Sorg och begravningar — för vilka?

DET har med all rätt sagts: ”Inte någon känd grupp människor ... gör sig [helt enkelt] av med sina döda utan någon ritual eller ceremoni. I skarp kontrast till detta begraver inga djur döda individer av den egna arten.” ”Människan är den enda levande varelse som har ett utvecklat självmedvetande och döds-medvetande.”a — Se 1 Moseboken 23:3, 4.

Dessa ord av en av våra samtida, den ryskfödde vetenskapsmannen Theodosius Dobzhansky, kan i viss mån förklara varför kung Salomo gav följande råd för omkring tre tusen år sedan: ”Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.” Ja, eftersom vi har ett själv-medvetande och ett döds-medvetande, gör vi människor vanligen anordningar för en begravning av något slag, då en vän, medtroende eller släkting har dött. — Pred. 7:3.

Betyder då Salomos ord om att det är bättre att gå i sorgehus att det är rätt och riktigt för kristna att gå till vilket sorgehus som helst och beklaga den förlust de överlevande har lidit? Är det riktigt att sörja varje slags människas död? Vad kan vi finna ut av bibeln, Guds ord, om detta?

Bibeln innehåller många exempel på hur man sörjde de döda. Jakobs och Esaus sorg då deras far, Isak, hade dött var tillbörlig. Jakob sörjde djupt, därför att han trodde att hans älsklingsson, Josef, hade blivit dödad av ett vilddjur. Då patriarken Jakob själv dog, var det inte bara hans eget hus som sörjde honom, utan också egyptierna. Israeliterna kände djup sorg då deras ledare, Mose, var död. Trots att kung Josia dog i en strid som han oförståndigt nog gav sig in i, klagade och sörjde Jeremia och hela Juda över denne gode härskares död. Längre fram i tiden förekom det sorg och klagan till följd av att Lasarus, Jesus Kristus, Stefanus och andra hade dött. — 1 Mos. 27:41; 37:34, 35; 50:1—14; 5 Mos. 34:8; 2 Krön. 35:24, 25; Luk. 24:15—24; Joh. 11:17—44; Apg. 8:2; 9:36—42.

Det är emellertid en sak som man bör tänka på, när det gäller dessa speciella sorgetillfällen som är omtalade i Skriften. Alla de personer som sörjdes hade fruktat Jehova Gud och var släktingar till dem som levde kvar eller var högt aktade av dessa. Men det fanns också människor som man inte sörjde. Det ges till exempel inte minsta antydan om att Noa och hans familj sörjde deras död som tillhörde den onda våldsgeneration som omkom i syndafloden. Inte heller sägs det något om att Lot sörjde över att förintelse drabbade de ytterligt onda människorna i Sodom och Gomorra. Då Farao och hans här dränktes i Röda havet, sörjde Mose och hans folk inte alls, de jublade i stället och sjöng en segersång. — 2 Mos. 15:1—21; se också Jeremia 22:18, 19.

Vad berodde det på, i alla dessa fall, att Guds tjänare inte sörjde eller inte skulle sörja dem som hade omkommit? Det berodde på att de hade avrättats av Jehova Gud. Om de hade sörjt över dem, skulle det ha varit liktydigt med att de gjort invändningar mot att Jehovas rättfärdiga domar blivit verkställda. Jeremia blev således befalld att inte sörja över den olycka som skulle drabba hans avfälliga folk, Israel. Och även om vi i Uppenbarelseboken läser om att det stora Babylon begräts av några av sina politiska och kommersiella älskare, heter det att himmelens härskaror gladde sig över att det blev förintat. — Jer. 15:4—7; Upp. 18:9—20.

Därför var det mycket lämpligt att kung David, när han så djupt sörjde sin ärelystne, trolöse, omoraliske son Absaloms död, på goda grunder blev tillrättavisad av sin härförare Joab. (2 Sam. 19:1—8) Men när David sörjde den otrogne kung Saul, blev han däremot inte tillrättavisad. (2 Sam. 1:17—27) Varför blev han inte det? Kung Saul var Jehovas smorde. Därför sörjde David människan Saul i lojalitet mot det ämbete som Saul blivit smord att inneha. (Se Vakttornet, 1 december 1938, sid. 361.) Dessutom ville David inte att det skulle finnas någon anledning att misstänka att han gladde sig över sin fiendes död. — Ords. 24:17.

Allt detta har blivit skrivet till vår undervisning, ja till lärdom och tröst för oss i denna tid, vid den onda tingens ordnings slut. (Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11) I en nära framtid skall den nuvarande generationen få uppleva den förutsagda ”stora vedermöda” som skall medföra slutet för den nuvarande onda ordningen. (Matt. 24:21) När den tiden kommer, skall ingen av Jehovas trogna tjänare, som är de enda som får överleva, sörja över de ondas tillintetgörelse. I stället skall de glädja sig, alldeles som Mose och hans folk gladde sig då Farao och hans här blev tillintetgjorda.

ATT SÖRJA DE DÖDA I VÅR TID

Men hur är det i denna tid? Vad är vår inställning, när vi hör om missöden, fruktansvärda olyckor med många dödsoffer i samband med jordbävningar, orkaner och tidvattensvågor? Utan tvivel har vi stor medkänsla med dessa offer, och i synnerhet med de sörjande efterlevande, även om de kanske inte varit sådana som älskat rättfärdighet. De döda har ju inte blivit avrättade av Jehova Gud därför att de varit onda. Också när släktingar, vänner eller affärsbekanta dör, visar därför de kristna i allmänhet sin omtanke genom att i uppriktighet kondolera de kvarlevande familjemedlemmarna.

När en trogen smord kristen dör, sörjer vi den döde, fastän vi förtröstansfullt tror att han har fått sin himmelska belöning. Vi kommer ju ändå att sakna honom; men vi är inte otröstliga i vår sorg som de som inte har något hopp. (1 Tess. 4:13—15) Vi sörjer också när de som har ett jordiskt hopp dör, även om vi har anledning att vänta att de skall få en tidig uppståndelse. Jesus klargjorde ju att ”alla som är i minnesgravarna” skall komma fram i en uppståndelse. — Joh. 5:28, 29; se också Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 20:13.

VARFÖR HÅLLER MAN BEGRAVNING?

Somliga har menat att syftet med en begravning är att lovprisa den döde, att man vid den bör tala väl om honom och tillerkänna honom vad man kallar en ”god död”. Men är detta rätt och riktigt? Tänk på att Jehova Gud tillät att Israels nation grät över Nadab och Abihu, Arons båda söner som förgicks därför att de hade framburit främmande eld — fastän deras allra närmaste förbjöds att sörja dem. — 3 Mos. 10:1—7.

Man kan inte heller påstå att en begravningsakt i något avseende är lik ett sakrament, som tillför den avlidne en viss förtjänst. Flertalet kyrkomedlemmar i kristenheten skulle förstås med fasa tänka på möjligheten att bli begravd utan någon kyrklig förrättning. Romersk-katolska kyrkan har därför olika slags mässor, som fyller just detta behov. Dessa mässor kan innehålla välsignelser över den avlidne och påstås hjälpa en själ i skärselden. Men alla sådana sedvänjor saknar stöd i bibeln, eftersom Guds ord klart och tydligt säger att de döda är omedvetna och förblir så till uppståndelsen. — Pred. 9:5, 10.

Varför bör man i så fall ordna med en begravningsakt, då en person avlidit? Det finns flera goda skäl. För det första kan man vid den ge tröst åt dem som berövats någon som stod dem nära. De kristna har blivit befallda att trösta alla som sörjer, och detta inbegriper dem ibland dem själva som kan ha drabbats av sorg. (Jes. 61:1, 2; 2 Kor. 1:3—5) I regel vållar död sorg. I synnerhet är det då trösterikt att få höra ett tal där Jehovas underbara egenskaper dryftas, särskilt hans stora kärlek, som kommit till uttryck i att han gett sin Son till en lösen, så att människorna kan ha hopp om evigt liv. De som kommer till en begravning kan känna sig manade att själva säga något, men de kan också genom sin blotta närvaro ge tröst åt de efterlevande i deras sorg.

En begravning ger också tillfälle att avge ett vittnesbörd om bibelns sanningar. Grannar, vänner, affärsbekanta och släktingar, som kanske inte är troende, kommer vanligen till en begravning. Alla dessa har stor nytta av en begravningsakt, där det hålls ett tal som förklarar bibelns syn på de dödas tillstånd och på frågan varför människor dör och som utvecklar uppståndelsehoppet. När en begravningsakt kan tjäna så goda syften, förefaller det som om en kristen tjänare åt Gud bör kunna känna sig fri att leda en begravning av en icke troende släkting till ett Jehovas vittne — eller rentav av en människa som i yttersta förtvivlan eller i ett sinnesrubbat tillstånd har tagit sitt liv. Och medkristna kan ge tröst åt det sörjande vittnet genom sin närvaro.

Ett annat gott syfte som en begravningsakt tjänar riktar Salomo vår uppmärksamhet på. Som vi minns sade han: ”Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.” (Pred. 7:3) Dödens verklighet ger oss orsak att tänka på livets obeständighet. Tanken på detta bör också hjälpa oss att inse vilken välsignelse livet är. I döden finns inget medvetande, ingen känsla, ingen möjlighet att kommunicera, ingen glädje, ingen möjlighet att åstadkomma något.

Bland vissa folk i forntiden var en begravning en ytterst olycklig tilldragelse; den var en symbol av nederlag. Därför hölls begravningar på natten. Även om det är så att de kristna inte sörjer som andra som inte har något hopp, skulle det likväl inte vara tillbörligt med skämt och glam i samband med en begravning — och inte heller dessförinnan på den plats där stoftet av den döde finns, antingen hemma, i ett bårhus eller gravkapell — som om det vore en glädjefull tilldragelse. Allting har sin tid, och dödens tid är inte lämpad för stoj och skratt. — Pred. 3:1, 4.

När en begravning hålls efter en avliden trogen tjänare åt Jehova Gud, kan tillfället också mycket väl användas för att framhålla denne tjänares ostraffliga livskurs trots alla slags hinder. (2 Sam. 1:26) Det ligger helt visst något i vad Marcus Antonius (enligt Shakespeare) sade i sitt ryktbara begravningstal: ”Ej prisa, men begrava Caesar vill jag.” Vår avsikt bör inte heller vara att prisa eller upphöja skapelser, utan att tänka på deras exempel såsom något att efterlikna. Så här uttryckte aposteln Paulus det: Bli ”inte ... tröga utan ... deras efterliknare som genom tro och tålamod ärver löftena”. — Hebr. 6:12.

BEGRAVNING AV UTESLUTNA?

Men förmoda att den döde är en som är utesluten, som har blivit utstött ur den kristna församlingen av ett eller annat skäl. I ”Frågor från läsekretsen” (Vakttornet, 1961, sid. 572) framhölls det att det skulle vara olämpligt att anordna en begravning för en utesluten person. Så här hette det: ”Vi vill inte att utomstående skall få det intrycket att en utesluten person har blivit erkänd av församlingen, när sanna förhållandet är att han inte har blivit erkänd utan har blivit utesluten ur församlingen.” Kan det inte förekomma några undantag, när det gäller att anordna en begravning för en utesluten person?

Innan den frågan besvaras, kan det vara nyttigt att vi ser tillbaka på frågan om uteslutning. Att uteslutning har stöd i Skriften framgår av Första Korintierbrevet, kapitel 5, där aposteln Paulus påbjuder uteslutning av en omoralisk man. Det var emellertid inte förrän år 1952 som Jehovas folk i våra dagar gjorde något åt den alltmer brännande frågan. Med ett brinnande nit för rättfärdighet och av uppriktigt hat till det som är ont drog man upp riktlinjer åt dem som hade ledningen, för att församlingarna skulle bevaras rena i andligt, läromässigt och moraliskt avseende.

Med åren har Jehovas folk fått en allt klarare syn på frågan om uteslutning. Man har inte bara rett ut detaljer, utan det har blivit alltmer uppenbart att vishet och kärlek, såväl som rättvisa, kommit med i bilden. Jehovas folk insåg hur nödvändigt det var att visa barmhärtighet mot dem som verkligen ångrade sina felsteg och att ta hänsyn till förmildrande omständigheter och varje tecken på uppriktig bedrövelse. Ännu senare har det också framhållits att det är skillnad på de kristnas sätt att uppträda mot en ökänd syndare eller en utmanande avfälling och mot en person som betraktas som ”en man av nationerna” — en person som man kan visa vanlig artighet genom att hälsa på. — Matt. 18:17; 2 Joh. v. 9, 10.

Det förefaller som om denna åtskillnad också kunde gälla i fråga om begravning av en utesluten. En kristen församling önskar inte få sitt goda namn befläckat genom att det blir förbundet med sådana som orden i 2 Johannes, v. 9, 10, är tillämpliga på, nej, inte ens vid deras död. Men låt oss tänka oss att en utesluten person har visat vissa tecken till verklig ånger och har kommit till mötena och låtit förstå att han skulle vilja bli återupptagen i församlingen. Om de äldste, i ett sådant fall, anser att det inte skulle störa friden och den goda stämningen i församlingen och inte heller medföra smälek för Guds folk, borde inte något hindra en äldste från att hålla ett tal. Hur kan de äldste veta om Jehova redan har förlåtit honom eller inte, eftersom han har visat vissa tecken till ånger? De äldste har kanske med rätta varit avvaktande, väntat en tid, för att förvissa sig om att den ånger han visat varit äkta. Naturligtvis är inget fall det andra likt, och varje fall måste därför bedömas för sig. Om ett begravningstal skall hållas, måste talaren givetvis noga se till att han inte uppehåller sig vid personliga saker eller gör några bestämda uttalanden om huruvida den döde skall bli uppväckt. Men ett utmärkt skriftenligt tal kan hållas och ett gott vittnesbörd avges.

Vi bör inte heller förbise de två huvudskälen till att en person som har felat blir utesluten. Det ena är att söka ruska honom till besinning, om möjligt. Det andra är att skydda församlingen för hans dåliga inflytande. Inget av dessa skäl gäller längre, eftersom den uteslutne har avlidit. Också när en utesluten person har förblivit som en ”man av nationerna”, så att säga, kan ett på bibeln grundat begravningstal tjäna mer än ett gott syfte, som vi redan tidigare framhöll: Det kan ge tröst åt de sörjande efterlevande och bli till ett vittnesbörd för utomstående. Ja, att ett utmärkt vittnesbörd blir avgivet kan tjäna till tröst och uppmuntran för de efterlevande oavsett omständigheterna.

Enbart vi av alla jordens skapelser danades till Guds avbild. Därför har vi förmåga att inse vad döden betyder. Därför har vi också förmåga att sörja, när en annan människa förlorat livet, och vi har en önskan att trösta bedrövade efterlevande. Är inte vår himmelske Fader i sanning ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”? Jo visst! I sådana frågor som gäller sorg och begravningar skall vi alltså låta hans principer i fråga om vishet, rättvisa och kärlek förestava våra känslor och handlingar, liksom de bör göra det i alla andra av livets angelägenheter. — 2 Kor. 1:3, 4; 1 Kor. 16:14.

[Fotnoter]