Jeremia — en impopulär profet som förkunnar Guds domar
”Innan jag formade dig i moderlivet kände jag dig. ... Till profet för nationerna gjorde jag dig.” — JEREMIA 1:5, NW.
1. a) Hur betraktar somliga i efterhand Jeremia? b) Men hur betraktade han sig själv?
”TILL och med i sällskap med de andra profeterna framstår Jeremia som en gigant.” Den kommentaren av en bibelkännare står i skarp kontrast till den uppfattning som Jeremia hade om sig själv, när Jehova gav honom i uppdrag att tjäna som en profet för Juda och nationerna. Han svarade: ”Ack, o suveräne Herre Jehova! Se, jag förstår verkligen inte att tala, för jag är bara en pojke.” Jeremia var tydligen mycket medveten om sin ungdom, och han tyckte att det var en alltför stor utmaning att möta de fientliga nationerna, men Jehova tänkte annorlunda. — Jeremia 1:6, NW.
2. Hur ingav Jehova Jeremia tillförsikt?
2 Av Jehovas samtal med den unge Jeremia framgår det tydligt att han var en av de få människor för vars födelse Jehova själv har tagit på sig ansvaret. Och varför var Jehova särskilt intresserad av Jeremia alltifrån hans avlelse? Därför att han tänkte ge honom ett speciellt uppdrag. Han kunde därför säga: ”Innan du började komma fram ur modersskötet helgade jag dig.” Därefter befallde han ynglingen: ”Säg inte: ’Jag är bara en pojke.’ Utan till alla som jag kommer att sända dig till skall du gå; och allt som jag kommer att befalla dig skall du tala. Var inte rädd för deras ansikten, för ’jag är med dig för att befria dig’, är Jehovas uttalande.” Detta var inte ett uppdrag som han halvhjärtat kunde ta itu med, utan det krävde i stället mod och förtröstan på Jehova. — Jeremia 1:5, 7, 8, NW.
3. Varför var Jeremias uppdrag en verklig utmaning?
3 Hur imponerad och kanske också överväldigad måste inte denne unge man ha känt sig, när han fick ett sådant uppdrag direkt från Gud! Och vilket uppdrag! ”Se, jag har denna dag satt dig över nationerna och över kungarikena, för att rycka upp och bryta ner och tillintetgöra och riva ner, bygga och plantera.” De förhållanden som rådde i Juda i mitten av 600-talet f.v.t., när dessa ord yttrades, gjorde verkligen detta till en oerhört svår uppgift för den blivande profeten. Han måste möta en stolt och självbelåten nation, som förtröstade på sin heliga stad Jerusalem och sitt tempel som på en amulett. Medan han fullbordade sin 40-åriga tjänst som profet i Jerusalem, måste han framföra sitt budskap under fem olika kungars regeringar (Josia, Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia). Han skulle bli tvungen att framföra impopulära och fördömande domar till både den judiska och den babyloniska nationen. — Jeremia 1:10, NW; 51:41—64.
Varför bör vi vara intresserade av Jeremia?
4, 5. a) Varför angår händelserna på Jeremias tid oss? (Romarna 15:4) b) Vilken speciell tillämpning intresserar oss?
4 Men vi undrar kanske: Vad har dessa dåtida händelser att göra med oss som lever nära slutet på 1900-talet? Aposteln Paulus ger oss svaret, när han i sitt brev till församlingen i Korint gör en återblick på en del av Israels historia. Han skrev: ”Nu har dessa ting blivit exempel för oss, för att vi inte skall vara sådana som har begär till skadliga ting, precis som de hade begär till dem. ... Och de blev nerskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” — 1 Korintierna 10:6, 11.
5 De händelser som ägde rum i Israel och Juda tjänar som ett varnande exempel för den sanna kristna församlingen i denna ändens tid. Vi kan också se paralleller och förebilder som ger oss förhandsglimtar av framtida händelser. (Jämför Jeremia 51:6—8 och Uppenbarelseboken 18:2, 4.) Därför har Jeremias profetiska tjänst och det som hände i Jerusalem djup innebörd för Jehovas vittnen i våra dagar, och särskilt när det gäller deras verksamhet i kristenheten, som vi skall se i de följande artiklarna.
Jeremia förkunnar oförskräckt Guds domar
6. Vad var det som gjorde Jeremias uppdrag svårare, men vilken uppmuntran fick han?
6 För att stärka Jeremia för hans oerhört stora uppgift försäkrade Jehova honom vidare: ”Du skall stå upp och tala till dem allt som jag själv befaller dig. Låt dig inte slås med förfäran för dem. ... Jag har i dag gjort dig till en befäst stad ... mot hela landet, mot Juda kungar, mot hennes furstar, mot hennes präster och mot landets folk.” Jeremia skulle helt visst vara tvungen att vara som en befäst stad för att modigt kunna möta Juda styresmän och präster. Det skulle inte heller bli någon lätt uppgift att framföra ett impopulärt och uppfordrande budskap till folket. — Jeremia 1:17, 18, NW.
7. Varför motstod de judiska styresmännen Jeremia?
7 ”Och de kommer helt visst att strida mot dig”, varnade Jehova, ”men de kommer inte att få övertaget över dig.” Men varför skulle judarna och deras styresmän vilja strida mot denne profet? Därför att hans budskap angrep deras självbelåtenhet och deras formalistiska tillbedjan. Jeremia lade inte fingrarna emellan: ”Se! Jehovas eget ord har för dem blivit till smälek, ett ord som de inte kan finna behag i. Ty från den minste av dem ända till den störste av dem skaffar sig var och en orätt vinning; och från profeten ända till prästen [just de som skulle ha varit moralens och de andliga värdenas väktare] handlar var och en falskt.” — Jeremia 1:19; 6:10, 13; NW.
8. Hur bedrog prästerna och profeterna folket?
8 Det är sant att de ledde nationen i fråga om att offra. De tog visserligen del i sann tillbedjan, men det skedde slött och mekaniskt, utan att deras hjärtan var med i det. Ritualer betydde mer för dem än ett rätt uppförande. Samtidigt invaggade de judiska religiösa ledarna nationen i en falsk känsla av säkerhet genom att säga: ”Det är fred! Det är fred!” när det inte var någon fred. (Jeremia 6:14; 8:11; NW) Ja, de lurade människorna till att tro att de levde i fred med Gud. De tyckte att det inte fanns något att oroa sig för, eftersom de var Jehovas räddade folk, som ägde den heliga staden och dess tempel. Men var det så Jehova betraktade situationen?
9. Vilken varning gav Jeremia tillbedjarna angående deras tempel?
9 Jehova befallde Jeremia att fullt synlig för allmänheten ställa sig vid tempelporten och avge sitt budskap till de tillbedjare som gick in genom den. Så här skulle han säga till dem: ”Sätt inte er förtröstan till bedrägliga ord, som lyder: ’Jehovas tempel, Jehovas tempel, Jehovas tempel är de!’ ... Det kommer sannerligen inte att vara till någon som helst nytta.” Judarna vandrade efter vad de såg och inte efter vad de trodde, eftersom de berömde sig av sitt tempel. De hade redan glömt Jehovas varnande ord: ”Himlarna är min tron, och jorden är min fotpall. Var är då det hus som ni kan bygga åt mig?” Jehova, detta ofantliga universums suveräne Herre, var helt visst inte begränsad till deras tempels gränser, hur härligt detta än kunde vara! — Jeremia 7:1—8; Jesaja 66:1; NW.
10, 11. Hur var det andliga tillståndet i den nation som Jeremia fördömde, och är förhållandena bättre i kristenheten? (2 Timoteus 3:5)
10 Jeremia fortsatte med sin svidande offentliga tillrättavisning: ”Kan man stjäla, mörda och begå äktenskapsbrott och svära falskt och göra offerrök åt Baal och vandra efter andra gudar, som ni inte hade känt, ... och skall ni säga: ’Vi kommer sannerligen att bli befriade’, trots att ni gör alla dessa avskyvärdheter?” Som Guds utvalda folk trodde judarna att Gud skulle tolerera vilket uppförande som helst, så länge som de förde sina offer till templet. Men om de uppfattade honom som en sentimental far som klemade bort sitt enda barn, så kunde de vänta sig ett smärtsamt uppvaknande. — Jeremia 7:9, 10, NW; 2 Moseboken 19:5, 6.
11 Tillbedjan i Juda hade sjunkit så lågt i Jehovas ögon att den förödande frågan kunde ställas: ”Har detta hus, över vilket mitt namn har nämnts, blivit rätt och slätt en rövarhåla i era ögon?” Situationen var inte bättre närmare 700 år senare, när Jesus, en profet som var större än Jeremia, använde just dessa ord till att fördöma den exploatering och kommersialism som då pågick i det återuppbyggda templet. Och situationen är inte bättre i kristenheten i våra dagar. — Jeremia 7:11, NW; Matteus 16:14; Markus 11:15—17.
Väktare ignoreras och olycka förutsägs
12. Hur reagerade judarna för de profeter som Jehova hade sänt till dem?
12 Jeremia var långtifrån den förste profet som Gud använde till att varna Israel och Juda för deras felaktiga kurs. Under de föregående hundra åren eller mer hade profeterna Jesaja, Mika, Hosea och Oded sänts som väktare till att varna nationen. (Jesaja 1:1; Mika 1:1; Hosea 1:1; 2 Krönikeboken 28:6—9) Hur hade majoriteten reagerat? ”Jag reste upp väktare över er: ’Ge akt på hornljudet!’ Men de höll i med att säga: ’Vi ämnar inte ge akt.’” De vägrade att ge akt på Jeremia. I stället förföljde de honom och försökte att tysta ner honom. Därför beslöt Jehova att de skulle få betala priset för sitt övermod och sin vägran att tro. — Jeremia 6:17, NW; 7:13, 25, 26; 20:1, 2; 26:8, 11; 37:15; 38:6.
13. Vad var orsaken till Guds dom över nationen?
13 Som en reaktion på att nationen förkastade Jehovas budbärare sände han så att säga ut en kallelse till jordens nationer och sade: ”Lyssna, o jord! Se, jag låter olycka komma över detta folk som frukt av deras tankar, ty de aktade inte ens på mina egna ord; och min lag — ja den fortsatte de att förkasta.” Varför skulle nationen drabbas av olycka? På grund av sitt orätta handlingssätt grundat på ett felaktigt tänkesätt. De förkastade Jehovas ord och lag och följde i stället sina egna själviska och köttsliga böjelser. — Jeremia 6:18, 19, NW; Jesaja 55:8, 9; 59:7.
14. Till vilka ytterligheter gick deras falska tillbedjan? (Jämför 2 Krönikeboken 33:1—9.)
14 Och vad gjorde man då i Juda som nedkallade Jehovas vrede? Man gjorde offerkakor åt ”himmelens drottning”, och avsiktligt utgöt man drickoffer åt andra gudar för att kränka Jehova. Därför frågar Jehova: ”Är det mig som de retar? ... Skadar de inte i stället sig själva, till sin egen skam?” (Jeremia 7:18, 19, New International Version) Men de sjönk till ett ännu lägre djup i sina hädiska missgärningar — de ställde upp vämjeliga avgudar i det hus som bar Jehovas namn. De byggde altaren utanför Jerusalem, i Hinnoms dal, ”för att bränna upp sina söner och sina döttrar i elden”. Vilket pris skulle de då få betala för allt sitt förakt för sann tillbedjan? — Jeremia 7:30, 31, NW.
Juda får betala priset
15. Vilka dåliga nyheter hade Jeremia för Juda?
15 Omkring år 632 f.v.t. hade Assyrien fallit för kaldéerna och mederna, och Egypten hade förvandlats till ett litet välde söder om Juda. Det verkliga hotet för Juda skulle komma genom invasionsvägen norrifrån. Jeremia måste därför framföra vissa dåliga nyheter till sina judiska landsmän! ”Se! Ett folk kommer från nordens land. ... Det är ett grymt folk, och de kommer inte att ha något medlidande. ... Det är uppställt i slagordning som en krigsman mot dig, o Sions dotter.” Det uppstigande världsväldet på den tiden var Babylon. Det skulle bli Guds redskap till att straffa det trolösa Juda. — Jeremia 6:22, 23, NW; 25:8, 9.
16. Varför tjänade det ingenting till att Jeremia lade sig ut för nationen?
16 Tjänade det någonting till att Jeremia försökte lägga sig ut för sina landsmän? Skulle det kanske kunna bli en kompromiss om sann tillbedjan? Skulle Jehova kanske acceptera halvmesyrer och förlåta sitt folk? Jehovas ståndpunkt var otvetydig. Vid åtminstone tre tillfällen befallde han Jeremia: ”Be inte till förmån för detta folk, ... ty jag kommer inte att lyssna till dig.” Denna stränga uppmaning bådar inte gott för kristenheten i den motsvarande uppfyllelsen i våra dagar. — Jeremia 7:16, NW; 11:14; 14:11.
17, 18. Hur verkställdes slutligen Guds dom mot Juda?
17 Hur avlöpte det hela för Juda? Precis som Jehova hade förutsagt genom Jeremia. Under kung Jojakims regering blev Juda en vasallnation till det mäktiga Babylon. Tre år senare gjorde Jojakim uppror. Denna dåraktiga handling ledde till att judarna blev ännu mer förödmjukade av babylonierna, vilka belägrade staden Jerusalem. Vid det här laget hade Jojakim dött och efterträtts av sin son Jojakin. Den babyloniska belägringen tvingade Juda till underkastelse, och Jojakin och hela den kungliga familjen, tillsammans med judar ur de övre samhällsskikten, fördes i fångenskap till Babylon. — 2 Kungaboken 24:5—17.
18 Vad hände då med det heliga templet och alla dess värdefulla heliga prydnadsföremål? Det tjänade verkligen inte som någon amulett för Juda. Nebukadnessar förde ut ”därifrån alla skatter i Jehovas hus och skatterna i kungens hus, och han högg vidare alla de guldredskap i stycken som Salomo, Israels kung, hade gjort i Jehovas tempel”. (2 Kungaboken 24:13, NW) Till sist gjorde också Sidkia, den kung som Babylon hade tillsatt och lämnat kvar för att härska över det som fanns kvar i Jerusalem, uppror mot sina överherrar. Då var måttet rågat för Nebukadnessar. Staden Jerusalem belägrades återigen, och år 607 f.v.t. föll den för Nebusaradan och förstördes fullständigt. — Jeremia 34:1, 21, 22; 52:5—11.
19, 20. Hur skilde sig Juda inställning och Jeremias inställning till den förutsagda olyckan, och vad blev resultatet?
19 Vilken fruktansvärd katastrof för det utvalda folket! Men hur tydligt hade inte de domar Jeremia förkunnat bevisat sig vara sanna! Judarna levde i en fantasivärld och trodde inte att någon skada skulle kunna drabba dem, medan ”olyckskorpen” Jeremia å sin sida faktiskt hade varit realist och inte någon defaitistisk drömmare. (Jeremia 38:4; lägg märke till att i Jeremias bok förekommer ordet ”olycka” 64 gånger i New World Translation och 52 gånger i 1917 års svenska översättning.) Hur exakt hade inte Jehovas dom varit: ”Och du skall säga till dem: ’Detta är den nation, vars folk inte har lytt Jehovas, sin Guds, röst och inte har tagit emot tuktan. Trofastheten har gått förlorad, och den har avskurits från deras mun.’ Och från Juda städer och från Jerusalems gator skall jag låta jublets röst och glädjens röst ... försvinna; ty landet kommer inte att bli något annat än en förhärjad plats”! — Jeremia 7:28, 34, NW.
20 På detta tragiska sätt blev de stolta och självgoda judarna tvungna att inse att deras åkallan av Gud och deras speciella förhållande till honom inte hade garanterat dem någon räddning. Som det hette i profetian: ”Man hoppades på fred, men inget gott kom, på en läkedomens tid, men se, förfäran! Skörden är förbi, sommaren är slut; men vi, vi har inte blivit räddade!” (Jeremia 8:15, 20, NW) För Juda var det nu en räkenskapens tid. Men den oförskräckte profeten Jeremia blev beskyddad under hela sin bana och fick lov att avsluta sitt uppdrag. Han slutade sina dagar i landsflykt, inte i Babylon tillsammans med den vanhedrade nationen, utan i Egypten. I över 65 år hade han oförskräckt och troget förkunnat Guds domar.
21. Vilka andra frågor angår oss?
21 Men nu är vi intresserade av att få veta vad Jeremias liv och tjänst har för tillämpning i vår tid. Vilka motsvarar Jeremia nu på 1900-talet? Och vad motsvarar Juda och Jerusalem? Och vad svarar mot det hot som kommer från norr? Våra följande artiklar kommer att ta upp dessa frågor.
Minns du?
◻ Hur reagerade Jeremia för sitt uppdrag, och vad var Jehovas svar?
◻ Varför är vi intresserade av händelserna på Jeremias tid?
◻ Vilket religiöst tillstånd fördömde Jeremia, och vad förtröstade judarna på?
◻ Vad blev det slutliga resultatet för Jerusalem och Juda?
[Infälld text på sidan 12]
Jeremia förkunnade oförskräckt Guds domar för de judiska ledarna och för folket
[Bild på sidan 13]
Kvinnorna bakade kakor till ”himmelens drottning”