Frågor från läsekretsen

● Skall man av Tomas’ ord, som är återgivna i Johannes 20:25, dra den slutsatsen att Jesus fastnaglades vid pålen med en spik genom var hand? — J. B., Formosa.

Efter sin uppståndelse visade sig Jesus för några av lärjungarna, men aposteln Tomas var inte närvarande. När Tomas fick veta vad som hade hänt, sade han: ”Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.” (Joh. 20:25) Eftersom Tomas nämner hålen (pluralis), har några undrat om man drev en spik genom var och en av Kristi händer.

Om vi bara skulle läsa de bibliska skildringarna av själva upphängningen på pålen, skulle vi veta mycket litet om hur Jesus blev fastnaglad vid den. Evangelieskrivarna säger bara att han fastnaglades vid pålen. De säger inte i sina skildringar av den s. k. korsfästelsen, fastnaglandet, hur denna utfördes, om Kristus fästes vid pålen på så sätt att denna kördes genom en del av kroppen, om han bands vid pålen eller om han spikades fast vid den. — Matt. 27:35; Mark. 15:25; Luk. 23:33; Joh. 19:18.

Tomas’ ord efter Jesu uppståndelse, vilka återges i Johannes 20:25, anger emellertid klart och tydligt att Jesu händer hade spikats fast vid pålen. Men hur skedde det? Det vet vi inte. Det finns inga uppgifter i bibeln om hur hans händer spikades fast, om den ena lades på den andra och en enda spik drevs genom dem båda eller om de lades sida vid sida med en särskild spik genom var och en. Om det tillgick på det sistnämnda sättet, kan Tomas’ ord ha gällt enbart Jesu händer.

Men det finns en annan möjlighet, som inte är utesluten. Många lärda män tror att man slog en spik eller flera spikar genom Jesu fötter, varigenom de fastgjordes direkt vid pålen eller vid en liten slå som var fastsatt vid pålen. Jesus själv kan ha talat om såren i sina händer och sina fötter vid ett annat tillfälle, då han visade sig för lärjungarna. För att övertyga dem om att han verkligen var den uppståndne Jesus sade han: ”Se på mina händer och mina fötter, att det är jag själv.” (Luk. 24:39, Hd) Tomas nämner inte direkt Jesu fötter. Men hans ord ”hålen efter spikarna” kan ha syftat på Kristi händer och fötter, även om han bara nämnde händerna.

I Sällskapet Vakttornets publikationer har Jesus vid flera tillfällen avbildats hängande på pålen med en enda spik genom sina båda händer och en annan spik genom sina båda fötter. Detta är bara konstnärens uppfattning, men det är mycket möjligt att det var på det sättet Jesus fastnaglades vid pålen.

Även om sådana tekniska detaljer har ett visst intresse, bör vi i förbindelse med Jesu död först och främst tänka på vad denna död åstadkom. I och med den upphörde till exempel plikten att hålla Mose lag, ty Gud skaffade undan denna lag genom att ”fastnagla” den ”vid tortyrpålen”. (Kol. 2:14, NW) Genom att bevara sin ostrafflighet inför Gud, också under lidandet och in i döden på pålen, bevisade Jesus att människor kan tjäna Jehova troget av kärlek, vilka frestelser och påtryckningar som Satan än kan utsätta dem för. Och Jesu död på pålen beredde en lösen, det erforderliga priset för att återlösa det troende människosläktet från syndens och dödens träldom. — 1 Tim. 2:5, 6; 2 Kor. 5:14, 15.

● Kan ordet ”ängel” med rätta användas om uppväckta smorda kristna? — R. C., USA.

I bibeln används inte ordet ”ängel” med hänsyftning på smorda kristna som har blivit uppväckta till himmelskt liv. Men när man ger akt på hur det hebreiska och det grekiska ordet, som kan översättas med ”ängel”, har använts i bibeln, förstår man att det tydligen inte skulle vara olämpligt att i allmän bemärkelse använda ordet ”ängel” om dessa kristna som blir himmelska andevarelser.

Både det hebreiska ordet (mal’ak) och det grekiska ordet (aggelos), som har översatts med ”ängel” i bibeln, betyder ordagrant ”bud” eller ”budbärare”. De används i bibeln om Jehovas andliga budbärare. Men de används också om mänskliga sändebud eller budbärare. (2 Sam. 5:11; 11:25; Jak. 2:25) Aposteln Johannes uppmanades att skriva till ”de sju församlingarnas änglar”. (Upp. 1:20) Han kunde inte rimligtvis skriva till andevarelser i himmelen utan till smorda mänskliga tillsyningsmän över de sju församlingarna i Mindre Asien. Vi ser alltså att det hebreiska och det grekiska ord, som kan översättas med ”ängel”, inte uteslutande används om andevarelser i själva bibeln.

Den upphöjde Jesus Kristus och de smorda kristna, som uppväcks för att härska i himmelen tillsammans med honom, befinner sig i själva verket på ett högre plan än de andevarelser som normalt kallas änglar. Jesus och hans smorda efterföljare i himmelen är odödliga. (1 Tim. 6:15, 16; 1 Kor. 15:51—54) I motsats härtill är änglarna dödliga, vilket framgår av det förhållandet att Satan och hans olydiga änglar skall bli tillintetgjorda. (Upp. 20:10, 14; Luk. 8:30, 31) I bibeln påvisas det dessutom att Kristus har blivit upphöjd över änglarna och att hans smorda efterföljare skall ha del i att döma änglar. — Hebr. 1:4; Fil. 2:9—11; 1 Kor. 6:3.

Likväl kallas Jesus fortfarande efter sin uppståndelse för Mikael, överängeln eller ärkeängeln. (Jud. v. 9; Upp. 12:7) Och det förefaller som om det vore den upphöjde Jesus som kallas ängel i Uppenbarelseboken 20:1, ty såsom Guds konung är han den som följdriktigt binder Satan och demonerna. Ordet ”ängel” som beteckning för ett ämbete kan således tydligen användas i allmän bemärkelse med hänsyftning på alla himmelska andevarelser.