Kärleken överskyler en mängd synder
”Ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder.” — 1 Petr. 4:8, NW.
1, 2. a) Vilka orätta handlingar begår vi allesammans, och varför skulle vi kunna komma att begå sådana ännu oftare? b) Vad kommer att hjälpa oss att övervinna problem som uppkommer?
HAR du någon gång talat till någon med skarpa ord och genast önskat att du inte hade sagt något? Eller har du någon gång handlat ovänligt på något annat sätt och sedan känt dig ledsen över det? Utan tvivel har vi allesammans gjort det. Och när de påtryckningar och påfrestningar vi utsätts för ökar, allteftersom slutet för den nuvarande tingens ordning kommer närmare, kan det inträffa allt oftare att vi sårar eller förnärmar varandra. Vad bör vi då göra när det uppstår problem?
2 När vi söker ett svar, är det till nytta att se närmare på vad som sägs i 1 Petrus 4:7, 8. Där sägs det att vi, eftersom slutet på allt har kommit nära, bör vara ”sunda till sinnes” och ”vaksamma med tanke på böner” men att vi alldeles särskilt bör ha ”intensiv kärlek till varandra”. (NW) Lägg nu märke till det skäl som anförs för att denna kärlek är så betydelsefull. Skildringen säger: ”Ty kärleken överskyler en mängd synder.” (NW) Detta är en mycket betydelsefull synpunkt att begrunda.
3. a) Vilket faktum behöver vi alla inse och erkänna? b) Vilken korrekt iakttagelse gör bibeln om oss?
3 Vi behöver inse och erkänna det faktum att vi, på grund av våra första föräldrars, Adams och Evas, olydnad och ofullkomlighet, allesammans har ärvt en benägenhet för orätt handlingssätt eller synd. (Rom. 5:12) Allesammans förfelar vi ofta målet i fråga om det som är rättfärdigt. Inom oss har vi en benägenhet att vara avundsjuka, att bli uppretade, att skrävla, att vara ofördragsamma osv. Och blir vi inte förargade på oss själva, när vi ibland ger efter för dessa syndiga böjelser? Ändå finns dessa onda tendenser där, och vi måste helt enkelt inse att de ibland kommer till uttryck i ord och gärningar. Lärjungen Jakob, som skrev under inspiration från Gud, gjorde den riktiga iakttagelsen: ”I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man.” Men ingen är fullkomlig. ”Ingen människa finnes, som icke syndar”, säger bibeln. — Jak. 3:2; 1 Kon. 8:46.
4. a) Hur bör vi inte reagera, när synder begås, men vad bör vi göra? b) Vad kommer att hjälpa oss att undersöka saker och ting realistiskt, när det uppstår problem?
4 Det är alltså absolut nödvändigt att vi är realistiska i fråga om våra förhållanden till varandra. Syndiga böjelser kommer att ta sig uttryck bland de kristna, oberoende av hur ihärdigt de försöker förhindra att detta inträffar. (Rom. 7:15—20) Vi bör inte bli överdrivet chockerade och upprörda, kanske dra slutsatsen att dessa orätta handlingar är ett tecken på att vi inte är förbundna med den sanna kristna församlingen. Nej, i stället bör vi leta efter bevis på att kärleken har överskylt dessa synder. Det är därför absolut nödvändigt att vi visar kärlek för att bevisa att vi är en del av den sanna kristna församlingen. Men det är inte alltid lätt att göra det som är rätt och kärleksfullt. Bibeln hjälper oss att inse detta. Den ger oss inblick i händelser som inträffade i den kristna församlingen i det första århundradet, händelser som kan hjälpa oss att bedöma saker och ting realistiskt, så att vi kan behålla balansen om problem skulle uppstå.
Kvinnor i Filippi med ett problem
5. a) Beskriv något av den bakgrund församlingen i Filippi hade. b) Vad slags brev skrev aposteln Paulus till församlingen?
5 Låt oss först begrunda en situation som utvecklades inom den kristna församlingen i Filippi, den förnämsta staden i provinsen Macedonien. Aposteln Paulus grundade denna församling år 50 v.t. vid sitt besök under den andra missionsresan. (Apg. 16:11—40) Några få år längre fram, under sin tredje missionsresa, var Paulus uppenbarligen i stånd att besöka församlingen i Filippi igen. (Apg. 20:1—6) Därpå, omkring tio år efter det att församlingen grundats, drevs Paulus av filippernas utomordentliga gärningar av kristen omtanke och nitälskan att skriva dem ett rörande brev av kärlek och uppmuntran. Han berömde dem i hög grad i hela brevet och gav bara en enda kort antydan till tillrättavisning mot slutet av brevet.
6. Vad skrev Paulus beträffande Evodia och Syntyke, och vilka frågor väcker detta?
6 Paulus skrev: ”Följaktligen, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och krona, stå fasta på detta sätt i Herren, ni älskade.” Men lägg nu märke till vad han sedan säger: ”Evodia förmanar jag och Syntyke förmanar jag att vara likasinnade i Herren.” (Fil. 4:1, 2, NW) Varför sade Paulus detta? Varför gav han dem som tillhörde församlingen uppmuntran att ”stå fasta på detta sätt i Herren”, och varför utvalde han sedan dessa två kvinnor, Evodia och Syntyke, och förmanade dem att vara likasinnade i Herren?
7. a) Hur kunde det komma sig att dessa två kvinnor inte var likasinnade i Herren? b) Vad kan antydas av att Paulus kände till deras inställning?
7 Det är tydligt att det hade uppstått något problem mellan dessa två kvinnor; de var uppenbarligen inte förenade i samma sinne. Nu talar inte bibeln om för oss vad deras bekymmer var och inte heller vad som hade lett till svårigheten dem emellan. Det kan hända att de på något sätt var avundsjuka på varandra. De kan båda ha varit starka personligheter, och de kan helt enkelt ha gått varandra på nerverna så långt att de inte längre talade med varandra. Men vad problemet än var, så var en viss friktion inbegripen, eftersom de inte var ”likasinnade i Herren”. Och Paulus visste om det hundratals kilometer därifrån, borta i Rom, varifrån han skrev, och det tyder på att svårigheten kan ha varat länge och ha varit ganska väl känd bland bröderna.
8. a) Vad slags kvinnor var Evodia och Syntyke i grunden, och vad är det som tyder på detta? b) Vilken lärdom kan vi hämta av detta förhållande under första århundradet?
8 Ändå var de samtidigt i grunden goda kristna kvinnor. De tjänade båda Jehova Gud tillsammans med sina bröder och systrar. Paulus fortsätter ju att skriva till församlingen: ”Fortsätt att bistå dessa kvinnor, som har kämpat sida vid sida med mig i de goda nyheterna.” (Fil. 4:3, NW) Evodia och Syntyke hade således varit kristna under någon tid och hade tidigare arbetat tillsammans med Paulus i främjandet av predikoarbetet. Men nu hade de ett problem. Om det nu förekom svårigheter av detta slag i församlingen under första århundradet, bör vi då bli överdrivet upprörda, om det råder liknande svårigheter i vår tid? Men det var inte bara kvinnor som hade sådana problem.
Tvister mellan kristna äldste
9, 10. a) Vad hände med Johannes Markus under Paulus’ och Barnabas’ första missionsresa? b) Varför kan Barnabas ha önskat ta med Markus på den andra missionsresan, men hur tänkte Paulus?
9 Också kristna äldste hade problem, till och med framträdande äldste. Tänk till exempel på aposteln Paulus och hans tidigare reskamrat Barnabas. De hade fullbordat en första missionsresa och grundat ett antal kristna församlingar, och nu övervägde de en andra resa, enligt vad bibeln förklarar: ”Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: ’Låt oss nu vända tillbaka och besöka våra bröder i alla de städer, där vi har förkunnat Herrens [Jehovas, NW] ord, för att se hur det är med dem.’” (Apg. 15:36, Hd) Under denna första resa hade Johannes Markus åtföljt dem, men utan att något skäl omtalas heter det i skildringen att Johannes ”skilde sig ... ifrån dem och vände tillbaka till Jerusalem”, där hans mor Maria bodde. — Apg. 13:13.
10 När nu Paulus och Barnabas dryftade sin andra missionsresa, kom Markus’ namn att nämnas. Bibeln talar om för oss vad som inträffade: ”Barnabas var för sin del besluten att också ta med Johannes, som kallades Markus. Men Paulus ansåg det inte vara rätt av dem att ta denne med sig, eftersom han hade farit ifrån dem i Pamfylien och inte hade följt med dem till arbetet.” (Apg. 15:37, 38, NW) Här rådde det alltså en skillnad i uppfattning. Barnabas kan ha menat att Markus hade en god ursäkt för att återvända till Jerusalem under den första resan; möjligen var hans mor sjuk och så återvände han för att vara tillsammans med henne. Vi vet inte. Men om å andra sidan Markus’ avfärd verkligen var en överilad, oursäktlig handling, menade Barnabas uppenbarligen att Markus hade lärt sig en läxa och att han den här gången skulle hålla i med sitt arbete. Men Paulus tänkte inte så. Han ville inte ta Markus med sig. Tycker du nu inte att dessa två mogna kristna äldste kunde ha bilagt en sådan tvist i vänskaplighet? Men vad var det som hände?
11. a) Vad blev följden av denna motsättning mellan Paulus och Barnabas angående Markus? b) Bevisade denna tvist mellan kristna äldste att de inte var tjänare åt den sanne Guden?
11 Bibeln säger: ”Det uppstod då ett häftigt utbrott av förbittring, så att de skildes från varandra; och Barnabas tog med sig Markus och seglade i väg till Cypern. Paulus utvalde Silas och begav sig åstad.” (Apg. 15:39, 40, NW) Kan du föreställa dig detta? Här var det två framträdande äldste som inte bara hade en mindre ordväxling, utan ”ett häftigt utbrott av förbittring” sig emellan, vilket gällde en sådan till synes liten angelägenhet. De skildes alltså från varandra och hade uppenbarligen inte de bästa känslor gentemot varandra. Om du hade varit där och sett detta, skulle du då ha dragit slutsatsen att detta alldeles säkert inte kunde vara Guds organisation — på grund av det sätt på vilket dessa framträdande äldste hade handlat?
12. Vilken synd begick Petrus under ett besök i Antiokia, och vad förmådde honom att handla på detta sätt?
12 Eller tänk på en annan och litet annorlunda händelse som inträffade i Antiokia. När aposteln Petrus besökte denna stad i Syrien, var han tillsammans med hela församlingen, i det han oförskräckt åt och ohindrat umgicks i hednatroendes hem. Han visste att detta var tillbörligt, eftersom han flera år tidigare av Gud direkt blivit anvisad att predika för Kornelius, som blev den förste oomskurne hedning som omvändes till kristendomen. Men när vissa judiska kristna, som kom från Jesu halvbror Jakob i Jerusalem, besökte Antiokia, blev det så att Petrus, av fruktan för kritik från ”de omskurna”, började dra sig tillbaka och hålla sig undan från de hednakristna. Andra omskurna judiska kristna där började göra på samma sätt. Det var tydligt att detta inte var rätt. Det var en synd från Petrus’ sida att vålla en sådan söndring i den kristna församlingen.
13. a) Hur reagerade Paulus, när han var i Antiokia och såg vad som försiggick? b) Varför var Petrus skrymtaktig i det han gjorde, men hur måste det ändå ha känts att bli tillrättavisad inför hela församlingen?
13 Ungefär vid den här tiden befann sig aposteln Paulus också i Antiokia, och han blev upptänd över det han såg försiggå. I sitt brev till galaterna förklarade han: ”När jag såg att de inte vandrade rätt enligt de goda nyheternas sanning, sade jag till Kefas [Petrus] inför dem alla: ’Om du, fast du är jude, lever som nationerna och inte som judarna, hur kommer det sig då att du söker nödga folk av nationerna att leva efter judisk sed?’” (Gal. 2:11—14, NW) Petrus visste att den mosaiska lagen inte längre var i kraft, och han hade tidigare visat detta genom att obehindrat umgås med hedningar. (Apg. 10:28, 29) Likväl återupprättade han nu, på grund av fruktan, de skiljemurar som var föreskrivna under den mosaiska lagen, den lag som han visste inte längre gällde de judiska kristna. (Ef. 2:13—18) Att han ”drog ... sig tillbaka och höll sig undan” från de hednakristna var alltså klart och tydligt en skrymtaktig handling föranledd av fruktan för vad vissa judiska kristna, i synnerhet de som var från Jerusalem, kunde tänka om honom. Därför avslöjade Paulus Petrus’ skrymtaktighet inför hela församlingen. Hur skulle du ha känt det, om du hade varit Petrus? — Hebr. 12:11.
Att låta kärlek överskyla synder
14. a) Hur kunde Petrus ha känt det i fråga om att få denna tillrättavisning från Paulus? b) Men vilken senare inställning till Paulus visar att Petrus lät kärleken bringa detta problem ur världen?
14 Tänk på hur Petrus kunde ha känt sig. Han var framträdande bland apostlarna, och han hade tidigare blivit betrodd med särskilda tjänsteprivilegier genom Jesus Kristus själv. (Matt. 16:18, 19; Apg. 2:14—41; 10:34—48) Paulus var nyare i den kristna organisationen, och nu stod han här inför hela församlingen och motstod öppet Petrus. ”Hur vågar Paulus tala till mig på det där sättet inför hela församlingen?” kunde Petrus med harm ha tänkt. Men nej, Petrus var ödmjuk. Han tog emot tillrättavisningen, och han lät den inte göra att hans kärlek till Paulus svalnade. Ja, lägg märke till hur Petrus längre fram omnämnde Paulus i ett brev med uppmuntran till medkristna: ”Kom ihåg, att vår Herres tålamod tjänar till er frälsning. Vår älskade broder Paulus har ju också skrivit till er om detta, i enlighet med den vishet han har fått.” (2 Petr. 3:15, Hd) Ja, Petrus lät kärleken överskyla problemet, som i detta fall var följden av hans egen synd. Petrus visade helt visst den egenskap som kännetecknar den sanna kristna församlingen!
15. a) Blev tvisten mellan Paulus och Barnabas utredd, och vad visar huruvida den blev det? b) Vilka bevis finns det för att Paulus kan ha erkänt en eventuell felbedömning av Markus?
15 Hur förhöll det sig med det problem som uppstod mellan Paulus och Barnabas, när det gällde att de skulle ta Markus med sig? Blev detta problem, som nådde en höjdpunkt i ett häftigt utbrott av förbittring, också med tiden överskylt av kärlek? Ja, det är uppenbart att det blev så. Längre fram skrev Paulus nämligen till församlingen i Korint, medan han utförde missionsarbete i Efesus, och då talade han om Barnabas tillsammans med Petrus och de övriga apostlarna som en nära medarbetare. (1 Kor. 9:5, 6) Det är uppenbart att Paulus erkände vilken som helst felbedömning av Markus som han hade gjort, och han kan mycket väl ödmjukt ha bett både Markus och Barnabas om ursäkt. Längre fram talar nämligen Paulus berömmande om Markus. I ett av sina brev till Timoteus skrev han i själva verket: ”Lukas är den ende, som är kvar hos mig. Tag Markus med dig hit; ty han kan i mycket vara mig till gagn och tjäna mig.” — 2 Tim. 4:11; Kol. 4:10.
16. a) Är det rimligt att anta att Evodia och Syntyke redde ut sin tvist? b) Vilken orätt inställning är det ändå tänkbart att de kunde ha visat?
16 Hur förhöll det sig då med Evodia och Syntyke? Redde de ut sin tvist och lät kärleken överskyla vilka som helst synder som de kunde ha begått mot varandra? Bibeln talar inte om för oss vad som slutligen hände med dem. Men eftersom de var goda kvinnor, som hade kämpat sida vid sida med Paulus i hans kristna förkunnartjänst, kan vi med fog anta att de ödmjukt tog emot det råd som gavs. Vi kan bara föreställa oss att de, sedan Paulus’ brev blivit uppläst, efter mötet gick till varandra och redde ut sitt problem i en anda av kärlek. Å andra sidan kunde de också ha blivit förhärdade av det råd som gavs. De kunde ha intagit attityden: ”Vilken rätt har Paulus att skriva till hela församlingen om vårt problem?” Och så kunde deras tvist ha fortsatt att vara olöst och till och med blivit värre. Hur skulle det ha varit om det hade blivit så?
17. a) Vad kunde tänkas ha utvecklats, om Evodia och Syntyke inte hade rett ut sin tvist? b) Kan vi i denna tid lära oss någonting av en sådan tänkbar utveckling?
17 Detta brev till filipperna skrevs omkring år 60 v.t. Det uppges att den romerske kejsaren Nero några år längre fram, år 64, satte eld på Rom och kastade skulden för detta på de kristna. Kort därefter utbröt svår förföljelse mot de kristna. Hur skulle det ha varit, om förföljelsen också spridit sig till Filippi och om Evodia och Syntyke kastats i fängelse, precis som Paulus och Silas flera år tidigare hade blivit fängslade där? (Apg. 16:19—34) Hur skulle det ha varit, om de hade satts i samma fängelse och i samma cell tillsammans? Om de nu inte var likasinnade och om deras tvist hade vuxit så att de hyste hat till varandra, vad kunde då ha hänt? De kunde ha brutit ner varandra andligen, kanhända fördärvat varandras samhörighet med Jehova Gud. Hur sorgligt skulle inte det ha varit! Och hur sorgligt skulle det inte vara i vår tid, om vi inte har intensiv kärlek till varandra, när den ”stora vedermödan” kommer över den nuvarande tingens ordning! — Matt. 24:21.
Kärleken absolut nödvändig när slutet kommer nära
18. a) Vad behöver vi lära oss att göra? b) Vilken tänkbar världssituation, nu när slutet närmar sig, ger eftertryck åt behovet att älska bröderna och systrarna i vår egen församling?
18 Detta är någonting för oss att tänka allvarligt på. Slutet på allt har kommit nära, och vi behöver uppodla intensiv kärlek för att överskyla den ”mängd synder” som vi alla har. (Jak. 3:2) Vi behöver lära oss att älska våra bröder och systrar trots deras svagheter i personligheten, deras tröttsamma vanor eller andra karaktärsdrag hos dem som kan vara obehagliga för oss. Tänk på detta: När den nuvarande ordningen närmar sig sitt totala sammanbrott i den ”stora vedermödan” och meddelelsemedlen utan tvivel bryter samman och de moderna samfärdsmedlen blir omöjliga att utnyttja, med vilka kommer vi då att kunna komma i kontakt för att erbjuda hjälp åt dem eller för att få hjälp från dem? Inte våra bröder i en församling tusen kilometer bort, hundra kilometer bort eller ens tjugo eller tio kilometer bort. Nej, men Jehova Gud har gett medkristna i vår egen församling till att styrka och hjälpa oss. Det är i synnerhet dessa personer som är nära oss, våra nära kristna medförbundna, som vi behöver älska och bli älskade av. Denna nära samhörighet kommer verkligen att visa sig vara betydelsefull i de stormiga tider som ligger framför oss!
19. Vad kan bli följden om vi underlåter att hysa intensiv kärlek till varandra?
19 Om vi inte har intensiv kärlek till dem som finns i vår egen församling, kan följderna bli mycket dåliga. Aposteln Paulus visade detta, då han skrev till de kristna i Galatien, vilka uppenbarligen hade en viss svårighet att samsas med varandra. Han manade: ”Gör genom kärlek slavtjänst åt varandra. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till, att I icke bliven uppätna av varandra.” (Gal. 5:13—15; v. 13 enl. NW) Ja, om vi inte har kärlek till varandra, kan vi bryta ner och till och med fördärva varandras samhörighet med Jehova. Detta skulle kunna få till följd att vi inte lyckas överleva den ”stora vedermödan”, som nu är så nära!
20. Hur visar bibeln att kärleken till Gud måste åtföljas av kärlek till våra bröder?
20 Vi behöver alltså verkligen arbeta för att uppodla kärlek till varandra. Vi kan helt enkelt inte tillämpa sanningen och samtidigt hysa agg mot våra bröder eller på andra sätt behandla dem på ett kärlekslöst sätt. Bibeln är mycket tydlig i denna angelägenhet, när den säger: ”Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett. Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.” Det råder inget tvivel om det — vi är förpliktade att älska varandra. — 1 Joh. 4:20, 21; 3:14—16.
Lär av de bästa lärarna
21. a) Hur kan några känna det i fråga om sina kristna bröder? b) Men vilket föredöme när det gäller att visa kärlek ger Jehova Gud?
21 Men någon kan säga: ”Du förstår inte. Det är vissa i vår församling som inte handlar som sanna kristna. De gör att man blir utom sig, och de är stötande i sitt handlingssätt.” Det kan mycket väl vara så att somliga har en lång väg att gå när det gäller att utveckla sanna kristna egenskaper. Ändå är det så att Jehova Gud, vår fullkomlige Skapare, älskar dem. Han väntar inte till dess vi är nästan fullkomliga, eller ens till dess vi börjar göra om våra personligheter till att svara mot hans vägar, innan han älskar oss. Nej, bibeln säger i stället: ”Gud anbefaller sin kärlek till oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu voro syndare.” (Rom. 5:8, J. N. Darbys övers., sv. uppl.) Ja, medan vi ännu var djupt inne i ett handlingssätt av orätta gärningar och hade stötande, själviska böjelser, älskade Jehova oss. Detta är det föredöme i fråga om att visa kärlek som vi inbjuds att följa. — Ef. 5:1, 2.
22, 23. a) Vilket dåligt karaktärsdrag uppenbarade sig bland Jesu apostlar nära Kapernaum? b) Hur uppenbarade sig detta karaktärsdrag på nytt, och vilket råd gav Jesus?
22 Jesus Kristus gav oss också ett underbart föredöme i denna angelägenhet. Han samlade kring sig lärjungar som i grunden var goda människor. Likväl hade de dåliga karaktärsdrag. Det uppstod till exempel ett meningsutbyte mellan dem, när de var på väg mot Kapernaum. I bibelns skildring heter det: ”De kom till Kapernaum, och när han [Jesus] hade kommit inomhus, frågade han dem: ’Vad talade ni om på vägen?’ De svarade inte, ty de hade på vägen talat med varandra om vem ibland dem som var den störste.” Därför tog Jesus ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, lade armarna kring det och sade till sina lärjungar att de behövde ödmjuka sig som små barn och inte söka bemärkthet. — Mark. 9:33—37, Hd; Matt. 18:1—6.
23 Men det var inte så lång tid därefter, medan de var på väg mot Jerusalem, som apostlarna Jakob och Johannes kom till Jesus och bad om de två mest framträdande platserna i hans rike, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Bibeln säger: ”När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes.” Därför gav Jesus dem en ny läxa i fråga om detta dåliga drag, som då fanns hos dem. Han sade till dem: ”Ni vet att de som räknas som härskare över folken uppträder som herrar mot dem och att stormännen förtrycker dem. Så får det inte vara bland er. Nej, den som vill vara stor bland er måste bli de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er måste vara allas slav.” — Mark. 10:35—45, 1974 års sv. provövers.
24. a) Vilket ödmjukt föredöme gav Jesus sina apostlar vid deras sista påsk tillsammans, men vad var det ändå de kort efteråt tvistade om? b) Hur fortsatte Jesus att visa sina apostlar kärlek, och vad blev resultatet?
24 Det var förmodligen litet mer än en vecka längre fram som Jesus kom tillsammans med sina lärjungar för att äta sin sista påskmåltid med dem. Han kände till det problem som rådde bland dem. Vad gjorde då Jesus, uppenbarligen redan i början av denna sista måltid de hade tillsammans? Han tog ett fat, fyllde det med vatten och gick runt till var och en av apostlarna och tvättade deras fötter! (Joh. 13:4—17) Vilket utmärkt föredöme i fråga om ödmjukhet som de kunde följa! Men vad hände likväl längre fram under samma kväll? Bibeln talar om det för oss: ”Det uppstod också en tvist [hetsig dispyt, NW] bland dem om vilken av dem som skulle räknas för att vara den störste.” (Luk. 22:24, Hd) Kan du föreställa dig detta? Ändå var det inte så att Jesus slog ifrån sig med händerna i besvikelse och sade: ”Ni är helt enkelt hopplösa. Jag ger upp i fråga om er. Ni kommer aldrig att lära er att bli mina sanna efterföljare.” Nej, Jesus älskade dem, medan de ännu visade sådana syndfulla karaktärsdrag. Han fortsatte att förmana dem och ge dem råd. (Luk. 22:25—27) De lärde sig slutligen detta, och längre fram arbetade de tillsammans i endräkt, och ingen av dem sökte ärelystet bemärkthet och prestige.
25. a) Vad gott kommer att bli resultatet av att vi låter kärleken överskyla synder? b) Varför är det så absolut nödvändigt att vi har intensiv kärlek till varandra nu?
25 Kärleken kommer verkligen att överskyla ”en mängd synder”. Ja, genom att visa kärlek — genom att vara förlåtande och genom att hjälpa och förmana varandra — kommer vi att förhindra att synder vållar någon bestående skada eller oro. Glöm aldrig vad aposteln Petrus skrev om vikten av kärlek i denna kritiska tid i historien: ”Slutet på allt har kommit nära”, sade han. ”Var därför sunda till sinnes, och var vaksamma med tanke på böner. Framför allt ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder.” Vi behöver helt visst visa intensiv kärlek nu. Om vi skall få överleva in i Guds rättfärdiga nya ordning är helt enkelt beroende av att vi gör det. — 1 Petr. 4:7, 8, NW.
[Bild på sidan 448]
För att hjälpa sina lärjungar att övervinna ett dåligt karaktärsdrag förde Jesus in ett barn mitt ibland dem och sade till dem att de behövde ödmjuka sig som små barn