Att visa omsorg om ”Guds hjord”

”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän, till att vara herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” — Apg. 20:28.

1. Hur visade Jesus Kristus stor omsorg om dem som han liknade vid får?

INGEN på jorden har någonsin visat större omsorg om medlemmar av den mänskliga familjen än vad Jesus Kristus, det stora föredömet, gjorde. Dem som lyssnade till hans röst omtalade han som sina ”får”. Och som den rätte herden gav han ut sin själ eller sitt liv för deras skull. (Joh. 10:11, 27) Efter sin uppståndelse från de döda inskärpte Jesus i sin apostel Simon Petrus behovet av att ägna dessa ”får” särskild uppmärksamhet. Hur gjorde Jesus detta? På ett sätt som verkligen blev till en drivkraft för Petrus under återstoden av hans jordiska liv.

2. a) Hur reagerade Petrus, enligt Johannes 21:15—17, på de frågor som ställdes av hans Mästare? b) Vad framhävde Jesus i detta fall? Hur?

² Tre gånger ställde Jesus en liknande fråga till Petrus. Två gånger frågade han: ”Simon, ... älskar du mig?” Till sist frågade Jesus: ”Simon, Johannes’ son, är du fäst vid mig?” Efter att ha fått praktiskt taget samma fråga för tredje gången blev Petrus bedrövad och försäkrade eftertryckligt sin Herre: ”Herre, du vet allting; du är medveten om att jag är fäst vid dig.” Ja, Jesus var fullt medveten om Petrus’ kärlek till honom och tillgivenhet för honom. Men den springande punkten var att aposteln skulle behöva bevisa detta under en lång tidsperiod. Hur då? Genom att visa omsorg om ”fåren”. För varje gång Petrus hade svarat bekräftande på den fråga som ställts intensifierade Jesus tanken. Han sade: 1) ”Föd mina lamm”; 2) ”Var en herde för mina små får”; 3) ”Föd mina små får.” (Joh. 21:15—17) På så sätt betonade Jesus synnerligen effektivt inte bara sin personliga omsorg om ”fåren”, utan också Petrus’ stora framtida ansvar med att ta vård om dem, alldeles som hans Herre så eftertryckligt hade framhållit.

3. a) Hur gav Petrus bevis på sin kärlek till den ”rätte herden”? b) Vad visar att Petrus inte var ensam i att visa omsorg om ”hjorden”?

³ Detta var en oförglömlig erfarenhet för Petrus. Jesus hade otvivelaktigt nått djupt in i apostelns hjärta. För att bevisa sin kärlek till den rätte herden, Jesus Kristus, skulle Petrus aldrig försumma att föda ”fåren”, ge mat åt dem. Kärleksfullt och samvetsgrant skulle han sträva efter att vara en herde för ”hjorden”. Omkring 30 år längre fram skrev Petrus ”till de tillfälliga inbyggare som är kringspridda”, dvs. till dem som hade blivit lärjungar till Jesus Kristus. Som en del av ”Guds hjord” blev de påminda om att de blivit befriade från sin tidigare fruktlösa form av uppförande. Hur hade detta åstadkommits? Inte genom ett köp grundat på sådana vanliga ting som silver eller guld, utan ”med dyrbart blod, såsom med blodet av ett oklanderligt och fläckfritt lamm, ja Kristi blod”. (1 Petr. 1:1, 18, 19) Petrus insåg att detta hade varit ett dyrt pris att betala. Det hade kostat Jehova Gud offret av hans enfödde Son, som han hade sänt till denna jord för att sörja för en lösen för många. (Matt. 20:28; Joh. 3:16) Vid den tid då Petrus hade skrivit sitt första brev hade antalet köpta medlemmar av ”hjorden” vuxit till många tusen. Det fanns alltså då många fler ”får” än Petrus själv kunde ta hand om. Tillsammans med Petrus hade emellertid andra kvalificerade män blivit uppresta, vilka visade omsorg om ”hjorden” genom att föda, leda och skydda den. De insåg också att ”hjorden” tillhörde Jehova. Och i vår tid inses detta helt och fullt av de tiotusentals andliga underherdar som har fått ansvaret att vara herdar för ”Guds hjord”, som är i deras vård.

4. Vilket passande råd om herdeverksamhet gav Petrus, när han skrev till äldste i den kristna församlingen?

⁴ När Petrus blev inspirerad att skriva sitt första brev, kunde han utan tvivel påminna sig vad Jesus hade inskärpt i hans sinne och hjärta när det gällde att vara en herde för ”fåren”. Detta framgår av apostelns förmanande ord, som var riktade inte enbart till dessa underherdar under det första århundradet, utan också till andligt sett äldre män bland Guds folk i vår tid. Petrus skrev: ”Därför ger jag de äldste bland er denna förmaning, eftersom jag är en medäldste och ett vittne om den Smordes lidanden, en som också är delaktig i den härlighet som skall uppenbaras: Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte under tvång, utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller såsom några som spelar herrar över dem som är Guds arv, utan genom att bli exempel för hjorden. Och när överherden har gjorts uppenbar, skall ni få härlighetens krona som aldrig vissnar.” — 1 Petr. 5:1—4.

Att kärleksfullt ta vård om ”Guds hjord”

5. a) Vilken inställning bör en kristen tillsyningsman ha för att effektivt kunna fullgöra sitt ansvar gentemot ”hjorden”? b) Varför kan en tillsyningsman i vår tid betrakta sakerna på samma sätt som Petrus?

⁵ Som ett vittne om den Smordes lidanden drevs Petrus att framhäva vikten av att visa omsorg om ”Guds hjord”. Den främste herden, Jesus Kristus, visade sådan omsorg, och så bör det också förhålla sig med alla dem som är herdar för ”hjorden”. Men en kristen tillsyningsman skulle helt visst inte kunna göra detta, om han kände att han tjänade under tvång. Ingen förordnad äldste i vår tid bör känna att han måste tjäna på grund av att han står under påtryckning. Mycket arbete är inbegripet i att axla detta privilegierade ansvar, men den kärleksfulle underherden kommer att visa en önskan att hjälpa och att stå till tjänst. Men han kommer att visa denna ande bara om han har samma sinnesinställning som fanns hos Kristus Jesus, som visade ödmjukhet och villighet att uthärda lidande. (Fil. 2:5—8; 1 Petr. 4:1) Om en äldste erkänner att han själv är en del av den ”hjord” som är i den större herdens, Jehova Guds, vård, att han är ansvarig inför Gud och den rätte herden, Jesus Kristus, och inte inför någon människa, då kommer han att tjäna ivrigt, utan att klaga. (1 Petr. 2:25) Även om tillsyningsmän i vår tid inte har varit ögonvittnen till Jesu lidanden, som Petrus var, är de gynnade med de detaljerade bibliska skildringarna av Kristi liv och förkunnartjänst. Därför kan de betrakta saker och ting alldeles som Petrus gjorde och på så sätt ha samma ande som aposteln hade, när det gäller att vara herdar för ”hjorden”.

6. Vad bör tillsyningsmän komma ihåg i fråga om sitt sätt att behandla ”hjorden”?

⁶ För att vara ett tillbörligt exempel får en kristen underherde inte vara intresserad av ohederlig eller självisk vinning och inte heller av att uppnå otillbörlig bemärkthet. Varje ”storhet” som inbegrips i detta kommer av att han ställer sig till sina bröders förfogande, är tillgänglig, tjänar deras andliga intressen. Eftersom föredömliga äldste vet att ”hjorden” tillhör Jehova, som köpte den med sin Sons blod, spelar de inte ”herrar över dem som är Guds arv”. I stället behandlar dessa underherdar ”hjorden” ömt och beskyddande och följer på så sätt de råd och det mönster som gavs av den rätte herden. — Matt. 20:25—27; Tit. 1:7; granska som kontrast härtill Hesekiel 34:2—4; Judas, v. 16.

7. På vilka sätt visar många tillsyningsmän verklig omsorg om ”hjorden”?

⁷ Det måste verkligen erkännas att det stora flertalet kristna tillsyningsmän i vår tid visar tillbörlig omsorg om ”hjorden” på en mängd olika sätt. Tid och ansträngningar används till att föda ”fåren” genom att visa individer personlig uppmärksamhet och genom att presidera vid församlingsmötena, och detta utgör goda exempel för medtroende. (1 Tim. 5:17) Tänk också på den utmärkta ledning som samvetsgranna underherdar ger i tjänsten på fältet, där de söker andra fårlika människor och gör lärjungar. (Matt. 28:19, 20; 2 Tim. 4:5) Och vad är att säga om den omsorg som visas när det gäller att skydda ”hjorden” mot världsliga element och mot dem som skulle göra ”hjorden” till ett byte? (Ef. 4:11—14; Kol. 2:8; Jud. v. 22, 23) På dessa och många andra sätt har ”Guds hjord” gagn av dem som tjänar som herdar för dem av kärleksfull omsorg om deras andliga väl.

Värdefulla lärdomar för oss i denna tid

8. Vad anordnade Paulus för de äldste från Efesus i avsikt att ge andlig uppmuntran?

⁸ När vi läser bibliska skildringar om vad det första århundradets tillsyningsmän uträttade till förmån för ”hjorden”, imponeras vi av aposteln Paulus’ utmärkta exempel. Han gav också uppmuntran åt äldste, alldeles som Petrus. Medan Paulus var på resa till Jerusalem, kallade han samman de äldste från Efesus till ett möte. Utan tvivel uppskattade de i hög grad möjligheten att tillbringa någon tid med Paulus, alldeles som tillsyningsmän i vår tid periodiskt återkommande sammanträffar för att utbyta nyttiga erfarenheter, för att bli ömsesidigt uppbyggda i tron och för att få skriftenliga förmaningar.

9. Hur visar skildringen i Apostlagärningarna 20:18—21 att Paulus var en självuppoffrande gudsmänniska?

⁹ Vi kan inhämta en del värdefulla lärdomar av det samtal Paulus hade med dessa tillsyningsmän från Efesus. Skildringen i Apostlagärningarna 20:17—38 ger oss djupare insikt i det slags exempel och föredöme aposteln hade gett sina bröder, däribland dessa äldste från Efesus. Var Paulus en förkunnare som sparade sig själv och helt enkelt tyckte om att resa omkring till de olika delarna av provinsen Asien? Inte alls. Han var en självuppoffrande gudsmänniska, som ”gjorde slavtjänst åt Herren med den största anspråkslöshet i sinnet och under tårar och prövningar” under hela den tid han befann sig där. (Apg. 20:18, 19) Han undandrog sig inte att ”undervisa ... offentligt och från hus till hus” trots att han mötte faror. Inte heller var han rädd för vad somliga invånare i samhället tänkte om honom eller för de hotelser som framfördes av vilka som helst motståndare. Paulus avgav ett grundligt vittnesbörd på distriktet. — Apg. 20:20, 21; jämför Apostlagärningarna 19:1—20:1; 2 Korintierna 1:8—11.

Herdeverksamhet i tider av förföljelse

10. Hur har många nutida tillsyningsmän efterliknat Paulus i sina ansträngningar att hjälpa ”hjorden” trots personligt lidande?

¹⁰ Nu var aposteln på väg till Jerusalem, utan att skrämmas av utsikten att ”bojor och vedermödor” väntade honom där. Han var beredd att om nödvändigt ge ut sitt liv för att fullborda sitt lopp i trohet och fullgöra den tjänst han hade fått av Herren Jesus. (Apg. 20:22—24) Vilket utmärkt exempel var inte detta för dessa tillsyningsmän i Efesus! Paulus’ omsorg gällde inte bara dem som behövde höra de ”goda nyheterna”, utan också de personer som bar ansvaret att sprida budskapet till andra. Är inte detta det slag av omsorg som alla förordnade kristna äldste bör ha i vår tid? Till all lycka har vi verkligen män som efterliknar Paulus på så sätt att de är villiga att riskera sina liv för de ”goda nyheternas” skull och för att skydda sina bröder. Ja, i länder där de kristna lider intensiv förföljelse har många trogna underherdar lojalt stannat kvar hos ”hjorden”, även om möjligheten kan ha erbjudit sig för dessa ansvariga män att bege sig till länder där sådana lidanden uppenbarligen kunde ha undvikits. Låt oss belysa detta på följande sätt: För någon tid sedan besökte en äldste, som redan hade utstått år av fängelse och grym misshandel, Förenta staterna för att få utbildning som ges åt personal vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. Möjligheten öppnades för honom att bege sig till ett land där det för närvarande inte förekommer någon förföljelse. Men han valde att återvända till det land i vilket han hade tjänat, även om fängelse och svår förföljelse tycktes vara något som med säkerhet väntade honom där. I likhet med så många andra kristna underherdar betraktar han omvårdnaden om ”hjorden” som ett privilegium som är dyrbarare än den egna personliga friheten. Sådana tillsyningsmän skall sannerligen ha beröm. Hur gott är det inte att de fortsätter att ägna omvårdnad åt får i nöd! — Jämför Jesaja 32:1, 2.

11. a) Hurdan var, med tanke på Apostlagärningarna 20:25—27, Paulus’ ställning med avseende på blodskuld, och hur kan tillsyningsmän i vår tid bevara en liknande ställning? b) Hur kan man förstå att tillsyningsmän känner det gentemot personer som de ursprungligen hjälpte att bli lärjungar?

¹¹ Det var bland dessa som nu var tillsyningsmän i Efesus som Paulus hade gått och ”predikat riket”. De hade själva hört budskapet från hans egna läppar. Han hade utgjutit sitt eget hjärta för dem och andra i det att han hade förkunnat ”allt Guds rådslut”, inte sina egna idéer. Hans samvete var därför rent. Det fanns ingen blodskuld att påföra hans konto på grund av att han skulle ha underlåtit att avge vittnesbördet. (Apg. 20:25—27) Så bör det vara med tillsyningsmän i denna tid av provsättning, svårigheter och lidanden, när det gäller att fullborda arbetet med att avge ett omfattande vittnesbörd om Riket. Tillsyningsmän i vår tid vet att mycket beror på deras nitiska exempel och föredöme när det gäller att ta ledningen i verket. Av detta skäl strävar de efter att ha så stor andel som möjligt i att förkunna de ”goda nyheterna”. På så sätt håller de sig också rena och fria från varje slag av blodskuld. Andra i församlingen lägger märke till att dessa äldste tar ledningen i att varna de onda och leta fram dem som har ett ärligt hjärta. Följaktligen uppmuntras sådana medtroende att följa deras utmärkta exempel. Alldeles som det förhöll sig med dem som Paulus hjälpte är det så att många av dem som i dag utgör ”hjorden” är sådana som först kontaktades av tillsyningsmän som vittnade på sitt distrikt. Nu, då sådana personer är i församlingen, visar tillsyningsmännen ännu större omsorg om dem. — 1 Tess. 1:5, 6; 2:7, 8.

12. Hur skall vi förstå Paulus’ uttalande i Apostlagärningarna 20:28?

¹² Paulus’ stora omsorg om dessa äldste från Efesus, såväl som om ”hjorden” som var i deras vård, visas av hans ord: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän, till att vara herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” (Apg. 20:28) Var och en av dessa män kände helt visst behovet av att granska sig själv med tanke på det allvarliga ansvar som var inbegripet i att vara en herde för ”hjorden”. Dessa tillsyningsmän behövde också tillämpa Paulus’ ord på sig själva som en krets av äldste. De måste samarbeta och arbeta tillsammans i att ta vård om ”hjorden”. För att de skulle uppnå bästa resultat måste det råda endräkt i tanke och handling från deras sida. Detta skulle i sig självt visa att de hade djup omsorg om ”hjorden”.

13. Vad kan sägas om tillämpningen av Apostlagärningarna 20:28 i vår tid?

¹³ Hur tillbörligt är det inte att använda Paulus’ förmaning till gagn för kristna äldste i vår tid! Ofta, till exempel när resande tillsyningsmän träffar samman med församlingsäldste, har dessa ord i Apostlagärningarna 20:28 tjänat som en grundval för sunda råd. Lägg märke till att det som sägs där inte betyder att man bara ägnar uppmärksamhet åt sig själv. I stället har hela kretsen av äldste i varje församling ansvaret att sörja för ”hjordens” särskilda behov. Det förhåller sig så även om varje äldste kan ha en bestämd uppgift som bidrar till detta överordnade mål. Tillsyningsmännen måste samvetsgrant och med kärleksfull omsorg fullgöra sina ansvarsuppgifter som herdar och inse att ”hjorden” är dyrbar för Jehova med tanke på det pris som betalats för att köpa den. — Ef. 1:7.

Vakthållning mot avfälliga ”vargar”

14. a) Vilken varning finns i Apostlagärningarna 20:29, 30? b) Varför var det passande för Paulus att varna tillsyningsmännen i Efesus?

¹⁴ Paulus visste vad som skulle utvecklas efter hans och de övriga apostlarnas död och utfärdade denna varning: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” (Apg. 20:29, 30) Längre fram gav aposteln Petrus underrättelsen att det skulle finnas opportunister och sådana som främjade sekter, vilka skulle finna byte bland de obetänksamma, oupplysta och obefästa. (2 Petr. 2:1—3; 3:15, 16) Så länge som apostlarna fanns där verkade de återhållande mot tendenser i den riktningen. Men bibeln förutsade tydligt ett stort avfall, och detta inträffade också. Det fortsätter fortfarande i form av kristenheten. — 2 Tess. 2:6—10.

15. a) Varför bör de som nu är herdar för ”hjorden” vara vaksamma? b) Varför är det ibland nödvändigt för de äldste att handla i enlighet med de anvisningar som ges i Romarna 16:17—19?

¹⁵ I denna ”ändens tid” blir de kristna vittnena för Jehova uttryckligen varnade att inte bli avfälliga eller falla bort. (Dan. 12:4; Matt. 24:9—13) Följaktligen måste trogna kristna underherdar visa omsorg om ”hjorden” genom att vara på sin vakt. De bör vara aktpågivna, så att de skyddar medlemmar av ”hjorden” mot att råka i dåligt umgänge. (1 Kor. 15:33) Att bevara ett sunt andligt synsätt och en sund andlig inställning är inte lätt med tanke på de ständiga påtryckningarna från den orena världen. Det är därför som var och en i församlingen bör rätta sig efter förmaningen: ”Påminn er dem som har ledningen bland er, som har talat Guds ord till er, och efterlikna deras tro, under det ni noga ger akt på vad deras handlingssätt leder till.” (Hebr. 13:7) Ibland kan äldste finna det nödvändigt att ge skriftenliga råd och att varna medtroende för att låta sig påverkas av dem som söker sina egna själviska intressen och njutningar i stället för det andliga goda för ”hjorden” som helhet. Den fasta vägledning, som gavs av Paulus i Romarna 16:17—19, är tillämplig i sådana fall. Han förklarade: ”Nu förmanar jag er, bröder, att hålla ögonen på dem som vållar söndringar och ger orsaker till fall, tvärtemot den lära som ni har inhämtat; undvik dem. Sådana människor är ju inte slavar åt vår Herre Kristus, utan åt sin egen buk; och genom fagert tal och smicker förleder de sveklösa människors hjärtan. Er lydnad har ju blivit känd av alla. Därför gläder jag mig över er. Jag önskar emellertid att ni skall vara visa i fråga om det goda, men oskyldiga i fråga om det onda.”

Att möda sig till förmån för ”hjorden”

16. a) Vad visas av att Paulus ibland gav förmaningar under tårar? b) När det gäller att visa omsorg, vad är det tillsyningsmän i vår tid flitigt arbetar för att göra för ”hjorden”?

¹⁶ På grund av att Paulus reste vitt och brett hade han en vid utblick över vad som ägde rum i församlingarna på den tiden. Han visste att det förekom olika problem och faror. Därför är det lätt att förstå att han uppmanade de äldste i Efesus att hålla sig vakna i andligt avseende. Under en period på tre år hade Paulus visat sin kärlek och sin omsorg genom att oavbrutet förmana dem, till och med under tårar. (Apg. 20:31) Det är tydligt att känslomässig påfrestning var inbegripen i sådant herdearbete. Det krävdes någonting av Paulus för att han skulle kunna visa denna vaksamma och kärleksfulla tillsyn. Det är därför inte förvånande att tillsyningsmän i vår tid ibland kan få gå igenom en liknande erfarenhet, särskilt när de har allvarliga problem att ta hand om. (Jämför 2 Korintierna 2:4.) I sådana situationer gäller deras främsta omsorg ”hjorden”. De bemödar sig flitigt för att hålla den andligt ren och sund, fri från surdeg. — 1 Kor. 5:6; Gal. 5:7—10; Tit. 2:1.

17. a) Vad för någonting som är betydelsefullt bör vi lära av Paulus’ ord i Apostlagärningarna 20:32? b) Vilket slutresultat medges av att vi överlämnar människor och deras intressen åt Jehova?

¹⁷ När Paulus anförtrodde tillsyningsmännen i Efesus ”åt Gud och åt hans oförtjänta omtankes ord”, kunde han känna sig säker på att de var i bästa händer. (Apg. 20:32) Det är på liknande sätt i vår tid — sedan tillsyningsmännen har gjort allt de kan i fråga om att ge råd och hjälp eller i fråga om att vidta vilken som helst annan disciplinär åtgärd som är tillrådlig enligt bibeln, kan de lämna saken i Guds händer. I situationer där våra kära bröder och systrar i tron ansätts av allvarliga problem är det alltid trösterikt att veta att när vi i bön överlämnar dem och deras intressen åt Jehova och sedan låter hans ord, ande och organisation ge den ledning som behövs, så kommer resultatet att bli i överensstämmelse med hans vilja. Under dessa omständigheter kommer vad det vara må som inträffar att ske med Guds tillåtelse. (Jämför 1 Petrus 2:23.) Detta visar återigen omsorg om ”hjorden”, eftersom det riktar uppmärksamheten på honom som kan göra det mesta goda i varje situation.

18. a) Vilket synsätt hade Paulus i fråga om det han behövde i materiellt avseende? b) Hur visar tillsyningsmän, genom att följa Paulus’ exempel i detta, omsorg om ”hjorden”?

¹⁸ Med rent samvete kunde Paulus peka på bevisen för att han inte hade sökt berika sig själv på sina bröders bekostnad. Han hade arbetat med sina egna händer och hade således tillfredsställelsen att själv sörja för vad han behövde. (Apg. 20:33, 34) Det är riktigt att han, när han var i nöd, tog emot något från de kristna i Filippi. Han sökte inte sådana gåvor, utan i stället den frukt som är förbunden med sådant givande. (Fil. 4:14—17) Alldeles som Paulus var flitig och inte tjänade för ohederlig vinning, så kan tillsyningsmän i vår tid vara ett gott föredöme genom att visa att de inte är lata, att de inte söker undvika hårt arbete. Deras omsorg om ”hjorden” förhindrar att de blir en börda för församlingen. — 2 Tess. 3:6—10.

19. Vilken verkan på tillsyningsmän och på församlingen som helhet har det att man handlar i överensstämmelse med principen i Apostlagärningarna 20:35?

¹⁹ Sedan dessa tillsyningsmän i Efesus hade gett akt på vad Paulus själv hade visat i sitt liv och i sin tjänst, hade de någonting att gå efter när de strävade efter att bistå de svaga och ge av sig själva i fråga om att bygga upp församlingen. I det att nutida kristna tillsyningsmän handlar i överensstämmelse med principen att ”det är lyckligare att ge än att få”, utgör de ett gott exempel för andra. (Apg. 20:35) Ja, de ger inte bara mycket, utan de ger också oförbehållsamt. Att de fortsätter att göra detta bidrar till allas lycka i församlingen av Jehovas vittnen.

”Bekymren för alla församlingarna”

20. I vilken utsträckning hade Petrus och Paulus omsorg om ”hjorden”?

²⁰ Det är tydligt att de utmärkta exempel som gavs av sådana trogna apostlar som Petrus och Paulus var enastående. De gav ut av sig själva till förmån för medkristna och visade djup omsorg inte bara om en enda församling, utan om hela brödraskaran. (1 Petr. 2:17) Trots många obekvämligheter, problem och prövningar tänkte apostlarna först och främst på ”hjordens” andliga väl.

21. a) Vad var, enligt 2 Korintierna 11:23—28, några av ”dessa ting utifrån” som Paulus fick erfara? b) Hur visade Paulus djup omsorg om andra?

²¹ När Paulus skrev till medtroende i Korint, talade han om misshandel, fängelsevistelse, prövosamma erfarenheter och olika faror som han hade mött i tjänsten som förkunnare. Aposteln tillfogade sedan: ”Förutom dessa ting utifrån finns det som välter in över mig från dag till dag, bekymren för alla församlingarna.” (2 Kor. 11:23—28) Vi kan bara föreställa oss de påfrestningar Paulus utsattes för och den omsorg han kände om ”alla församlingarna”, för han höll kontakt med ett antal kristna medförbundna. (2 Tim. 4:9—13) Han reste vitt och brett i samband med sina missionsresor och gjorde ett antal återbesök i församlingarna. (Apg. 15:36) Hans verksamhet till förmån för andra var sannerligen krävande. Han höll tal under långa perioder och vittnade regelbundet i synagogor, på offentliga platser och från hus till hus. (Apg. 17:2; 19:9, 10; 20:20) För att Paulus skulle kunna sörja för sina materiella behov och undvika att vara en börda för församlingen måste han ägna sig åt förvärvsarbete. (Apg. 18:1—3; 2 Tess. 3:8, 9) Det är uppenbart att aposteln också använde avsevärd tid till att studera Guds ord, och den kunskap han på så sätt förvärvade var utan tvivel till stor nytta för honom, när han av Gud blev inspirerad att skriva omkring 14 av de 27 böcker som utgör de kristna grekiska skrifterna. Paulus var verkligen en mycket upptagen man, men han fortsatte ihärdigt och visade alltid stor omsorg om ”hjorden”.

22, 23. a) Vad är i vår tid några av de sätt på vilka det görs anordningar för ”Guds hjord”? b) Vad ger alla dessa anordningar bevis för, och hur bör vi påverkas därigenom?

²² Det utförs mycket arbete i vår tid till gagn för ”Guds hjord”. När det nu finns mer än 42.000 församlingar av Jehovas folk, kan man tänka sig vilken uppmärksamhet som måste ägnas åt deras behov. Genom den ”trogne och omdömesgille slaven” är det ordnat med ett regelbundet flöde av andlig mat. (Matt. 24:45—47) Program för församlingsmöten, kretssammankomster och områdessammankomster ordnas regelbundet för att göra det möjligt för kristna att komma tillsammans till andligt uppbyggande studium, tillbedjan och umgänge. (Hebr. 10:23—25) Resande tillsyningsmän sänds ut för att besöka alla församlingarna och tillgodose deras särskilda behov. (Jämför Apostlagärningarna 16:4, 5.) Brev och annat material som innehåller råd och uppmuntran sänds till församlingar och äldstekretsar. (Jämför Filipperna 1:1; 1 Petrus 5:12; Judas, v. 3.) Andra anordningar, alltför talrika för att nämnas, görs till gagn för ”Guds hjord” i andligt avseende och på annat sätt.

²³ Detta arbete inbegriper ett oerhört stort mått av tid, ansträngning och utgifter. Men vad är det bevis för? Det visar att Jehova vårdar sig om sitt folk. Genom sin Son, den rätte herden, visar Gud överlägsen förmåga som herde. (Jes. 40:10, 11) Tiotusentals underherdar har förordnats genom helig ande, och de tar del i att vara herdar för ”Guds hjord”. Allt detta visar kärleksfull omsorg om ”hjorden” som helhet och om de enskilda individer som utgör ”hjorden”. Må vi personligen visa av hjärtat känd uppskattning av den kärlek som visas genom den store herden, Jehova Gud, och hans Son, Jesus Kristus, i all deras ömma omvårdnad om oss.

[Bild på sidan 14]

”Föd mina små får”