Förkunnandet av evangelium — dess plats i sann gudsdyrkan
”Er tro ... skulle [inte] bero på mänsklig filosofi utan på Guds kraft.” — 1 KORINTIERNA 2:5, THE JERUSALEM BIBLE.
1. a) Vilken verksamhet är Jehovas vittnen kända för världen utöver? b) Hur viktig och betydelsefull är denna verksamhet?
JEHOVAS VITTNEN är internationellt kända som evangelieförkunnare, det vill säga budbärare med goda nyheter. Den engelske sociologen J. A. Beckford konstaterade detta i tidskriften Social compass för januari 1977: ”Vittnena hör till de mest ihärdiga och energiska evangelieförkunnare och proselytvärvare vi har i dagens värld.” Han tillade: ”Detta är en uppenbar, ehuru ofta bortglömd, orsak till att rörelsen Vakttornet växer i en sådan takt som den gör.” Men är verket att predika om Riket och göra lärjungar någonting som behagar Jehova? Historien och nutida fakta svarar Ja! Förkunnandet av evangeliet, predikandet av de goda nyheterna om Guds rike, är det som kristendomen bygger på. Det är det som hela tiden har kännetecknat Guds folk.
2. Vad åstadkommer predikandet om Riket?
2 Vad åstadkommer predikandet om Riket? Det gör det bland annat möjligt för en människa att på ett synbart sätt visa sin kärlek till och sin uppskattning av den allsmäktige Guden och människorna, som han har skapat. (Matteus 22:37—39) Och viktigast av allt — andra människor får lära känna Jehovas ojämförligt stora vishet och beaktansvärda makt och kraft genom förkunnandet av evangelium. — Apostlagärningarna 1:8; 4:33; Efesierna 3:10.
Jehova understöder de goda nyheterna
3. a) Varför kan Jehova beskrivas som en evangelieförkunnare? b) Kring vem kretsar de goda nyheterna, och vad var hans uppdrag?
3 Jehova var den förste evangelieförkunnaren eller den förste som frambar goda nyheter. Genom sin första profetia förkunnade han goda nyheter om befrielse för det ofullkomliga människosläktet genom en utlovad ”säd”. (1 Moseboken 3:15) Längre fram förutsade Gud genom Jesaja som sin profetiske talesman att Messias, Jesus Kristus, som den främste av ”säden”, skulle ”förkunna glädjens budskap [goda nyheter, NW] för de ödmjuka”. (Jesaja 61:1) Jehovas uppsåt var således att Kristus skulle predika goda nyheter, att han skulle vara en evangelieförkunnare.
4, 5. Hur har änglar verkat som evangelieförkunnare?
4 Jehova har gett även andra i uppdrag att förkunna de goda nyheterna. Mäktiga andevarelser, änglar, har tagit del i detta verk som har Guds godkännande. Det är intressant att lägga märke till att både det hebreiska och det grekiska ord som översatts med ”ängel” ordagrant betyder ”budbärare” och att det ord som översatts med ”evangelieförkunnare” härrör från två grekiska ord som betyder ”god” och ”ängel” (eller ”budbärare”). Som exempel kan nämnas att Guds ängel ”förkunnade ... på förhand de goda nyheterna för Abraham”. (Galaterna 3:8; 1 Moseboken 22:15—18) Dessa goda nyheter gick ut på att den utlovade ”säden” skulle frambringas genom Abrahams ättlingar och att alla folk eller nationer på jorden skulle välsigna sig förmedelst denna ”säd”. (1 Moseboken 12:2, 3) Två tusen år senare tjänade ängeln Gabriel som förkunnare av evangelium och tillkännagav för Sakarias att Johannes döparen skulle födas. Han sade: ”Jag har blivit utsänd för att tala med dig och förkunna de goda nyheterna om dessa ting för dig.” Johannes döparen beredde vägen för den främste av Abrahams ”säd”, Jesus Kristus. — Lukas 1:19.
5 Gabriel verkade vid ännu ett tillfälle som förkunnare av evangelium, och det var då han framträdde för Maria och gav henne det glada budskapet om att Jesus skulle födas. (Lukas 1:26—38) Flera månader senare greps herdar av fruktan, då en ängel, en förkunnare av evangelium, tillkännagav: ”Hys ingen fruktan, ty se, jag förkunnar för er goda nyheter om en stor glädje som allt folket skall få.” Därpå förenade sig ”en hop” andevarelser med denna ängel och bekräftade detta budskap som innehöll goda nyheter. (Lukas 2:8—14) Det speciella beviset för att Gud understödde de goda nyheterna med sin kraft och gjorde det genom änglar upphörde inte i och med att hans Son föddes, utan det fortsatte under hela den kristna församlingens historia under det första århundradet. En ängel befriade apostlarna i fängelset och befallde: ”Fortsätt ... att tala till folket.” (Apostlagärningarna 5:20) Änglarna gav vägledning till hjälp för Guds tjänare och ledde dem så att de fann de intresserade. (Apostlagärningarna 8:26; 10:3; 12:7—11) Och aposteln Johannes, som blev inspirerad att beskriva olika ting som skulle inträffa ”på Herrens dag”, fick i en syn se en ängel flyga i midhimlen, en ängel som hade eviga goda nyheter att förkunna och som i verkligheten har ansvaret att se till att det budskap om Riket som Jehovas jordiska tjänare frambär får global spridning. — Uppenbarelseboken 1:10; 14:6.
Kristi uppdrag: Att förkunna evangelium!
6. a) Vilken grundval lade Jesus för förkunnandet av de goda nyheterna? b) Vad gjorde Jesus för att evangeliseringsarbetet med säkerhet skulle fortsätta även efter hans död?
6 Hur kom det sig att medlemmarna av den första kristna församlingen var så frimodiga och dynamiska i sitt vittnande? Det var därför att Kristus, som grundaren, gjorde bruk av Guds vishet och kraft för att på sig själv bygga upp en stabil organisation av evangelieförkunnare. Kristus gjorde detta på två olika sätt. För det första genom att själv fullgöra sitt uppdrag ”att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka”. (Jesaja 61:1) För det andra genom att personligen öva upp först sina 12 nära medförbundna till att predika och sedan ytterligare 70 andra. På så sätt upprättade Kristus en stabil kärna av predikare som kunde fortsätta evangeliseringsarbetet efter hans död. — Matteus 10:5—42; Lukas 10:1—16.
7. Hur skiljer sig Guds vishet från mänsklig vishet när det gäller frågan om hur de goda nyheterna skall förmedlas till människor?
7 Jesus var en handlingskraftig man när det gällde predikandet om Riket. Han var flitigt upptagen med att förkunna evangelium, eftersom han visste att människor behövde få höra de goda nyheterna om Guds rike — den nya himmelska regering som skall införa varaktig fred på jorden och avlägsna alla orsaker till nöd. När han hade slutfört sitt arbete med att gå runt till städerna och byarna för att förkunna evangelium och iakttagit det ömkansvärda andliga tillstånd som befolkningen befann sig i, sade han därför till sina lärjungar: ”Ja, skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matteus 9:37, 38) Jesus började snabbt verkställa denna begäran. Bland det första han befallde sina apostlar att göra var: ”Medan ni går, predika och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” Predika för människor var hans lösenord. Mänsklig vishet skulle kanske ha föreskrivit att man upprättade ett byråkratiskt socialt program eller ett underjordiskt revolutionärt råd för att ge det plågade människosläktet lindring; men Kristus lät Guds vishet komma till uttryck. Enligt Guds vishet skulle de rätt och slätt göra följande: ”Gå, predika.” — Matteus 10:7.
8. Hur reagerade Kristus, då hans lärjungar kom tillbaka sedan de hade predikat, och varför reagerade han så?
8 När Jesus hade gett dessa anvisningar, vände han sig till andra och uppmanade dem att också gå ut och förkunna evangelium. När dessa predikare återvände och rapporterade att de lyckats väl, blev Jesus jublande glad och sade: ”Jag prisar dig offentligt, Fader, himmelens och jordens Herre, därför att du omsorgsfullt har dolt dessa ting för visa och intellektuella och har uppenbarat dem för de späda.” (Lukas 10:21) Dessa ”späda” var Kristi vuxna lärjungar, och förkunnandet av evangelium var det medel de skulle använda för att göra sanningen om Gud uppenbar för andra människor. Därför kan man inte säga att det var mänsklig filosofi eller kraft som gjorde den sanna kristendomen fast etablerad, utan att det var Guds vishet och kraft, något som kom till uttryck genom predikandet om Riket.
Alla lärjungar förkunnade evangelium
9. Ge exempel på hur historiker visar att det grundläggande för de första kristna var att de skulle predika om Riket.
9 Om predikandet av de goda nyheterna om Riket utgör grunden för kristendomen, då bör samtliga av de första kristna ha varit evangelieförkunnare. Var de det? Ja! svarar historien. Lägg märke till vad som står i följande referensböcker om de kristna under det första århundradet:
”Alla och envar av de kristna var ’missionärer’ på den tiden.” — History of Western Civilization.
”Denna första missionsverksamhet visar att den första missionerande styrkan inte alls var begränsad till enbart apostlarna. I stället var det så att hela den kristna gemenskapen var kollektivt engagerad.” — New Catholic Encyclopedia.
”Önskan att vittna om sin tro och sitt levnadssätt är någonting karakteristiskt som förväntas av varje kristen.” — Encyclopedia Americana.
10. a) När blev den kristna församlingen en evangelieförkunnande organisation? b) Vilken mirakulös gåva gav Gud de första kristna, och i vilket syfte fick de den?
10 Ända sedan den kristna församlingen bildades år 33 v.t. har den varit en evangelieförkunnande organisation. Dess första medlemmar, omkring 120 lärjungar, lät inte någon tid gå förlorad när det gällde att predika om Riket. Enligt den historiska skildringen i Guds ord heter det att ”de blev alla uppfyllda av helig ande och började tala”. Lägg märke till att alla, inte bara några få, började tala ”om Guds storslagna gärningar”. (Apostlagärningarna 2:4, 11) Här var ett bevis för att Guds kraft och vishet uppfyllde dessa mottagliga tillbedjare och gav dem den förunderliga förmågan att vittna på språk som de aldrig lärt sig i skolan. Ett underverk befäste att den kristna församlingen bildats på den grundvalen att de goda nyheterna förkunnades.
11. Hur betonade Petrus att alla kristna måste predika?
11 Längre fram den dagen tillämpade Petrus Joels profetia på den nybildade kristna församlingen: ”’Och i de yttersta dagarna’, säger Gud, ’skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och era söner och era döttrar skall profetera och era unga män skall se syner och era gamla män skall drömma drömmar; och även över mina slavar och över mina slavinnor skall jag i de dagarna utgjuta något av min ande, och de skall profetera.’” (Apostlagärningarna 2:17, 18; Joel 2:28, 29) Alla och envar av de kristna skulle vara evangelieförkunnare. Män och kvinnor och även ungdomar skulle ta aktiv del i att profetera eller förkunna, tala om, sprudlande förmedla Guds budskap med goda nyheter.
Förkunnandet av evangelium inbegriper ett varningsbudskap
12. Varför är budskapet om Guds rike inte goda nyheter för alla människor?
12 Budskapet om Guds rike är inte goda nyheter för alla människor, för det inbegriper ett varningsbudskap om tillintetgörelse. Den nuvarande korrumperade världsordningen och alla dess understödjare måste lämna scenen, om de goda nyheterna skall vara till någon varaktig nytta. (Ordspråksboken 21:18) De som med ett ärligt hjärta tillber Jehova kan inte förvandla den här jorden till ett paradis så länge några spår av ondska finns kvar och befläckar dess skönhet. Den som står bakom de goda nyheterna gav befallning om att inte bara ”förkunna året av godvilja”, utan också ”dagen av hämnd från vår Guds sida”. (Jesaja 61:2, NW) På liknande sätt innefattas följande ord i det budskap som frambärs av en av de änglar som omnämns i Uppenbarelseboken: ”Frukta Gud och ge honom ära, därför att stunden för hans dom har kommit.” — Uppenbarelseboken 14:7.
13. a) Vilken inställning hade de första kristna till förkunnandet av evangelium? b) Visa genom att använda ett skriftställe att de första kristna hade en känsla av att det var bråttom.
13 De kristna under det första århundradet hade en känsla av att det var bråttom och spred därför de goda nyheterna på snabbast möjliga sätt. Denna inställning till de goda nyheterna identifierade också de första kristna. I Encyclopædia Britannica heter det: ”De kristnas väntan på ändens tid bestod aldrig av en rätt och slätt passiv längtan efter att Guds rike skulle komma”, utan ”den kom i stället till uttryck i en ofattbar aktivering och acceleration av ansträngningarna att bereda världen på att Kristus skulle komma tillbaka och på att Riket skulle komma”. I församlingarna blev de regelbundet uppmanade att tänka på att slutet var nära och att de behövde vara redo. Apostlarna insåg att förkunnandet av evangelium måste ske med hast och att det ingick som en nödvändig del i kristendomen, om alla människor skulle nås innan Guds dag för hämnd kom. Som ett resultat härav spreds kristendomen mycket snabbt. — Romarna 10:13, 14; 1 Tessalonikerna 5:2, 6; 2 Petrus 3:11—14.
14, 15. Hur har de evangelistiska satsningarna påverkat historien?
14 Även om den rena klangen i budskapet om Riket dämpades och förvanskades efter det första århundradet, förblev väntan på slutet en stark kraft. Som exempel kan nämnas att Columbus’ expedition på 1400-talet till västra halvklotet enligt vissa historiker tillkom bland annat under inverkan av tron att Indien snabbt måste nås med de goda nyheterna innan Kristus kunde komma tillbaka. Senare utvandringar, till exempel puritanernas emigration på 1600-talet, baptisternas, kväkarnas och metodisternas flyttning till Amerika på 1700-talet och den tyska utvandringen till Ryssland och Palestina på 1700- och 1800-talen, föranleddes av liknande uppfattningar.
15 Kan man då säga att verket med att förkunna evangelium, det verk som Jesus Kristus påbörjade, har fått vittomfattande och långtgående verkningar? Historien svarar Ja. Även om dessa evangelistiska satsningar inte alltid gjordes enligt de anvisningar Kristus hade gett, påverkade de ändå världen i stor utsträckning. I Encyclopædia Britannica heter det som en sammanfattande avslutning i artikeln om kristendomen: ”Kristendomen är den andliga kraft som har påverkat människans historia starkare och kanske förändrat den på ett mer djupgående sätt än någon annan faktor.”
Förkunnandet av evangelium i vår tid
16. a) Vilken slutsats kan man komma fram till när det gäller de kristna under det första århundradet? b) Vilken fråga kan man ställa beträffande det nutida vittnandet?
16 När man undersöker redogörelserna i bibeln och i världshistorien, kommer man fram till en viktig slutsats: Alla kristna under det första århundradet var evangelieförkunnare. För att vara och förbli kristen måste man predika regelbundet. Hur förhåller det sig då i dag? Har detta förkunnande blivit en osofistikerad, motbjudande form av gudsdyrkan, någonting som saknar dragningskraft i vår tid? Kanske enligt människors sätt att tänka, men inte enligt Guds. — Ordspråksboken 16:25; Jeremia 8:9.
17. Hur har Jehovas vittnen återställt det sanna kännetecknet på förkunnandet av evangelium?
17 Jehovas vittnens nutida historia visar att de helt och fullt återställt den sanna, rena klangen i budskapet med de goda nyheterna om Riket. De är i lydnad för Kristi befallning strängt upptagna i det mest omfattande evangeliseringsarbete som någonsin ägt rum. Ett världsomfattande vittnande måste ske innan slutet för denna tingens ordning kommer. (Matteus 24:14) Under de 100 senaste åren har detta varit det som Jehovas vittnen främst varit inriktade på att göra. I det första numret av The Watchtower, som då kallades Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence, framhölls tidskriftens syfte med följande ord:
”Detta är den första årgångens första nummer av ’Zion’s Watch Tower’, och det bör inte anses olämpligt att meddela syftemålet med dess utgivande. Att vi lever ’i de yttersta dagarna’ ... och det är vår önskan, att ’trons husfolk’ skall bli fullt medvetet om detta.” — Juli 1879.
Längre fram, år 1884, organiserade Jehovas vittnen, som ett sällskap evangelieförkunnare, en sammanslutning. Dess syfte skisserades i artikel två i dess stadgar med följande ord:
”Sammanslutningens syfte är att sprida bibelns sanningar på olika språk genom att ge ut traktater, ströskrifter, tidningar och andra religiösa publikationer och genom att vidta andra lagliga åtgärder.”
Har dessa redskap uppfyllt det deklarerade syftet med dem? Historien svarar Ja.
18. Hur har det verk som Jehovas vittnen bedriver med att förkunna evangelium uppmärksammats världen utöver?
18 Det verk som Jehovas vittnen bedriver med att förkunna evangelium har uppmärksammats världen utöver. Man har lagt märke till det och behandlat det i nyhetsmedier, i högsta domstolar och i historieböcker. Det första numret av Vakttornet kom ut på ett enda språk, och tidskriften började tryckas i 6.000 exemplar i månaden. Nu trycks den i 10.050.000 exemplar på 102 språk och har blivit den mest spridda av alla religiösa tidskrifter. Antalet timmar som varje år använts i förkunnandet av evangeliet har ökat på ett beaktansvärt sätt från några få tusen timmar under 1800-talet. År 1982 användes mer än 384 millioner timmar i predikoverket, 286 millioner publikationer placerades, och i mer än en och en halv million hem leddes kostnadsfria bibelstudier i 205 länder och områden. Allt detta har utförts av ett relativt litet antal människor — 2.477.608 år 1982.
19. a) Vem ger Jehovas vittnen äran för sin framgång i det världsomfattande arbetet med att förkunna evangelium? b) Vad bör du göra enligt Matteus 10:7, om du är en evangelieförkunnare?
19 Menar Jehovas vittnen att denna häpnadsväckande fina rapport är ett resultat av deras egen intellektuella förmåga och styrka? Nej, det gör de inte. Hela äran går till vår vise och kraftfulle Gud, Jehova, den förste evangelieförkunnaren. Hur kommer du att handla? Om du ser vilken plats förkunnandet av evangelium intar i den sanna gudsdyrkan och uppriktigt önskar behaga Jehova, då kommer du regelbundet, vecka för vecka, att förkunna evangelium, eller som Jesus sade: ”GÅ, PREDIKA”! — Matteus 10:7.
□ Hur har Jehova understött förkunnandet av goda nyheter?
□ Vilken uppgift har änglar haft i samband med förkunnandet av goda nyheter?
□ Vilket verk gick Jesus Kristus helt in för att utföra?
□ Varför kan det sägas att man måste förkunna evangelium för att vara en sann kristen?
□ Väntan på vad förblev stark hos dem som bekände sig vara kristna?
□ Hur har Jehovas vittnen i vår tid bevisat sig vara sanna förkunnare av evangelium?
[Frågor]
[Bild på sidan 9]
Himmelska och jordiska evangelieförkunnare samarbetar för att få de goda nyheterna om Guds rike predikade