Välsignelserna av lydnad som lärts genom lidande

”Fastän han var Son, lärde han lydnad av det som han led; och sedan han hade blivit fullkomnad, blev han ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyder honom.” — Hebr. 5:8, 9, NW.

1. Varför har uthärdande ofta stor dragningskraft, och vad inbegriper det?

ETT övermänskligt prov på uthärdande! En sådan rubrik i en tidning skulle genast dra till sig uppmärksamhet, inte bara därför att den lovar någonting sensationellt, utan därför att många människor är intresserade av egenskapen uthärdande. De skulle läsa det som stod under denna rubrik med en känsla av att det kunde gälla dem, och de skulle undra hur de skulle klara sig i ett sådant prov. I själva verket är det många som beredvilligt genomgår svåra prov i fråga om uthärdande, till exempel vid klättring i berg, långdistanslöpning och simning. Sådana bedrifter kräver inte bara att man fortsätter utan uppehåll i en viss verksamhet, utan kräver också beständig fasthet under påtryckning, vedermöda eller lidande, och under detta får man inte bli övervunnen eller ge vika. Detta är vad uthärdande betyder. Det betraktas med rätta som en utomordentlig egenskap, vilken kräver tålamod, uthållighet, stark hängivenhet, sinnesstyrka och mod. Fastän det pådrivande motivet i de nämnda exemplen kan inbegripa tävlan och stolthet i känslan av att uträtta något, är det inte alltid på det sättet. Sådant som att sköta någon under en lång och plågsam sjukdom utan hopp om tillfrisknande eller att leva i åratal med någon som har blivit sur och vresig eller blivit tygellös kräver uthärdande, men i detta ingår inte någon tanke på bifall, och ofta tas det för givet och får passera obemärkt.

2. Vilket särskilt exempel på uthärdande fäster bibeln vår uppmärksamhet på?

² Just nu inbjuder vi dig att rikta intresset mot ett unikt fall, då en person framgångsrikt har genomgått ett övermänskligt prov på uthärdande. Detta är ingen överdrift. På grundval av Guds ords auktoritet kan vi också säga att du är inbjuden att bli inbegripen. I själva verket är vi alla inbegripna, var och en av oss. Detta fall är unikt, inte på grund av att dess principer skiljer sig från dem som gäller andra prov, utan på grund av vissa framträdande detaljer och omständigheter som är väl värda att begrundas. Alldeles som du kan ha förmodat, gäller detta fall Guds enfödde Son, Kristus Jesus. Om honom är det skrivet: ”Fastän han var Son, lärde han lydnad av det som han led; och sedan han hade blivit fullkomnad, blev han ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyder honom.” (Hebr. 5:8, 9, NW) Men innan vi går in på detaljer i fråga om hur och varför han blev satt på prov, kan vi till uppmuntran för oss själva helt kort lägga märke till några av de välsignelser han fick som en direkt följd av allt det han uthärdade.

3. Vilka välsignelser som Jesus därigenom fick kan i korthet nämnas?

³ Till att börja med ser vi att Paulus genast fortsätter med att nämna tre av dessa välsignelser: 1) Jesus blev därigenom ”fullkomnad” i en särskild bemärkelse, 2) han blev bemyndigad att bli ”ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyder honom” och 3) han kvalificerade sig för att bli en ”överstepräst efter Melkisedeks sätt”. (Hebr. 5:9, 10, NW) Det sistnämnda betyder naturligtvis att 4) Jesus också kvalificerade sig för att bli en ”konung” lik Melkisedek. Till detta kan fogas att 5) Jesus är förordnad att vara ”medlare för ett nytt förbund” och därtill 6) har blivit ojämförligt upphöjd till ”Guds trons högra sida”. Till sist 7) blev han gjord till överhuvud ”såsom en Son över” Guds hus av söner. Vi bör tänka på dessa ting, när vi ser på vad som kan tyckas vara bildens mörka sida. Detta är vad Jesus gjorde, eftersom vi läser: ”För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle.” — Hebr. 7:1, 2; 9:15; 3:6; 12:2; NW.

4. Vilka frågor uppkommer av redogörelsen i Hebréerna 5:8, 9 med tanke på Hebréerna 7:26?

⁴ När vi på nytt vänder vår uppmärksamhet mot apostelns inspirerade redogörelse i Hebréerna 5:8, 9, lägger vi märke till att han använder uttryck som vid första påseendet verkar egendomliga och svåra att förstå. Hur kan det, med tanke på att Jesus var Guds fullkomlige Son som var sänd från himmelen och var ”lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna”, sägas att han ”lärde ... lydnad av det som han led”, och hur blev han därigenom ”fullkomnad”? (Hebr. 7:26, NW) Varför var det nödvändigt i hans fall? Var han inte alltid lydig och alltid fullkomlig? För att få hjälp att få den rätta synpunkten på och uppskattningen av dessa ledande frågor önskar vi se hela saken genom Paulus’ ögon, så att säga, och komma ihåg att han blev i särskild grad välsignad med Jehovas ande.

5. Vad är Paulus’ huvudtema i Hebréerna, kapitel 1, och hur ger han stöd åt det?

⁵ Det är mycket intressant att se hur Paulus utvecklar sin bevisföring, när han skriver till de hebreiska kristna, och likaså att lägga märke till att han i den tidigare delen ofta nämner änglar. Hans huvudtema är till att börja med den unika upphöjelsen av Guds Son till den högsta ställningen, i det han gjorts till ”återspeglingen av hans [Guds] härlighet och den exakta bilden av själva hans varelse, ... och sedan han hade åstadkommit en rening för våra synder, satte han sig på majestätets högra sida i höjden. Så har han blivit förmer än änglarna.” (Hebr. 1:3, 4, NW) I den därpå följande långa raden av citat ur de hebreiska skrifterna, vilka visar Kristi överlägsna ställning över änglarna, blir det grundläggande skälet till denna klart fastställt, när Paulus citerar från Psalm 45:8: ”Du [Sonen] älskade rättfärdighet, och du hatade laglöshet. Det var därför som Gud, din Gud, smorde dig med den jublande fröjdens olja mer än dina medbröder [Israels konungar].” (Hebr. 1:9, NW) Vi bör ta denna grundläggande princip till hjärtat. Om vi rättar oss efter den under vilket prov vi än kan bli satta på, kan vi också vara säkra på ett framgångsrikt resultat, därför att vi har Jehovas godkännande och välsignelse.

6. a) Hur fortsätter bevisföringen i Hebréerna 2:1—4, och vilket ansvar visas där? b) Vilken storslagen utveckling av detta följer i Hebréerna 2:5—9?

⁶ Med Jesu höga upphöjelse i minnet kan vi bättre inse kraften i Paulus’ ord, när han säger: ”Det är därför som det är nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten” åt ett budskap om ”en så stor frälsning — den började ju omtalas genom vår Herre” och inte genom änglar. Om vi ringaktar den möjlighet till frälsning som hålls fram av Jesus Kristus, vare sig det gäller ett himmelskt eller ett jordiskt hopp i hans rike, ”hur skall vi kunna undfly” den hemska bestraffningen ”i överensstämmelse med rättvisan” på grund av att vi har avvisat en unik föranstaltning av sådan oförtjänt godhet? (Hebr. 2:1—4, NW) Sedan skriver Paulus ytterligare om detta, i det han citerar från Psalm 8, och visar att i Guds rike är det hans uppsåt att utan undantag lägga allting, ”inte under änglar”, utan under fötterna på ”människosonen”, som är Jesus. Det är emellertid intressant att se att under verkställandet av detta uppsåt blev Jesus för en tid gjord ”litet lägre än änglar”, när han kom till jorden. För vilket syfte och med vilket resultat? Lägg märke till det storslagna svaret att Jesus nu är ”krönt med härlighet och ära därför att han lidit döden, på det att han genom Guds oförtjänta godhet skulle smaka döden för varje människa”. (Hebr. 2:5—9, NW) Detta bevisar att den föranstaltning som gjorts för frälsning är så vittomfattande att ingen medlem av den mänskliga familjen lämnas utanför. Det är sant att den inte är automatisk eller tvingas på någon, nej, var och en som underlåter att ta till sig gagnet av den har bara sig själv att skylla. Föranstaltningen omfattar ”varje människa”. Uppskattar du inte denna föranstaltning? Känner du dig inte inbegripen? Vi bör sannerligen vara noggranna, så att ”vi aldrig må glida bort” eller utveckla ”ett ont hjärta, som saknar tro på grund av att det drar sig bort från den levande Guden”. — Hebr. 2:1; 3:12; NW.

7. Hur kan vi identifiera de ”många söner” som nämns i Hebréerna 2:10?

⁷ Så långt är allt gott och väl. Det är inte svårt för oss att erkänna att Guds älskade Son var värdig att bli upprest till en sådan upphöjd ställning. Men hur är det med den viktiga förklaring Paulus därpå ger, nämligen att ”det var passande ... att — när han skulle föra många söner till härlighet — göra den främste förmedlaren av deras frälsning fullkomlig genom lidanden”? (Hebr. 2:10, NW) Vilka är dessa ”många söner”? Kan de vara några av de heliga änglarna, som är förtjänta av särskild ära? Nej, i stället finner vi en ledtråd till svaret i Hebr. 2 vers 16, där vi läser: ”Ty det är verkligen inte alls änglar som han [Jesus] bistår, utan han bistår Abrahams säd.” (NW) Å, där har vi svaret: ”Abrahams säd.” För att identifiera denna klass behöver vi bara hänvisa till apostelns förklaring i Galaterna 3:16, 26, 29, där han, sedan han förklarat att löftet inte gällde många säder utan endast en: ”’och åt din säd’, vilken är Kristus”, säger: ”Ni är nämligen alla Guds söner genom er tro på Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhör Kristus, är ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” (NW) Vi får alltså veta att medan Abrahams säd i första rummet är Jesus Kristus, inbegriper den också i den större uppfyllelsen den kristna församlingen, den ”lilla hjord” som har det himmelska hoppet. (Luk. 12:32) De som tillhör denna hjord har i stor utsträckning del med sitt huvud i de utlovade särskilda välsignelser som kommer genom lydnad som lärts genom lidande. Du tillhör kanske inte detta begränsade antal, men det gäller ändå dig, om du är en fårliknande människa, ty som vi skall se följer alla Jehovas får i denna ”ändens tid” ett likartat handlingssätt med ett likartat motiv, och det krävs av alla i lika grad att de skall lära sig lydnad genom lidande, särskilt i dessa ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”. — 2 Tim. 3:1, NW.

Den främste förmedlaren fullkomnad genom lidande

8. a) Vilken föranstaltning var det Jesus först gjorde som överstepräst? Varför? b) Finns det behov av ytterligare hjälp, och hur har den getts?

⁸ För att inse varför det var passande att göra ”den främste förmedlaren ... fullkomlig genom lidanden” och hur detta verkställdes ämnar vi sammanlänka de olika uttryck som finns i sammanhanget till detta skriftställe och som står i direkt samband med denna fråga. Först kommer vi att begrunda Hebréerna 2:17, 18. Här förklaras det att Jesus ”måste ... bli lik sina ’bröder’ i alla avseenden, för att han skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst i det som tillhör Gud, till att frambära försoningsoffer för folkets synder”. (NW) Detta måste göras först för att det skulle föranstaltas om en tillfredsställande grundval på vilken dessa ”många söner” till Gud, dessa Jesu ”bröder”, kunde bli godtagbara och ges en rättfärdig ställning i Guds ögon. Men detta är inte allt. I likhet med alla Jehovas ”får” har de tagits ur den mänskliga familjen, och de är behäftade med många ofullkomligheter och brister och behöver ytterligare hjälp av sin barmhärtige överstepräst, vilket vi därpå läser om: ”Ty i det att han själv har lidit, när han har blivit satt på prov, är han i stånd till att komma dem till hjälp, som [också] blir satta på prov.” (NW) Nu kan vi börja urskilja ett av de viktigaste skälen till allt det lidande som Jesus uthärdade här på jorden. På grund av detta kan han inte enbart ge hjälp på långt avstånd, så att säga, utan ”han [är] i stånd till att komma ... till [vår] hjälp”, när vi är i nöd. Fastän han är högt upphöjd till Guds högra sida, är han inte avlägsen, opersonlig. Vilket nära förhållande antyds inte genom detta, och hur trösterikt är det inte!

9. a) På vilket sätt och i vilken utsträckning kan Jesus hysa medkänsla med våra svagheter? b) Vilka fördelar får vi därigenom?

⁹ Tänk vidare på Hebréerna 4:15, 16, där vi finner ytterligare tröst och uppmuntran. Paulus säger oss att ”vi har inte såsom överstepräst en som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en som har blivit satt på prov i alla avseenden som vi själva, dock utan synd”. (NW) Hur nära oss kommer inte vår överstepräst genom detta! Han kan ha medkänsla med våra begränsningar, men inte enbart det, utan också med våra svagheter. Han vet hur det är att känna de många påtryckningar som orsakar att man antingen snavar eller viker av från den fullkomliga lydnadens handlingssätt, de påtryckningar som kommer antingen beroende på motstånd som orsakar fruktan eller beroende på lockelser som orsakar orätt begärelse. Han blev ”satt på prov i alla avseenden som vi själva”, men för sin del snavade han aldrig och vek inte av i minsta grad. Vilken tröst är det inte att veta att ”han är i stånd till att handla måttfullt med de okunniga och felande”, i likhet med Israels överstepräster, fastän inte därför att han någonsin behövde frambära något offer för sina egna synder, såsom de behövde. (Hebr. 5:2, 3, NW) Detta gör att vi känner oss alldeles som Paulus vidare skrev: ”Må vi därför med dristighet att tala ut närma oss den oförtjänta godhetens tron, för att vi må få barmhärtighet och finna oförtjänt godhet till hjälp i rätt tid.” (NW) Båda dessa uttalanden i Hebréerna 2:18 och 4:16 är sanna, vart och ett från sin synpunkt. Å ena sidan är vår överstepräst redo att komma till vår undsättning och ge hjälp, när vi blir satta på prov. Å andra sidan kan vi alltid känna oss fria att nalkas Guds oförtjänta godhets tron med fullständigt förtroende, säkra på att få ta emot välvillig hjälp exakt vid den rätta tiden.

10. a) Hur vet vi att Jesu lidanden var intensivt verkliga? b) Vilket mål nådde han på grund av att han genomgick den ojämförliga provsättningen?

¹⁰ Låt oss, sedan vi har följt grunddragen av Paulus’ bevisföring så långt och insett några av de förträffliga punkterna i den, än en gång se tillbaka på hans ord som är återgivna i Hebréerna 5:8—10. Strax dessförinnan påminner han oss om att Jesu lidanden var intensivt verkliga, att han ”med starka rop och tårar [frambar] både böner och åkallan till den [Gud] som var i stånd till att frälsa honom från döden”. (NW) Ja, det var sannerligen ett övermänskligt prov. Sedan kommer nyckelförklaringen: ”Fastän han var Son, lärde han lydnad av det som han led; och sedan han hade blivit fullkomnad, blev han ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyder honom.” (NW) Paulus fortsätter sedan och ger det första skälet till detta av prövningar fyllda levnadslopp: ”Eftersom han av Gud har blivit särskilt kallad en överstepräst efter Melkisedeks sätt.” (NW) Han var nu helt och fullt kvalificerad.

11. Hur betonas lydnad i Hebréerna 5:9 och likaså när Jesus gav sitt uppdrag åt sina efterföljare?

¹¹ Lägg märke till hur lydnaden betonas. Det var inte bara det att Jesus själv måste lära lydnad och bevisa sin egen lydnad, utan han är ansvarig för frälsning endast ”åt alla dem som lyder honom”, inte bara tror på honom. Endast de som lär sig lydnad under provsättning, vilket inbegriper lidande, vinner lydnadens välsignelse: evig frälsning. Lägg vidare märke till hur Jesus starkt understödde detta, när han var helt och fullt kvalificerad, efter sin uppståndelse. När han gav sitt uppdrag åt sina efterföljare, började han genom att säga: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden”, varigenom han hade rätt att kräva lydnad. Sedan sade han: ”Gå därför och gör lärjungar ... lärande dem att hålla [iaktta och lyda] allt som jag har befallt er.” Han begärde inte eller föreslog; han befallde. Lydnaden för honom kan vi inte komma förbi, varken för oss själva eller för dem som vi har privilegiet att undervisa, fastän detta måste hållas i jämvikt, såsom hos vår överstepräst, med barmhärtighet och de övriga av andens frukter. Vi bör inte känna oss förskräckta på grund av detta, utan det visar sig verkligen vara ett storslaget stöd, ty Jesus tillade: ”Och se, jag är med er [stöder er med all myndighet] alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” Vad mer kan vi önska? — Matt. 28:18—20, NW.

12. a) Vilken grundläggande princip belyser lydnadens betydelse? b) Hur ingående är lydnadsprovet i ljuset av Guds ord?

¹² Vi kommer nu till begrundandet av dessa ledande frågor: Hur lärde Jesus lydnad? Och hur blev han därigenom fullkomnad? Frågan om lydnad inbegriper en grundläggande princip eller sanning, som gäller inte endast Jesus och dem som utgör Abrahams säd, utan alla Guds skapelser som är utrustade med förstånd. Denna stora sanning är inbegripen i Jehovas rättmätiga och rättfärdiga universella suveränitet över alla sina skapelser. Alla måste bevisa sitt fulla erkännande av denna genom att bevisa sig lydiga under vilket som helst prov som Jehova föranstaltar eller tillåter. Det första provet gjordes i Eden. Det slutliga provet kommer efter Kristi tusenåriga regering. (Upp. 20:7—10) I vartdera fallet visar bibeln att detta prov inte kan behandlas lättvindigt, att ingen kan ta för givet att han kommer att ha framgång. Provet är verkligt och uppenbarar den hjärteinställning som driver till lydnad eller olydnad för Jehovas uttalade vilja. Är du villig att utan inskränkningar erkänna Jehovas suveränitet över dig, över ditt hjärta och sinne och över hela ditt liv?

13. I vilka två bemärkelser omtalas fullkomlighet i bibeln och i dagligt tal?

¹³ Låt oss, innan vi ytterligare dryftar lydnaden, begrunda frågan om fullkomlighet. För att få den rätta förståelsen måste vi först inse att fullkomlighet omtalas i två betydelser i såväl bibeln som dagligt tal. 1) När vi säger att någonting är fullkomligt, menar vi ibland att det är helt och hållet felfritt och inte kan misslyckas. Det är fullt utvecklat, den fullbordade produkten. Detta skulle vara fullkomlighet i absolut och slutgiltig betydelse. I främsta rummet gäller detta Jehova. Bibeln säger om honom: ”Klippan — fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finns; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Mos. 32:4, NW) 2) Fullkomlighet används och omtalas emellertid ofta i en relativ eller begränsad betydelse, som är inskränkt till ett visst område och inte går utöver detta. En syntetiskt framställd kommersiell diamant är till exempel fullkomlig för bruk i en elektrisk borrmaskin, men inte — var god lägg märke till detta — inte till en förlovningsring.

14. a) Hur kom Eva att förfela fullkomlighetsmålet, och vilken fråga leder det till? b) Vilken särskild egenskap och förmåga gavs åt människan, varigenom Guds uppsåt beträffande människan blev upphöjt?

¹⁴ Tänk i detta sammanhang på bibelns exempel med Adam och Eva, där olydnaden också kommer in i bilden. Mannen var fullkomlig i relativ bemärkelse på sitt område, fullkomligt utrustad för att utöva ledarskap i fråga om att utföra Skaparens uppsåt beträffande jorden och beträffande hans närmaste familj. Kvinnan var på sitt område fullkomligt avpassad för att vara mor och en idealisk kamrat till sin man. Men alltför snart misslyckades hon. Hon syndade, dvs. hon förfelade fullkomlighetsmålet. På vilket sätt? Hon gick utanför sin gudagivna uppgift — hon försökte tillvälla sig sin mans gudagivna ställning och handlade som sitt eget huvud. Hon visade sig olydig mot sin man och mot sin Skapare. Alltjämt kommer den uråldriga frågan upp: Hur kunde de synda, till synes så snabbt och lätt, om de verkligen var fullkomliga? Glöm nu inte bort en annan underbar egenskap som de båda hade till fullkomning, nämligen ett fullkomligt fritt sinne och en fri vilja, förmågan att tänka och nå fram till slutsatser, var och en på sina egna vägar, om de valde att göra så, så att var och en nådde sina egna slutsatser och själv fattade sina beslut. De hade fullkomlig valfrihet. Ja, om det hade varit så att de hade saknat förmågan att vara antingen lydiga eller olydiga, inte hade haft något val, då skulle de ha varit ofullkomliga från Guds synpunkt. Lägg märke till att det är Guds uppsåt att ha denna jord fylld, inte helt enkelt med lydiga män och kvinnor, utan med män och kvinnor som har genomgått provet i fråga om sin frivilliga och djupt rotade hängivenhet och lojalitet mot honom i erkännande av hans rättmätiga suveränitet. Han önskar inte av någon av oss en automatisk, mekanisk, självklar eller påtvingad tillbedjan och tjänst. Nej, han önskar en genomtänkt, villig tjänst, som spontant kommer från ett kärleksfullt hjärta.

15. a) Hur förklarar bibeln syndens verkan alltifrån början? b) Hur bör valfriheten betraktas och värderas?

¹⁵ Människans fall från fullkomlighet var alltså en följd av att hon förde in orätta tankar i sinnet. Först var det Eva och sedan Adam som av eget fritt val tänkte över det som var ont så länge att det slog rot och drev dem till en ond handling. Det är exakt så som bibeln säger: ”Var och en blir prövad genom att han dras och lockas av sin egen begärelse [dvs. han väljer att göra den till sin egen begärelse, fastän den kanske, såsom det var med Eva, inte var hans egen till att börja med]. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd.” (Jak. 1:14, 15, NW) Denna princip gäller alla, vare sig de är fullkomliga eller ofullkomliga. Om vi sade att en fullkomlig människa inte skulle kunna misslyckas, då skulle vi tvingas säga att en ofullkomlig människa inte skulle kunna bevara ett rätt handlingssätt, i synnerhet inte under påtryckningar. Men i vår tid ser vi att många ofullkomliga människor verkligen håller fast vid ett rätt handlingssätt i det de lyder Gud, även om det betyder lidande, under det att andra med berått mod följer eller hänger sig åt ett orätt handlingssätt. Det är nyttigt att inse att detta val ställs fram för oss, alldeles som när Gud sade till Israels barn: ”Se, ... jag har förelagt dig liv och död. ... Så må du då välja.” (5 Mos. 30:15, 19) De var ofullkomliga, men det hindrade dem inte från att välja, eller hur? När vi får klarhet i sinnet beträffande fullkomlighet och lydnad, hjälper och uppmuntrar det oss att få den rätta synen på vårt ansvar och på de privilegier som står öppna för var och en av oss. Det medges att vi är ofullkomliga, men i stor utsträckning har vi fortfarande, till och med efter sex tusen år av synd och ofullkomlighet, valfrihet i fråga om hur vi tänker och fattar beslut. Denna frihet i sinne och vilja är en värdefull gåva och för med sig ett stort ansvar. Vi bör ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt hur vi gör bruk av denna gåva.

16. a) Hur var Jesus fullkomlig i relativ bemärkelse då han var på jorden och dessförinnan? b) Vilket högt ämbete skulle ges honom, och vilka egenskaper krävdes för det?

¹⁶ Detta är tillämpligt också i fråga om Jesus. Tänk på hur fullkomlighet i relativ eller begränsad bemärkelse gällde honom. När han föddes här på jorden, var han ett fullkomligt barn, men inte mer än ett barn. När han vid tolv års ålder ställde frågor till lärarna i templet, var han en fullkomlig pojke, men inte mer än en pojke. (Luk. 2:41—52) På liknande sätt var han i sin föremänskliga tillvaro fullkomlig såsom en ”mästerlig arbetare” åt Gud (Ords. 8:30, NW), men Gud hade i sinnet att ge honom en mycket högre ställning, en som krävde säkerställda egenskaper i oöverträfflig grad av bevisad fullkomlighet och pålitlighet och mogenhet. Innan Guds Son uppnådde detta höga ämbete, som betydde att han var konung och överstepräst, var det passande att han genomgick den erforderliga utvecklingen, den nödvändiga övningen och utbildningen, den nödvändiga fostran och provsättningen, för att han skulle fullkomnas för sitt höga ämbete, så att ett misslyckande helt enkelt var otänkbart.

17. Hur blev Jesu lydnad satt på ett hårt prov då han var på jorden?

¹⁷ Frågan om lydnad kommer också in i bilden. Det är sant att Jesus alltid hade varit lydig innan han kom till jorden, men hans lydnad hade aldrig blivit satt på något svårt prov. När han stred med andevarelser, ”fursten för Persiens rike” på Daniels tid och likaså tidigare med Satan själv över Mose kropp, var han inte blottställd för dessa motståndare. (Dan. 10:13; Jud. v. 9) Han var inte tvungen att betala ett högt pris för att vara lydig. Men när han kom till jorden och började sin tjänst, sin tjänst på fältet, var det alltigenom annorlunda, eller hur? Från Jordan till Golgata blev han ständigt satt på prov, och det betydde mycket lidande. Efter en öppen sammandrabbning med djävulen i öknen var det alla dessa fientliga religiösa påtryckningsgrupper som ständigt var över honom och efter honom till dess de till sist kunde gripa honom. Ja, han gick genom ekluten, som man säger, ”med starkt rop och tårar”. Det var ett fruktansvärt eldprov. Slutligen krossades han till döds mellan de övre och undre kvarnstenar som utgjordes av dessa påtryckningsgrupper och av Rom. Men han blev inte krossad eller bruten i anden eller i sin ostrafflighet och fullkomliga lydnad för sin himmelske Fader. — Matt. 4:1—11; Hebr. 5:7.

18. Vilka välsignelser vann Jesus åt sig själv och vilka fördelar vann han för andra av allt det han led och uthärdade?

¹⁸ Jesus har alltid haft tro, men nu hade denna tro också den beprövade beskaffenheten. Han var alltid trogen i likhet med stål, vilket tyder på lojalitet och ståndaktighet, men nu var det härdat stål, härdat genom eld. Följaktligen kan vi mera helt och fullt förstå varför det var nödvändigt för Jesus att genom verklig erfarenhet lära vad det betydde att vara lydig under ytterst stor motgång och stort lidande. I främsta rummet var det med tanke på den unika ställning som väntade honom vid Guds högra sida, då allt skulle bli lagt under honom. Dessutom inser vi att han genom att troget uthärda i ett sådant handlingssätt blev gjord fullkomlig i en mycket mer omfattande och djupare bemärkelse än någonsin förut. Han var nu fullständigt kvalificerad som överstepräst att komma till vår hjälp och ge bistånd vid den rätta tiden, och han blev på så sätt ansvarig för den slutliga frälsningen, först och främst för de många lydiga söner som skall ha del med honom i hans himmelska tron, men också för många andra av mänskligheten, för vilka han smakade döden. Också de måste lära sig att ”i Jesu namn varje knä skulle böjas” i underdånighet på grund av den ”överordnade ställning” som Gud i sin godhet gav sin trogne Son. Allt detta är naturligtvis ”till Guds, Faderns, ära”. — Fil. 2:5—11, NW.

19. Hur vet vi att Jesus inte blev påtvingad dessa prov, och hur blev detta förutsagt?

¹⁹ Det är ännu en sak som är värd att lägga märke till beträffande Jesus. Proven tvingades inte på honom. Med glädje och efter moget övervägande trädde han in i förkunnartjänsten, som inbegrep ett offentligt avslöjande av all falsk religion och alla traditioner som förekom på den tiden, och han visste mycket väl att det skulle dra fiendens eld över honom. Det är som det var förutsagt om hans sinnesinställning och beslutsamhet: ”Jag tror, ty därför talar jag, jag som var storligen plågad.” Framför allt hade Jesus tro på Guds rike och på att han skulle bli insatt som dess konung. På grundval av denna tro började han tala och ”vittna för sanningen” vid alla tillfällen. Som en följd av detta blev han ”storligen plågad”. Fastän han, när han stod inför slutet och kunde säga: ”Dödens band omvärvde mig, och dödsrikets ångest grep mig”, sade han också samtidigt: ”Jag vill infria åt HERREN [Jehova, NW] mina löften, ja, i hela hans folks åsyn.” Han var den främste av dem som var lojala mot Jehova, och det var sannolikt en stor tröst för honom att vid den tiden påminna sig att det var skrivet: ”Dyrbar i Jehovas ögon är deras död, som är lojala mot honom.” — Ps. 116:3, 10—15, v. 15 enl. NW; Ps. 2:6; Joh. 18:37.

20. Från vilken annan synpunkt bör vi betrakta Jesus och ha ett levande intresse, förutom att vi uppskattar hans tjänst för vår skull?

²⁰ Som vi redan har visat var Jesu erfarenheter i fråga om att lära lydnad på det svåra sättet inte bara till gagn för honom själv, förutom att det gjorde det möjligt för honom att som överstepräst göra tjänst till vårt gagn, utan därigenom gav han också ett mönster för oss att följa i vissa avseenden. Detta gäller dem som har hoppet om liv i ett återupprättat jordiskt paradis förutom dem som har hoppet att få del med Jesus i hans himmelska tron. Vi önskar dryfta detta ämne utförligare med dig och väcka ditt intresse. Vi tror att du kommer att känna att det gäller dig, men du säger kanske, i likhet med många andra: Jag kan inte vara intresserad från denna synpunkt. Det var helt i sin ordning för Jesus, han var fullkomlig. Jag är alltför medveten om mina ofullkomligheter, som hindrar mig från att gå längre än till att tacksamt erkänna gagnet av Jesu lösenoffer. Är detta ett förnuftigt resonemang? Är det riktigt tänkt?