Frågor från läsekretsen
● Hur skall man förstå Hebréerna 1:6, där det sägs att alla änglarna får befallning att tillbedja Jesus? — F. C., USA.
Hebréerna 1:6 lyder: ”Likaså säger han med tanke på den tid, då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: ’Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.’” Skribenten till Hebréerbrevet citerar här från Psalm 97:7, som lyder (delvis): ”Alla gudar skola tillbedja honom.” Septuagintaöversättningen, som skribenten tydligen citerade från, lyder: ”Tillbedjen honom, alla I hans änglar.”
Dessa texter tycks ge upphov till ett problem, därför att de ser ut att komma i konflikt med Jesu tydliga förklaring, som riktades till Satan, djävulen: ”Det är skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.’” — Matt. 4:10, NW.
Det grekiska ord som översatts med ”tillbedja” i Hebréerna 1:6 är proskynéo. Detta grekiska ord har också använts i Septuagintaöversättningen av Psalm 97:7 för att översätta det hebreiska schachá. Vad är betydelsen i dessa hebreiska och grekiska uttryck?
Schachá har grundbetydelsen ”att böja sig ned”. (Ords. 12:25, NW) Sådant bugande kan utföras som en handling av respekt inför en annan människa, till exempel en konung (1 Sam. 24:9; 2 Sam. 24:20) eller en profet. (2 Kon. 2:15) Abraham bugade sig för de kananeiska Hets söner som han sökte få köpa en gravplats av. (1 Mos. 23:7) Isaks välsignelse av Jakob manade nationella grupper och Jakobs egna ”bröder” att falla ned för honom. — 1 Mos. 27:29; jämför 49:8.
Av ovannämnda exempel framgår det att detta hebreiska uttryck i sig självt inte behöver ha en religiös innebörd eller beteckna tillbedjan. Men ändå används det ofta i samband med tillbedjan, antingen av den sanne Guden (2 Mos. 24:1; Ps. 95:6) eller av falska gudar. — 5 Mos. 4:19; 8:19.
Att böja sig ned för människor som en handling av respekt var tillåtet, men att böja sig ned för någon annan än Jehova i egenskap av Gud var förbjudet av Gud. (2 Mos. 23:24; 34:14) På samma sätt fördömdes bestämt det andäktiga nedfallandet inför religiösa bilder och beläten eller något annat skapat. (2 Mos. 20:4, 5; 3 Mos. 26:1; 5 Mos. 4:15—19) När alltså vissa av Jehovas tjänare, som omtalas i de hebreiska skrifterna, föll ned inför änglar, gjorde de detta endast därför att de insåg att dessa änglar var Guds representanter, inte för att betyga dem sin vördnad i egenskap av gudar. — Jos. 5:13—15; 1 Mos. 18:1—3.
Grekiskans proskynéo svarar nära mot hebreiskans schachá, när det gäller att förmedla tanken om både vördnad för skapelser och tillbedjan av Gud eller en gudomlighet. Sättet att betyga sin vördnad är kanske inte så framträdande i proskynéo som i schachá, eftersom, det hebreiska uttrycket målande förmedlar tanken att falla ned eller böja sig ned. Men en del ordboksförfattare framkastar uppfattningen att det grekiska uttrycket från början verkligen med eftertryck framställde denna tanke.
Liksom när det gäller det hebreiska uttrycket måste sammanhanget tas i beaktande för att man skall få reda på om proskynéo har avseende på vördnad enbart i form av djup respekt eller vördnad i form av religiös tillbedjan. Där det hänsyftas direkt till Gud (Joh. 4:20—24; 1 Kor. 14:25) eller till falska gudar och deras beläten (Apg. 7:43; Upp. 9:20) är det tydligt att vördnaden går utöver den godtagbara eller brukliga vördnad som ges människor och kommer in på tillbedjans område. Likaså när föremålet för vördnaden inte nämns, är det underförstått att den riktar sig till Gud. (Joh. 12:20; Apg. 8:27; Hebr. 11:21) Men det rör sig uppenbarligen inte om tillbedjan när det gäller dem från ”Satans synagoga” som fås att komma och betyga ”sin vördnad” inför de kristnas fötter. — Upp. 3:9, NW.
Vördnad för en mänsklig konung förekommer i Jesu liknelse i Matteus 18:26. Det är också tydligt att detta var det slag av vördnad som astrologerna betygade Jesusbarnet, som var ”född till judarnas konung”, en vördnad som också Herodes sade sig vilja ge uttryck åt och som soldaterna hånfullt gav Jesus innan han fästes på pålen. De betraktade uppenbarligen inte Jesus som Gud eller som en gudomlighet. — Matt. 2:2, 8, NW; Mark. 15:19.
Även om en del översättare använder ordet ”tillbedja” på de flesta ställen där proskynéo beskriver individers handlingar gentemot Jesus, berättigar oss inte vittnesbörden att utläsa för mycket ur denna tolkning. I stället är det så att de förhållanden som frammanade vördnadsbetygelserna mycket nära överensstämmer med dem som gav upphov till vördnadsbetygelser för de tidigare profeterna och konungarna. (Jämför Matteus 8:2; 9:18; 15:25; 20:20 med 1 Samuelsboken 25:23, 24; 2 Samuelsboken 14:4—7; 1 Konungaboken 1:16; 2 Konungaboken 4:36, 37.) Fastän de inbegripna klart insåg att Jesus var Guds representant, avslöjar ofta deras yttranden att de betygade honom sin vördnad, inte som Gud eller gudomlighet, utan som ”Guds Son”, den förutsagde ”Människosonen”, Messias som fått gudomlig myndighet. — Matt. 14:32, 33; 28:5—10, 16—18; Luk. 24:50—52; Joh. 9:35, 38.
Fastän tidigare profeter och även änglar hade tagit emot vördnadsbetygelser, hindrade Petrus Kornelius från att ge honom sådana. Ängeln (eller änglarna) i Johannes’ syn hindrade honom två gånger från att göra så, genom att påpeka att han var hans ”medtjänare” och avsluta med uppmaningen: ”Gud skall du tillbedja.” — Apg. 10:25, 26; Upp. 19:10; 22:8, 9.
Kristi ankomst hade tydligen fört med sig nya förhållanden som påverkade normerna för uppförande gentemot andra Guds tjänare. Han lärde sina lärjungar att ”en är er lärare, medan ni alla är bröder. ... En är er ledare, Kristus.” (Matt. 23:8—12, NW) Det var nämligen i honom som de profetiska mönstren och förebilderna fick sin uppfyllelse. Ängeln sade åt Johannes: ”Att bära vittnesbörd om Jesus är det som inspirerar till profeterande.” (Upp. 19:10, NW) Jesus var Davids Herre, den som var större än Salomo, profeten som var större än Mose. (Luk. 20:41—43; Matt. 12:42; Apg. 3:19—24) Den vördnad som visades dessa män förebildade den som tillkommer Kristus. Petrus hindrade därför med rätta Kornelius från att ge honom alltför stor ära.
På grund av att Johannes av Gud blivit förklarad rättfärdig eller fritagen från skuld som en smord kristen, kallad till att bli en himmelsk son av Gud och medlem av hans Sons konungadöme, befann han sig i ett annat förhållande till ängeln (eller änglarna) i Uppenbarelseboken än israeliterna gjorde till de änglar som längre tillbaka hade visat sig för dem. Aposteln Paulus hade ju också skrivit: ”Vet ni inte att vi skall döma änglar?” (1 Kor. 6:3, NW) Ängeln (eller änglarna) insåg tydligen detta förändrade förhållande, när den tillbakavisade Johannes’ vördnadsbetygelser.
Å andra sidan har Kristus Jesus av sin Fader blivit upphöjd till en ställning som är endast Guds underlägsen, så att ”i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som är i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära”. — Fil. 2:9—11, NW; jämför Daniel 7:13, 14, 27.
Hur skall vi, med tanke på allt detta, förstå Hebréerna 1:6, som visar att till och med änglarna skall ”tillbedja” den uppståndne Jesus Kristus? Även om många översättningar av denna text återger proskynéo med ”tillbedja”, återger några detta ord med sådana uttryck som ”böja sig ned inför” (The Bible — An American Translation) och ”ge sin hyllning” (The New English Bible). Oavsett vilket uttryck som använts, förblir det ursprungliga grekiska ordet detsamma, och uppfattningen om vad det är som änglarna ger Kristus måste stämma överens med resten av Skriften.
Om man föredrar översättningen ”tillbedja”, måste man förstå att denna ”tillbedjan” bara är av relativ art. Jesus själv förklarade eftertryckligt inför Satan att ”det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja [form av proskynéo], och det är endast honom du skall ägna helig tjänst”. (Matt. 4:8—10, NW; Luk. 4:7, 8) Psalm 97, som aposteln tydligen citerar i Hebréerna 1:6, talar om Jehova Gud såsom föremål för tillbedjan, och ändå tillämpades denna text på Kristus Jesus. (Ps. 97:1, 7) Aposteln hade emellertid tidigare visat att den uppståndne Kristus blev ”återspeglingen av hans [Guds] härlighet och den exakta bilden av själva hans varelse”. (Hebr. 1:1—3, NW) Om följaktligen det som vi förstår med ”tillbedjan” till synes riktas till Sonen från änglarnas sida, riktas den i verkligheten genom honom till Jehova Gud, den suveräne härskaren, ”den som har gjort himmelen och jorden och havet och vattenkällorna”. — Upp. 14:7, NW; 4:10, 11; 7:11, 12; 11:16, 17; jämför 1 Krönikeboken 29:20; Uppenbarelseboken 5:13, 14.
Men översättningarna ”böja sig ned inför” och ”ge sin hyllning” (i stället för ”tillbedja”) är inte heller på något sätt i oöverensstämmelse med grundspråket, vare sig med hebreiskan i Psalm 97:7 eller med grekiskan i Hebréerna 1:6, ty dessa översättningar förmedlar grundbetydelsen i både schachá och proskynéo.
● Hesekiel 29:1—16 anger att Egypten skulle ligga öde i fyrtio år. Inträffade detta i verkligheten? — USA.
Denna ödeläggelse av Egypten kan ha inträffat efter Nebukadnessars erövring av Egypten. Egyptens fall hade redan förkunnats av Jehovas profet Jeremia. (Jer. 25:17—19) Det började vid Karkemis vid floden Eufrat i början av år 625 f.v.t., då Egypten tillfogades ett avgörande nederlag av babylonierna under Nebukadnessar. Denna händelse finns beskriven i Jeremia 46:2—10, men också i de babyloniska krönikorna.
Nebukadnessar erövrade därefter Syrien och Palestina, och Juda blev en lydstat under Babylon. (2 Kon. 24:1) Egypten gjorde ett sista försök att förbli en makt i Asien. Den härskande Farao (som tros vara Hofra) kom till Kanaan till svar på Juda konung Sidkias begäran om militär hjälp i hans revolt mot Babylon åren 609—607 f.v.t. De egyptiska trupperna kunde bara åstadkomma ett tillfälligt uppehåll i den babyloniska belägringen och tvingades sedan slå till reträtt, varvid Jerusalem lämnades åt tillintetgörelse. — Jer. 37:5—7; Hes. 17:15—18.
Trots kraftiga varningar från Jeremia (Jer. 42:7—22) flydde senare den kvarvarande befolkningen i Juda till Egypten som sin fristad. (Jer. 24:1, 8—10) Men uppfyllelsen av Jehovas profetior hann upp de israelitiska flyktingarna, när Nebukadnessar marscherade mot Egypten och erövrade landet.
Angående detta förklarar Jehovas profetiska ord: ”Ty han [Nebukadnessar] skall komma och slå Egyptens land och giva i pestens våld den som hör pesten till, i fångenskapens våld den som hör fångenskapen till, i svärdets våld den som hör svärdet till. Och jag skall tända eld på Egyptens gudahus, och han skall bränna upp dem och föra gudarna bort.” ”Så reden nu till åt eder, I dottern Egyptens inbyggare, vad man behöver, när man skall gå i landsflykt. Ty Nof skall bliva en ödemark och varda uppbränt, så att ingen kan bo där. ... Ty deras ofärds dag har kommit över dem.” — Jer. 43:11, 12; 46:19, 21.
Således förutsade Jehova Egyptens vissa ödeläggelse genom de babyloniska styrkorna under Nebukadnessar. Och Nebukadnessar fick Egyptens rikedomar som ”lön” för den militära tjänst han utförde, då Jehova verkställde domen över Tyrus, Guds folks motståndare. — Hes. 29:18—20; 30:10—12.
När somliga redogörelser talar om den blomstrande regering som utövades av Amasis (Ahmose) II, Hofras efterföljare, gör de detta enligt Herodotos’ vittnesbörd, vilken besökte Egypten mer än hundra år senare. Men The Encyclopædia Britannica (1959, band 8, sid. 62) säger om Herodotos’ historiska redogörelse för denna period: ”Hans uppgifter bevisar sig inte vara helt pålitliga, när man kan kontrollera dem med hjälp av det knapphändiga inhemska bevismaterialet.”
Även i F. C. Cooks bibelkommentar framhålls det att Herodotos ”hade de egyptiska prästerna att tacka för upplysningarna om gången historia. Han antog deras berättelser med blind godtrogenhet. ... Hela berättelsen [av Herodotos] om Apries [Hofra] och Amasis är uppblandad med så mycket som är självmotsägande och legendartat att vi mycket väl kan vägra att godta den som autentisk historia. Det är på intet sätt egendomligt att prästerna skulle försöka dölja den vanära som nationen blivit utsatt för i form av förtryck från en främmande makt.”
Fastän Egyptens profanhistoria inte innehåller några avgörande bevis om profetians uppfyllelse, kan vi följaktligen ändå vara övertygade om den bibliska skildringens exakthet. Det förekom verkligen en fyrtioårig period av ödeläggelse, som Jehova tydligt hade förutsagt. Denna kan ha inträffat när Nebukadnessar erövrade Egypten sedan han lagt Juda och Jerusalem öde.