En förändrad inställning i rasfrågan

HUR stor kan en förändring i någons tänkesätt och personlighet bli? Bibeln talar om att lägga av ”den gamla personligheten”, som rättar sig efter ens forna levnadssätt, och ikläda sig ”den nya personligheten”, som är i överensstämmelse med rättfärdighet. (Ef. 4:22—24, NW) Kan detta inträffa i dag?

Vid en kretssammankomst för Jehovas vittnen berättade en man från New Jersey i USA vad som nyligen hänt honom:

”Jag blev rasande, när min hustru berättade för mig att en färgad kvinna, som hade kommit till vår dörr i februari 1966, skulle studera bibeln med henne. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att en färgad person kom hem till oss.

Under studiet försökte jag åstadkomma förvirring i syfte att hindra studiet. Jag började också komma hem berusad den kväll i veckan, då studiet hölls, för att ytterligare störa det. Under tre månaders tid grälade jag och min hustru om detta att en färgad förkunnare bland Jehovas vittnen kom till vårt hem och undervisade om vad jag betraktade som en ”värdelös religion”. Jag försökte tala om för henne att det inte var någon mening med att syssla med religion och att alla religioner bara sökte främja sina egna intressen.

Mina erfarenheter av religion hade alltid varit obehagliga. Då jag var ung och min mor låg för döden, tillkallades familjens präst. Jag kommer aldrig att glömma hans svar: ’Jag kommer senare.’ Men han visade sig aldrig. Under de följande årens förvirring blev jag ansluten till en högerextremistisk rörelse. Jag började samla vapen för att försvara mig själv och mitt land mot det uppror som jag trodde skulle komma. Min samling växte till nio pistoler, en karbin med 7,6 millimeters kaliber och en enhet som gör den automatisk och flera hagelbössor. För min hustru och mina barn startade jag övningar i bruket av gevär och pistol. Vi använde hemmagjorda silhuetter av människor med de vitala organens platser angivna på figurerna. Jag beslöt att när inbördeskriget som jag förutsåg verkligen bröt ut, skulle vår familj fly till bergen och med våld ta allt som jag menade att vi behövde.

När min hustru hade studerat bibeln med Jehovas vittnen i ungefär tre månader, tog jag familjen med mig och flyttade ut på landet. Detta gjorde slut på studiet. Det var vid denna tid som någon på min arbetsplats hade lämnat ett exemplar av Vakttornet på lunchbordet. Jag blev uppretad och begärde att få veta vem som hade gjort det. En färgad svarade lugnt att det var han.

Vid olika tillfällen under ett års tid försökte jag argumentera emot detta vittne, men han svarade alltid lugnt och hänvisade till vad bibeln sade. Slutligen började jag lägga märke till att han var annorlunda i jämförelse med de andra människorna som jag arbetade tillsammans med. Han tog inte ställning i politiska frågor. Han höll med om att det skulle komma ett krig, men försäkrade att han tänkte på något helt annat än vad jag hade i sinnet. Han sade att endast de ödmjuka, som hade Guds beskydd, skulle överleva det stundande kriget.

Hemma talade jag med min hustru om några av de synpunkter som vittnet hade framfört på arbetet. Hon nämnde att hon tyckte om att studera bibeln med vittnena, eftersom de inte var fördomsfulla. Vid slutet av året därpå hade jag börjat läsa Vakttornet. Det vittne som jag arbetade tillsammans med erbjöd sig att studera bibeln med mig, men jag dröjde med att bestämma mig.

En dag kom detta färgade vittne och en vit kamrat till honom hem till mig. För dem måste det ha varit en märklig syn att skåda. Två väggar i vardagsrummet var dekorerade med korslagda gevär och bajonetter. Religiösa bilder, kors och beläten var också uppsatta.

Efter tre månaders regelbundet bibelstudium började jag göra förändringar i mitt liv. Jag gjorde mig av med mina vapen. Mina tidigare vänner trodde att jag hade blivit galen och slutade umgås med mig i mitt obeväpnade tillstånd. De religiösa föremålen avlägsnades från vardagsrummet. Inom ett år var jag närvarande vid Jehovas vittnens möten i Rikets sal och började även ta del i tjänsten på fältet. Slutligen döptes jag och blev då själv en ordinerad Ordets förkunnare.

Nu är jag lycklig över att leda ett bibelstudium med min familj och därtill undervisa andra familjer i bibeln. Jag kan definitivt säga att jag i mitt hjärta inte längre är en rasist, utan i stället är fullständigt i harmoni med mina andliga bröder, som kommer från alla raser. Jag har speciellt stor kärlek till de två bröder som använde så mycket tid för att hjälpa mig därhän att jag kan leva i ett gott förhållande till Jehova och till min familj.”