Homosexualitet — är bibelns syn rimlig?
ÄR DU homosexuell? Om du är det, kan du tycka att du är föremål för mycken oskälig diskriminering och att du får lida orättvist på grund av vad du menar vara en personlig angelägenhet — valet av sexualpartner. Världen i stort kan, enligt din uppfattning, vara mycket inskränkt i sitt sätt att se på homosexualitet.
Men det finns ett gammalt talesätt som säger att ”ett svärd hugger åt två håll”. Därför behöver man vara omsorgsfull, så att man inte gör sig skyldig till att hysa samma fördom som man ser hos andra. Har du tagit dig tid att noggrant undersöka vad bibeln har att säga om ämnet homosexualitet? Eller har du så att säga kastat bibeln åt sidan såsom ovärdig att begrunda för din del?
Du kanske vet om att det bland religiösa människor, som påstår sig representera bibeln, är fler än någonsin som talar till förmån för homosexualitet. Så till exempel säger ”fader” Henry Fehren i tidskriften U.S. Catholic att antihomosexuella uppfattningar har ”grundats på vantolkningar av enstaka bibeltexter som skrivits för en annan tidsålder och en annan kultur”. Hans ord kommer igen hos Günther Hintze, en luthersk evangelisk präst i Augustenborg i Danmark: ”Bibelns syn på den här saken kan inte äga någon giltighet för oss i denna tid.” Och den judiske rabbinen Philip Horowitz sade nyligen i Cleveland i USA: ”Den homosexuelle i denna moderna tid blir upprörd när hans uppförande betraktas som omoraliskt.”
Men varför vänder sig dessa män bort från bibeln? Lägg på nytt märke till vad de säger: Bibeln är för en ”annan tidsålder” och är inte ”modern” eller för ”denna tid”. Bibeln betraktas som föråldrad när det gäller att ta itu med detta problem. Men hur förhåller det sig egentligen? Rättsinniga människor, som är intresserade av sanningen och av att få Guds godkännande, är villiga att ta reda på det.
Det är sant att bibeln är en mycket gammal bok. Men detta betyder inte i sig självt att den är diskvalificerad som vägledare i personliga moraliska angelägenheter, sådant som homosexualitet — det förhåller sig snarare alldeles tvärtom. Bibelns höga ålder bidrar till dess värde som moralisk vägledare. Varför säger vi så?
Jo, för det första är människor i allt väsentligt desamma nu som de alltid har varit. Människor har haft samma grundläggande fysiska och känslomässiga behov, oberoende av vilken tidsperiod de har levat i. Om bibeln är Guds ord, som människor bör rätta sitt liv efter, är det då inte logiskt och förståeligt att den bör ha en lång historia? Jo, helt visst. Följaktligen är bibelns ålder en faktor som talar till dess förmån och ger tyngd åt det den säger om homosexualitet.
Homosexualitetens verkningar
Bibeln har inte låtit homosexuella förehavanden bli bortglömda. Sådant omnämns uttryckligen flera gånger i den Heliga skrift. Vi läser till exempel i Romarna 1:26, 27:
”Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt [abnormt och onaturligt, J. B. Phillips]; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra.”
Men därefter, och det är mycket viktigt, beskriver bibeln exakt i detalj homosexualitetens verkningar:
”[De] bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva [på sina egna personligheter, J. B. Phillips] uppbära sin villas tillbörliga lön.”
Är den diagnos bibeln här ställer verkligen riktig? Genom sina ord och gärningar säger de homosexuella Ja. De pekar på obeständigheten i homosexuella ”äktenskap”, på sin promiskuitet då de söker olika sexualpartner och på sin oärlighet då de försöker dölja sig bakom en fasad av aktningsvärdhet, medan de i hemlighet ägnar sig åt homosexuella handlingar. Det är de homosexuella själva, inte deras fiender, som talar om ”fruktan för att åldras i ensamhet”. William Carroll, som själv är homosexuell, säger att hopplösheten i deras framtid leder till ”cynism, förtvivlan och rentav självmord”. Ja, de homosexuella erkänner själva att de ”på sina egna personligheter” uppbär följderna av det homosexuella levnadssättet.
Bibeln ger därför en exakt skildring av resultaten av denna sedvänja. Men varför framträder dessa skadliga egenskaper i deras ”egna personligheter”? Aposteln Paulus säger att det är så därför att de hänger sig åt det som är ”abnormt och onaturligt”. De som försvarar homosexualiteten säger att det som gör någonting ”naturligt” eller ”onaturligt” är rent subjektivt och är en angelägenhet som var och en själv måste avgöra. Men är det verkligen så? Är det inte tydligt för praktiskt taget alla att man och kvinna är varandras motsvarigheter — motsatser sexuellt sett? Är det inte uppenbart att deras könsorgan utformades för att ”passa” tillsammans?
Förefaller det å andra sidan ”naturligt” för dig att två lesbiska kvinnor kommer tillsammans sexuellt? Den ena av dem måste ofta använda något slag av ersättning för ett manligt könsorgan för att kunna tillfredsställa den andra parten. Och tänk på hur det är med manliga homosexuella. Båda kan säga sig vara män, men måste inte en av dem anta en kvinnlig roll i viss mening? När det gäller såväl manliga som kvinnliga homosexuella, måste man på ett eller annat sätt skaffa en ersättning för det som det motsatta könet står för på ”naturligt” sätt. Hur rimligt och förnuftigt är detta? Det är med rätta bibeln kallar det som homosexuella gör ”abnormt och onaturligt”.
Bibeln ger därför en exakt beskrivning av följderna av detta förehavande och upplyser oss om varför dessa följder kommer. Är det då inte konsekvent att bibeln därefter tydligt fördömer detta förehavande? Det skulle verkligen vara rimligt.
Därför läser vi i 1 Korintierna 6:9, 10: ”Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd [homosexuell perversitet, The New English Bible], ... skola få Guds rike till arvedel.” I The Living Bible återges en del av denna förklaring: ”Homosexuella — skall inte ha någon del i hans rike.”
Enligt bibeln är saken klar och tydlig, inte sant? Bibeln visar rent ut att homosexualitet är orätt. Bibeln är således konsekvent, i det att den inte bara påvisar de dåliga verkningarna av denna sedvänja, utan också med rätta fördömer det som frambringar dessa onda verkningar.
Men det har blivit på modet bland homosexuella att påstå att det i första hand var aposteln Paulus, inte Jesus Kristus, som talade mot homosexualitet. Hur välgrundat är detta argument?
Jesus och homosexualiteten
För det första ignorerar de som säger detta att bibeln omnämner Paulus’ ord som en del av ”skrifterna” och att de således är nyttiga ”till upprättelse” eller ”till att bringa ordning i tingen” (NW). (2 Tim. 3:15—17; 2 Petr. 3:15, 16) Men en ärlig undersökning av Jesu ord visar att också han verkligen talade emot homosexualitet.
Han sade det som vi läser i Matteus 19:9 enligt Reviderade standardöversättningen: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom för okyskhets skull, och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” Det grekiska ord för ”okyskhet”, som Matteus använde här då han tecknade ned Jesu ord, är porneiʹa. Porneiʹa är besläktat med verbet porneuʹo, som betyder ”ge sig själv åt olagligt sexuellt umgänge”.
Det bästa sättet att förstå vad som omfattas av dessa uttryck är att ta reda på hur de använts på andra ställen. Ett liknande ord finns i bibeln i Judas’ brev, vers 7, där det ges en beskrivning av synden i vissa forntida städer: ”Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer, vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt [en intensivform av ordet porneuʹo] och stodo efter annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande exempel, i det att de få lida straff i evig eld.” För vilket slag av ”otukt” eller porneiʹa var det människorna i Sodom och Gomorra blev dömda? Bibelns skildring i 1 Moseboken 19:4, 5 ger svaret:
”Huset [omringades] av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro. Dessa kallade på Lot och sade till honom: ’Var äro de män, som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få känna dem.’”
Dessa män i Sodom och Gomorra var homosexuella. Ja, ordet ”sodomi”, som särskilt betyder sexuellt umgänge mellan två män, har i själva verket bildats av namnet på staden Sodom. Bibeln skulle kalla deras synd porneiʹa. Jesus sade att porneiʹa var så orätt i moraliskt avseende att det var orsak till att upplösa äktenskapsbandet.
Kom vidare ihåg att Jesus var jude och stod under Mose lag. Hans bruk av ordet porneiʹa, heter det i Edward Robinsons Greek and English Lexicon of the New Testament, inbegriper uppenbarligen ”allt sexuellt umgänge som var förbjudet i den mosaiska lagen”. Bland förbuden i denna lag fanns detta: ”Du skall icke ligga hos en man, såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.” (3 Mos. 18:22) Det är tydligt att porneiʹa, det ord som Jesus använde, omfattade denna befallning från Gud.
Man bör också lägga märke till att homosexualiteten hade fördömts av Gud redan innan Mose lag hade blivit given. Den skildring som gäller Sodom och Gomorra, vilken omnämnts tidigare, bevisar detta; dessa städer förstördes av Gud mer än 400 år innan Mose lag blev till. Jesus var medveten om detta. — Luk. 17:28, 29, 32.
Det råder därför inget tvivel om att Jesus i själva verket fördömde alla sådana ”okyska” sedvänjor som homosexualitet. Alldeles som förnuftet bör förmå oss att förstå är bibeln konsekvent i denna angelägenhet. Paulus’ ord stöds av Guds Sons myndighet.
Men vilken kurs står då, enligt bibeln, öppen för de homosexuella? Är de helt enkelt fördömda och så att säga förlorade för evigt för Guds ynnest? Detta skulle inte vara rimligt. Låt oss undersöka saken.
[Bild på sidan 18]
Gud tillintetgjorde Sodom och närliggande städer på grund av invånarnas onaturliga sexuella förehavanden. Är det rimligt att mena att Gud har ändrat uppfattning?