Hur kristen förväntan kom att mattas av

JESUS sade till sina lärjungar att de ”ständigt” skulle vara ”vaksamma” i fråga om hans närvaro och hans rikes ankomst. (Markus 13:37) Det finns massor av bevis i de kristna grekiska skrifterna för att de kristna under det första århundradet var just detta. Somliga blev faktiskt rätt otåliga. (2 Tessalonikerna 2:1, 2) För att hindra att den kristna förväntan avtog i intensitet skrev Paulus, Jakob, Petrus och Johannes å sin sida brev i vilka de uppmanade sina bröder att hålla sig andligen vakna, medan de tålmodigt väntade på Kristi ”närvaro” och ”Jehovas dag”. — Hebréerna 10:25, 37; Jakob 5:7, 8; 1 Petrus 4:7; 2 Petrus 3:1—15; 1 Johannes 2:18, 28.

Uppslagsverk som utgetts av kristenhetens historiker och teologer erkänner detta förhållande. Det auktoritativa franska katolska uppslagsverket Dictionnaire de la Bible förklarar i sitt utförliga tillägg: ”Det är meningslöst att till varje pris försöka förneka det tillstånd av förväntan på slutet som så tydligt kommer till uttryck i de flesta av Nya testamentets texter. ... I urkristendomen ... spelar förväntan på parousian [närvaron] en stor roll, och den löper genom hela NT [Nya testamentet].”

Men hur kommer det sig att somliga av kristenhetens teologer ”till varje pris försöker förneka det tillstånd av förväntan på slutet”, som var så uppenbart bland de första kristna? Det är utan tvivel för att rättfärdiga det tillstånd av andlig försoffning, som nu visar sig bland många så kallade kristna och deras andliga ledare. Hur skedde den här förändringen?

Hur förväntan kom att mattas av

Att den kristna förväntan kom att avta var en av följderna av det avfall som till och med hade börjat bli uppenbart innan Kristi apostlar dog. Aposteln Paulus påpekade att avfallet ”redan [var] verksamt” inom den kristna församlingen på hans tid. (2 Tessalonikerna 2:3, 4, 7) Några år senare varnade aposteln Petrus sina medkristna för ”falska lärare” och ”hånfulla människor” som skulle säga: ”Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.” — 2 Petrus 2:1; 3:3, 4.

Det är intressant att lägga märke till att den tillbörliga kristna förväntan levde vidare under en tid bland dem som trodde på den bibliska sanningen att Jesu utlovade ”närvaro” skulle förebåda att hans tusenåriga regering över jorden var nära förestående. Justinus Martyren (dog omkring år 165 v.t.), Irenaeus (dog omkring år 202) och Tertullianus (dog efter år 220) trodde alla på Kristi tusenårsregering och förespråkade ivrig förväntan på slutet på den nuvarande onda tingens ordning.

Allteftersom tiden gick och avfallet utvecklades, ersattes hoppet om tusenårsriket, då jorden skulle förvandlas till ett jordiskt paradis under Kristi rike, så småningom av en förväntan på något inbillat, som grundade sig på den grekiska filosofiska uppfattningen om en inneboende mänsklig odödlighet. Hoppet om paradiset överfördes från att gälla jorden till att gälla himmelen, dit man skulle komma när man dog. Den kristna förväntan på Kristi parousia eller närvaro och hans rikes ankomst avtog således. Så här resonerade man: ”Varför hålla sträng utkik efter tecknet på Jesu närvaro, när man kan hoppas på att vid döden få bli förenad med Kristus i himmelen?”

Att den kristna vaksamheten mattades av på det här sättet fick avfälliga kristna att organisera sig i en välorganiserad kyrka, som inte längre hade blicken fäst vid Kristi kommande parousia eller närvaro, utan i stället vid utsikten att få härska över sina medlemmar och om möjligt också över världen. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Den [skenbara] förseningen av parousian ledde till att förväntan om att den var nära förestående försvagades i fornkyrkan. I denna ’aveskatologiseringsprocess’ [försvagande av läran om de ”yttersta tingen”] ersatte den institutionella kyrkan alltmer det väntade gudsriket. Bildandet av den katolska kyrkan som en hierarkisk institution har ett direkt samband med de dalande förväntningarna om att parousian var nära förestående.”

Dödsstöten utdelas

Den ”kyrkofader” som gav den kristna vaksamheten dödsstöten var utan tvivel Augustinus från Hippo (354—430 v.t.). I sitt berömda verk, Om Guds stat, förklarade Augustinus: ”Den kyrka som nu är på jorden är både Kristi rike och himmelriket.”

The New Bible Dictionary förklarar den verkan denna syn hade på den katolska teologin: ”Ett utmärkande drag i den romersk-katolska teologin är identifieringen av Guds rike och Kyrkan i den jordiska gudomliga ordningen, en identifiering som i huvudsak är orsakad av Augustinus’ inflytande. Genom den kyrkliga hierarkin har Kristus gjorts verklig som Guds rikes Konung. Rikets område har samma gränser som gränserna för kyrkans makt och myndighet. Himmelriket utvidgas genom kyrkans mission och frammarsch i världen.”

Detta gjorde det helt onödigt att ”ständigt” vara ”vaksam” i fråga om det tecken som skulle visa att Guds rike var nära. Professor E. W. Benz bekräftar detta, när han skriver följande i The New Encyclopædia Britannica: ”Han [Augustinus] dämpade den ursprungliga förväntan om att Guds rike var omedelbart förestående genom att förklara att det redan, genom grundandet av kyrkan, hade börjat i den här världen; kyrkan är Guds rikes historiska ställföreträdare på jorden. Enligt Augustinus äger den första uppståndelsen hela tiden rum inom kyrkan i form av Dopets sakrament, genom vilket de trogna förs in i Guds rike.”

Augustinus var också den som slutgiltigt fick kristenheten att överge det bibliska hoppet om Jesu Kristi tusenåriga regering under vilken han skall återupprätta paradiset på jorden. (Uppenbarelseboken 20:1—3, 6; 21:1—5) The Catholic Encyclopedia medger: ”Sankt Augustinus kom slutligen till den övertygelsen att det inte blir något tusenårsrike. ... Sabbaten på tusen år, som följer på en sex tusen år lång historisk period, syftar på det eviga livet i dess helhet; talet tusen är med andra ord avsett att uttrycka fullkomlighet.” The Britannica Macropædia (1977) tillägger: ”För honom [Augustinus] hade millenniet blivit ett andligt tillstånd, som kyrkan kollektivt hade trätt in i vid pingsten. ... Man förväntade inte något omedelbart förestående övernaturligt ingrepp i historien.” Bönen ”tillkomme ditt rike” blev således meningslös för katoliker.

Medeltida mörker

Vi får veta att Augustinus’ tolkning ”blev en allmänt erkänd lära under medeltiden”. De kristna förväntningarna slog därför ett bottenrekord. Vi läser: ”I den medeltida kristenheten fick Nya testamentets eskatologi sin plats i ett dogmatiskt system i vilket de filosofiska grundvalarna först var platonistiska [från den grekiske filosofen Platon] och senare i väst aristoteliska [från den grekiske filosofen Aristoteles]. Traditionella uppfattningar om parousian, uppståndelsen och liknande kombinerades med grekiska föreställningar om själen och dess odödlighet. ... Medeltida kristendom ... [lämnade] inte mycket utrymme för den eskatologiska passionen. Men denna passion var inte död; den levde vidare inom vissa kätterska rörelser.” — Encyclopædia Britannica, 1970 års upplaga.

Den romersk-katolska kyrkan talar med ringaktning om sådana ”kätterska rörelser” och kallar dem ”millennielistsekter”. Dess historiker talar nedsättande om ”skräcken för år 1000”. Men vems fel var det att många bland gemene man var rädda för att världen skulle gå under år 1000? Den ”skräcken” var en direkt följd av den katolske ”helige” Augustinus’ teologi. Han påstod att Satan bands vid tiden för Kristi första ankomst. Och eftersom Uppenbarelseboken 20:3, 7, 8 säger att Satan skulle vara bunden i 1.000 år och sedan skulle ”släppas lös ... för att vilseleda alla nationerna” (The Jerusalem Bible), så var det inte så underligt att somliga människor på 900-talet var rädda för vad som kanske skulle komma att hända år 1000.

Den officiella romersk-katolska kyrkan fördömde naturligtvis denna ”skräck”, precis som den fördömde den cistercientiske abboten Joakim av Floris, som förutsade att den kristna tidsåldern skulle ta slut år 1260. År 1560, vid det femte laterankonsiliet, förbjöd slutligen påven Leo X uttryckligen alla katoliker att förutsäga när antikrist och den yttersta domen skulle komma. Straffpåföljden för att man överträdde den lagen var bannlysning!

Protestantisk bortrationalisering

Reformationen på 1500-talet med sin förmenta återgång till bibeln borde teoretiskt sett ha fått bevittna återuppvaknandet av kristen förväntan. Och det fick den också under en tid. Men i detta som i så många andra avseenden infriade inte reformationen sina löften. Den markerade inte en återgång till sann biblisk kristendom. De protestantiska kyrkor som blev resultatet av reformationen förlorade snabbt sin kristna vaksamhet och accepterade den nuvarande världen.

Vi läser: ”Men reformationens kyrkor blev snart institutionella territoriella [nationella] kyrkor, vilka i sin tur undertryckte förväntningarna om ändens tid, och på så sätt blev läran om de ’yttersta tingen’ ett tillägg till dogmatiken.” ”I den religiösa liberalism som framför allt bland protestanter och judar utvecklade sig mot slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet fanns det inte något utrymme för eskatologi. Den betraktades som en del av den traditionella religionens primitiva och föråldrade utstyrsel, som inte längre kunde accepteras under en tid av upplysning. De eskatologiska uppfattningarna övergavs nu nästan fullständigt, och en enkel odödlighet efter döden för själens del hölls fram som slutmålet för människan. Andra teologer omtolkade förväntan på Guds rike i etiska, kvasimystiska och sociala ordalag.” — Encyclopædia Britannica.

I stället för att hjälpa de kristna att ”ständigt” vara ”vaksamma” i fråga om Kristi närvaro och Guds rikes ankomst har således protestantiska teologer rationaliserat bort den sanna kristna förväntan. För många av dem kom ”Guds rike ... alltmer att uppfattas på ett individualistiskt sätt; det är nådens och fridens suveränitet i människors hjärtan”. För andra ”består rikets ankomst av den sociala rättfärdighetens och den kollektiva utvecklingens framåtskridande”. — The New Bible Dictionary (protestantisk).

Katolska förväntningar

Katolikerna borde åtminstone teoretiskt hålla andlig utkik efter Kristi närvaro. Trots Augustinus’ teologi, som gjorde slut på förväntan på Riket och hoppet om tusenårsriket för katoliker, finns den kristna plikten att hålla utkik efter Kristi återkomst fortfarande i den romerska kyrkans dogmatik. Vatikankongregationen för trossatser skickade till exempel ut ett brev, godkänt av påven Johannes Paulus II och daterat den 17 maj 1979, till katolska biskopar utöver världen. Det heter där: ”I enlighet med Skriften väntar kyrkan på ’det härliga uppenbarandet av Vår Herre Jesus Kristus’.”

Sådan är den katolska kyrkans lära i teorin. Men hur ofta får den genomsnittlige katoliken i praktiken höra prästen predika om behovet av att hålla utkik efter Kristi närvaro och Guds rikes ankomst? Själva syftet med det ovan citerade brevet från den romerska kurian var intressant nog att ”stärka de kristnas tro på sådant som har ifrågasatts”. Men varför har Kristi återkomst ifrågasatts av så kallade kristna? Skulle följande citat ur The New Encyclopædia Britannica kunna ge en ledtråd beträffande svaret? ”Kyrkan har länge försummat läror om hela de yttersta tingens område.” ”Sedan reformationen har den romerska kyrkan varit praktiskt taget immun mot eskatologiska rörelser.”

Kristen vaksamhet är inte död

Kristna förväntningar mattades av inom kristenhetens kyrkor på grund av att de övergav bibelns klara sanningar och valde att följa grekisk filosofi och den ”helige” Augustinus’ teologi. Följande artiklar kommer att visa att Guds sanna tjänare alltid har levt i förväntan på Kristi närvaro och att det nu finns ett folk som länge har bevisat sin kristna vaksamhet och som har återupptäckt ett underbart hopp som du också kan få. Läs därför vidare och be sedan ett Jehovas vittne hjälpa dig att ”ständigt” vara ”vaksam” i fråga om uppfyllelsen av det bibliska hoppet.

[Infälld text på sidan 5]

”Det är meningslöst att ... förneka det tillstånd av förväntan på slutet som så tydligt kommer till uttryck i de flesta av Nya testamentets texter”

[Bild på sidan 6]

Augustinus menade att kyrkan på jorden är Kristi rike

[Bild på sidan 7]

Påven Leo X förbjöd alla katoliker att förutsäga när den yttersta domen skulle komma