Frågor från läsekretsen
● Hur skall man förstå bibelns ord i 1 Moseboken 6:6 (NW), där det heter att ”Jehova kände ledsnad över att han hade gjort människorna på jorden”? — D. B., USA.
Först vill vi påminna om att det visserligen i en del översättningar (1917; Douay; Amer. standardövers.; Eng. aukt. övers.) heter att Gud ”ångrade” att han hade gjort så eller så. Men i ordet ”ångra” ligger bibetydelsen att vara ledsen därför att man begått en synd eller handlat orätt. Jehova Gud, som är fullkomlig i rättvisa, kan helt enkelt inte begå en synd eller handla orätt, vilket skulle kräva att han ångrade sig och önskade att han hade ett eller annat ogjort. Därför finner vi att andra översättningar säger att han känner ”ledsnad”, att han ”beklagar”, att han känner sig ”sorgsen” eller ”bedrövad”. — Moffatt; NW; Rotherham; Åk; Rev. standardövers.; En amerikansk övers.
Det hebreiska ord som översatts med ”kände ledsnad över” (NW), ”beklagade” (Åk), i 1 Moseboken 6:6 är nachamʹ, och i likhet med många andra ord har det flera olika betydelser. Olika former av det har i Nya Världens översättning återgetts med ”kände ledsnad” (1 Mos. 6:6), ”göra mig kvitt” (Jes. 1:24) och ”låta trösta sig”. — Jer. 31:15
Beträffande det nämnda hebreiska ordet heter det i The Interpreter’s Bible, band 1, sidan 225: ”Översätts i allmänhet med ’ångra’ (passiv form) och med ’trösta’ (intensiv form). Ordet betyder i själva verket ’att ta ett andetag av lättnad’. ... Ordet har därför att göra med en ’förändring i fråga om inställningen’, en ’sinnesändring’, och varje annan association är bara tillfällig. ... När ordet översätts med ’ångra’, vilket ofta är fallet när det gäller Gud, betyder det ’ändring i sinnet eller beträffande avsikten’.”
Vad menade då Jehova Gud, när han sade: ”Jag skall utplåna människorna, som jag har skapat, från jordens yta, ... eftersom jag verkligen beklagar att jag har gjort dem”? (1 Mos. 6:7, NW; Åk) Att han beklagade att han alls skapat människan och att det var ett oerhört misstag alltsammans? Inte alls! Om han hade känt det så, skulle han ha utplånat hela mänskligheten. Hans beklagande, den ledsnad han kände, gällde bara den onda generationen före syndafloden, ty skildringen fortsätter med orden: ”Men Noa fann ynnest för Jehovas ögon.” — 1 Mos. 6:8, NW.
Tanken är tydligtvis den att Jehova Gud ändrade sinnesinställning: Han ändrade inställning till människorna, så att han, deras forne Danare och Skapare, blev deras förgörare, eftersom hans misshag med dem var så stort. Låt oss illustrera det hela: Om en far ger sin son en bil men sonen missbrukar den, råkar i trassel på grund av fortkörning osv., kan fadern känna ledsnad och beklaga det som hänt och kan ta bilen ifrån sonen. Fadern ändrar sinne eller inställning, men han behöver inte fördenskull ha begått ett misstag. Det var sonen som begick misstag och handlade orätt. Sonen kunde ha visat uppskattning och varit till glädje för sin far genom att använda bilen förståndigt.
Så är det också med mänskligheten. Om Adam och Eva hade valt en vis kurs, skulle det ha glatt Jehovas hjärta. Men eftersom de valde en ond kurs, hade Gud inte behag till dem; han kände ledsnad eller beklagade vad som hänt och var tvungen att ta ifrån dem livet. Samma sak gällde den onda generation som levde vid tiden för syndafloden. Gud ändrade inställning till den. Ja, det var faktiskt absolut ofrånkomligt att han gjorde det, så som förhållandena utvecklade sig. Han kände ledsnad över att det inbegrep en omfattande förintelse av liv, men han var tvungen att ingripa för att upprätthålla sina normer.
Jehova Guds beklagande, det förhållandet att han känner ledsnad, kan gälla motsatta förhållanden, såsom bibeln visar. Om hans skapelser inte fullgör hans uppsåt med dem, känner han ledsnad, och de drar över sig hans vrede. Men om Jehova har för avsikt att straffa några av sina skapelser för deras orättrådiga levnadssätt och de verkligen är bedrövade och ångrar sina synder — och förutsatt att de inte har nått den punkt, där det inte finns någon återvändo —, då kommer Jehova att ändra sinnesinställning till dem och visa dem barmhärtighet; han kommer att beklaga eller känna ledsnad. I stället för att låta hemsökelse drabba dem eller låta hemsökelsen fortsätta ger han dem då lindring.
Jehova Gud gjorde så med israeliterna under domartiden: ”Jehova beklagade deras suckan över sina förtryckare.” (Dom. 2:18, NW) Han handlade likadant mot invånarna i Nineve. Jehova hade påbjudit tillintetgörelse för dem på grund av deras stora ondska. Men eftersom de uppriktigt ångrade sig och gjorde bättring, när Jona predikade för dem, ändrade Jehova sitt sinne eller sin sinnesinställning beträffande dem med avseende på ”det onda, som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde icke så”. — Jon. 3:8—10.
Men hur skall vi, med tanke på det nu sagda, förstå de uttalanden som görs i Skriften om att Jehova Gud inte ändrar inställning? — 4 Mos. 23:19; 1 Sam. 15:29; Ps. 110:4.
Dessa måste uppfattas såsom tillämpliga på vissa speciella förhållanden som just då var för handen. Bileam förmåddes exempelvis profetera att Jehova inte skulle beklaga den välgång han hade i beredskap åt Israels nation eller skulle ändra sig beträffande den, trots alla konung Balaks försök att få Bileam att förbanna Israel. (4 Mos. 23:19) När konung Saul visade sig otrogen, sade Guds profet till honom att Jehova inte skulle beklaga sitt beslut att förkasta honom eller skulle ändra sig i fråga om detta. (1 Sam. 15:29) Och Jehova Gud svor att han inte skulle beklaga sitt uppsåt att låta sin Son bli en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt; han skulle inte ändra sig på den punkten. — Ps. 110:4.
Liksom på Noas tid har Jehova i våra dagar påbjudit tillintetgörelsen av en ond tingens ordning. På grund av dess stora ondska kommer han inte att beklaga detta, att känna ledsnad över det eller ändra sin sinnesinställning. Alla hans överlämnade kristna Ordets förkunnare har privilegiet att låta varningen ljuda för dem som älskar rättfärdighet och att uppmana dem att avskilja sig från denna onda tingens ordning, innan det är för sent, och på så sätt få ta emot Jehova Guds barmhärtighet, liksom Noa och hans familj fick göra. — Sef. 2:3.