Frågor från läsekretsen

● Min icke troende man har bekänt för mig att han har en annan kvinna. Är hans erkännande tillräcklig grund för en skriftenlig skilsmässa?

Om en kristens icke troende äktenskapspartner erkänner sig ha begått omoraliskhet, är detta i vissa fall skriftenlig grundval för en skilsmässa, vilken i sin tur gör den oskyldige kristne fri att gifta om sig, om han eller hon så önskar.

Jehova Guds lag till Israels nation i forntiden gjorde föranstaltningar för skilsmässa på olika grunder. (5 Mos. 24:1, 2) Äktenskapsbrott, homosexualitet och otukt med djur var orsaker till att göra slut på ett äktenskap; den som var skyldig till sådant skulle avrättas. (5 Mos. 22:22—24; 3 Mos. 18:22, 23) Lagen framhöll emellertid detta viktiga krav: ”Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago.” (5 Mos. 17:6; 19:15; 4 Mos. 35:30) Eftersom Jehova ”älskar rättfärdighet och rätt”, krävde han att sådana angelägenheter skulle avgöras på grundval av bevis, vittnesbörd, inte enbart misstanke. (Ps. 33:5) Detta stadgades naturligtvis med avseende på tillämpningen av dödsstraff, inte med avseende på äktenskapsskillnad.

En annan situation som togs upp i lagen belyser också vikten av bevisning. Vad skulle en man göra, om han misstänkte att hans hustru hade begått äktenskapsbrott, men hon förnekade det och det inte fanns några vittnen? Guds lag redogjorde för en åtgärd som kunde vidtas, men det var en drastisk åtgärd, som kunde ha bestående verkningar för hustrun om hon var skyldig eller för mannen om hon var oskyldig. Hon kunde föras fram inför prästen och förmås att ta del i en föreskriven procedur, som inbegrep att dricka något av ett särskilt vatten. Om hon var skyldig, skulle hon drabbas av Guds straff, som bestod i att hennes länder skulle ”förvissna”, vilket uppenbarligen betydde att hennes könsorgan skulle förtvina och hon skulle förlora förmågan att bli havande. (4 Mos. 5:12—31) Det var tydligen så i sådana fall att den äktenskapsbrytande hustrun, även om hon fick detta ovanliga straff från Gud, inte blev avrättad, beroende på att hon förnekade skuld och det inte fanns de två vittnen som krävdes.

Hurudan är situationen i vår tid i den kristna församlingen? Är det möjligt att få ett hållbart vittnesmål beträffande grunderna till en skriftenlig skilsmässa?

Jesus själv förklarade att för hans efterföljare utgörs den enda grunden till skilsmässa — en sådan skilsmässa som gör personen i fråga fri att gifta om sig — av att ens äktenskapspartner begår porneia, grov sexuell omoraliskhet. (Matt. 19:9) Skulle det finnas tillräcklig grund för skilsmässa, om en kristen hustru enbart misstänkte att hennes man var skyldig till äktenskapsbrott? Nej, de kristna grekiska skrifterna överflyttar nämligen principen att en sak skall fastställas av två eller tre vittnen, vilket en balanserad känsla för rättvisa kräver. (Joh. 8:17, 18; 1 Tim. 5:19; Hebr. 10:28) Om en hustru enbart misstänkte sin man för äktenskapsbrott, men han förnekade det och det inte fanns några vittnen till att bekräfta det, skulle hon inte ha tillräcklig grundval för att inför den kristna församlingen fastställa att hon hade rätt att skilja sig från honom och därigenom bli fri att gifta om sig.

I somliga fall kan emellertid en icke troende äktenskapspartner erkänna sig vara omoralisk. Det kan till exempel hända att en äkta man till och med skryter om det inför sin hustru för att smäda och såra henne. Hon kan välja att ha överseende med hans orätta handlingssätt. Men hur förhåller det sig, om hon känner att hon inte kan göra det eller inte bör göra det? Är hans bekännelse tillräcklig bevisning?

I denna situation är det inte så att han påstår sig vara oskyldig eller orubbligt nekar till att han är skyldig till äktenskapsbrott. I stället erkänner han det för henne, även om han för sitt anseendes skull kanske inte är villig att tillstå det i en domstol eller inför andra personer. Vad kan hustrun göra?

Eftersom hon är en del av den rena kristna församlingen, bör hon inse vikten av att behandla saken på tillbörligt sätt, så att det inte, om hon efter skilsmässa från honom gifter om sig, råder tvivel om att hon håller ”den äktenskapliga sängen ... obesudlad”. (Hebr. 13:4) I detta syfte bör hon tillställa de äldste, som representerar församlingen, ett brev som beskriver hennes situation och förklarar att hennes icke troende äkta man har bekänt för henne att han begått omoraliskhet. Hon bör också förklara att hon i överensstämmelse med Matteus 19:9 önskar skilja sig från honom, i det hon utverkar laglig skilsmässa och därigenom gör slut på äktenskapet på skriftenligt och lagenligt sätt.

De äldste bör tänka på om det finns något känt skäl till att dra någon annan slutsats än att den icke troende partnern hade varit omoralisk. Om inte, kan de godta hennes undertecknade förklaring.

”Men”, kan någon säga, ”är det inte möjligt för henne att lämna in en bedräglig, osann förklaring, i vilken hon säger att hennes man har bekänt omoraliskhet, när han i själva verket aldrig har gjort detta?” Det skulle i själva verket vara grovt bedrägeri, om någon försökte göra så. David bad en gång: ”Du har rannsakat mitt hjärta, du har hållit granskning om natten, du har luttrat mig; du skall upptäcka att jag inte har umgåtts med ränker.” (Ps. 17:3, NW) Omvänt är Jehova mycket uppmärksam, när någon verkligen umgås med ränker, och han kommer att se till att den personen inte får varaktig framgång. Om en kristen kvinna avger en skriftlig förklaring om att hennes man har erkänt omoraliskhet, är det följaktligen så att Jehova känner till fakta. Det är som bibeln säger: ”Det finns inte någon skapelse som är osynlig för honom, utan allting ligger naket och blottat inför ögonen på honom som vi har att avlägga räkenskap för.” — Hebr. 4:13; Ords. 5:21; Jer. 16:17.

Om det inte finns några skäl att betvivla hustruns förklaring, kan alltså församlingens äldste låta det bli en sak mellan henne och Jehova. I detta fall skulle hon behöva att inför Gud bära ansvaret i fråga om det faktiska förhållandet beträffande hennes mans omoraliska handlingssätt, det handlingssätt som skulle vara den skriftenliga grundvalen till att låta äktenskapet upphöra, även om den lagliga skilsmässan erhölls på någon annan grund.