Varför sanna kristna avvisar tillbedjan av ”vilddjuret”
KAN du föreställa dig stora skaror av män och kvinnor av alla raser och nationaliteter tillbedja ett sjuhövdat vilddjur? Detta verkar vara en egendomlig fråga. Likväl är den inte hämtad från diktens värld, utan från verkligheten. Det mest tragiska i denna sak är att det finns människor som tillgriper brutala handlingar i en ansträngning att tvinga andra att tillbedja ”vilddjuret”.
Detta ”vilddjur” sågs i en syn av den kristne aposteln Johannes under det första århundradet v.t. Johannes beskrev det så här: ”Jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet, och det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio diadem, men på sina huvuden hädiska namn. Och vilddjuret som jag såg var likt en leopard, men dess fötter var såsom en björns, och dess gap var såsom ett lejons gap. Och draken gav vilddjuret sin makt och sin tron och stor myndighet.” (Upp. 13:1, 2) Beträffande omfattningen av denna myndighet läser vi: ”Åt det gavs myndighet över varje stam och folk och tungomål och nation. Och alla som bor på jorden skall tillbedja det.” — Upp. 13:7, 8.
Det råder inget tvivel om vem ”draken” är. Tidigare hade aposteln Johannes talat om ”den store draken” som ”den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden”. (Upp. 12:9) Men vad är då ”vilddjuret”, som erhåller sin myndighet från djävulen?
”VILDDJURET” IDENTIFIERAS
Under årens lopp har bibelkännare intresserat sig för denna fråga. En av dem, Charles John Ellicott, redigerade på 1800-talet åtta band av kommentarer som omfattade hela bibeln. I en förkortad upplaga av Ellicott’s Bible Commentary finner vi följande förklaring som gäller ”vilddjuret” som steg upp ”ur havet”:
”Havet representerar den stora, rastlösa massan av människosläktet. De individer som utgör denna stora oceanliknande massa av människor påverkas av ingivelse eller passion, likt större och mindre vågor. ... Vilddjuret är alltid avbildningen av denna världens riken — dvs. de riken som är grundade på passion eller själviskhet. De är sju till antalet, eftersom vilddjuret har sju huvuden. Vi läser längre fram om sju berg. Dessa världsvälden omtalas som berg på grund av sin styrka och stabilitet; som huvuden på vilddjuret på grund av att de, även om de är skilda åt, är inspirerade av drakens ande, den ande som kännetecknas av ytterlig fiendskap till den rättfärdige konungens rike. I [Uppenbarelseboken] 17:10 läser vi att fem har fallit, en var i besittning av makt, medan den sjunde ännu inte hade uppstått. Förklaringen läggs således i våra händer. Det sjätte huvudet är det kejserliga Rom.”
Denna kommentar är grundad på ledtrådar som bibeln själv ger. Det heter i Skriften att havet eller vattnen representerar ”folk och skaror och nationer och tungomål”. (Upp. 17:15) Vi läser också: ”De ogudaktiga äro såsom ett upprört hav, ett som icke kan vara stilla, ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet.” (Jes. 57:20) Beträffande det vilddjur som kom upp ur detta ”hav” ger bibelboken Daniel nyttiga upplysningar, med vilkas hjälp vi kan göra en säker identifiering. Där finner vi en beskrivning av fyra djur — ett lejon, en björn, en panter eller leopard (NW) och ett djur som är skräckinjagande att se. Dessa fyra djur förklaras vara kungar eller riken. Lejonet representerar Babylon; björnen Medo-Persien och leoparden Grekland. (Dan. 7:2—7, 17, 18) Vid den tid då aposteln Johannes skrev Uppenbarelseboken hade världsväldena Babylon, Medo-Persien och Grekland fallit, alldeles som de stora väldena Egypten och Assyrien hade fallit före dem. Följaktligen måste ”vilddjuret” representera det stora politiska system, som härskat över mänskligheten genom sina på varandra följande sju huvuden, av vilka det första var världsväldet Egypten.
En händelse under Jesu Kristi jordiska liv bevisar att Satan verkligen har stått bakom de djuriska härskande makterna. Bibeln omtalar: ”Djävulen [tog] honom [Jesus] med sig till ett ovanligt högt berg och visade honom världens alla riken och deras härlighet, och han sade till honom: ’Alla dessa ting vill jag ge dig, om du faller ner och utför en handling av tillbedjan ägnad åt mig.’” (Matt. 4:8, 9) Genom att motståndaren behärskade ”världens alla riken” kunde han erbjuda dem åt Jesus Kristus. Guds Son förnekade inte att djävulen var i den ställningen att han kunde ge honom dessa riken. I själva verket sade Jesus längre fram till sina lärjungar: ”Nu sker ett dömande av den här världen; nu skall den här världens härskare kastas ut.” — Joh. 12:31.
Uppenbarelseboken visar att påtryckningar skulle utövas på jordens invånare för att de skulle bli tillbedjare av det av djävulen behärskade vilddjuret. Vi får reda på att alla skulle utsättas för tvång — ”de små och de stora och de rika och de fattiga och de fria och slavarna, för att det skall ges dessa ett märke på deras högra hand eller på deras panna och för att ingen skall kunna köpa eller sälja med undantag av den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal”. — Upp. 13:16, 17.
Vilddjurets ”märke” skulle visa att den som bar det tillhörde detta vilddjur, gav det sitt fulla stöd. I Ellicott’s Bible Commentary heter det att märket ”helt visst betyder att man underkastar sig detta tyranniska världsväldes principer”.
Nu är frågan: Kan en sann kristen ge sitt fulla bifall åt vilddjuret? Det kan han inte, om han vill förbli lojal mot Jehova Gud och Herren Jesus Kristus. I Uppenbarelseboken 13:8 förklaras det att inte en enda av vilddjurets tillbedjare har sitt namn ”skrivet i den livets skriftrulle som tillhör Lammet”.
DE FÖRSTA KRISTNA STOD FASTA
De första kristnas uppförande gentemot ”vilddjurets” sjätte huvud, Rom, visar att de fullt och fast trodde på detta. Dessa kristna var naturligtvis inte vanvördiga mot de styrande myndigheterna. De hade klart för sig att det romerska väldet existerade på grund av att Jehova tillät det. Dessutom hade de som innehade styrande myndighet ett mått av det gudagivna samvetet och tillhandahöll därför nyttiga tjänster åt alla, också de kristna. Bland sådana tjänster kan nämnas att man upprätthöll ett rättssystem, byggde och underhöll vägar, skyddade mot brottslingar och olagliga pöbelhopar osv. Därför var det med gott samvete som de kristna betalade skatter och tull. De reste sig aldrig i uppror mot den världsliga myndigheten. — Jämför Romarna 13:1—7.
Också de som avsvor sig kristendomen, när de hotades med döden, erkände att de hade fått lära sig att leva ett föredömligt liv. I ett brev till kejsar Trajanus skrev Plinius:
”Andra, som angavs av en angivare, erkände först att de var kristna och förnekade sedan det, i det de förklarade att de visserligen hade varit kristna men hade avsvurit sig sin bekännelse, somliga för tre år sedan, andra för ännu längre tid sedan och somliga redan för tjugo år sedan. Alla dessa tillbad din bild och gudastatyerna och förbannade samtidigt Kristus. Och detta var den beskrivning de gav mig av arten av den religion som de hade bekänt sig till, vare sig den förtjänar benämningen brottslighet eller villfarelse; nämligen att de hade en sedvänja att församlas en fastställd dag ... att förbinda sig med en högtidlig ed att inte begå något slag av onda förehavanden; att inte göra sig skyldiga till stöld eller röveri och inte heller äktenskapsbrott; att aldrig bryta ett löfte eller undanhålla anförtrott gods när detta avkrävdes dem.”
Det romerska väldet hade sannerligen ingenting att frukta från sådana laglydiga människor. Likväl kunde blott och bart detta att man bekände sig vara kristen bestraffas med döden. I sitt svar på Plinius’ brev om hur fall som inbegrep kristna skulle behandlas skrev kejsar Trajanus:
”Dessa människor skall inte jagas upp av angivare; men om de anklagas och förklaras skyldiga, skall du låta avrätta dem; tillämpa likväl den inskränkningen att om några avsvär sin bekännelse till kristendomen och ger bevis för det genom att åkalla våra gudar, så skall de benådas efter sin ånger, hur tvivelaktigt deras tidigare uppförande än kan ha varit.”
Ja, bara en liten åtbörd kunde betyda skillnaden mellan liv och avrättning. I många fall kunde de kristna ha räddat livet genom att lägga en nypa rökelse på ett altare som stod framför den härskande kejsarens bild. Men sanna kristna kompromissade inte. De böjde sig inte för önskemålen från ”vilddjurets” sjätte huvud.
För många människor i vår tid förefaller det inte vara någon mening i de sanna kristnas ställningstagande. Vi läser i boken The Beginnings of the Christian Religion (Den kristna religionens begynnelse):
”Tillbedjan av kejsaren bestod i att strö några få korn rökelse eller stänka några få droppar vin på ett altare som stod framför en bild av kejsaren. Det kan hända att vi på vårt långa avstånd från situationen tycker att handlingen inte skiljer sig från ... att lyfta handen för att hälsa flaggan eller någon framstående styresman i staten — ett uttryck för artighet, respekt och patriotism. Det är tänkbart att ganska många människor under det första århundradet såg på saken på just det sättet, men det gjorde inte de kristna. De menade att det var någonting som helt och hållet gällde religiös tillbedjan — att erkänna kejsaren som en gudom och därför vara illojal mot Gud och Kristus, och de vägrade att göra det.”
Men varför respekterade inte ”vilddjurets” sjätte huvud de kristnas samvete? Det hade ingenting att frukta från dem. De lydde sin Herres befallning: ”Given ... kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör.” (Matt. 22:21, 1917) Vilddjurets sjätte huvud var emellertid inte tillfredsställt med att få det som med rätta tillhörde det. Detta sjätte huvud ville också ha det som tillhörde Gud. I den tidigare nämnda boken heter det vidare:
”På grund av att de [kristna] vägrade, betraktades de som politiskt illojala. Orsaken till att de kristna förföljdes var just det att de betraktades som fiender till staten på grund av att de inte tog del i tillbedjan av kejsaren. Det var sådan tillbedjan som hjälpte till att binda samman det romerska väldets mycket skiljaktiga element till en verklig enhet.”
Lägg märke till att det som saken slutligen gällde var politisk lojalitet mot staten — en lojalitet som satte staten före Gud och gjorde staten till den högsta myndigheten. ”Vilddjurets” sjätte huvud gjorde inga invändningar mot sina undersåtars religiösa bekännelse, så länge de visade vördnad för kejsaren. Men det tolererade inte att någon ägnade odelad hängivenhet åt himmelens och jordens Skapare. Följaktligen bemäktigade sig detta sjätte huvud ställningen som en gud och krävde att bli erkänt som sådan. De sanna kristna kunde helt enkelt inte finna sig i sådan förmätenhet. De betraktade sig som ansvariga inför en myndighet som var högre än staten, nämligen Gud och Kristus.
TILLBEDJAN AV ”VILDDJURET” I VÅR TID
I nutiden har den kristna sammanslutning som över hela världen är känd som Jehovas vittnen genom ”vilddjurets” förvållande utsatts för samma saker som de kristna under första århundradet. Tänk till exempel på Malawi. Där har det krävts att alla medborgare skall bli medlemmar i landets enda existerande politiska parti, ”Malawis kongressparti”. Ett medlemskort som kostar omkring en krona visar att innehavaren ”är i överensstämmelse med det härskande politiska partiets principer” och i synnerhet med presidenten på livstid, dr H. Kamuzu Banda. Hur skall folket i Malawi betrakta köpet av ett partikort? I ett officiellt cirkulär som utgavs den 27 augusti 1975 heter det: ”Detta är enda sättet på vilket vi, som tillhör detta lands folk, kan visa uppskattning för vår ledare på livstid, Ngwazi [dr Banda], för att han utvecklat vårt land Malawi.” Följaktligen betraktas vägran att köpa ett partikort som ett bevis på bristande uppskattning — en handling av illojalitet mot presidenten på livstid, dr Banda. Det förhållandet att den som vägrar att köpa ett partikort är en laglydig medborgare, som verkligen älskar sina medmänniskor, tas det ingen hänsyn till. För Malawis regering är en sådan person en brottsling som inte förtjänar något lagligt skydd.
Till följd av detta har män och kvinnor som för samvetets skull vägrat köpa partikort lidit fruktansvärd förföljelse. Många har fått sina hem nedbrända och sina tillhörigheter beslagtagna. De har blivit svårt slagna, ofta så att de blivit medvetslösa. Ohyggliga kränkningar har förövats mot dem, däribland vidriga sexuella övergrepp. Somliga har dödats. Tusentals har blivit hopfösta i koncentrationsläger. Spädbarn har tagits ifrån sina mödrar, och senare har somliga av barnen dött på grund av att de inte fått tillbörlig vård.
Många skulle förmodligen säga att det vore bättre att helt enkelt köpa ett partikort och på så sätt undvika bekymmer. Jehovas kristna vittnen förväntar naturligtvis inte att alla skall förstå deras inställning, och de är inte heller intresserade av att tvinga på andra människor sina på samvetet grundade invändningar. I detta avseende är allt de önskar att få tillåtelse att leva ett moraliskt rent liv, att kunna genom ord och handling visa djup omsorg om sina medmänniskor och att äga frihet att ägna Gud odelad hängivenhet.
Som Jehovas vittnen värderar de sin samhörighet med Gud och Kristus högre än allt annat. Om de gav obetingat stöd åt någon politisk anordning, skulle de handla tvärtemot bibelns lära att alla mänskliga styrelsesystem existerar på grund av Guds fördragsamhet bara till dess han väljer att ersätta dem med sitt rike under Jesus Kristus. (Dan. 2:44; 7:13, 14) Jehovas vittnen har lovat att ägna odelad tro och lydnad endast åt Gud och Kristus. Varje handling från deras sida som visade något annat skulle därför vara en handling av illojalitet. En sådan handling skulle frånta Gud och Kristus det som med rätta tillkommer dem och skulle därför vara tillbedjan av ”vilddjuret”.
Dessutom kommer föranstaltningarna för liv inte från den politiska staten, utan från Gud. Den kristne aposteln Paulus sade till människorna i Lystra: ”Han [Gud] har under gångna tider tillåtit alla folk att gå sina egna vägar, men han har alltid gett sig till känna för er genom att han gjorde gott, han sände er regn från himmelen och fruktbara tider och gav er mat och glädje i överflöd.” — Apg. 14:16, 17, Hedegård.
Närhelst åtnjutandet av Guds föranstaltningar görs helt och hållet beroende av uttryck av föreskriven tro och lydnad mot den styrande myndigheten (till exempel genom obligatoriskt medlemskap i det styrande politiska partiet), gör staten, genom att falskeligen förklara sig vara källan till alla goda ting, sig själv till en gud. De som understödjer statens politik i detta avseende, vare sig frivilligt eller under tvång, blir tillbedjare av ”vilddjuret”. De ger sitt samtycke till vilddjurets ringaktning för den sanne Guden och till alla de brutala handlingar som det begår mot dem som ägnar Gud odelad hängivenhet.
Svaret på frågan varför sanna kristna inte kan och inte kommer att tillbedja ”vilddjuret” är därför enkelt. Vilddjuret har inte rätt till sådan tillbedjan. Oberoende av hur obetydlig den handling som krävs kan tyckas vara, skulle en kristens deltagande i sådan tillbedjan betyda att han var illojal mot Gud och Kristus. Sanna kristna kommer i stället att visa obrytbar hängivenhet för honom som ger liv och för hans Sons rike.
”Du skall inte göra åt dig en skuren bild eller en gestalt lik någonting som finns i himlarna där ovan eller som finns på jorden där under eller som finns i vattnen under jorden. Du skall inte böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem, ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” — 2 Mos. 20:4, 5, NW.