Frågor från läsekretsen

● Vad betyder Ordspråksboken 20:19, och hur är detta tillämpligt på att en kristen håller vissa angelägenheter förtroliga? — E. M., USA.

Versen i fråga lyder: ”Den som går omkring såsom en baktalare avslöjar förtroligt tal, och med den som lockas i förbindelse med sina läppar skall du inte ha gemenskap.” (NW) Första delen är ganska tydlig. En baktalare är en person som avsiktligt sprider skadligt tal som är ämnat att ställa någon i dålig dager. För att åstadkomma detta är det ofta så att han offentliggör och förvränger saker och ting som avsetts vara förtroliga.

Den andra delen av denna text liknar i viss mån den första delen, men den handlar om ”den som lockas i förbindelse med sina läppar”. En människa kan lockas i förbindelse med sina läppar alldeles som i förbindelse med sina ögon eller händer på så sätt att något av dessa organ kan låta henne bli frestad och förd in på onda vägar. (Matt. 5:27—29) Den som lockas i förbindelse med sina läppar leds bort och råkar i svårigheter därför att hans mun är öppen till att tala vadhelst han hör. Han har inget skydd, eftersom han inte behärskar sitt tal. Konung David skrev: ”Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun.” (Ps. 39:2) Den som ”lockas i förbindelse med sina läppar” är raka motsatsen; han håller sällan någonting förtroligt. Ordspråksboken 20:19 ger dig rådet att ”inte ha gemenskap” med honom, eftersom han kan orsaka dig lika mycket svårigheter som en baktalare.

Det finns i själva verket två sidor av detta ämne som har att göra med förtroliga angelägenheter. Senare hälften av Ordspråksboken 20:19 riktar uppmärksamheten på en av dem. Rådet gäller i grunden att man skall vara aktsam med vem man anförtror förtroliga angelägenheter. Ibland har någon vissa privata upplysningar eller planer som han för tillfället inte önskar skall bli allmänt kända. Det kan hända att han berättar om detta för en bekant och förväntar att denne skall hålla saken förtrolig, och han kan till och med kräva just detta. Senare får han veta att den andre har fört vidare till andra de privata upplysningar som de i verkligheten inte hade något att göra med. Den som är förståndig kommer att dra lärdom av en sådan erfarenhet med en bekant, och han kommer att besluta sig i enlighet med detta hur mycket han kommer att säga i framtiden.

Man måste emellertid, utan att på något sätt ursäkta den som vanemässigt röjer förtroenden, medge att alla människor är ofullkomliga. Lärjungen Jakob skrev: ”Tungan kan ingen människa tämja.” (Jak. 3:8) Till och med människor med de bästa uppsåt begår emellanåt misstag. De kan utan att mena det säga något om eller göra en antydan om sådant som de vet borde hållas hemligt. Således vilar ett visst mått av ansvar på den som har en angelägenhet som han inte önskar skall bli allmänt känd. Ju fler de människor är som man berättar en förtrolig angelägenhet för, desto större är möjligheten att den kommer att bli allmänt känd. Och när man berättar en sådan angelägenhet för någon som visat sig vara en som ”lockas i förbindelse med sina läppar”, blir möjligheten någonting som är sannolikt.

Den andra viktiga sidan av detta ämne är frågan om man själv är pålitlig. Ordspråksboken 25:9, 10 rekommenderar detta. Där heter det: ”Utför din egen sak mot din vederpart, men uppenbara icke en annans hemlighet, på det att icke envar som hör det må lasta dig och ditt rykte bliva ont för beständigt.” Det finns således ett brännmärke på den som onödigtvis och utan bemyndigande avslöjar upplysningar som han förväntades hålla förtroliga. Och när en privat angelägenhet väl har blivit offentliggjord, finns det ingen möjlighet att ta tillbaka kunskapen om den, trots alla de komplikationer den kan leda till.

Låt oss begrunda några situationer och förhållanden i livet som gör att man får kännedom om privata upplysningar.

En äkta man och hustru, som är ”ett kött”, är medvetna om många familjeangelägenheter, planer eller svagheter som självklart är förtroliga. (Matt. 19:5) Om någon av makarna får till vana att tanklöst berätta för andra människor om sådana saker, kan många problem uppstå. En man kan till exempel på skämt säga någonting till andra om ett ovanligt personlighetsdrag hos hans hustru. När hustrun får höra om detta, kan hon lätt känna sig sårad. Detta är bara en illustration, men det visar hur en kil kan komma in mellan den som förväntade att saken skulle hållas förtrolig och den som talade om den. Å andra sidan blir kärlekens band mellan makarna starkare, då var och en ser att den andre är värd full tillit när det gäller personliga saker eller familjeangelägenheter. (Ef. 5:25, 28) Barn kan också läras att bruka omdöme när det gäller att återge sådant som de har hört omnämnas inom familjen.

I sin ställning som nära vän eller affärskompanjon kan en person ibland ha kunskap om sådant som skall vara förtroligt. Det är omöjligt att fastställa några regler om exakt vad som skall hållas förtroligt i sådana förhållanden. Men man kan komma ihåg att ömsesidig tillit är en stark bindande kraft mellan nära vänner. (Ords. 18:24) Om du känner dig osäker om du kan berätta för andra om någonting som din vän har berättat om, är det bäst att inte göra det eller att åtminstone vänta till dess du får hans tillåtelse. Samma allmänna synpunkt gäller i affärsangelägenheter: Man bör tänka på att man kan vålla sin arbetsgivare stor skada i ekonomiskt avseende genom att avslöja förtroliga affärsplaner. Skriften uppmanar dem som är anställda att ådagalägga ”god plikttrohet i full utsträckning”. — Tit. 2:9, 10, NW.

Andra situationer som bör begrundas inbegriper den kristna församlingen. I varje församling av Jehovas vittnen finns det mogna tjänare som är förordnade att sköta olika uppgifter. (1 Tim. 3:2, 12) När de fullgör sina plikter, får de ofta reda på sådant som är förtroligt, och det är viktigt att de respekterar detta förtroende. Jakob 5:13—16 visar till exempel att en medlem av församlingen som har något andligt problem, kanske till och med har begått en synd, bör gå till de andligt sett äldre männen för att få hjälp. Jesaja 32:2 beskrev profetiskt dessa män som platser som gav tröst och skydd. Hur förträffligt är det inte att kunna förklara sina problem och få balanserad andlig hjälp, medan man samtidigt har fullt förtroende för att saken inte kommer att bli allmänt känd i församlingen eller samhället.

Dessa mogna tjänare kommer inte att dryfta ens med sina hustrur eller nära vänner vad de på så sätt får veta i förtroende. De vet att om de gjorde det, skulle det undergräva respekten för deras ställning; det skulle göra att enskilda människor tvekade att komma till dem; ja, med tiden skulle det till och med kunna göra det omöjligt för dem att fullgöra sin uppgift som andliga herdar. Ett annat skäl till att de bevarar detta förtroende är att de därigenom undviker att lägga bördor på andra. Om till exempel en man berättar för sin hustru om någon förtrolig angelägenhet som har med hans tjänarplikter att göra, har hon ett tryck på sig att bevara detta förtroende. Är detta rättvist mot henne såsom det ”svagare kärlet”? (1 Petr. 3:7) Även om hon i ett svagt ögonblick av nyfikenhet frågade sin man vad som hade ägt rum eller varför han hade talat med en viss person, är det kärleksfulla och riktiga handlingssättet för hans del att vänligt säga att det är en förtrolig angelägenhet som har med församlingen att göra. På så sätt behöver hon inte bära onödiga bördor i sinnet. Och om någon frågar henne om denna angelägenhet, kan hon ärligt säga att hon inte känner till detaljerna.

Alla i församlingen bör samarbeta med de förordnade tjänarna genom att inte försöka få fram detaljerna i sådana förtroliga angelägenheter. Människor är av naturen ganska nyfikna, och vi tycker för det mesta om att få reda på sådant som är nytt. Detta är inte av ondo. Det finns ett obegränsat antal nya detaljer beträffande bibeln och den kristna förkunnartjänsten som vi kan lära oss och dela med oss av åt andra. (Fil. 4:8) Likväl behöver vi hålla vår nyfikenhet i styr, när det gäller sådant som är förtroligt. Kom ihåg Simson och Delila. När han inte ville säga henne en hemlighet som hade med hans teokratiska uppgift att göra, sade hon i själva verket: ”Du älskar mig inte.” Och eftersom ”hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran och plågade honom därmed, blev han så otålig, att han kunde dö, och yppade så för henne hela sin hemlighet”. (Dom. 16:15—17) Resultatet blev att Simson själv fick lida och att han också till en tid skadade den sanna tillbedjans sak genom att beröva Israel det ledarskap han utövade. (Dom. 16:20, 21) Säkerligen önskar ingen kristen släkting eller vän i vår tid efterlikna Delilas exempel.

Det kan inträffa att den Ordets förkunnare som har ledningen i församlingen tillkännager för församlingen att dess representanter har tvingats utesluta en syndare som inte ville ändra sinne eller att de har tvingats utmäta sträng tuktan åt någon på grund av hans okristliga uppförande. Församlingens medlemmar underrättas, så att de helt och hållet kan undvika denna person eller vara försiktiga i hans närvaro, beroende på vad fallet kan kräva. (1 Kor. 5:11—13; 2 Tess. 3:14, 15) Men de bör inte försöka spåra upp alla detaljerna. De är förtroliga och bör förbli det.

Vi kan verkligen vara tacksamma för att Jehova i sitt ord har gett fullkomliga råd om detta viktiga ämne. Han har till exempel låtit uppteckna ordspråket: ”Den som går med förtal, han förråder din hemlighet, men den som har ett trofast hjärta döljer, vad han får veta.” (Ords. 11:13) Jehova visste uppenbarligen att det var en vanlig svaghet hos den ofullkomliga människonaturen att berätta om förtroliga angelägenheter som borde hållas hemliga. Men genom att rikta uppmärksamheten på denna fara hjälper han alla som önskar behaga honom, så att de kan styra sina steg på ett sätt som kommer att befrämja fred, vänskap och enhet.

● Vad är ”världens elementära ting” (NW) som omnämns i Galaterna 4:3 och Kolosserna 2:8, 20? — USA.

Sedan Paulus i sitt brev till galaterna visat att ett barn är likt en slav därför att det står under andras förmynderskap intill dess det är myndigt, skriver han: ”Likaså förblev också vi, när vi var spädbarn, i slaveri under de elementära ting som hör världen till.” (Gal. 4:1—3, NW) Han övergår sedan till att visa att Guds Son kom vid den ”fastställda tidsgränsen” och befriade de judar som blev hans lärjungar från att stå under lagen för att de måtte få ”adoptionen såsom söner”. (Gal. 4:3—7, NW) I sitt brev till kolosserna varnade Paulus på liknande sätt de kristna i Kolosse för att bli bortförda ”genom filosofin och det tomma bedrägeriet enligt människors tradition, enligt världens elementära ting och inte enligt Kristus; ty det är i honom den gudomliga egenskapens hela fullhet bor kroppsligen”. De borde ha ”dött tillsammans med Kristus gentemot världens elementära ting”. — Kol. 2:8, 9, 20, NW.

När ”världens elementära ting” sätts i kontrast till vad sådana kristna nu äger, blir det tydligt att dessa ting är de fundamentala eller grundläggande principer som följs av dem som inte är sanna kristna, personer som är en del av den värld som vänt sig bort från Gud. An American Translation återger det grekiska uttrycket för ”världens elementära ting” med ”materiella sätt att betrakta tingen”. En persons sätt att betrakta tingen avgörs naturligtvis av de principer som han följer.

Den text vi begrundar, Kolosserna 2:8, visar att dessa grundläggande principer eller ”elementära ting” inbegriper filosofiska system och bedrägliga läror grundade på mänskliga normer, uppfattningar, funderingar och myter — ting som grekerna och andra icke-judiska folk hängav sig åt. Dessutom, enligt vad som framgår av Kolosserna 2:16—18 och Galaterna 4:4—5:4, inbegrep de ”elementära tingen” de icke-bibliska judiska läror som krävde askes och ”ängladyrkan” såväl som läran att de kristna måste hålla Mose lag för att vinna frälsning.

Men hade inte den mosaiska lagen gudomligt ursprung? Helt visst hade den det. Hur kan det då sägas att man genom att hålla den var i slaveri under ”världens elementära ting”?

Vi måste komma ihåg att lagen hade uppfyllts i Kristus Jesus. Han var ”verkligheten”, som lagens skuggbilder, bland dem templet och de offer som frambars där, pekade fram emot. Lagen hade således tjänat sitt syfte och var därför inte längre den norm man skulle döma efter. (Kol. 2:13—17) Och inte endast detta, utan dessa kristna, som aposteln Paulus skrev till, var kallade till himmelskt, andligt liv. Eftersom lagen var för människor, utgjordes av ”lagliga krav som hade avseende på köttet”, kunde till och med tabernaklet (och senare templet) kallas ”jordiskt” eller ”världsligt” (Rikets mellanradiga översättning) i den betydelsen att det var en del av det mänskliga verksamhetsområdet, någonting som var byggt och brukades i människovärlden, inte någonting himmelskt eller andligt. (Hebr. 9:1, 10, NW) Men nu var de kristna kallade till den överlägsna tillbedjan som grundades på Kristus Jesus, som hade trätt in i själva himmelen. (Hebr. 9:11, 24) I ett brev till kolosserna sade aposteln om Jesus Kristus att ”den gudomliga egenskapens hela fullhet bor kroppsligen” i honom. (Kol. 2:9, NW) Genom att det förhåller sig så måste Jesus Kristus — inte människor och deras principer eller läror och inte ens den nu uppfyllda mosaiska lagen — erkännas såsom Guds förordnade norm för hans tjänare och följaktligen såsom det fullständiga medlet till att mäta sanningen med avseende på vilken som helst lära eller levnadsväg.

Alldeles som aposteln hade gett råd åt de kristna i Kolosse, skrev han på liknande sätt till de kristna i Galatien att de inte skulle likna barn genom att frivilligt ställa sig under det som liknades vid en pedagog eller lärare, nämligen den mosaiska lagen. Deras förhållande till Gud liknade nu förhållandet mellan en vuxen son och hans far. Den mosaiska lagen hade blivit ”elementär” i jämförelse med den kristna läran. Därför skulle det ha varit orätt av de kristna att vända tillbaka till de ”svaga och ömkliga elementära tingen” i det mänskliga verksamhetsområdet. De ägde den fullständiga sanningen.

På liknande sätt är det i vår tid: Människor som utgör den värld som är vänd bort från Gud lever i överensstämmelse med vissa livsfilosofier och sedvänjor som inte är i harmoni med Guds ord. Men för dem är detta den ”beprövade” levnadsvägen, ett levnadssätt som kännetecknas av sådana uttryck som: ”Ändamålet helgar medlen”; ”det är en värld där ’alla äter alla’ och där ’var och en är sig själv närmast’”; ”allt är tillåtet i krig och kärlek”. De saknar den vishet som kommer ned ovanifrån, den andliga insikten. (Jak. 3:13—18) Såsom kristna måste vi vara aktsamma, så att vi inte oavsiktligt följer världsliga principer, när vi har hand om vår familj och våra affärsangelägenheter och när vi har med andra att göra. En kristen gör väl i att fråga sig själv: Är jag helt och hållet vägledd av Guds ord och av Guds Sons föredöme och läror i allting som jag gör, eller låter jag mig påverkas av denna världens populära uttalanden?