Vad menade den vise mannen?

Ägodelar utan glädje

I sin granskning av mänskliga angelägenheter förbisåg den vise kung Salomo inte de omständigheter som ofta gör det omöjligt för människor att finna glädje i det de äger.

Beträffande en situation av ett visst slag skrev han: ”Det finns en olycka som jag har sett under solen, och den är vanlig bland människorna: en man, åt vilken den sanne Guden ger rikedom och materiella ägodelar och ära och som för sin själ inte saknar något som han visar sig längta efter, och likväl sätter den sanne Guden honom inte i stånd till att äta av det, fastän en som bara är utlänning får äta det. Detta är fåfänglighet, och det är en farlig sjukdom.” — Pred. 6:1, 2, NW.

Den Allsmäktige tillåter vilken som helst människa att använda sina gudagivna förmågor till att förvärva ägodelar och vinna erkännande eller ära bland sina samtida. I den bemärkelsen kunde Salomo med rätta säga att Gud ”ger” rikedomar, materiella ägodelar och ära åt en sådan människa. Men sorgligt att säga kan det vara så att en människa kan ha allting men av omständigheterna vara förhindrad att finna glädje i dessa ägodelar.

Hon kan ha tillgång till smaklig mat och ändå, på grund av någon mag- eller tarmsjukdom, vara ur stånd att njuta av den. Fallet med Nebukadnessar ger en intressant illustration. Han uppnådde ställningen som världshärskare i Babylon. Sedan förödmjukade Jehova Gud honom på grund av hans stolthet — berövade honom hans förstånd. Palatsets glädjeämnen, däribland utsökt mat och ypperligt vin, hade inte längre någon lockelse på Nebukadnessar. Han föreställde sig att han var ett djur, lämnade det luxuösa palatset och livnärde sig av gräs som en oxe. Medan Nebukadnessar gick miste om palatslivets njutningar, hade sådana som var ”utlänningar” gagn av hans rikedomar. Det som drabbade Nebukadnessar var verkligen ett svårt lidande, ”en farlig sjukdom”, under sju år. — Dan. 4:25—34.

Därnäst framhöll Salomo att ett långt liv och en stor familj inte i sig själva är nog för att man skall kunna leva ett tillfredsställt och förnöjsamt liv. Han fortsätter: ”Om en man bleve far hundra gånger och han finge leva i många år, så att hans livsdagar bleve talrika, men hans egen själ inte får njuta sig mätt av goda ting och inte ens graven har blivit hans [kanhända i betydelsen att han längtar till graven, som Job gjorde i sin bedrövelse (Job 3:11—22)], måste jag säga att en förtidigt född har det bättre ställt än han. Ty förgäves har han [den förtidigt födde] kommit, och i mörker går han bort, och i mörker skall hans eget namn höljas. Inte ens solen själv har han sett eller vetat av. Denne har mer ro än den förre. Även om han har levat i två gånger tusen år och han likväl inte har sett vad gott är — är det inte till en och samma plats som alla går?” — Pred. 6:3—6, NW.

Ja, om man inte kan få någon glädje av livet, av vilket värde är då ens ett långt liv och många barn? Vare sig de är rika eller fattiga, unga eller gamla, går alla vid döden till en enda plats — gravtillståndet. För den som inte får någon verklig glädje i livet betyder ett långt liv bara mera problem och svårigheter under en längre period än för den som dör ung. Den förtidigt födde, ett dödfött barn, har det bättre ställt i den betydelsen att han aldrig har behövt uthärda alla de besvärligheter som följer med ett liv präglat av tomhet och missräkning.

Salomo skriver ytterligare: ”All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad. Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande? Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.” — Pred. 6:7—9.

Människor arbetar hårt för att få det de behöver för att hålla sig vid liv; de arbetar för sin ”mun”. Ändå är det så att detta sällan tillfredsställer deras många begär, den längtan deras själ har. Den som är vis men missnöjd kan försöka undertrycka och bekämpa plågsamma begär, under det att dåren ger efter för dem och inte utövar någon återhållsamhet. Detta var uppenbarligen grunden till Salomos frågor: ”Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?” I den betydelsen att både den vise och den dåraktige har efterhängsna begär kan det sägas att den vise inte har någon förmån. På liknande sätt kan den fattige och betryckte veta hur han skall dölja sina oroande begär inför andra, men detta gör ändå inte att de avlägsnas. Eftersom de inte blir uppfyllda, fortsätter de att bekymra honom. Inte heller han har det bättre ställt än dåren. Det verkligt förståndiga handlingssättet är att vara nöjd, att njuta av det man har, det man kan se med sina ögon, i stället för att längtansfullt se på någonting annat och låta själens begär beröva en friden.

En annan faktor som kan motverka förnöjsamhet är att man inte inser att många ting helt enkelt inte kan ändras. Salomo förklarade: ”Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var, vad en människa skulle bliva [och nog vet man vad en människa är, Åkeson]. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv.” (Pred. 6:10) En människa kan vinna rikedom och ställning. Men hon förblir ändå precis vad den första människan förklarades vara, en jordemänniska, adhamʹ, en hebreisk beteckning som är hämtad från en rot som betyder ”röd” eller ”rödaktig”. Ja, hon fortsätter att vara en jordemänniska, en dödlig. Därför kan hon inte göra någon affärstransaktion för att bevara sig vid liv till obestämd tid. Psalmisten uttryckte denna tanke på följande sätt: ”Inte en av dem kan på något sätt förlossa ens sin broder eller ge Gud en lösen för honom (och återlösningspriset för deras själ är så dyrt att det har upphört till obestämd tid), så att han skulle fortfara att leva för alltid och inte se gropen.” — Ps. 49:8—10, NW.

Som bäst är livet i denna tingens ordning mycket ovisst och osäkert. Tid och omständigheter drabbar alla och ökar ovissheten. Av detta skäl ställde Salomo dessa frågor: ”Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav? Ty vem vet, vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa, vad som efter henne skall ske under solen?” — Pred. 6:11; 7:1.

Med tanke på att döden gör slut på alla en människas strävanden och allt hennes kämpande, vilken verklig fördel ligger det i vad det vara må i fråga om materiella ägodelar eller bemärkthet som en människa kan förvärva? Vem kan i verkligheten säga exakt vilket världsligt mål — rikedomar, bemärkthet, makt — som är värt att sträva efter? Hur ofta händer det inte att människor menar att någonting är åtråvärt och att de sedan, när de fått det, blir besvikna, kanske till och med bittra! Att livet är så kort, försvinner likt en ”skugga”, ökar bara förtreten. Det finns inget sätt att återvinna tiden och leda in sina ansträngningar mot ett annat mål. Och på grund av att det inte finns något sätt att avgöra vad som skall hända efter en människas död, leder det inte heller till någon tillfredsställelse att man strävar efter materialistiska mål för barns och barnbarns skull i sådan grad att man utestänger andliga ting.

Hur eftertryckligt belyser inte den vise mannens ord att man behöver vara förnöjsam och få ut sund glädje av livet! I stället för att låta materialistiska begär byggas upp koncentrerar sig den som är verkligt vis på att bevara ett gott förhållande till Gud.