Har döma sin tid?
”DÖMEN icke, på det att I icke mån bliva dömda”, sade Jesus Kristus till en skara åhörare. (Matt. 7:1) Menade han med detta att han uteslöt domar av alla slag? Eller förekommer det tillfällen då det är helt och hållet tillbörligt att avkunna dom utan att komma under ogynnsam dom från Gud?
Bibeln visar avgjort att det inom Guds hängivna folks församling uppstår situationer som kräver att man avkunnar dom. Äldste kan till exempel behöva döma medtroende som ägnar sig åt orätta gärningar av allvarligt slag. (1 Kor. 6:1—6) De måste fastställa om de personer som handlat orätt är verkligt ångerfulla och önskar leva i överensstämmelse med bibelns principer. När det gäller sådana som inte visar någon ånger, måste de äldste fullfölja bibelns befallning: ”I skolen driva ut ifrån eder den som är ond.” — 1 Kor. 5:13.
Man kan emellertid lägga märke till att när de äldste dömer någon som en ogärningsman som inte ångrar sig, så handlar de i överensstämmelse med en dom som redan finns fastställd i Guds ord. De utfärdar inte en personlig dom grundad på deras egna uppfattningar. Det skulle vara farligt om de gjorde någonting sådant, eftersom de då skulle öppna vägen för att låta personliga fördomar påverka deras beslut.
Ett annat område på vilket de äldste måste företa en bedömning är när de begrundar om kristna bröder är kvalificerade att tjäna som biträdande tjänare eller äldste i församlingen. Återigen är det så att den bedömning som görs inte bör vara grundad på personliga uppfattningar, utan på Guds ord. De äldste måste vara övertygade om att de som rekommenderas eller de som för närvarande tjänar verkligen har de skriftenliga kvalifikationerna.
Individuellt sett bör därför de äldste, om det är så att de har några förbehåll eller invändningar som är av allvarligt slag och grundade på bibeln, ha mod att redogöra för sina tankar, också om den person vars kvalifikationer begrundas är närvarande. Ibland kan somliga tveka därför att flertalet redan har uttalat sig till förmån för att avge en viss rekommendation. Men detta är inte förståndigt. Det kan vara så att de övriga inte känner till vissa faktorer som skulle ha en avgörande inverkan när det gäller att fastställa om någon verkligen fyller bibelns krav på dem som är betrodda med ansvar. Det är också möjligt att de invändningar man själv har kan klaras ut genom att man ytterligare dryftar saken. I alla händelser är det mycket bättre att låta sitt av bibeln övade samvete tala frimodigt än att längre fram, på grund av att rekommendationen visade sig vara oförståndig, behöva beklaga att man tvekade. — 1 Tim. 5:22.
I somliga fall måste enskilda kristna avgöra om vissa personer i församlingen är gott sällskap för dem själva eller deras barn. (1 Kor. 15:33) När de gör detta, bör de förvissa sig om att de vägleds av en dom som redan finns uttryckt i bibeln och att de inte har något själviskt motiv. Ingen kristen, inte ens en äldste, är bemyndigad att döma enligt sin personliga norm.
Aposteln Paulus dryftade i sitt brev till församlingen i Tessalonika hur man tar itu med situationer som inbegriper personer som visar en orätt ande. Somliga i församlingen där var lata; de utnyttjade sina kristna bröders gästfrihet och blandade sig i sådant som inte angick dem. (2 Tess. 3:11, 12) Beträffande den inställning som enskilda församlingsmedlemmar borde inta till en person som fortsatte med ett sådant handlingssätt skrev Paulus: ”Håll då denne märkt, umgås inte längre med honom, för att han må bli skamsen. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att förmana honom som en broder.” — 2 Tess. 3:14, 15, NW.
Att någon håller en person märkt som en sådan som man inte bör ha sällskapligt umgänge med kräver avgjort att han bedömer eller dömer den personen. Men en sådan bedömning visar gott omdöme, eftersom motivet till den är en önskan att hjälpa personen i fråga att ändra sitt handlingssätt. Samtidigt skyddar det dem som upphör att umgås med honom mot att komma under orätt inflytande.
Föräldrar måste i synnerhet ta hänsyn till detta när de hjälper sina barn att inse att det också i församlingen kan finnas somliga, som inte är gott umgänge, beroende på att de är starkt påverkade av världen i fråga om inställning, tal och handlingar.
Men när en kristen dömer enligt sina egna normer, gör han i själva verket en obemyndigad bedömning av en individs värde som person. Genom att han dristar sig att döma enligt sina egna normer försätter han sig i en allvarlig belägenhet inför Gud. Lärjungen Jakob framhöll detta med orden: ”Den som förtalar en broder eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess domare. En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan förgöra. Vem är då du, som dömer din nästa?” — Jak. 4:11, 12.
Jakob kunde med rätta använda sådana kraftfulla ord, eftersom de kristna är befallda att älska sina bröder. (Jak. 2:8; 1 Joh. 3:14—17) Skulle det verkligen vara kärleksfullt av dem att tala emot sina bröder, döma deras handlingar, motiv och levnadssätt efter en annan norm än den som finns i bibeln? Helt visst inte. I stället skulle personer som dömer på detta sätt upphöja sig själva över den kärlekens lag som Gud ger. (Matt. 22:36—40; Rom. 13:8—10) De skulle så att säga döma lagen genom att mena att den inte var tillämplig på dem.
Vad kan göra att någon dömer sina bröder med orätt dom? Han kan tvinga sitt eget samvete på dem i strängt personliga angelägenheter. Han kan göra sin egen smak och sitt eget sätt att utföra saker och ting till grundval för att döma deras värde och motiv. Därigenom ignorerar han det faktum att människor är mycket olika och har olika behov och olika sympatier och antipatier. Det är därför viktigt att man är på sin vakt, så att man inte får höga tankar om sig själv. Ingen ofullkomlig människa kan sätta upp sig själv som en norm att döma andra efter.
De kristna blir också avrådda från att döma icke troende som individer. Aposteln Paulus påminde de kristna i Korint om att ”Gud dömer dem som är utanför”. (1 Kor. 5:13, NW) Guds helgade folk har inte rätt att avkunna dom över individer utanför församlingen och inte heller att tilldela dem straff. Den förmaning som gäller de kristna lyder: ”Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: ’Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren [Jehova, NW].’” — Rom. 12:19.
I detta hänseende kan de kristna följa ärkeängeln Mikaels goda föredöme. När Mikael tvistade med djävulen om Mose kropp, ”dristade han sig icke att över honom uttala någon smädande dom, utan sade allenast: ’Herren [Jehova, NW] näpse dig.’” (Jud. v. 9) På detta sätt visade Mikael tillbörlig hänsyn och aktning för Jehovas ställning som högste domare.
Dessutom bör de kristna inte döma andra genom att mena att de är alltför syndiga för att förtjäna att få höra de ”goda nyheterna” om Guds rike. De vet att det är Guds önskan att alla människor, om de bara önskar det, skall komma till exakt kunskap om sanningen och vinna frälsning. (1 Tim. 2:3, 4) Följaktligen bör de visa sin kärlek till medmänniskorna på ett opartiskt sätt genom att göra en ansträngning att nå var och en med det vederkvickande budskap som finns i bibeln.
Det är alltså tydligt att de kristna kan fälla allvarliga domar eller företa bedömningar med avseende på personer, bara när de gör detta med bibeln som grundval. Om de förtröstade på personligt omdöme eller på tycken och önskningar, skulle det kunna leda till att de fick en ogynnsam dom av den högste domaren, Jehova Gud.