Psaltaren

En gåta med ett trösterikt svar

TIDERNA igenom har laglösa människor haft framgång i livet, och detta har förbryllat många människor. Samvetslösa personer uppnår ofta en hög maktställning och utnyttjar och förtrycker sedan de fattiga och nödställda. Men bör vi frukta moraliskt fördärvade människor? Denna fråga utgör ett grunddrag i den gåta som besvaras i Psalm 49, skriven av en levit, en av ”Koras söner”.

De inledande orden lyder: ”Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen, både låga och höga, rika såväl som fattiga.” (Ps. 49:2, 3) Med dessa ord uppmanar psalmisten alla att lyssna — de ”låga”, de som har en ringa ställning här i livet, och de ”höga”, de som har en högre ställning. Ja, alla, både rika och fattiga, kunde dra nytta av det som skulle läggas fram.

Psalmisten fortsätter: ”Min mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke [begrundan, NW] skall vara förstånd. Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap [gåta, Myrberg].” (Ps. 49:4, 5) Det som psalmisten tänkte säga var ett resultat av begrundan under Guds andes vägledning. Det var inte blott och bart mänsklig vishet, för psalmisten sade att han ville böja sitt öra till ”lärorikt tal” eller ”visdomstal” (Myrberg), ett uttalande från en gudomlig källa. När han fick detta inspirerade uttalande, skulle han framställa sin gåta, sin förbryllande fråga, och göra detta till en harpas ackompanjemang.

Sedan kommer den gåtfulla frågan: ”Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?” (Ps. 49:6) Ja, skulle han ge efter för fruktan, när lidandets dagar drabbade honom på grund av förtryckande förföljare, människor som skulle beröva honom hans gudagivna rättigheter? Som de följande verserna antyder var dessa ”förföljare” förmögna personer. Sådana människor kan bruka sin ställning till att skaffa sig orätt vinning på andras bekostnad, men vi bör inte ge efter för panisk fruktan, inte heller bör vi se med avund på den framgång som egoistiska människor kan röna. Materiella rikedomar är allt de äger. De berömmer sig av vad de har och litar på att osäkra materiella rikedomar skall ge dem beskydd och trygghet, i stället för att förtrösta på Skaparen. Psalmisten fortsätter och påvisar klart och tydligt varför vi inte bör frukta eller avundas någon av dessa människor. De kommer inte att leva till evig tid, inte heller kommer deras välstånd att vara för alltid. Han skriver:

”De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom. Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven. Nej, man skall se, att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.” — Ps. 49:7—11.

Alldeles som psalmisten framhöll, har rikedomar inget värde när det gäller att rädda en broder från döden. Det sammanlagda värdet av alla rikedomar i världen skulle inte vara tillräckligt högt för att kunna utgöra lösepenning ens för ett enda människoliv. Döden kan inte hållas på avstånd på något sätt. Vad människor beträffar, är en sådan lösepenning utom räckhåll för dem. Ingen kan betala en viss summa pengar som skulle kunna rädda en människa från att gå ner i graven, i döden, och göra det möjligt för henne att fortsätta att leva. Den vise, dåren, den oförnuftige — alla måste dö. Oavsett vilka ägodelar de kan ha skaffat sig under sin livstid, måste de lämna dem åt andra, som får njuta av dem.

Naturligtvis önskar de förmögna förtryckarna att det skulle vara annorlunda. Åtminstone önskar de att minnet av dem skall leva kvar under kommande generationer. Men lyckas de åstadkomma detta? Lägg märke till psalmistens svar:

”De tänka [Deras innersta tanke är, Melin], att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn. Men en människa har mitt i sin härlighet intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres. Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. ... Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket [scheol, NW], där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.” — Ps. 49:12—15.

Tänk på vad psalmisten säger. Innerst inne hoppas de förmögna, som har samlat rikedomar genom förslagna medel, att deras egendom skall bestå evinnerligen, under alla kommande år, och gå i arv från släkte till släkte. Eftersom de har uppkallat egendomar efter sina namn, menar de att deras minne skall bevaras för alltid. Men de inser inte att de är blott och bart människor, gjorda av stoft. Även om de kanske åtnjuter ära eller ”härlighet” på grund av sina rikedomar, har sådana egoistiska människor ”intet bestånd” på jorden. Alla deras försök att hålla sitt namn vid liv är dömda att misslyckas. De har inget bättre att vänta än de förnuftslösa djuren, som förgås.

Trots sina rikedomar får laglösa människor ett slut som inte skiljer sig från djurens öde, som dödas för födans skull eller för att förhindra härjningar. Det finns ingenting i dessa människors liv som höjer dem över den förnuftslösa skapelsen, för de ignorerar fullständigt Skaparen, den evige Guden. Därför är det dåraktigt av dem att tro att de kan hålla sitt namn vid liv. De som godtar egoistiska människors filosofiska uppfattningar eller ”tal” är likaså dåraktiga och kommer att få samma nesliga slut. De måste gå ner i scheol, ledda eller drivna dit ner av döden som herde.

Men hur förhåller det sig med dem som sätter sin förtröstan till Jehova? Dessa trogna Guds tjänare kommer att få överhanden ”när morgonen gryr”. Det blir när den nya dagen börjar, sedan de befriats från lidande och förtryck.

Sedan, medan de rättfärdiga åtnjuter Guds ynnest, kommer de onda, som åtnjutit rikedom och makt, att förmultna, bli till stoft. På så sätt skall deras ”skepnader förtäras”. I stället för att få bo i palatslika boningar kommer de att ruttna i scheols djup.

”De redliga”, dvs. kvarlevan av Rikets arvingar och den ”stora skaran”, kommer att överleva striden vid Harmageddon och få uppleva den utlovade befrielsen, men de laglösa tillintetgörs. Under Kristi tusenårsregering skall alla de döda i scheol få uppstå.

Den levitiske psalmisten jämför sedan sin egen situation med samvetslösa människors och säger:

”Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets [scheols] våld, ty han skall upptaga mig. ... Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet. Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned. Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör dig goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset. En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.” — Ps. 49:16—21.

Vårt förnämsta mål i livet är — och detta med all rätt — att utföra Guds vilja, alldeles som psalmisten gjorde. I full förtröstan på Gud kunde denne levit vara säker på att Jehova skulle förlossa honom från scheol och inte låta honom få dö en förtidig död. På så sätt skulle han upptagas, inte av scheol, utan av sin räddare, Jehova. När vi har Jehova som vår Gud, finns det ingen orsak att frukta en ond man eller att avundas honom. Hans rikedomar kan öka, och hans hus och andra ägodelar kan bli allt luxuösare. Under sitt liv kan han ha lyckönskat sig själv till den ställning och rikedom han lyckats skaffa sig. Folk i allmänhet kan också ha prisat honom därför att han materiellt sett lyckats göra sig goda dagar, och de kan ha böjt sig för honom.

I den slutliga granskningen får han dock ingenting annat än hans förfäder fick, nämligen döden. Således har han bara en värld av mörker, inte ljus. Den människa, som inte förstår eller uppskattar andliga ting och inte ger Skaparen någon plats i sitt liv, är — oavsett hur stor ära eller ”härlighet” hon må åtnjuta i denna tingens ordning — lik ett djur, som inte har någon förmåga att dyrka Skaparen. En förmögen, egoistisk människa lever således likt ett djur och förgås likt ett djur.

Svaret på den förbryllande frågan om man skall frukta de ondas förtryck bör sannerligen hjälpa oss att förstå vad som alltjämt bör komma först i vårt liv. Ingenting av materiell natur har någon varaktighet. Om vi önskar ett bestående, framtida liv, måste vi sätta vår förtröstan till den evige Guden, som till och med kan återkalla de döda till livet.