Den prövade äktheten hos vår tro — en orsak till pris och ära
”Över detta fröjdar ni er mycket, fastän ni just nu för en liten tid, om så måste vara, har blivit bedrövade genom olika prövningar, för att den prövade äktheten hos er tro ... må befinnas vara orsak till pris och härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse.” — 1 Petr. 1:6, 7.
1. Ge historiska exempel på förföljelse som Jehovas tillbedjare fått röna.
GENOM mänsklighetens hela historia har människor med tro blivit satta på prov, trakasserade och förföljda av dem som motstått dem. Så var det för Abel, som blev dödad av sin egen bror på grund av att hans offergåva till Gud betraktades med ynnest, medan så inte var fallet med Kains gåva. Så var det med den judiske profeten Jeremia, som kastades i en dyig brunn på grund av att han troget förkunnade sin Guds ord. Så var det för kristendomens grundare, Jesus, på grund av hans avslöjande av religiöst skrymteri och på grund av hans villighet att fullgöra sin Faders vilja.
2. Hur beskriver Hebréerbrevet de trognas prövningar?
2 En skildring av de prövningar som många av dessa förföljda, både män och kvinnor i gången tid, har mött och den tro de visat finns bevarad åt oss i det elfte kapitlet i Hebréerbrevet. Vilket mod måste inte ha krävts av dessa tjänare åt Gud för att de skulle bevara sin tro, när de blev torterade, förhånade, gisslade, slagna i bojor och fängslade, ja, också stenade eller dödade med svärd! Paulus, en lärjunge till Jesus, sade: ”Världen var dem inte värdig.” Och ändå hade de alla inte bara en fast tro, en säker förväntan, utan också tillförsikten att ”Gud hade förutsett något bättre” för dem. (Hebr. 11:1, 2, 38, 40) Vad var det som de såg fram emot med sådan tillförsikt att de var villiga att uthärda vilket som helst slag av prövning?
3. Vad såg de fram emot med tillit?
3 Det var det himmelska riket som dessa trogna män och kvinnor satte sin tillit till, ”ett rike som inte kan skakas”, Guds rättfärdighetsrike. Paulus påminde hebreiska troende på den tiden om det vördnadsbjudande ådagaläggandet av Jehova Guds majestät vid Sinai berg, då lagförbundet gavs. Men han förklarade att någonting långt större skulle komma — upprättandet av det himmelska riket, som skulle styra inte bara över Israel, utan över hela jorden. ”Därför, när vi nu skall ta emot ett rike som inte kan skakas, måtte vi då fortfarande ha oförtjänt omtanke, genom vilken vi på ett välbehagligt sätt kan ägna Gud helig tjänst med gudsfruktan och vördnad.” — Hebr. 12:18—28.
Hat mot kristna vittnen
4. Vad slags behandling utsattes de första kristna för?
4 Det är passande att ordet ”martyr”, som är av grekiskt ursprung, ordagrant betyder ”vittne”, eftersom det var många bland de första kristna vittnena som uthärdade förföljelse och till och med martyrskap hellre än att uppge sin tro. Paulus själv hade varit inblandad i sådant, vilket han längre fram vittnade om: ”Jag [brukade] i den ena synagogan efter den andra ... fängsla och prygla dem som trodde på dig [Herren Jesus]; och när Stefanus’, ditt vittnes, blod utgöts, stod också jag själv bredvid och gav mitt bifall och vaktade deras ytterkläder som gjorde av med honom.” — Apg. 22:19, 20.
5. Nämn några enskilda exempel på trohet.
5 En annan tidig kristen martyr var Jakob, Johannes’ bror, den förste av de tolv apostlarna som dog som martyr, avrättad av Herodes Agrippa I med svärd. (Apg. 12:1, 2) Och om det inte hade varit för Jehovas ingripande, skulle Petrus också ha blivit dödad av Herodes. (Apg. 12:11) Det gjordes också vid många tillfällen ansträngningar för att få aposteln Paulus dödad. (Apg. 22:22) Mot slutet av det första århundradet skrev den åldrige aposteln Johannes om en annan kristen som dog i trohet: ”Antipas, mitt vittne, min trogne tjänare.” — Upp. 2:13, 1917.
6. a) Vad sade Jesus om sina motståndare? b) Varför var de utan ursäkt i sitt motstånd?
6 Varför förekom det så mycket motstånd mot Jesu första lärjungar? Varför gick folkets ledare så långt att de förmådde människor att avge falska vittnesmål, vilket ledde till Stefanus’ död? Jesus hade rakt på sak sagt till några av sina religiösa motståndare: ”Ni är från er fader djävulen, och ni är villiga att göra de ting er fader har begär till. Denne var en mördare då han började, och han stod inte fast i sanningen.” (Joh. 8:44) Det var alltså inte så att de inte kände sanningen om Jesu lära eller exaktheten i Stefanus’ vittnesbörd. De kände helt säkert till Petrus’ vittnesbörd om utgjutandet av Guds ande vid pingsten och hade antingen bevittnat eller hört talas om tungomålstalandets gåva, som märkte ut dessa kristna som Guds folk. Det hade varit ”omkring tre tusen själar” som blivit döpta vid den tiden, och längre fram var det till och med ”en stor skara präster” som tog emot budskapet. Likväl brann religiöst hat likt en eld mot dem som följde ”Vägen”. (Apg. 2:41; 6:7; 9:2) De främsta prästerna kom utan tvivel väl ihåg Jesu ord, som domfällde dem. (Matteus, kapitel 23) Deras motstånd mot dessa första kristna visade alltså tydligt att de var emot Guds andes sätt att verka.
Saulus blir en lärjunge
7. Vad slags bakgrund hade Paulus innan han blev kristen?
7 Men det var inte alla som reagerade på det sättet. Saulus (som blev känd under sitt romerska namn Paulus) var en som gjorde stora förändringar i sitt liv. (Apg. 13:9) Fastän han blivit uppfostrad under lagförbundet och med fariséernas synsätt, lämnade han sin aktade ställning i den judiska tron för att dela den förföljelse som hopades över de första kristna. (Fil. 3:5, 6) Han kände väl till konsekvenserna av denna förändring, men ändå tvekade han inte, när han blev övertygad om vad som var rätt. Det var en tid av stor förföljelse mot den kristna församlingen. Saulus själv hade handlat ”skändligt” mot de första kristna, i det han trängt in i det ena huset efter det andra och släpat ut både män och kvinnor till att sättas i fängelse. (Apg. 8:1—3) I själva verket var det när han var på väg till Damaskus med brev från översteprästen, vilka bemyndigade honom att föra som fångar till Jerusalem alla han träffade på som bekände sig till kristendomen, vare sig män eller kvinnor, som en händelse inträffade som i grunden förändrade hans liv. — Apg. 9:1, 2.
8. Vilken upplevelse hade Paulus (eller Saulus) i samband med att han lärde känna sanningen, och hur reagerade han?
8 Plötsligt blev han överraskad av ett ljussken från himmelen. ”Han föll till marken och hörde en röst säga till honom: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ Han sade: ’Vem är du, Herre?’ Han sade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer.’” Fortfarande förblindad av ljuset blev Saulus förd till Damaskus. Efter tre dagar fick en lärjunge vid namn Ananias anvisningar att komma till hans hjälp. Efter att ha blivit försäkrad om att detta var Herrens vilja sade Ananias till honom: ”Saul, broder, Herren, den Jesus som visade sig för dig på vägen som du kom på, han har sänt ut mig, för att du skall få synen tillbaka och bli uppfylld av helig ande.” Hur skulle du ha reagerat på en sådan tilldragelse? Skulle du finna det svårt att göra en förändring, eftersom du visste att det troligtvis skulle betyda förföljelse och svårigheter för dig och att du kanske skulle bli förskjuten av din egen familj? I Saulus’ sinne fanns det ingen tvekan om vad han skulle göra — vi läser ju: ”Genast började han i synagogorna predika Jesus, att denne är Guds Son.” — Apg. 9:3—5, 17, 20.
Ett exempel på tro
9. a) Hur är Saulus’ upplevelser till uppmuntran för nutida kristna? b) Hur skedde det att han nätt och jämnt kom undan i Damaskus, när han började predika om Kristus?
9 När vi begrundar Saulus’ exempel på tro, hans uthållighet under prövning och den vägledning och det skydd som Jehova gav honom, kan vi finna uppmuntran till att övervinna de prövningar som möter sanna kristna i denna generation. Även om Saulus visste att motstånd skulle komma i hans väg, precis som det förhöll sig med de andra kristna på den tiden, var han inte den som vände tillbaka, trots det att Herren hade sagt till Ananias: ”Jag skall tydligt visa honom hur mycket han måste lida för mitt namn.” Sedan Saulus tillbringat några dagar tillsammans med lärjungarna i Damaskus, började han nitiskt predika. Som ett resultat av detta dröjde det inte länge förrän judarna ingick en komplott för att döda honom och började bevaka stadsportarna dag och natt för att göra av med honom. Men Jehova skulle inte låta detta ”utvalda kärl” skjutas åt sidan så lätt. (Apg. 9:15, 16) Komplotten blev känd för Paulus, och hans lärjungar hjälpte honom att undkomma ur fällan, i det de släppte ner honom i en korg genom en öppning i muren. Detta var bara början av ett spännande liv i predikoarbetet för denne tidigare förföljare av de kristna.
10. Hur vittnar det som Saulus var med om i förbindelse med Elymas om demoniskt motstånd?
10 Saulus och Barnabas blev särskilt utvalda av den heliga anden till att utföra verket att kungöra Guds ord för judar såväl som för icke-judar. Under sin första missionsresa träffade de en man som beskrivs som en falsk profet och trollkarl, som var hos prokonsuln Sergius Paulus. När Elymas, trollkarlen, började stå Saulus och Barnabas emot, i det han sökte vända prokonsuln bort från att lyssna till deras budskap, frågade Saulus (som nu kallades Paulus), uppfylld av helig ande, honom: ”Skall du inte upphöra med att vränga Jehovas räta vägar?” Trollkarlen blev omedelbart tillfälligt blind. Som ett resultat av detta satte den häpne prokonsuln tro till det som han hade sett och hört. — Apg. 13:6—12.
11. a) Varför och på vilken skriftenlig grund predikade Paulus och Barnabas för hedningarna i Antiokia och Ikonium? b) Vad gjorde de, sedan de drivits ut ur dessa städer?
11 Paulus och Barnabas fortsatte till Antiokia i Pisidien, där de avgav ett frimodigt vittnesbörd för folket i staden. När judarna blev uppretade över deras predikande om Jesu uppståndelse, vände de två männen sin uppmärksamhet till människor av nationerna, i det de hänvisade till Jesajas profetiska ord: ”Jag har satt dig till ett ljus för nationer, för att du skall vara till frälsning intill jordens mest avlägsna del.” (Apg. 13:47) Och medan hedningar som hade rätt inställning började glädja sig över detta, drev den judiska pöbeln ut Paulus och Barnabas ur staden. Likväl fortsatte de sin väg uppfyllda av glädje och helig ande. Under sitt nästa uppehåll, i Ikonium, hade de en liknande upplevelse. Som ett resultat av deras predikande blev en stor hop judar och greker troende, men de som inte tog emot budskapet eggade upp folket, så att både judar och hedningar blev inriktade på att öva våld mot dem, och det blev då nödvändigt för dem att fly någon annanstans för att fortsätta att predika de goda nyheterna.
12, 13. a) Vad hände med Paulus i Lystra? b) Hur visade Paulus sin förtröstan på Jehova?
12 I Lystra trodde folket, sedan Paulus hade botat en man som var ofärdig från födelsen, att de två männen var gudar. De kallade Barnabas för Zeus, och Paulus kallade de Hermes, eftersom han var den som förde ordet. Men Paulus och Barnabas hindrade dem och sade: ”Män, varför gör ni detta? Vi är också människor med samma skröpligheter som ni, och vi förkunnar nu för er de goda nyheterna.” (Apg. 14:15) Ungefär vid den tidpunkten anlände de judar från Antiokia och Ikonium, vilka fortfarande var Paulus på spåren, och när de fann Paulus, stenade de honom och släpade honom ut ur staden, i förmodan att han var död. Men genom Jehovas oförtjänta omtanke överlevde Paulus detta svåra prov, och nästa dag gick han därifrån med Barnabas till Derbe, där han fortsatte med sitt predikande och gjorde rätt många lärjungar.
13 Det kan hända att du tänker: ”Efter allt detta skulle jag ha gett upp, innan jag blev dödad.” Men inte Paulus. I själva verket berättar skildringen i Apostlagärningarna 14:21 att Paulus och Barnabas vände åter till Lystra och till Ikonium och till Antiokia, där de hade mött så mycket motstånd, eftersom de ville styrka och uppmuntra lärjungarna. De påminde dessa: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor.” De fortsatte alltså sitt arbete med att bygga upp församlingarna och styrka dem som hade kommit till tro på Jehova. — Apg. 14:22.
Medtroende orsakar dispyter
14. Vilket resonemang framfördes av somliga, och hur blev saken utredd?
14 Tråkigt nog var det inte bara motståndare som förorsakade problem ibland, utan det var också medtroende som vållade dispyter, i det de till exempel gjorde gällande att om inte hedningarna blev omskurna enligt Mose sedvänja, kunde de inte bli frälsta. (Apg. 15:1, 2) Efter avsevärda meningsskiljaktigheter på denna punkt bestämdes det att Paulus och Barnabas och andra skulle förelägga denna sak för apostlarna och de äldre männen i den centrala församlingen i Jerusalem. Vilket beslut fattade man, sedan man hört deras vittnesmål och vittnesmål från Petrus och andra? Att inte orsaka bekymmer för dem av nationerna som vände sig till Gud, utan bara ge föreskrifter i fråga om de nödvändiga tingen att de skulle avhålla sig från ting som blivit förorenade genom avgudar och från otukt och från blod. — Apg. 15:12—20.
15. På grund av vilken situation blev Petrus tillrättavisad av Paulus?
15 Paulus stod fast för sanningen. När han dryftade sitt besök i Jerusalem, säger han att när ”falska” bröder ”hade smugit sig in”, ”gav vi inte efter för [dessa] såsom i undergivenhet, nej, inte för en stund, för att de goda nyheternas sanning skulle förbli hos er”. I Antiokia, när till och med Petrus uppträdde hycklande genom att inte äta med eller umgås med sina hedniska bröder, för att inte förtörna vissa besökande judiska kristna, stod Paulus ”honom emot ansikte mot ansikte, därför att han var domfälld”. Han förklarade för galaterna: ”Jag skjuter inte Guds oförtjänta omtanke åt sidan; ty om rättfärdighet kommer genom lag, har Kristus i själva verket dött för intet.” (Gal. 2:4, 5, 11, 21) Detta hjälpte galaterna att förstå att de kristna förklaras rättfärdiga genom tro på Kristus, inte genom att de rättar sig efter den mosaiska lagens gärningar. Lagförbundet hade undanskaffats, och nu var det nya förbundet i funktion. Fastän somliga var senfärdiga när det gällde att förstå detta, blev Paulus inte modfälld på grund av att de kom med ett mänskligt resonemang.
Paulus inte modfälld på grund av motstånd
16. Hur förvandlades Paulus’ och Silas’ prövningar i Filippi till en välsignelse?
16 I Filippi hade Paulus, under sin andra missionsresa, glädjen att föra sanningen till en affärskvinna vid namn Lydia, som helt öppnade sitt hjärta för det Paulus talade om och visade stor gästfrihet mot dessa bröder. Också här i Filippi ställdes Paulus inför problem, denna gång från ägarna till en tjänsteflicka med spådomsförmåga. Dag efter dag ropade hon oavbrutet: ”Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg.” (Apg. 16:17, 1917) Till slut blev Paulus trött på det, och i Jesu namn befallde han demonen att lämna flickan. När hennes ägare, som hade skaffat sig vinst genom hennes förutsägelser, såg att hon hade förlorat denna övernaturliga förmåga, tog de Paulus och Silas inför magistratens ledamöter för att få dem piskade och fängslade. Detta skulle ha varit nog för att fälla modet hos många — att först bli piskad och sedan kastad i fängelse — men inte hos Paulus och Silas. Skildringen säger oss att vid midnatt, då de höll på att bedja och lovprisa Gud med sång, inträffade plötsligt en stor jordbävning, som öppnade fängelsedörrarna och löste fångarna. I stället för att försöka komma undan stannade Paulus kvar för att lugna fångvaktaren, som stod i begrepp att döda sig själv, och tog tillfället i akt att dela med sig av Jehovas ord åt honom och hans familj. Som ett resultat av detta blev de döpta samma natt.
17. Hur betraktade Paulus sina prövningar, och vilken inställning bevarade han?
17 Trots allt som hände blev Paulus inte modfälld. Han bevarade den rätta inställningen. Det är som han skrev till de korintiska bröderna: ”När vi blir förolämpade, välsignar vi; när vi blir förföljda, härdar vi ut; när vi blir förtalade, bönfaller vi.” (1 Kor. 4:12, 13) Han kunde se sanningen i Jesu ord: ”En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:20) Paulus betraktade det som ett privilegium att genomgå prövningar för de goda nyheternas skull. — Fil. 1:27—30.
18. Hur motstod en silversmed Paulus’ predikande, men vad hände till slut?
18 Under sin tredje missionsresa råkade Paulus ut för motstånd igen, denna gång från hantverkare som tillverkade religiösa tempel. Demetrius, en silversmed som skaffade sig vinst genom att göra avbildningar av gudinnan Artemis’ tempel, sade till folket att Paulus lärde att gudar som var gjorda med händer inte är gudar, och han varnade för att tempelmakarnas sysselsättning inom kort skulle komma i vanrykte. Staden kom i uppror på grund av detta, och det var endast med stora ansträngningar som stadens skrivare lugnade folket och fick folkskaran att skingra sig. (Apg. 19:23—41) Ja, gång på gång blev Paulus’ liv hotat och hans tro satt på prov. — 2 Kor. 4:7—12; 6:3—10; 11:23—27.
19. Vilken varning fick Paulus, men varför ryggade han inte tillbaka inför risken att dö?
19 Till slut, medan Paulus var i Caesarea, underrättade profeten Agabus honom om att han skulle bli bunden i Jerusalem och överlämnad i händerna på folk av nationerna. Vad skulle Paulus göra? Skulle han fly till någon annan plats? Nej, han sade: ”Jag är redo, inte bara att bli bunden utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.” (Apg. 21:10—13) Han kände att han, oberoende av vad som hände honom, hade varit trogen i sitt tjänsteuppdrag och att han var ”ren från allas blod”. — Apg. 20:26.
20. Inför vilka fick Paulus privilegiet att avge ett vittnesbörd, och hur använde han tiden under sin fångenskap?
20 Alldeles som det var förutsagt blev Paulus i Jerusalem falskeligen anklagad i templet och släpad ut ur det. Det var bara den romerske militärbefälhavarens snabba ingripande som förhindrade hans död. Paulus fick därefter privilegiet att hålla sitt försvarstal inför den judiska högsta domstolen, som kallades Sanhedrin. Men också här uppstod en meningsbrytning på grund av det budskap han förkunnade. Den natten stod en ängel hos honom och uppmanade honom att vara vid gott mod. Alldeles som han grundligt hade vittnat i Jerusalem, skulle han också vittna i Rom. (Apg. 23:11) Därefter hördes Paulus’ fall av landshövdingen Felix, därpå av dennes efterträdare, Porcius Festus, och till slut av kung Agrippa II, innan han blev sänd till Rom. I två år blev han kvar i fängsligt förvar och predikade för alla som kom för att besöka honom. Av allt att döma blev han förklarad oskyldig och frisläppt av kejsar Nero. — 2 Tim. 4:16, 17.
21, 22. a) Vilket bevis har vi för att Paulus förväntade att dö som ett resultat av sin andra fångenskap? b) Varför hade Paulus sådan stark tro?
21 Paulus sattes emellertid i fängelse igen i Rom omkring år 65 v.t. Det var under denna fångenskap som han skrev sitt andra brev till Timoteus och lät förstå att hans död var nära. (2 Tim. 4:6—8) Det är troligt att han led martyrdöden genom Nero år 66 v.t.
22 Det rådde inget tvivel om den prövade äktheten hos Paulus’ tro. Han hade goda skäl att ha tro. Han hade inte bara blivit kallad på ett mirakulöst sätt, utan gång på gång hade han också sett Guds andes verkan i de ting han fick privilegiet att utföra och i ingripanden från änglarnas sida för hans skull. Men trots det intensiva hat han mötte från både demoner och människor, lät han inte sin tro svikta, och inte heller blev han vänd bort från det arbete han hade blivit kallad till. Han satte sin lit till Herren och till uppståndelsehoppet. — 1 Kor. 15:14, 21, 22.
23. Hur vet vi att Paulus inte skämdes över sin livskurs?
23 Paulus skämdes inte över sin livskurs. Det är som han sade till kung Agrippa: ”Jag kunde önska till Gud att ... inte bara du, utan också alla som hör mig i dag, skulle bli sådana som också jag är, med undantag av dessa bojor.” (Apg. 26:28, 29; Rom. 1:16) Trots de prövningar han uthärdade uppmuntrade han andra att följa samma kurs. Till bröderna i Korint skrev han: ”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi.” (1 Kor. 11:1) Han var inte det slags människa som gick och sökte svårigheter, och inte heller var han en sådan som hängav sig åt lidande eller martyrskap, som om det gav ära åt individen. Likväl stod han fast för sanningen. När han skrev till tessalonikerna, gladde han sig över att de goda nyheterna ledde inte bara till tal, ”utan också ... kraft och ... helig ande och fast övertygelse, ... och ni blev efterliknare av oss och av Herren, i det ni tog emot ordet under stor vedermöda med helig andes glädje”. — 1 Tess. 1:5, 6.
24. Vilka välsignelser kommer av att vi visar tro lik Paulus’?
24 Få av oss kommer någonsin att möta alla de prövningar som Paulus mötte. Likväl kan vi alla visa tro lik hans. Vi kan komma ihåg hans uppmuntrande ord till hebréerna: ”Nu är vi inte av det slag som drar sig undan till fördärv för sig, utan av det slag som har tro, så att själen bevaras vid liv.” (Hebr. 10:38, 39) I det vi vet att den prövade äktheten hos vår tro frambringar uthållighet, bör vi bli Paulus’ efterliknare alldeles som han var Kristi Jesu. Genom vår trogna uthållighet, trots de prövningar som kan komma över oss, vet vi att också i vårt fall den prövade, uthålliga äktheten hos vår tro kommer att vara en ”orsak till pris och härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse”. — 1 Petr. 1:5—7, 9; Jak. 1:2, 3.
[Bild på sidan 392]
Saulus från Tarsus ”blev ... inte olydig mot den himmelska synen”, utan blev en lärjunge till Jesus och ett exempel på tro och uthållighet. — Apg. 26:19