tog en människas liv. En sådan skulle få betala med sitt eget liv. Eftersom alla människor är avkomlingar av Noa och hans söner, är denna lag bindande för dem alla.

Skändligt brott mot Guds befallning om blodet

Men Nimrod ådagalade en annan ande än Noa och Sem. Han lade i dagen en sådan ond, självisk, ärelysten, blodtörstig ande som kännetecknar Guds store motståndare, Satan, djävulen. Eftersom han var Noas sonsonsson, var denna lag, som gällde användandet av blod, sannerligen bindande för honom. Men genom sitt handlingssätt visade han sin fullständiga ringaktning för Guds lag, inte bara genom att hänsynslöst jaga vilda djur för att göra sig själv till en hjälte, utan också genom att utsträcka denna jakt till erövringar i strid och till att döda människor. The Catholic Encyclopedia, band 10, sidan 741, säger om Nimrod såsom ”en väldig jägare framför Herren”: ”Det sistnämnda kan tagas i den egentliga bemärkelsen — en som jagar vilda djur, ty sådana vet vi att de babyloniska furstarna var; eller i bemärkelsen kämpe, ty det ursprungliga ordet gibbor har betydelsen ’hjälte’.” Med denna senare antydan överensstämmer The Encyclopedia Americana, band 20, 1929 års upplaga, sidan 350, där det heter: ”Han benämns en ’väldig jägare framför Herren’, ett något svävande uttryck, som emellertid tydligtvis hänsyftar på strid och erövring såväl som på jakten.” Bibeln säger, i 1 Moseboken 10:11, 12: ”Från det landet [Sinear] drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir och Kela och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är ’den stora staden’.”

På Nimrods tid måste jordens befolkning ha vuxit kraftigt i lydnad för Guds befallning till Noa och hans söner, Sem, Ham och Jafet: ”Våren I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden och föröken eder på den.” (1 Mos. 9:1, 7) Det fanns alltså folk som Nimrod kunde göra sig till konung över i staden Babylon (Babel) i Sinears land.

När Nimrod sedan utvidgade sitt välde från Babylon och in i Assyrien, måste han tydligen tränga in i Sems sons landområde, ty Assyrien var Assurs, Sems sons, land. (1 Mos. 10:22) Detta var en angreppshandling, och den åtföljdes sannolikt av blodsutgjutelse, av att de människor blev dräpta, som av Nimrod blev berövade sin besittning, då han grundade Nineve, Assyriens huvudstad. Nimrod var alltså en mördare, ja, rentav i större utsträckning än den förste mördaren, Kain. Nimrods huvudstad, Babel, bar ansvaret, ty denna stad byggde upp sitt välde genom blodsutgjutelse. Det är inte något att förundra sig över att det aggressiva assyriska världsväldets land i Mika 5:5, 6 kallas ”Nimrods land”. Vilket mönster att följa lät inte Nimrod Babel bli för dess motsvarighet, det stora Babylon! — Upp. 17:5, 6.

Bibeln meddelar oss ingenting om hur Gud av Nimrod återkrävde allt det blod som denne hade utgjutit, men i förteckningen över Noas tre söners ättlingar sägs det ingenting om att Nimrod hade några barn. Bibeln skär så att säga bort honom, i det att den inte tar notis om några barn som han kan ha haft. Legender och traditioner som nedtecknats av hedniska historieskrivare ger vid handen att skarprättare tillfogade Nimrod en våldsam död.

Men Nimrod lät sig inte nöja med att företa anfallskrig och begå mord i strid mot Guds lag i sin framfart i ”opposition mot Jehova”. Såsom vi skall se i nästa nummer av denna tidskrift, använde han staden Babylon för att gå längre, ja, för att rentav utmana Jehova Guds universella suveränitet, varigenom vi får ännu en ledtråd till en rätt insikt beträffande hemligheten med det stora Babylon.

[Fotnot]

[Bild på sidan 392]

DET STORA BABYLON