Frågor från läsekretsen
● När en oskyldig äktenskapspartner återupptar det sexuella umgänget med sin äkta hälft sedan han eller hon fått reda på att motparten begått äktenskapsbrott, utgör då detta återupptagande av sexuellt umgänge ett bevis för att den oskyldiga partnern har förlåtit?
Sexuellt umgänge utanför äktenskapet utgör grundvalen för en skilsmässa, om den oskyldiga partnern önskar detta. Om man återupptar det sexuella umgänget, är det liktydigt med att förlåtelse getts och att klyftan överbryggats. I annat fall skulle det inte finnas någon verklig överensstämmelse mellan handling och förlåtelse. — Matt. 19:9; 5:37.
När den partner som begått äktenskapsbrott visar äkta ånger och båda makarna har en allvarlig önskan att tillsammans försöka lösa de problem som har uppkommit, skulle det vara mest passande att visa barmhärtighet och förlåta den som felat. Varje rimlig ansträngning bör göras för att bevara det äktenskapliga förhållandet som råder, och man bör inse att det troligtvis under en tid kommer att bli prövande förhållanden och problem att ta itu med. Genom att bevara det äktenskapliga förhållandet skulle saker och ting kunna utvecklas och bli inte bara till en välsignelse för det gifta paret och för de barn som fortfarande är hemma, utan också till ett nederlag för den store äktenskapsförstöraren, Satan, djävulen.
I vissa fall kan det vara mycket svårt för den oskyldiga partnern att finna en verklig grund för att fortsätta äktenskapet. Även innan det framkom att äktenskapsbrott hade begåtts, kan det ha varit ett verkligt svårt problem för de båda makarna att tillämpa bibelns principer i fråga om ledarskap och i fråga om att underordna sig. Det kan ha varit mycket lite kommunicerande och ingen större kärlek och respekt parterna emellan. Bitterhet och agg eller andra faktorer kan ha kommit hindrande i vägen och gjort det svårt att ge den sexuella tillfredsställelse som med rätta tillkommer äktenskapspartnern. Om förlåtelse ges, kommer man då att på ett bättre sätt försöka ta itu med dessa allvarliga och djupt rotade problem? Den oskyldiga partnern kanske anser att möjligheterna till förbättring är mycket små och väljer därför att skilja sig från sin otrogna partner, även om detta skulle innebära förändringar och problem, sådana som de psykiska påfrestningar som skilsmässa innebär, kravet på att ordna annan bostad och att på bästa sätt sörja för de barn man har osv. Man bör också komma ihåg att Jehova ”hatar äktenskapsskillnad”. — Mal. 2:16.
Allt detta är faktorer som den oskyldiga partnern måste överväga innan han eller hon beslutar sig för om förlåtelse skall ges eller inte. Detta bör göras innan man återupptar det sexuella umgänget, innan man förnyar de intima privilegier som är avsedda endast för dem som är gifta. Man kan tala igenom saker och ting med varandra och dryfta olika problem och försöka nå en överenskommelse, och båda kan vara beslutna att anstränga sig för att bygga upp kärlek och respekt i äktenskapet, men detta behöver inte betyda att förlåtelse har getts. Men när den oskyldiga partnern känslomässigt kommer så långt att han eller hon kan ha sexuellt umgänge med sin partner som begått äktenskapsbrott, förmodas det att den oskyldiga partnern gett oreserverad förlåtelse och inte kommer att använda otroheten som en grund för att få en skriftenlig skilsmässa och därigenom tillåtas gifta om sig.
Genom att på så sätt handla konsekvent och ge förlåtelse efterliknar den oskyldiga partnern Jehova Gud i att förlåta utan att ständigt anklaga den skyldiga partnern för föregående synder och ständigt påminna om vad som hänt i det förflutna. (Ps. 103:3, 8—14; Jes. 55:7; Ef. 4:32; 1 Petr. 4:8; 1 Joh. 1:9) Den som blir föremål för sådan förlåtelse bör naturligtvis uppskatta detta och inte upprepa sitt orätta handlingssätt.
Det är sant att ibland uppstår efteråt tragiska och oförutsedda problem, vilka om de varit kända kanske skulle ha avhållit den oskyldiga partnern från att förlåta och återuppta det sexuella umgänget. Men möjligheten att dessa problem kan uppstå utgör inte en grundval för att ändra på förhållandet i äktenskapet, utan betonar i stället betydelsen av att den oskyldiga partnern omsorgsfullt överväger och begrundar alla faktorer och inte fattar ett förhastat beslut i frågan om att förlåta eller inte.
Det skulle vara samma situation om havandeskap blev resultatet av det äktenskapsbrott som hustrun begått och om havandeskapet inte är känt vid den tid då mannen återupptar det sexuella umgänget med sin hustru. Ett eventuellt havandeskap är någonting som mannen bör tänka över innan han bestämmer sig för om han kan förlåta sin hustru och återuppta samlivet med henne. Om han handlar enligt praktisk vishet, så väntar han tills det med bestämdhet kan fastställas om hon blivit havande med en annan mans barn eller inte. Om han förlåter henne och har umgänge med henne innan han vet detta — hur förhåller det sig då? Han bör i så fall i förväg ha beslutat att vara villig att godta möjligheten att hans hustru är med barn och att om hon födde ett barn, skulle han ta emot detta barn i sitt hem och ta hand om det som sitt eget.
När det framkommer att en troende äktenskapspartner har begått ”otukt”, bör naturligtvis kretsen av äldste i församlingen få kännedom om detta. (Matt. 19:9) Om den skyldiga parten inte gör detta, då har den oskyldiga parten ansvar för att rapportera det orätta handlingssättet och göra detta på grund av sitt intresse för att hålla Jehovas församling ren. Om den som är skyldig visar äkta ånger, kan han eller hon stanna kvar i församlingen även om den som är oskyldig skulle välja att inte förlåta. Om den skyldiga parten inte visar ånger, skulle han eller hon bli utesluten, även om den part som är oskyldig skulle välja att förlåta och fortsätta att leva tillsammans med sin uteslutna äktenskapspartner.
Allt detta betonar att man inte kan ta lätt på förpliktelserna i äktenskapet. Endast om den ena parten i äktenskapet har begått ”otukt”, har den andra en skriftenlig grund för att upplösa äktenskapet och gifta om sig. Men sedan man en gång återupptagit det äktenskapliga samlivet, måste den kristna församlingen vara konsekvent, liksom också det gifta paret måste vara konsekvent och inte längre betrakta den förut kända ”otukten” som en grundval för att upplösa äktenskapet. Det gifta paret bör sätta sin tillit till Jehova och ivrigt gå in för att bygga upp kärlek och respekt i sitt förhållande till varandra för att i full utsträckning känna lycka och ha framgång i sitt äktenskap.
● Vilka var det i liknelsen om de 10 jungfrurna (Matt. 25:1—13) som ropade: ”Här är brudgummen! Gå ut för att möta honom”?
Jesus talade inte om detta. Vid ett hebreiskt bröllop, ett sådant som Jesus använde som illustration, brukade det vara så att brudgummen åtföljdes av manliga följeslagare eller vänner. (Joh. 3:29) Dessa kunde varsko alla som väntade på brudgummens följe. Jesus behövde emellertid inte nämna några sådana följeslagare. De skulle heller inte ha någon tillämpning i bildligt avseende. Tanken är att det förekom ett rop som varskodde jungfrurna och drev dem till verksamhet.