Frågor från läsekretsen
● Uppgifterna i 1 Konungaboken 15:14 och 2 Krönikeboken 14:5 tycks motsäga varandra. I den ena versen heter det att Asa skaffade bort offerhöjderna, och i den andra sägs det att han inte gjorde det. Hur skall man förstå detta?
I 2 Krönikeboken 14:2—5 läser vi: ”Asa gjorde, vad gott och rätt var i HERRENS [Jehovas], sin Guds, ögon. Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och slog sönder stoderna och högg ned Aserorna. Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och hålla lagen och budorden. Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och solstoderna.” Asa visade sig alltså nitälska för den rena gudsdyrkan ”såsom hans fader David hade gjort” och tog dristigt itu med att ur landet driva ut de män som ägnade sig åt prostitution i templet och att skaffa bort avgudabelätena. Han avsatte också sin farmor Maaka från hennes ”drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran”, dvs. åt gudinnan Astarte, och han brände upp denna religiösa styggelse eller avgud. — 1 Kon. 15:11—13.
Omedelbart efter skildringen av hur konungen förstörde sin farmors avgud läser vi emellertid, i 1 Konungaboken 15:14: ”Offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta hängivet åt HERREN, så länge han levde.” Därför förefaller det vara så att de offerhöjder som omtalas i Krönikeboken var höjder där man utövade den antagna hedniska gudsdyrkan som besmittade Juda, under det att skildringen i Konungaboken syftar på offerhöjder där folket ägnade sig åt tillbedjan av Jehova.
Också efter det att tabernaklet hade satts upp och senare, efter det att Salomos tempel hade blivit uppfört, frambar man då och då offer åt Jehova som var godtagbara för honom på dessa höjder under särskilda omständigheter, såsom i förbindelse med Samuel, David och Elia. (1 Sam. 9:11—19; 1 Krön. 21:26—30; 1 Kon. 18:20, 30—39) Men den regelmässiga, godkända platsen där offer skulle frambäras var den som Jehova hade utvalt. (4 Mos. 33:52; 5 Mos. 12:2—14; Jos. 22:29) Man bedrev också opassande slag av gudsdyrkan i Jehovas namn (jämför 2 Moseboken 32:5), och sådan kan ha fortsatt på vissa höjder, även om de hedniska offerhöjderna blev bortskaffade, kanske därför att konungen inte fullföljde sin aktion för att avlägsna dem med samma energi som han visade då han skaffade bort de hedniska offerplatserna.
Det kan också tänkas att Asa verkligen skaffade bort alla offerhöjderna men att det så småningom uppstod sådana igen och att dessa inte hade blivit bortskaffade vid den tid då hans regering upphörde; och de kunde därför ha ödelagts av hans efterträdare, Josafat. Asas nitälskan för den rätta tillbedjan medförde en period av frid från Jehova, så att ”riket hade ro under honom”. — 2 Krön. 14:1,5.
● Skulle den profetia om en hungersnöd, som den kristne profeten Agabus uttalade, få en världsomfattande uppfyllelse? Talar profanhistorien om en sådan? — J. E., USA.
Agabus och några andra profeter kom ned till Antiokia i Syrien från Jerusalem under det år då aposteln Paulus uppehöll sig där. Agabus förutsade då genom den heliga anden ”att en stor hungersnöd just skulle komma över hela den bebodda jorden [grekiska: oikuméne]”. (Apg. 11:27, 28, NW) Om användningen av ordet oikuméne i den här texten heter det i en kommentar till Nya testamentet, Barnes’ Notes on the New Testament: ”Det ord som används här ... har vanligen avseende på den bebodda världen, de delar av jorden som är odlade och bebodda. Men ibland används det i begränsad omfattning för att utmärka ett helt land eller landområde, i motsats till delarna av det; t. ex. för att beteckna hela landet Palestina till åtskillnad från dess delar eller för att beteckna att en händelse skulle angå hela landet och inte begränsas till en del eller några delar av det, t. ex. Galileen, Samarien osv.” Ett exempel på hur detta ord används i begränsad omfattning, med avseende på ett helt landområde eller rike, är det som sägs i Lukas 2:1 (NW): ”Nu utgick i dessa dagar ett påbud från kejsar Augustus att hela den bebodda jorden skulle mantalsskrivas.”
Det förefaller som om de kristna i Antiokia insåg att Agabus’ profetia gällde landet Palestina, eftersom det i följande vers (29) sägs att de bestämde att de ”skulle sända något till understöd åt de bröder, som bodde i Judeen”. Hungersnöden ”kom ... verkligen”, såsom det heter i skildringen, och profetian uppfylldes under kejsar Klaudius’ regering (41—54 v.t.). (Apg. 11:28, NW) Den judiske historieskrivaren Josefos (Antiquities of the Jews [Judarnas gamla historia], XX, 2, 5; 5, 2) talar om denna ”stora hungersnöd” och säger att den varade i tre år eller mera.