Den balanserade synen på att rädda ansiktet
BIBELN visar att önskan att rädda ansiktet är nästan lika gammal som mänskligheten. Den första synd som människan begick åtföljdes i själva verket av ett försök att rädda ansiktet.
Du kanske känner till hur Adam och Eva, våra första föräldrar, syndade mot Gud genom att äta av den förbjudna frukten. De måste så småningom stå till svars för sitt brott. Deras reaktioner var intressanta. Då Adam var tvungen att erkänna, försökte han lägga skulden på Eva och även på Jehova Gud själv. Han sade: ”Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.” Eva försökte också att dra sig undan sin skuld. Hon sade: ”Ormen bedrog mig, så att jag åt.” — 1 Mos. 3:8—13.
Har du någonsin blivit frestad att handla på ett liknande sätt? När du har ställts inför någonting som du har gjort fel, har du då försökt lägga skulden på andra? Somliga människor kommer att göra vad som helst hellre än att öppet säga: ”Jag är ledsen. Jag hade fel.” Men att försöka rädda ansiktet ändrar inte på förhållandena. Adam och Eva blev straffade för sina synder trots sina ursäkter. — 1 Mos. 3:16—19.
Ananias och Safira var ett annat gift par som var alltför intresserade av ”ansiktet” eller anseendet. De försökte bedra den första kristna församlingen genom att uttala en direkt lögn. De önskade tydligtvis bygga upp sitt anseende, sitt ”ansikte”, bland sina medtroende. Gud visade sitt misshag genom att orsaka deras död. (Apg. 5:1—11) Skulle Jehova inte betrakta saken på samma sätt i dag, om till exempel en kristen falskeligen påstod sig ha utfört mer än han verkligen har gjort i Guds tjänst? Eller skulle det inte misshaga Jehova, om vi på något sätt försökte bedrägligt låtsa som om vi var något annat än vi verkligen är? — Jak. 3:17.
BEHÖVER EN KRISTEN RÄDDA ANSIKTET?
Att vara intresserad av ”ansiktet” eller anseendet tycks för det mesta frambringa dåliga resultat. Det är så därför att det är baserat på ett felaktigt antagande. Det utgår från att en människas anseende är av största betydelse. Detta är inte riktigt. Att rädda ansiktet kan också vara grundat på stolthet eller en överdriven uppfattning om sin egen betydelse. Detta är inte välbehagligt för Jehova. — Ords. 16:18.
Det är sant att bibeln säger: ”Bättre är gott namn än god salva.” (Pred. 7:2) Detta avser emellertid det anseende som en människa förtjänar, i synnerhet i Jehovas ögon, under ett helt liv av goda gärningar. Det har ingenting att göra med den respekt som en människa kräver från andra, vare sig hon förtjänar det eller inte.
Det är också sant att för att vara en kristen äldste måste en man ha ett ”utmärkt vitsord från utomstående”. (1 Tim. 3:7) Men detta ”utmärkta vitsord” är på grund av hans kristna uppförande och därför att han tagit väl hand om sin familj, och inte på grund av att han har en högskoleexamen eller ett arbete som ger prestige eller därför att han ger ut mycket pengar på sina vänner.
Det är tydligt att Jesus Kristus inte övervärderade sitt ”ansikte” eller sitt anseende inför andra. Då han predikade för fattiga människor, uppbördsmän och syndare i stället för att umgås med de religiösa ledarna, tycks detta ha kostat honom en hel del av hans ”ansikte” i dessa stolta mäns ögon. (Joh. 7:45—48) Men Jesus vek inte av från att göra sin himmelske Faders vilja, eftersom han inte sökte ära för sig själv. Vid ett tillfälle sade han: ”Om jag förhärligar mig själv, är min härlighet ingenting.” (Joh. 8:49—54) Han var nöjd med att vänta på att hans Fader skulle förhärliga honom. Likväl gav Jesu handlingssätt honom ett gott namn inför Gud och rättsinniga människor.
Detsamma är sant om oss. Om vi försöker att förhärliga oss själva, i synnerhet genom att dölja saker och ting eller genom att uppvisa ett falskt yttre sken, är detta uppenbart fel och inte av något värde i det långa loppet. Det är långt bättre att vara intresserad av hur Gud ser på oss. Jesus själv sade: ”Lyckliga är ni när man smädar er och förföljer er och lögnaktigt säger allt möjligt ont mot er för min skull. Gläd er, ja ta glädjesprång, eftersom er lön är stor i himlarna.” — Matt. 5:11, 12.
Jesus erfor detta i synnerhet sedan han blivit fängslad. De religiösa ledarna drog honom inför rätta och försökte smutskasta hans namn och rykte genom falske vittnen. Efteråt skrattade man åt honom och förlöjligade honom. En krona av törnen trycktes ner på hans huvud och en purpurfärgad ytterklädnad sattes på honom för att förlöjliga det förhållandet att han var en kung. (Mark. 14:55—65; 15:17—20) Då Jesus sedan var döende, stod triumferande styresmän omkring tortyrpålen och hånade honom. Även det sätt på vilket han dog betraktades av judarna som mycket förnedrande. (Luk. 23:32—38; Gal. 3:13) Försökte Jesus under allt detta att försvara sitt namn eller rädda ansiktet? Nej. I stället framhåller bibeln för oss att han ”föraktade skammen”. (Hebr. 12:2) I hans ögon var det långt viktigare att förhärliga Faderns namn. (Joh. 17:4, 11) Kristus fick för sitt fina handlingssätt verkligen en stor lön i himlarna. Vilket enastående exempel för oss i dag! — 1 Petr. 2:21, 22.
HUR MAN TAR ITU MED PROBLEMET ”ANSIKTET”
Hur bör då en kristen ta itu med problemet: försöken att rädda ansiktet? Det finns två aspekter i den här frågan som måste begrundas: Hur vi behandlar andra och hur vi betraktar oss själva.
En kristen bör, när han har med andra att göra, försöka undvika att försätta dem i en situation där de kan känna sig tvingade att försöka rädda ansiktet. (Matt. 7:12) Kärlek och empati kommer att hjälpa en tillsyningsman att ge råd eller tillrättavisning på ett vänligt och omtänksamt sätt — i en ”ande av mildhet”. (Gal. 6:1) En kristen som predikar de ”goda nyheterna” för en icke troende kommer att göra detta taktfullt och ”med mildhet och djup respekt”. (1 Petr. 3:15) På detta sätt kommer han inte att såra eller göra den icke troende förlägen när denne säger saker och ting som inte är exakta eller hyser en falsk trosuppfattning. En kristen bör dessutom inte skada någon annans rykte genom att sprida ut nedsättande skvaller om honom. — Ords. 16:28.
När vi betraktar oss själva, måste vi inse att det fordras kristen mogenhet för att undvika snaran: försöken att rädda ansiktet. Till och med Job föll i den snaran. Men det måste erkännas att han var under stor påtryckning. Hans lidanden inbegrep en hemsk sjukdom, förlusten av hans familj och nedslående ord från hans hustru. Sedan besökte tre så kallade vänner honom och anklagade honom för att ha syndat i hemlighet. Det var då som Job brast ut i ett kraftigt rättfärdigande av sig själv. Han förklarade ”sin egen själ rättfärdig i stället för Gud”. (Job 32:2, NW) Men när Job hörde Elihus visa resonemang och i synnerhet Jehovas påminnelser, återställdes hans tänkesätt till rätt balans. Job gav då ära åt Gud i stället för att försöka rädda ansiktet och rättfärdiga sig själv. Han blev på grund av detta rikligen välsignad. — Job 42:1—6, 12, 13.
En kristen behöver därför rannsaka sig själv omsorgsfullt. Det är ofta svårt att inse att det verkliga problemet är att man försöker rädda ansiktet. Det kan vara så att i vårt försök att bedra andra har vi också lyckats bedra oss själva. Hjärtat är illfundigt och fördärvat och kan göra detta mot oss. (Jer. 17:9) Det är i synnerhet så när vi är under känslomässig påtryckning eller när vi plötsligt kommer i en trängd situation. Att vi under bön analyserar vårt tänkesätt kommer emellertid att hjälpa oss att urskilja det rätta förhållandet. (Ps. 139:23, 24) Och sedan vi en gång insett det kan vi, liksom Job, få hjälp genom Guds ord och genom våra kristna bröder att få vår balans återställd.
Det är ofta inte motståndarnas uppfattning som bekymrar oss, utan de människors uppfattning som står oss nära. En mogen kristen kan för de ”goda nyheternas” skull uthärda hån och spe i samhället. Men han kan finna det svårt att erkänna ett misstag eller bekänna en synd inom församlingen, om han tror att han löper risken att hans medkristna förlorar respekten för honom. Han kanske blir mycket generad om hans barn begår ett felsteg och försöker tysta ner det hela.
Detta skulle även kunna hända en kristen tillsyningsman. Men i själva verket är det så att en äldste, som i denna situation öppet erkänner sitt problem, arbetar för församlingens bästa och är ett exempel för andra. Rättsinniga människor kommer att respektera honom för hans ärlighet. Å andra sidan är det fegt att försöka undkomma skammen eller skyla över det som han och hans familj har gjort. Det kan också leda till att han ljuger. Det ena såväl som det andra är avskyvärt inför Gud. — Upp. 21:8.
TRE VÄRDEFULLA KRISTNA EGENSKAPER
Vi behöver därför uppodla egenskaper som kommer att hjälpa oss att övervinna önskan att rädda ansiktet. Vilka är de? En av dem är redbarhet. (Hebr. 13:18) Om vi värderar redbarhet, kommer vi inte att önska uppvisa ett falskt yttre sken, som nästan alltid inbegriper detta att rädda ansiktet. Detta kan vara svårt. Det är därför som vi också kan behöva ödmjukhet och mod som hjälp för att förbli ärliga både mot oss själva och mot andra. (Ords. 15:33; 1 Kor. 16:13) Dessutom kommer ödmjukhet att hjälpa oss att övervinna falsk stolthet, som i första hand är vad som gör att vi önskar rädda ansiktet.
Ja, mod, redbarhet och ödmjukhet kommer att hjälpa oss att undvika snaran som består i att försöka rädda ansiktet. Paulus sade att några betraktade honom som en dåre. (1 Kor. 4:10) Om du vet i ditt hjärta att du gör Guds vilja — bryr du dig då om att människor betraktar dig som en dåre? Eller hindrar fruktan för andra människors uppfattning dig från att göra det som är rätt? Tonåringar behöver i synnerhet mod, redbarhet och ödmjukhet för att stå fasta för rätta principer i stället för att tillgripa ett felaktigt handlingssätt för att rädda ansiktet och följa mängden. — 1 Petr. 4:4.
Jesus jämförde dem som tjänar Gud med ”onyttiga slavar”. (Luk. 17:10) Betraktar du dig själv på detta sätt? Eller tycker du dig vara ganska betydelsefull? Paulus uppmuntrade oss att inte tänka högre om oss själva än tillbörligt är. (Rom. 12:3) Han uppmuntrade oss också att ”inte göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet hålla före att de andra är” oss överlägsna. — Fil. 2:3.
Bibeln visar klart och tydligt att det inte finns plats i den kristna församlingen för något sådant som att rädda ansiktet eller ta ära åt sig själv. Ödmjukhet, mod och redbarhet är viktiga kristna egenskaper som är helt i kontrast till önskan att rädda ansiktet. Det kanske inte är lätt att tänka på detta sätt, i synnerhet om vi har växt upp i en kultur som värderar önskan att rädda ansiktet mer än någonting annat. Men med Guds heliga andes hjälp kan kristna göra förändringar i det sätt på vilket de handlar. Om de verkligen önskar det, kan till och med ”den kraft som påverkar ... deras sinne” ändras. (Ef. 4:23) Var därför på din vakt mot de faror som ligger i att rädda ansiktet. Inse att det är det fallna köttets snara och undvik den på alla sätt!