Skapelsens hopp — i avvaktan på dess förverkligande
”Hoppet att också skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet.” — Rom. 8:20, 21.
1, 2. Hur är vi annorlunda än världsmänniskor som ”hoppas trots allt” för människoskapelsens räkning?
HOPPET för mänskligheten tycks sakna all grund! Det är i varje fall vad ganska många tror.
2 Men det finns andra som ”hoppas trots allt”. De fortsätter med andra ord att hoppas utan att ha någon grundval för sin förväntan på en uppfyllelse eller fullbordan. Vi är emellertid sådana som hoppas med en säker grundval för vår förväntan på förverkligandet av vårt härliga hopp. I detta liknar vi en man från forna tider.
3. Vem liknar vi i det avseendet, och hur förverkligades den där forntide patriarkens välgrundade hopp?
3 Denne man var en österlänning som hette Abraham och som först bodde i det som nu kallas Irak. Eftersom han satte tro till ett särskilt hopp som erbjudits honom, flyttade han till grannskapet av staden Beer-Seba norr om Sinaihalvön. I Abrahams fall blev hoppet för vissa nationer förbundet med löftet att en pojke skulle födas av Abrahams hustru Sara. Åren gick, och Abraham blev 99 år, hans hustru 89. I vanliga fall skulle utomordentligt hög ålder ha grusat deras förhoppningar om att en son skulle födas. Men Abraham hade fått löftet av honom som aldrig sviker sitt löfte, nämligen av sin Gud, Jehova. Vad gjorde då Abraham? Han höll fast vid sitt gudagivna hopp. Den historiska skildringen i bibeln lyder: ”Fastän utom allt hopp, hade han ändå en på hopp grundad tro att han kunde bli fader till många nationer enligt vad som hade blivit sagt [av Gud]: ’Så skall din säd vara.’” (Rom. 4:18) Abrahams hopp blev inte en besvikelse, för genom ett underverk fick han sonen Isak genom sin hustru Sara. Denna födelse resulterade i nationer!
4. a) Vad är hela människoskapelsen nära förbunden med, inte bara den nu levande befolkningen, utan hur långt tillbaka i tiden? b) Vilka frågor uppstår med avseende på den första människan, Adam, där han ensam strövade omkring i sitt jordiska hem?
4 Hela människoskapelsen är i dag nära förbunden med ett gudagivet hopp! Detta hopp avser inte bara jordens nu levande befolkning, utan hela människoskapelsen ända tillbaka till de direkta avkomlingarna av den första människan på jorden, Adam. Till ära för sin skapare blev denna första människa skapad absolut fullkomlig till kropp och sinne. Människan Adam sattes i ett fullkomligt jordiskt hem, Edens lustgård, där alla förnödenheter fanns för att uppehålla fullkomligt mänskligt liv i lycka. Adams skapare, hans himmelske Fader, blev hans umgängesvän, som regelbundet talade till honom från den osynliga världen. När Adam dessutom hade alla landdjuren, fåglarna och fiskarna runt omkring sig i Edens lustgård, behövde han tack vare denna rikedom inte känna sig ensam. Men varför hade Adams himmelske Fader satt honom i detta ljuvliga paradis? För att han skulle vara en ensam kringströvande skogvaktare eller kanske trädgårdsmästare? Hur länge var det meningen att han skulle leva och njuta av all denna godhet från sin livgivares hand?
5. På vem berodde svaren på dessa frågor, och vilken lämplig föreskrift kunde den fullkomlige Adam bevara i minnet?
5 Adam blev underrättad om att allt detta berodde på honom! Med sitt fullkomliga minne kunde Adam aldrig glömma den föreskrift som hans himmelske Fader gav honom: ”Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.” — 1 Mos. 2:16, 17.
6. Vilken möjlighet öppnade denna gudomliga befallning för mänskligheten, och hur skulle Adams avkomlingar bli till?
6 Denna gudomliga befallning öppnade möjligheten för Adam att leva för evigt, om detta var Guds vilja för honom. Som berättelsen senare visar levde Adam 930 år, men han kunde ha levt längre — till obegränsad tid. Han kom att bära ansvaret för att vi dör i dag. Som vi alla bör inse fick den här första människan på jorden avkomlingar; annars skulle vi inte vara till. Men det skedde inte på det omänskliga fortplantningssätt som vetenskapliga experimentatorer i våra dagar kallar könlös kloning — såsom i fråga om vissa växter. I stället — såsom i fråga om fåglar och landdjur — skapade Gud en kvinnlig motpart, en hustru, åt Adam genom att ta ett revben från hans sida för att påbörja skapandet av henne. När Gud förmälde den förste mannen med den första kvinnan på jorden, gav han dem ett hopp om ändlöst liv på den paradisiska jorden. Han välsignade dem och sade till dem att föröka sin art, sitt släkte, för att uppfylla hela jorden som deras paradis skulle utbredas över. — 1 Mos. 2:18—24; 1:26—28.
7. Vilket tillstånd bland människorna förväntade inte Adam och Eva i framtiden, och varför bör skulden till händelseförloppet bland människorna inte läggas på ormen?
7 Framtidsutsikterna för hela människosläktet var då mycket hoppingivande. Adam och Eva förväntade aldrig att få se sina avkomlingar ”sucka tillsammans och lida smärta tillsammans” på grund av det fysiska, moraliska och sociala tillstånd som vi befinner oss i nu i dag. Att de i olydnad åt av frukten från kunskapens träd på gott och ont kan ha förefallit vara en mycket ringa sak i sig själv, men det var denna olydnad som blev skuld till det nuvarande tillståndet. Genom den synliga handlingen att äta av frukten omintetgjorde först Eva och sedan Adam fullständigt sitt gudagivna framtidshopp, medan de fortfarande var barnlösa. Om inte Gud hade ingripit på ett eller annat sätt, skulle vi i dag befinna oss i en fullständigt hopplös situation. Det är sant att en orm i Eden blev inblandad under händelseförloppet, men låt oss inte skylla allt på detta kräldjur. Bibeln utpekar i stället för oss den osynliga, i manipuleringens konst skickliga anden bakom ormen. Vem var den anden? En himmelsk ängel, som var fast besluten att vända Adam och Eva bort från Jehova Gud och få dem att inte längre sätta sitt hopp till honom.
8. Vad förleddes Eva att göra, och varför befinner vi oss nu inte i den ursprungliga trädgården, Edens lustgård?
8 Denne upproriske intrigmakare, som talade genom ormen, förledde Eva att försöka göra sig lik Gud. I den egenskapen skulle hon bygga upp sitt eget självvalda hopp. Till dess hade hennes man, Adam, varit Guds profet för henne. Adam hade fungerat som Guds språkrör och upplyst henne om Guds befallning att inte äta av den förbjudna frukten. Men sedan hon börjat sträva efter att göra sig till gudinna — genom att äta av den förbjudna frukten — fungerade hon som profetissa för ormen genom att använda sin vackra röst till att förleda Adam att förena sig med henne i laglöshet. Till sist, av skäl som vanärade Gud, gick det så att Adam ”lyssnade till ... [sin] hustrus”, den falska profetissans, ”röst”. (1 Mos. 3:17, NW) Jehova Gud fällde därför en rättvis dödsdom över sin otrogne profet, Adam. Eva, Adams hustru, kom under denna dom. Nu blev de, så gott som döda, drivna ut ur Edens lustgård för att leva resten av sina dagar på den obrukade jorden. Och vi blev allesammans, såsom ännu ofödda i Adams och Evas fortplantningsorgan, utdrivna med dem.
9. Erbjöds de två uppsåtliga mänskliga syndarna något annat hopp än vad som inrymdes i Guds befallning till Adam, och hur kom saken att stå med avseende på oss, deras avkomlingar?
9 Ingen annan framtidsutsikt än den som rymdes i Guds befallning erbjöds dessa ursprungliga uppsåtliga lagbrytare, Adam och Eva. Med rätta erbjöds det dem inget hopp alls, eftersom de hade förkastat sitt ursprungliga, gudagivna hopp. Men var och förblev den här saken utagerad, hopplöst förlorad, för oss alla, deras icke ansvariga avkomlingar? Till all lycka för oss är den inte det!
ETT GUDAGIVET HOPP ERBJUDS
10. Vem var den förste som dömdes där i Eden, vad kom han att kallas, och hur skulle det gå för honom i den bebådade konflikten?
10 Hoppfulla ord riktades inte till Adam och Eva personligen; de kom bara att få höra sådana. Guds ord, som innehöll en grundval för oss att ha ett hopp, var riktade till den upproriske anden, som på ett förslaget sätt hade använt ormen till att förleda Eva att bli en framgångsrik profetissa för honom. Den här anden fick såsom brännmärke benämningen Satan, djävulen. På grund av att han var den förste som gick slughetens och oärlighetens väg i syfte att bedraga, till och med genom en orm i Eden, blev han även kallad ”den ursprunglige ormen”. (Upp. 12:9; 20:2) Denna andeskapelse, som upphöjde sig själv till gud och som blev den förste att ljuga på Gud och inför kvinnan, blev också den förste som fick en dom från Gud i Eden. Gud uttalade sin förbannelse över honom, och sedan förutsade han en strid, i vilken ”den ursprunglige ormen” och de som ställde sig på hans sida i konflikten skulle lida nederlag.
11. På vilket sätt innebar formuleringen av domen över ”den ursprunglige ormen” ett visst slags hopp för Adams och Evas avkomlingar?
11 Till ”den ursprunglige ormen” sade Gud: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:14, 15) Detta betydde tillintetgörelse för ”den ursprunglige ormen” och hans avkomma. Men gav denna Guds dom någon som helst anledning till hopp för Adams och Evas framtida avkomlingars del? Nej, inte direkt, utan bara underförstått eller antydningsvis.
12. Vilket slags ”kvinna” kom med i bilden genom Guds ord till Satan, och varför kunde Maria, Jesu Kristi mor, inte fylla kravet på denna ”kvinna”?
12 En kvinna kommer med i bilden. Vem skulle hon vara? Hon måste vara någon som skulle visa ”den ursprunglige ormen” och hans avkomma fiendskap, hat. Eva, som hade gjort sig till en falsk profetissa för ”den ursprunglige ormen”, kunde inte vara lämplig. Hon hade blivit övertalad att tro att Jehova Gud var en lögnare. Inte ens Maria, Jesu Kristi mor, kunde visa sig vara lämplig. Fyra tusen år skulle gå innan denna judiska flicka skulle födas som en avkomling av Abraham och under den judiska lagen. Hennes förstfödde son, Jesus, levde bara 33 1/2 år här på jorden. När hans jordiska mor stod och såg vad ”den ursprunglige ormen” hade vållat att man företog sig mot denne son på Golgata, den son hon fått genom ett underverk, då hade hon levt största delen av sitt liv. Följaktligen kunde hon för egen del ha visat ”den ursprunglige ormen” fiendskap bara några årtionden.
13. Endast vem eller vad kunde bevisa sig vara den nämnda ”kvinnan”, och vad var hon glad över att Gud satte mellan henne och den symboliske ormen och dess avkomma?
13 Det är logiskt att tänka att ”kvinnan” i Guds profetia skulle vara någon som var vid liv och lyssnade, då Gud talade till ”den ursprunglige ormen” i Eden. Den symboliska ”kvinnan” skulle fortsätta att leva långt efter Evas död, ja, ända fram till Guds egen tid att låta ”kvinnan” frambringa den utlovade ”säden”, och den tiden kom mer än 3.000 år efter Evas död. Vem kunde då denna symboliska ”kvinna” vara, om inte Guds egen ”kvinna”, det vill säga hans himmelska organisation av heliga andeskapelser som vägrat att förena sig med ”den ursprunglige ormen” i hans uppror? De respekterade Guds äktenskap med sin trogna universella organisation och skilde sig inte från honom för att förena sig med den organisation som skulle ingå äktenskap med ”den ursprunglige ormen”. De var mycket glada över att Gud satte fiendskap mellan dem och ”den ursprunglige ormens” organiserade ”säd”.
14. a) Vad var det alltså som ställdes i utsikt för Guds ”kvinna”, och vad fick kvinnosläktet senare uppleva som en anknytning till detta? b) Föddes vi till ett släktförhållande till Gud, till att vara Guds barn? Vilket hopp har likväl getts människosläktet?
14 I Eden ställde Gud alltså moderskap i utsikt för sin hustrulika himmelska organisation. Från och med då kunde denna ”kvinna” hoppas på att bli mor till den ”säd” som hennes man, Jehova Gud, skulle bli far till. Hans ”kvinna” ansåg att det var värt en väntan i 4.000 år att få se detta hopp förverkligas. Hon var villig att utstå vilka födslovåndor som helst, som detta kunde föra med sig, alldeles som i fallet med den symboliska kvinna som framträder i den syn som den kristne aposteln Johannes har beskrivit i Uppenbarelseboken 12:1—5. Moderskap är en normal önskan hos alla vuxna kvinnor. Så varför inte ställa moderskap i utsikt för Guds himmelska organisation, hans ”kvinna”? Förhoppningar om moderskap väcktes mycket passande hos Guds ”kvinna”, innan Gud barmhärtigt lät Eva, den nu syndige Adams hustru, få uppleva moderskap utanför Eden. Men det var inte i avsikt att välsigna som Gud sade till den syndiga Eva: ”Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn.” (1 Moseboken 3:16 i motsats till 1:28) När Adam gav deras avkomlingar upplysningar om Guds profetia angående ”[kvinnans] säd”, fungerade han inte som en Guds profet; inte heller fungerade hans hustru, Eva, som en Guds profetissa. Vare sig Adam och Eva trodde på Guds löfte, som är nedtecknat i 1 Moseboken 3:15, eller inte, avsåg Gud att deras avkomlingar skulle grunda ett hopp på detta löfte. Fastän Adam blev skapad som en ”son av Gud”, blev vi, hans ofullkomliga, av synd infekterade avkomlingar, inte födda till ett sonförhållande till Jehova Gud. (Luk. 3:38) Därför vittnar inte av naturen Guds heliga ande med vår egen mänskliga ande om att vi är Guds barn. Men finns det något hopp för oss att komma tillbaka till Guds familj av söner? Ja, det finns det!
15. Vad antyder det förhållandet att det i våra dagar finns mer än fyra milliarder människor, som alltjämt är vid liv på jorden, med avseende på människosläktets sak?
15 Om vår sak hade varit hopplös, varför lät Gud då så många av oss födas åt Adam och Eva — betydligt över 100 generationer av ättlingar till dem intill denna stund? Efter alla krig och andra katastrofer, förutom sjukdomar och naturliga dödsfall, finns det i dag mer än 4,2 milliarder människor på jorden, och man har förutspått att det omkring år 2000 v.t. kommer att finnas sex milliarder människor. Har allt detta varit förgäves? Tydligtvis inte.
16. a) På vems förmåga att agera beror förverkligandet av skapelsens hopp, när man betänker människans egen hjälplöshet? b) Vems födelse och liv här på jorden utmärkte en vändpunkt i människans historia?
16 Människan kan naturligtvis inte ”lyfta sig själv i håret”. Men människoskapelsens sak är inte hopplös, fastän det ser föga lovande ut. Detta beror inte på något som människan själv kan göra, utan det är helt och hållet grundat på vad Gud redan har gjort och ännu kommer att göra enligt sitt obrytbara löfte. På grund av att Gud tillät att omkring 70 generationer föddes åt Adam och Eva, kunde hans Son från himmelen födas såsom människan Jesus Kristus. När denne Son av Gud befann sig här på jorden utförde han Guds vilja till gagn för hela mänskligheten. Detta utmärkte en vändpunkt i historien för oss människor!
MÄNNISKOSKAPELSEN ”LAGD UNDER FRUKTLÖSHETEN” MED HOPP OM FRIHET
17. Vad skrev aposteln Paulus, i Romarna 8:19—24, om att mänskligheten är prisgiven åt fåfänga egna bemödanden och om hur skapelsen under suckande avvaktar vad för något?
17 Omkring 23 år efter det att Jesus Kristus hade avslutat sitt jordiska lopp och farit upp till himmelen skrev den kristne aposteln Paulus följande till församlingen i Rom i Italien: ”[Människo]skapelsens spända förväntan avvaktar ... uppenbarandet av Guds söner. Skapelsen blev ju lagd under fruktlösheten, inte av sin egen vilja utan genom honom som lade den därunder, på grundval av hoppet att också skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet. Vi vet ju att hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och lida smärta tillsammans ända till nu. Inte bara det, utan också vi själva som har förstlingen, nämligen anden, ja, vi själva suckar tungt inom oss, medan vi ivrigt avvaktar vår adoption som söner, frigörelsen från våra kroppar genom lösen. Vi blev nämligen frälsta i detta hopp.” — Rom. 8:19—24.
18. a) Vem var det som lade hela människoskapelsen under fruktlösheten, och på vilket sätt? b) Vart har vi kommit i dag med hjälp av mänskliga institutioner, och är det som nu tycks hota oss detsamma som den suckande skapelsens ”spända förväntan”?
18 Det var genom Guds försorg som människoskapelsen blev lagd under fruktlösheten eller besvikelsen. Vi blev inte lagda under den av vår egen vilja, eftersom det inte var vi själva som ville att vi skulle födas. Det var Guds vilja att vi skulle bli till, trots att han dömde Adam och Eva till döden. (1 Mos. 3:16—24; 5:1—4) Men vi föddes inte med den ”härliga frihet” som Adam och Eva först åtnjöt i Edens lustgård såsom ”Guds barn”. Vi föddes till ”slaveriet under förgängelsen”, vi kom under den dom till döden som drabbar alla Adams avkomlingar. (Rom. 5:12) Följaktligen kunde vi inte frälsa oss själva. Alla våra försök att själva frälsa oss var dömda att misslyckas; de skulle vara fruktlösa, en ren besvikelse. Vart har vi kommit genom alla ansträngningar som av människor bildade regeringar har gjort? Vart har vi kommit med hjälp av den ärelystna mänsklighetens alla sociala, ekonomiska, finansiella, medicinska och vetenskapliga åtgärder fram till denna dag? Fortfarande är vi alla underkastade mental, kroppslig och moralisk förgängelse. Det tycks nu också som om ett kärnvapenkrig med interkontinentala ballistiska projektiler, som dyker upp ur havet och kommer störtande ur skyn, skall betyda ett plötsligt slut för oss alla. Kan detta sägas vara den suckande skapelsens ”spända förväntan”?
19. I vilket syfte prisgav Gud den fallna människan åt fruktlösheten eller besvikelsen, men på grundval av vilket hopp gjorde han det?
19 Människans skapare däremot plågas inte av någon fruktlöshet eller besvikelse. Den förgängliga och fördärvade mänskligheten kan inte omintetgöra eller ens hindra Skaparens uppsåt. Han själv är således vårt hopp. Därför vill han att vi sätter vår lit till honom och inte till oss själva. Han prisgav oss alla åt mänsklig oförmåga, för att vi inte skulle ha någon grund att fästa vårt hopp vid oss själva. Han, som är den enda källan till hopp, lät mänskligheten bli lagd under fruktlösheten, men inte på en hopplöshetens grundval. Nej, utan snarare, såsom det heter i Romarna 8:20, 21, ”på grundval av hoppet att också skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet”.
20. a) Åtnjuter den så kallade ”fria världen” ”Guds barns härliga frihet”? b) Uppenbarandet av vad för något är det som ”skapelsens spända förväntan” avvaktar?
20 I våra dagar kallar ledare för en viss politisk ideologi sin ”intressesfär” för ”den fria världen”, då de jämför den med den ”värld” av människor som lyder under motsatta styrelseskick. Men vilka påståenden dessa motsatta politiska grupper än må göra, har ingen av dem ”Guds barns härliga frihet”. Herren Jesu Kristi Gud och Fader är den ende som ger den mänskliga familjen hoppet om återställelse av det släktskapsförhållande som Adam och Eva befann sig i, då han skapade dem i Eden. Men denna återställelse måste avvakta ett framtida ingripande från Guds sida. Vad det är lär vi av apostelns ord: ”Skapelsens spända förväntan avvaktar ... uppenbarandet av Guds söner.” (Rom. 8:19) Aposteln Paulus, som skrev de ord vi finner i Romarna 8:15—17, räknade sig bland dessa ”Guds söner”.
21. Vem är den främste av dessa ”Guds söner”, och hur läktes såret i hans ”häl”? Vad var syftet med detta enligt Hebréerna 2:14, 15?
21 Dessa ”Guds [speciella] söner” är Guds ”kvinnas” säd, den ”kvinnas” som nämns i den av Gud i Eden uttalade profetian som står att läsa i 1 Moseboken 3:15. Den främste medlemmen av denna ”säd”, Guds himmelska organisations ”säd”, är Jesus Kristus, den som Gud lät ”den ursprunglige ormen” stinga i hälen vid hans död på tortyrpålen år 33 v.t. Men Gud läkte detta sår i hälen genom att uppväcka sin trogne Son på tredje dagen från hans dödsdag räknat. Genom att han uppväcktes som en Guds himmelske ande-Son, inte som en mänsklig Son, kunde han bli mottagen igen av Guds himmelska ”kvinna”. Det är han som enligt Hebréerna 2:14, 15 skall ”göra den till intet som har medel att förorsaka död, det är djävulen; och för att han skulle frigöra alla dem som av fruktan för döden hade hållits i slaveri hela livet igenom”.
22. Vilka är andrahandsmedlemmarna av denna ”kvinnas”, Guds ”kvinnas”, ”säd”?
22 Jesu Kristi lärjungar är andrahandsmedlemmar av denna ”kvinnas”, Guds av många individer sammansatta ”kvinnas”, ”säd”. Det är dessa som pånyttföds av Guds ande till att bli ”Guds [andliga] söner” och medarvingar med sin äldre broder, Jesus Kristus, i himmelen.
23. Vilket slags hopp har Gud, enligt 1 Petrus 1:3, 4, gett andrahandsmedlemmarna av denna ”säd” en födelse till, och är detta hopp alltjämt livaktigt i denna sena tid?
23 Aposteln Petrus talar om deras himmelska hopp som ett ”levande hopp”, då han skriver till dem: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader; i överensstämmelse med sin stora barmhärtighet har han nämligen gett oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obesudlat och aldrig förbleknande arv. Det är förvarat i himlarna åt er.” (1 Petr. 1:3, 4) Detta hopp som de har är alltjämt ”levande” i dag. Det har inte mattats och dött på grund av något skenbart dröjsmål vad beträffar dess förverkligande för kvarlevan av dem, som ännu befinner sig på jorden. Dess medlemmar förväntar att inom kort få se detta hopp förverkligas vid deras Guds och Faders, Jehovas, bestämda tid. Aposteln Paulus påminner oss om 1 Moseboken 3:15, då han skriver följande till den av anden pånyttfödda församlingen i Rom: ”Den Gud som ger frid skall ... inom kort krossa Satan under era fötter.” — Rom. 16:20.
24. Vem eller vad är det som med spänd förväntan avvaktar uppenbarandet av dessa ”Guds söner”, och efter vilken händelse skall detta uppenbarande ske?
24 ”Uppenbarandet” av dessa ”Guds söner” tillsammans med Guds främste Son, Jesus Kristus, i en nära framtid, är vad ”[människo]skapelsens spända förväntan” nu ivrigt avvaktar. Men kort före den händelsen förväntar vi den ”stora vedermödan”, som den himmelske Fadern, Jehova Gud, skall låta komma över de motståndare och förföljare som vållar hans andliga söner och deras trogna följeslagare vedermöda. — Upp. 7:14, 15; 2 Tess. 1:6—10.