Frågor från läsekretsen
◼ Varför hette det i Guds lag att en israelitisk man som hade haft sexuellt umgänge med en oförlovad jungfru måste gifta sig med henne och aldrig fick lov att skilja sig från henne?
Vi finner den lagen, som somliga har påstått verkar ha varit till nackdel för kvinnan, i 2 Moseboken 22:16, 17 och i 5 Moseboken 22:28, 29. I själva verket uppmuntrade den till en hög moralisk standard för både män och kvinnor.
I kapitel 22 i 5 Moseboken finner vi bland annat en del lagar av familjerättslig natur. Det tar till exempel upp situationen med en man som inte längre älskade sin hustru och som påstod att hon inte hade varit jungfru. Kapitlet innehåller också Guds lagar om äktenskapsbrott och våldtäkt. Därefter läser vi:
”Ifall en man finner en flicka, en jungfru som inte är förlovad, och han verkligen fattar tag i henne och ligger med henne, och de har ertappats, då skall mannen som låg med henne ge flickans far femtio siklar silver, och hon skall bli hans hustru på grund av det förhållandet att han förödmjukade henne. Han får inte lov att skilja sig från henne under alla sina dagar.” — 5 Moseboken 22:28, 29, NW.
Detta var ett fall av förförelse under påtryckningar och/eller otukt. Om en samvetslös man kände sig fri att ha sexuellt umgänge med en jungfru, var det i första hand hon som var förloraren. Förutom att hon riskerade att få ett illegitimt barn, minskade hennes värde som brud, eftersom många israeliter kanske inte skulle vilja gifta sig med henne, när hon inte längre var jungfru. Men vad skulle då avskräcka en man från att ta sig friheter med en jungfru? Jo, Guds heliga och rättfärdiga och goda lag. — Romarna 7:12.
Den mosaiska lagen tillät en man att på vissa grunder skilja sig från sin hustru. (5 Moseboken 22:13—19; 24:1; Matteus 19:7, 8) Men det vi läser i 2 Moseboken 22:16, 17 och också 5 Moseboken 22:28, 29 visar att möjligheten att skilja sig upphörde, om det hade förekommit otukt före äktenskapet. Detta kunde således få en man (eller en kvinna som var jungfru) att motstå en frestelse att ta del i otukt. En man kunde inte tänka: ”Hon är söt och spännande, så jag skall roa mig med henne, även om hon inte är den typ som jag vill gifta mig med.” Den lagen skulle i stället förhindra omoraliskhet genom att få varje eventuell lagöverträdare att överväga de långsiktiga konsekvenserna av otukt, nämligen att vara tvungen att stanna hos den andra parten i hela sitt liv.
Lagen minskade problemet med barn födda utanför äktenskapet. Gud påbjöd: ”Ingen illegitim son får komma in i Jehovas församling.” (5 Moseboken 23:2, NW) Så om en man som förförde en jungfru måste gifta sig med henne, skulle deras otukt inte leda till en illegitim avkomling bland israeliterna.
Det är sant att de kristna lever i en social miljö som är annorlunda än den som de forntida israeliterna levde i. Vi står inte under den mosaiska lagens påbud, inbegripet den här lagen som krävde att två personer som hade tagit del i sådan otukt måste gifta sig. Men vi kan ändå inte anse att det är någon obetydlig sak att inlåta sig på otukt före äktenskapet. De kristna bör allvarligt tänka över de långsiktiga följderna, precis som den här lagen fick israeliterna att göra det.
En som förför en ogift person fördärvar dennes rätt att träda in i ett kristet äktenskap som en ren jungfru (manlig eller kvinnlig). Otukt före äktenskapet påverkar också den persons rättighet, som kan komma att bli make eller maka till personen i fråga, nämligen denna persons rätt att gifta sig med en kysk kristen. Och otukt måste undvikas framför allt därför att Gud säger att det är orätt; det är synd. Aposteln skriver träffande: ”Detta är vad Gud vill, ert helgande: att ni avhåller er från otukt.” — 1 Tessalonikerna 4:3—6; Hebréerna 13:4.