Bergspredikan — de tre första ”lyckligprisningarna”
JESUS inledde sin bergspredikan med nio uttalanden där han beskriver människor som är verkligt lyckliga. I den första av dessa ”lyckligprisningar” sade Jesus: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, eftersom himmelriket tillhör dem.” — Matt. 5:3, NW; An American Translation.
”De som är medvetna om sitt andliga behov” är, enligt den bokstavliga grekiska texten hos Matteus, människor som är ”fattiga i [vad det gäller] anden”. I Lukas’ parallellskildring lyder Jesu ord så här: ”Lyckliga är ni fattiga, därför att Guds rike är ert.” (Luk. 6:20) Jesus framhöll att ett viktigt skäl till att han kom såsom Messias var att han skulle ”förkunna goda nyheter för de fattiga”. (Luk. 4:18) Detta antyder inte att det är någon särskild förtjänst att vara fattig eller att de fattiga automatiskt äger Guds ynnest. Men de som följde Jesus och som hade fått sig givet hoppet om att få del i Guds rikes välsignelser kom huvudsakligen ur deras led som tillhörde fattigt, vanligt folk. (1 Kor. 1:26—29; Jak. 2:5) Dessa förtrampade människor visste att de också var fattiga ”i vad det gäller anden” (andligen). I stället för att duka under för bitterhet till följd av yttre omständigheter blev de ”medvetna om sitt andliga behov”, deras beroende av Gud stod mera klart för dem.
I en jämförande motsats sade Jesus: ”Men ve er, ni rika, därför att ni nu får er tröst fullt ut.” (Luk. 6:24) Det händer ofta att materiell rikedom försvagar en människas medvetenhet om sitt andliga behov. Ett exempel på detta har vi i Jesu förebrående ord till vissa kristna i Laodicea i Mindre Asien: ”Du säger: ’Jag är rik och har förvärvat rikedomar och behöver ingenting alls’, medan du inte vet [dvs. inte är medveten om] att du [i andligt avseende] är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” — Upp. 3:17.
Orsaken till lycka för deras del som är medvetna om sitt andliga behov är att ”himmelriket tillhör dem”. De tog emot Jesus såsom Messias, och detta uppenbarade möjligheter för dem att få regera med honom i Guds himmelska rike med Kristus som kung. (Luk. 22:30; Joh. 14:1—4) Visst måste det ha värmt deras hjärtan som tillhörde ödmjukt ”enkelt folk” att få veta att de hade utsikt att få del i Guds rike, under det att rika och högt bildade människor, som förtröstade på sin rikedom och ansåg vanliga, enkla människor vara ”förbannade”, inte hade en sådan framtidsutsikt! (Joh. 7:49) Naturligtvis kunde också rika människor lägga i dagen samma ande, präglad av ödmjukhet och andlig uppskattning, som skulle kunna tillförsäkra också dem stor lycka. — 1 Tim. 6:17—19; Jak. 1:9, 10.
VILKA SÖRJANDE BLIR TRÖSTADE?
Den andra ”lyckligprisningen” formulerade Jesus så: ”Lyckliga är de som sörjer, eftersom de skall bli tröstade.” (Matt. 5:4) Lukas’ parallellskildring lyder: ”Lyckliga är ni som gråter nu, därför att ni skall skratta.” — Luk. 6:21.
”De som sörjer” avser inte alla människor som visar sig sorgsna. Nej, de tillhör samma slags människor som ”de som är medvetna om sitt andliga behov”, dessa som nämndes i Jesu förra uttalande. Deras sorg är en ”bedrövelse på ett sätt som Gud vill” över sin egen syndfullhet och de beklämmande omständigheter som människans syndfullhet har medfört. (1 Kor. 5:2; 2 Kor. 7:10) De fäster avseende vid bibelskribenten Jakobs råd: ”Närma er Gud, så skall han närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni obeslutsamma. Känn ert elände och sörj och gråt.” — Jak. 4:8, 9.
Dessa som sörjer på ett gudaktigt sätt ”skall bli tröstade”. (Jämför Lukas 2:25.) Den tröst som kommer genom Jesus Kristus omfattar syndernas förlåtelse och evigt liv.
De sörjande människor, som Jesus syftade på, kan kallas ”lyckliga” såväl nu som i framtiden. Tack vare att de utövar tro på Jesus åtnjuter de det välbefinnande som härrör från ett gynnsamt förhållande till Jehova Gud. (Joh. 3:36) Och vad framtida lycka beträffar kan de som nu sörjer på grund av den orättfärdighet som präglar mänskligheten förvänta ”lindring ... vid Herren Jesu [Kristi] uppenbarelse från himmelen med sina mäktiga änglar i en flammande eld, då han låter hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. — 2 Tess. 1:7, 8.
Som motsats till den lycka som Jesus sade skulle komma över dem som sörjer förklarade han: ”Ve er som skrattar nu, därför att ni skall sörja och gråta.” (Luk. 6:25) Detta är inget fördömande av skratt och munterhet. Jesus syftade tydligtvis på njutningslystna människor som ägnar hela livet åt att behaga sig själva. De varken sörjer över sin nedärvda syndfullhet eller beklagar sina medmänniskors lidande. Sådana söker ”tröst” på sitt eget sätt genom att leva för att tillfredsställa sig själva och hänge sig åt de flyktiga nöjen ett sådant liv kan ge.
Jesus betonade att deras lättsinniga skratt bara gäller just ”nu”. Sådana människor skall ”sörja och gråta”, när Gud gör slut på den nuvarande tingens ordning som har gett möjlighet till deras bullersamma uppsluppenhet. (Matt. 13:42, 50; 22:13; 24:51; 25:30) I överensstämmelse med Jesu ord ger Jakob denna förmaning: ”Låt ert skratt förvandlas till sorg och er glädje till missmod. Ödmjuka er i Jehovas ögon, så skall han upphöja er.” — Jak. 4:9, 10; 5:1—6.
LYCKA FÖR DE ”MILDA TILL SINNES”
Därpå sade Jesus: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Matt. 5:5) Vilket slags människor syftade han på här?
Den term i bibeln som har avseende på sådan mildhet som är en sinnets mildhet (saktmod) för inte tanken till feghet, svaghet eller ett tunt skal av överslätande, skrymtaktig blidhet. Detta saktmod är i stället en inre egenskap, en mildhet och fridsamhet som människor utövar först och främst i sitt förhållande till Gud, i det gensvar de ger på hans vilja och vägledning. I stället för att bli bittra till följd av det utbredda förtrycket och de många orättvisorna på jorden inser verkligt saktmodiga människor att dessa svårigheter till stor del beror på den mänskliga ofullkomligheten. De känner ingen bitterhet mot Gud, utan de känner i stället intensivt sitt beroende av honom. En sådan sinnesförfattning avspeglas i sin tur i ett uppförande mot nästan som stämmer överens med rådet: ”Återgälda ingen med ont för ont. ... Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor.” — Rom. 12:17—19; Tit. 3:1, 2.
Den lycka som tillfaller dessa människor, som är milda till sinnes, kommer sig av att ”de skall ärva jorden”. Hur skall det gå till? Jesus, som i fullkomlig bemärkelse var ”mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat”, är den egentlige arvtagaren till jorden. (Ps. 2:8; Matt. 11:29; 28:18; Hebr. 1:2; 2:5—9) I de hebreiska skrifterna förutsades det att den som kallas ”människoson” skulle ha medregenter i sitt himmelska rike. (Dan. 7:13, 14, 22, 27) Som ”Kristi medarvingar” skall de som är milda till sinnes ha del i Jesu arv som omfattar jorden. (Rom. 8:17) I Jesu rikes jordiska domän skall dessutom många andra fårlika människor vinna evigt liv. (Matt. 25:33, 34, 46) En gynnsam, lycklig framtidsutsikt i sanning!
[Bild på sidan 25]
Jesu ord fick människor att allvarligt tänka på sitt förhållande till Gud