Låt oss tala Jehovas ord med dristighet
”Och nu, Jehova, ... förunna dina slavar att fortsätta med att tala ditt ord med all dristighet.” — Apg. 4:29.
1, 2. a) Vilket intresse hade Kristus, efter sin uppståndelse, för sina lärjungar, och vilka föreskrifter gav han dem fördenskull? b) Hur omfattande skulle vittnandet komma att bli?
FASTÄN döden hade skilt Jesus från hans lärjungar, glömde inte dessa bort hans inbjudan till dem att bli ”människofiskare”. De visste att den innebar att de skulle tala Guds ord bland folket. Men hur skulle de gå till väga? De behövde vägledning, riktlinjer.
2 Till lärjungarnas stora glädje visade sig den uppståndne Jesus för dem vid flera olika tillfällen, innan han for upp till sin Fader. (1 Kor. 15:3—8; Joh. 20:20) På så sätt kunde han ge dem ytterligare föreskrifter beträffande deras framtida arbete. I Galileen sade han:
”All myndighet i himmelen och på jorden har blivit mig given. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matt. 28:18—20)
Den kristna verksamheten med att göra lärjungar, döpa och lära dem måste nå människor av alla nationerna. Hur uppmuntrande var det inte att få veta att denne uppväckte Son till Gud skulle vara med de kristna i deras arbete med att förkunna om Guds rike, ja, dagligen intill avslutningen på tingens ordning!
3. Vilken uppgift skulle helig ande ha i det kristna verket, med början från pingsten?
3 Jesus hade lovat sina lärjungar att en hjälpare, den heliga anden, skulle komma. (Joh. 14:16, 26) Vad skulle det vara för något, och hur skulle den verka? Strax innan Jesus for upp till sin Fader, sade han till sina spörjande lärjungar:
”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apg. 1:8)
Vilket utvidgat vittnande ställde inte detta i utsikt! Lärjungarna vände tillbaka till Jerusalem, och där höll de sedan ut i bön. På 50:e dagen från Jesu uppståndelse inföll pingsten, och lärjungarna var alla samlade på samma ställe. Då hördes plötsligt ett kraftigt ljud ”alldeles som ljudet av en framfarande styv bris”, och det åtföljdes av andra mirakulösa manifestationer. Jehova var i färd med att över dem utgjuta den utlovade heliga anden, sin verksamma kraft. Och vad drev denna ande dem till att göra? Den förmådde dem att ”tala ... att uttala sig”. — Apg. 2:1—4.
4. Hur blev de ”goda nyheterna” mottagna vid det tillfället?
4 Tiden hade nu kommit för ett omfattande ”människofiskande”. Med hjälp av helig ande kunde dessa lärjungar tala Guds ord på en mängd språk. Således kunde de människor, som kommit från många delar av världen för att fira pingsthögtiden, på sina modersmål höra om ”Guds storslagna gärningar”. Folk som hörde och såg detta häpnade. Därpå ställde sig Petrus upp, började tala dristigt och kom med en förklaring. Han vittnade grundligt om Jesu Kristi uppståndelse, uppmanade de närvarande att ändra sinne, låta döpa sig och rädda sig undan den dåvarande förvridna generationen. Vad blev följden? Omkring 3.000 tog emot ordet! Dessa blev döpta och fogades till den kristna församlingen. Glädjen var stor, då ”Jehova [fortsatte] att dagligen till dem foga dem som blev frälsta”. — Apg. 2:5—47.
5. a) I vilket syfte kommer kristna inför styresmän i tider då det råder motstånd? b) Vilken uppmuntran kan vi hämta av detta?
5 Detta vittnande genom helig andes kraft hade frambringat många nya lovprisare av Jehova. Dessa gladde sig i sin tur åt att dagligen dra ut, och deras offentliga vittnande uppfyllde Jerusalem med de ”goda nyheterna”. Det var Petrus och Johannes som tog ledningen i detta arbete och uppmanade människorna att vända om och få sina synder utplånade, för att de skulle få andlig vederkvickelse från Jehova. Många av dem lyssnade gärna till de ”goda nyheterna” — men det gjorde däremot inte den främste prästen, polisbefälhavaren i templet och sadducéerna. De grep Petrus och Johannes och satte dem i häkte. Lärjungarna började således få känna av det hat, som Jesus hade varskott dem om, då han sade:
”Se, jag sänder ut er såsom får mitt ibland vargar; visa er därför vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor. Var på er vakt mot människorna; de skall nämligen överlämna er åt lokala domstolar, och de skall gissla er i sina synagogor. Ja, ni skall bli dragna inför landshövdingar och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna. Men när man överlämnar er, bli då inte bekymrade för hur eller vad ni skall tala; ty vad ni skall tala, det kommer att ges er i den stunden; det är ju inte bara ni som talar, utan det är er Faders ande som talar genom er.” (Matt. 10:16—20)
Vid det här laget kunde emellertid dessa ”människofiskare” glädjas över en stor fångst av omkring 5.000 nya troende. Hur stor tack måste de inte ha gett Jehova för denna tillväxt! Också vi känner oss uppmuntrade av rapporten om deras verksamhet. — Apg. 4:1—4.
VITTNANDE INFÖR STYRESMÄN
6. a) Vad gjorde Petrus och Johannes, då de fördes inför styresmännen? b) Varför var de väl skickade till detta?
6 Nästa dag samlades styresmännen, och de frågade ut Petrus och Johannes om deras verksamhet, som inbegrep att de hade botat en lam man. Här fick de ett utmärkt tillfälle att avge ytterligare offentligt vittnesbörd. Såsom Jesus hade antytt att det skulle ske, så skedde det nu också: helig ande satte Petrus i stånd att säga:
”Ni folkets styresmän och äldste, om vi, på grund av en välgärning mot en sjuk man, nu i dag blir förhörda beträffande genom vem den mannen har gjorts frisk, så må det vara känt för er alla och för hela Israels folk, att i Jesu Kristi, nasaréens, namn, vilken ni hängde på pålen men vilken Gud uppväckte från de döda, genom denne står den här mannen frisk här inför er. Denne är ’den sten som av er, ni byggnadsarbetare, betraktades såsom ingenting värd, den som har blivit huvudhörnstenen’. Dessutom finns det ingen frälsning i någon annan, för det finns inget annat namn under himmelen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta.” (Apg. 4:8—12)
Dessa utomordentligt viktiga sanningar måste kungöras! Därför talade apostlarna rättframt, frimodigt. De tvekade inte; de svävade inte på målet. Petrus och Johannes var enkla fiskare, men de hade av Jesus blivit övade att tala dynamiskt, med tillförsikt och övertygelse. Som vittnen för Jehova talade de därför att de önskade vara verksamma med att förkunna Guds ord. — Jämför Johannes 7:15—18, 45, 46.
7. Vad får vi av skildringen i Apostlagärningarna 4 veta om motståndarnas tänkesätt och mål?
7 Hur tacksamma bör vi inte vara mot Jehova för skildringen i Apostlagärningarna 4! Den framhåller inte bara klart och tydligt att äkta kristna skall tala dristigt, frimodigt, utan den uppenbarar också det snedvridna tänkesättet hos världsliga styresmän som motstår Guds verk. Sedan apostlarna hade avgett det nyss återgivna kraftfulla vittnesbördet, visade styresmännen ut dem ur Sanhedrins sal för den stund det tog dem att rådslå med varandra. Vad var deras mål? De kunde inte förneka att ett beaktansvärt tecken hade inträffat i Jesu Kristi namn. Men vad de hade i tankarna var att söka hejda den sanna tillbedjans vidare utbredning. De menade att de genom hotelser skulle kunna skrämma apostlarna och därigenom sätta stopp för deras verksamhet med att tala i Jesu namn. — Apg. 4:16, 17.
8. Hur framgår det att lärjungarna inte var rädda?
8 Men kunde man med enbart hotelser stoppa dessa kristna vittnen för Jehova? Må sanna kristna i våra dagar lägga märke till deras oförskräckta exempel:
”Därmed kallade de [dvs. styresmännen] in dem och förelade dem att ingenstans göra något uttalande eller undervisa på grundval av Jesu namn. Men till svar sade Petrus och Johannes till dem: ’Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.’” (Apg. 4:18—20)
Styresmännen var rädda för den allmänna opinionen och lät därför apostlarna gå, sedan de hade hotat dem. Med Guds andes hjälp hade dessa kristna vunnit seger över förföljelsen.
HJÄLPEN FRÅN JEHOVA FORTSÄTTER
9, 10. a) Vilket tillvägagångssätt följde Jehovas tjänare, och vad var deras hjärtas önskan? b) Vad begärde de, och hur blev deras bön besvarad?
9 Sedan apostlarna blivit frigivna, gick de tillbaka till församlingen. De berättade för bröderna om vad som hade hänt, och därpå gjorde församlingen vad kristna alltid bör göra under sådana omständigheter. De talade till Jehova i bön. Den bön de frambar var en trons bön, som uttryckte deras varma och livliga önskan att kunna fortsätta att tjäna Gud. De sade:
”Suveräne Herre, du är den som har gjort himlen och jorden och havet och allting i dem och som genom helig ande har sagt genom vår förfader Davids, din tjänares, mun: ’Varför tog nationerna till att larma och hade folk fåfänga ting i sinnet? Jordens kungar fattade ståndpunkt och styresmännen gick samman som en man emot Jehova och emot hans smorde.’ Ja, både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med män från nationer och med Israels folkgrupper var verkligen samlade i denna stad emot din helige tjänare Jesus, som du har smort, för att göra vad din hand och ditt rådslut hade förutbestämt skulle ske. Och nu, Jehova, vänd din uppmärksamhet till deras hotelser och förunna dina slavar att fortsätta med att tala ditt ord med all dristighet, medan du räcker ut din hand till läkedom och medan tecken och förebud sker genom din helige tjänare Jesu namn.” — Apg. 4:24—30.
10 Lärjungarna bad inte om att bli befriade från arbetet eller bli besparade hotelserna från sanningens fiender. De visste vad deras uppdrag från Jehova var — att de skulle vara hans vittnen. Deras hjärtas önskan var att kunna fortsätta att tala Guds ord med all dristighet, och de bad om hans hjälp till detta. De skulle aldrig ge efter för fruktan. Var Jehova belåten med denna inställning? Skildringen meddelar oss följande:
”När de hade framburit sin ödmjuka bön, skakades platsen där de var samlade; och allesammans uppfylldes de av den heliga anden och talade Guds ord med dristighet.” — Apg. 4:31.
11. a) Vad blev följden av att de talade dristigt? b) Varför kunde inte det förhållandet att de sattes i fängelse stoppa deras verksamhet?
11 De här vittnena för Guds rike fortsatte sin verksamhet med förnyad kraft och styrka, och Jehova var med dem. ”De som trodde på Herren fortsatte att fogas till, skaror både av män och av kvinnor.” (Apg. 5:14) Detta ledde till att de religiösa ledarna på nytt blev förbittrade och satte apostlarna i fängelse. Men Jehova ville att deras vittnande skulle fortsätta i Jerusalem. Därför sände han sin ängel att släppa lös apostlarna och att säga till dem:
”Ge er av och fortsätt, sedan ni ställt er i templet, att tala till folket alla de ord som gäller detta liv.” (Apg. 5:20)
Apostlarna skrämdes inte till tystnad av att bli satta i fängelse, nej, lika lite som de skrämdes av prästernas och styresmännens hotelser.
12. Hur kom det sig att apostlarna därpå åter avgav ett vittnesbörd inför domstolen, och lät de skrämma sig?
12 Men apostlarna blev återigen gripna av tempelpoliserna och förda till Sanhedrins sal, där de ställdes öga mot öga med en förbittrad överstepräst, som sade:
”Vi gav er bestämda order att inte fortsätta med att undervisa på grundval av detta namn, och ändå, se, ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning, och ni är beslutna att dra den mannens blod över oss.” (Apg. 5:28)
Skulle apostlarna, där de stod inför denna ovänskapliga domstol, med poliser som vaktade dem och översteprästen som så häftigt for ut emot dem, ge vika nu? Nej, visst inte.
”Till svar sade Petrus och de andra apostlarna: ’Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud har uppväckt Jesus, som ni tog livet av, i det ni hängde honom på en påle. Denne har Gud upphöjt till sin högra sida som främste förmedlare och frälsare, till att ge sinnesändring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi är vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har gett åt dem som lyder honom såsom härskare.’” — Apg. 5:29—32.
13. Vilket råd gav Gamaliel, och hur påverkades rättens ledamöter av det?
13 Här blir vi åter påminda om att vi är tack skyldiga den bibliska redogörelsen som vittnar om det förvända tänkesättet hos dem som motstår Guds verk. Fastän apostlarna var bra människor, hade domstolens ledamöter i sinnet att göra av med dem. Men den högt aktade lagläraren Gamaliel reste sig och talade vägledande ord i rättan tid till de religiösa styresmännen. Han sade:
”Ni män av Israel, ta er i akt för vad ni ämnar göra i fråga om dessa män. Före dessa dagar reste sig till exempel Teudas, som sade sig vara något särskilt, och ett antal män, ungefär fyra hundra, slöt sig till hans parti. Men han blev undanröjd och alla som lydde honom skingrades och blev till ingenting. Efter honom reste sig galiléen Judas, i inskrivningens dagar, och han drog bort folk efter sig. Och ändå förgicks den mannen, och alla som lydde honom blev förskingrade. Och därför, under nuvarande omständigheter, säger jag er: Befatta er inte med de här människorna, utan låt dem hållas; (därför att om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem;) annars kanske ni befinns vara sådana som faktiskt strider mot Gud.” (Apg. 5:34—39)
Detta kloka råd, som Gamaliel gav, antog man delvis. Även om de religiösa ledarna inte slutade upp med att strida mot Gud, gjorde de i varje fall inte av med apostlarna. I stället pryglade de dem ordentligt, gav dem order att upphöra med att tala om Jesus och lät dem gå. — Apg. 5:40.
MOD UNDER PRÖVNING
14. Hur visade de kristna därpå stort mod, och vad blev följden?
14 Avskräckte allt detta apostlarna från att tala Guds ord med dristighet? Skildringen svarar:
”Dessa gick därför sin väg bort från Sanhedrin, under det att de gladde sig över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för hans namns skull. Och varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde, Jesus.” (Apg. 5:41, 42)
Modigt fortsatte apostlarna och andra kristna att flitigt ägna sig åt Guds ord och att tala med dristighet, och Jehova välsignade deras arbete.
”Följaktligen fortsatte Guds ord att växa till, och antalet lärjungar fortsatte att öka mycket i Jerusalem; och en stor skara präster började vara lydiga mot tron.” — Apg. 6:7.
15. Nämn något av det som Stefanus dristigt talade om och beskriv hur de religiösa människorna reagerade.
15 Nu när också präster vände om och blev kristna märktes inte något som helst avbrott i motståndet från de religiösa ledare som ville att man skulle gå mera hårdhänt till väga. Inom kort fann sig det nitiska vittnet Stefanus stå inför Sanhedrin. Han avgav ett kraftfullt vittnesbörd, i vilket han gjorde en tillbakablick på Jehovas uppsåt och syften. Men motståndarna kastade sig i sin förbittring över honom och stenade honom. Det gick så för Stefanus som Jesus hade förutsagt: ”Den stund kommer då var och en som dödar er skall föreställa sig ha utfört en helig tjänst åt Gud.” — Joh. 16:2; Apg. 6:8—7:60.
16. a) Vad hände därpå med de övriga i den kristna församlingen? b) Vilken syn hade de på de materiella ting de ägde?
16 Stefanus’ martyrdöd blev signal till en våg av bitter förföljelse.
”På den dagen bröt stor förföljelse ut mot den församling som var i Jerusalem; alla utom apostlarna blev kringspridda utöver Judeens och Samariens områden.” (Apg. 8:1)
Men skulle detta få Jehovas vittnen på den tiden att tystna? Här var sannerligen ett nytt sataniskt försök att göra slut på Guds tjänares verksamhet. De tvingades lämna efter sig hus och lösegendom. Men de hade en rätt syn på materiella ting. I det avseendet var de lika de kristna som Paulus vände sig till längre fram, då han skrev: ”Ty ni både gav uttryck åt medkänsla med dem som var i fängelse och fann er med glädje i att man rövade bort era tillhörigheter, då ni ju visste att ni själva har en bättre och bestående egendom.” — Hebr. 10:34.
17, 18. a) Hur framgår det av Filippus’ och andra kringspridda kristnas handlingssätt vad man kan göra för att motverka Satans metoder? b) Vilka välsignelser kom från Jehova?
17 Lärjungarna insåg klart och tydligt att de måste fortsätta att vara Guds och Kristi trogna vittnen. Därför heter det: ”De som hade blivit kringspridda gick ... igenom landet och förkunnade ordets goda nyheter.” (Apg. 8:4) Filippus begav sig till Samaria, där han med dristighet fortsatte att tala ordet och beredde folket stor glädje. Inom kort hade andra troende slutit sig till honom, och man sände bud till Jerusalem och underrättade apostlarna om att Samarien hade tagit emot Guds ord. Petrus och Johannes begav sig dit, helig ande föll på samariterna, och den kristna församlingen fick fast fot där. — Apg. 8:5—8, 14—17, 25; 9:31.
18 Dessa kristna i det första århundradet hade det rätta betraktelsesättet. De bad att Jehova skulle hålla dem i gång med att dristigt tala Guds ord. Och detta gjorde de, med hjälp av hans ande, och han välsignade dem. Såsom det heter i skildringen: ”Jehovas hand [var] med dem”! — Apg. 11:19—21.
LÅT OSS TALA MED DRISTIGHET NU
19. Vilket påtagligt bevis har vi för att Jehova Gud och Kristus har varit med de kristna vittnena nu i våra dagar?
19 Ned genom århundradena har Jesus hållit sitt löfte: ”Jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matt. 28:20) När vi nu nått fram till den tiden, hur tacksamma är vi då inte över att det finns mer än 2.000.000 vittnen som talar Jehovas ord med dristighet! Och vår Gud har så välsignat dessa ”människofiskares” verksamhet att ”dessa goda nyheter om riket” har blivit kända på alla kontinenter på jordens yta, ja också i det fjärran Antarktis kring Sydpolen. De har trängt fram till avlägsna bergstrakter och till småöar kringspridda i de sju haven. (Matt. 24:14) Ja, vittnandet har nått varje nation ”till jordens mest avlägsna del”, och allt detta har utförts med hjälp av Jehovas ande. — Apg. 1:8; Sak. 4:6.
20. Hur har Djävulen låtit sitt motstånd komma till uttryck mot dem som bär fram Guds ord, och kan hans representanter stoppa verket?
20 Såsom det är förutsagt i Guds ord är djävulen förbittrad, för han vet att hans tid är kort. Han fortsätter med att motstå vittnandet. (Upp. 12:12, 17) Djävulen och hans bedragna följe hatar Jehovas vittnen, eftersom dessa kristna ”inte är någon del av världen”. Många av dem har på grund av förföljelse blivit kringspridda, drivits från sina hem. Flera hundra har mött en våldsam död, såsom Stefanus gjorde i första århundradet av den vanliga tideräkningen. (Upp. 17:6; 20:4) Men verket har bevisats vara av Gud. Människor har inte kunnat kullkasta det, då Guds sanna slavar har fortsatt att tala hans ord med dristighet. På så sätt har de betvingat, ja, fullständigt omintetgjort djävulens anslag. — Jämför Efesierna 6:11, 12; Jakob 4:7; 1 Petrus 5:8, 9.
21. a) Vilket verk är det som Jehova vill ha utfört nu? b) Varför vill vi gärna fullborda det verk som vi har fått att utföra, och hur kan vi fortsätta med att tala ordet med dristighet?
21 I denna dag fortsätter Guds rikes ”människofiskande” med framgång sin verksamhet, trots växande motstånd. Och Jehovas välsignelse fortsätter att tydligt visa sig vara över det. Enbart under det senaste tjänsteåret har Jehovas vittnen kunnat glädjas över att se 113.672 nya troende bli döpta. Hur lyckliga är inte dessa över att ha del i att tala Jehovas ord! Detta är Guds verk för oss i dag, och det bör vara hjärtats åstundan hos alla som överlämnat sig åt Jehova att med iver ägna sig åt det, för det är deras uppdrag. (1 Kor. 9:16) Driver ditt hjärta dig till att tala Jehovas ord med dristighet? Under det att världsförhållandena blir allt värre och värre, bör vår fasta föresats vara att fortsätta med att förkunna de goda nyheterna om Guds rike, tills verket är fullbordat. När motstånd uppstår, grips vi inte av fruktan. Vi påminner oss att Jesus inte bara påbörjade utan också fullbordade det verk som Jehova gav honom att utföra. (Joh. 17:4) Han förberedde oss att möta världens hat. Måtte vi alltid vara lika honom, och lika apostlarna och andra kristna i det första århundradet, då vi, med fullständig tro, söker Jehovas hjälp i att utföra det som är hans vilja beträffande oss. Måtte vår samfällda bön alltid vara: ”Och nu, Jehova, ... förunna dina slavar att fortsätta med att tala ditt ord med all dristighet.” — Apg. 4:29.
[Bild på sidan 21]
Jehova Gud välsignar det verk som utförs av nutida ”människofiskare”