Psaltaren

Uppskattar du att vara tillsammans med Guds tjänare?

OM DU vore förhindrad att vara tillsammans med dina andliga bröder, hur skulle du då känna det? Skulle du längta intensivt efter att få tillbedja tillsammans med dem?

Psalm 42 beskriver för oss hur en levit, en avkomling av Kora, hade det när han var i landsflykt. Hans inspirerade ord kan vara till stor hjälp för oss, när det gäller att bevara en intensiv uppskattning av umgänget med medtroende och när det gäller att uthärda under ogynnsamma omständigheter.

Psalmisten förklarade: ”Såsom hjorten [hinden, NW] trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?” (Ps. 42:2, 3) En hind eller hjorthona kan inte klara sig länge utan vatten. Detta djur kommer att söka upp det livsuppehållande vattnet och dricka, även om hon därigenom riskerar att bli anfallen av rovdjur. Precis som hinden längtar efter vatten därför att hon behöver det, så längtade psalmisten efter Jehova.

I ett torrt land, där växtligheten vissnar fort under den regnfattiga årstiden, är vatten något mycket värdefullt och svåråtkomligt. Det är därför psalmisten säger om sig själv att han ”törstar efter Gud”. Eftersom han har blivit berövad privilegiet att få gå till helgedomen, frågar han när han återigen kan ”få träda fram inför Guds ansikte”.

Det kan vara mycket nedslående för en människa, när fångenskap på grund av förföljelse hindrar henne att vara tillsammans med sina medtroende. Vers 4 i Psalm 42 antyder att landsflykten påverkade leviten känslomässigt. Vi läser: ”Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: ’Var är nu din Gud?’” De ogynnsamma förhållanden psalmisten befann sig i gjorde honom så bedrövad att han tappade matlusten. Hans tårar blev därför som mat för honom. Dag och natt strömmade tårar nerför hans kinder och över hans mun. Bespottare sade: ”Var är nu din Gud?” De frågade med andra ord: ”Varför hjälper dig inte den Gud, som du förtröstar på?” Detta hån ökade psalmistens lidande.

Hur försökte han hålla modet uppe för att inte bli helt överväldigad av sin sorg? Han fortsätter: ”Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne, huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran. Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.” — Ps. 42:5—7.

Lägg märke till att psalmisten tänkte på det flydda, på en tid då han inte var i landsflykt. Han utgjuter sin själ, hela sin varelse, med stark känsla och ger uttryck åt vad han en gång hade tyckt om. Denne levit påminner sig hur det brukade vara i hans hemland, när han tillsammans med andra israeliter vandrade till Jehovas helgedom för att fira en högtid. Vilken glädje och tacksamhet kände han inte då!

Dessa tankar på det flydda tröstade först inte psalmisten, utan gjorde i stället bara plågan värre, eftersom han insåg hur mycket han egentligen gick miste om. Han frågade sig själv varför han var så orolig och nedstämd. Men hans tankar på det förgångna gjorde honom dock medveten om hans Gud. Däri låg hans tröst. Han uppmuntrade alltså sig själv att vänta tålmodigt på att Jehova skulle handla. Psalmisten lät inte de ogynnsamma förhållandena dämpa hans övertygelse att Jehova med tiden skulle komma till hans undsättning och göra det möjligt för honom att lovprisa den Högste för att han utfört en storslagen frälsning eller befrielse. Fastän psalmisten var långt borta från helgedomen — av allt att döma i trakten av berget Hermons toppar — kom han ihåg Jehova.

Om du är modfälld på grund av ogynnsamma omständigheter, gör då som psalmisten gjorde. Påminn dig att Jehova inte överger sina tjänare. Han kommer att hjälpa dig. Men du kanske ändå är intensivt medveten om de svårigheter dina prövningar har fört med sig. Detta innebär inte att du har förlorat tron. Fastän psalmisten var övertygad om att Jehova skulle komma till hans undsättning, så kände han fortfarande sorg. Ja, även om själva omgivningarna i den trakt där han var i landsflykt var vackra, så påminde de honom ändå om hans sorgliga belägenhet! Vi läser: ”Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” — Ps. 42:8.

Detta kan vara en beskrivning av vad som händer när snön på berget Hermon smälter. Det bildas väldiga vattenfall, som rinner ut i Jordan och får den att stiga. Den ena vågen verkar tala till den andra. Denna imponerande maktdemonstration påminde psalmisten om att hans lidande överväldigade honom, precis som om han vore uppslukad av en flod.

Därefter uttrycker han återigen sin förtröstan på den Högste och säger: ”Om dagen må HERREN [Jehova] beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.” (Ps. 42:9) Den koraitiske leviten tvivlar inte på att Jehova kommer att ge uttryck åt sin nåd, sin kärleksfulla omtanke eller verksamma, medlidsamma omsorg om honom och skänka befrielse. Detta kommer att göra det möjligt för honom att lovprisa Jehova med sång och att frambära bön av tacksägelse.

Men psalmisten kan ändå inte komma bort från tankarna på den nuvarande svåra situationen. Han fortsätter: ”Jag vill säga till Gud, min klippa: ’Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?’ Det är, såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: ’Var är nu din Gud?’ Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig?” — Ps. 42:10—12a.

Fastän psalmisten betraktade Jehova som en väldig klippa, hos vilken man kunde finna säkerhet när man var förföljd av fienden, undrar han ändå varför det ser ut som om han vore övergiven. Ja, den Högste har tillåtit att han fått fortsätta att vara bedrövad eller nedslagen, medan fienden jublade i triumf. Psalmisten talar om sig själv som att han blir hätskt smädad. Hånet var så elakt att det kunde liknas vid ett krossande av psalmistens ben eller själva hans kropp. Därför frågade han återigen varför han var så plågad. Men han vacklade inte i sin tro, för han avslutade: ”Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.” — Ps. 42:12b.

Må vi, vad som än kan hända, likt psalmisten fortsätta att vända oss till Jehova för att få hjälp. Må vi också känna djup uppskattning av all den andliga gemenskap vi nu kan ha med andra.