Frågor från läsekretsen
◼ Är det passande att kristna ägnar sig åt jakt och fiske?
De olika reaktioner som utövande av jakt kan uppväcka inbegriper ofta djupa känslor. Därför är det bäst för kristna att sträva efter att i denna sak förstå och tillämpa Jehova Guds tänkesätt, som vi finner i bibeln.
Gud gav människan herravälde över både ”vilda djur” och ”boskapsdjur”. Till att börja med hade människan inte Guds tillåtelse, och kanske inte heller något fysiskt behov av, att döda djur för att ha till föda. (1 Moseboken 1:24, 29, 30) Först efter floden gav Gud människan tillåtelse att äta kött från djur, men blodet — dess själ — skulle ha runnit av på tillbörligt sätt. (1 Moseboken 9:3, 4) De kunde äta kött från antingen boskapsdjur eller vilda djur.
Israeliterna födde upp sådana djur som får och nötkreatur. När de behövde kött kunde djuren slaktas och användas till mat. Dessutom jagade och fiskade de för att få mat. (5 Moseboken 12:20—24; 14:4—20) Detta överensstämmer med det symboliska språk som Gud använder när han säger att han ”skall sända bud efter många fiskare ... och de skall fiska upp dem. Och sedan skall jag sända bud efter många jägare, och de skall jaga dem”. (Jeremia 16:16) Längre fram inbegrep Jesus fiskare bland sina apostlar och ledde tillfällen då man fiskade. — Matteus 4:18—22; 17:27; Lukas 5:2—6; Johannes 21:4—7.
När den åldrige patriarken Isak bad om en smaklig kötträtt, var hans son Jakob villig att döda två unga getter för att laga till en rätt åt honom. Esau däremot jagade ett vilt djur för att få kött till sin far. Lägg märke till att fastän det var möjligt att få kött från boskapsdjur, bad Isak om kött från ett vilt djur. Lägg också märke till att båda sönerna dödade djur som skulle bli mat, men inte för dem själva, utan för någon annan. — 1 Moseboken 27:1—19.
Djur kan dödas av andra orsaker än för köttets skull. Hudarna kan användas för att göra kläder. (2 Kungaboken 1:8; Markus 1:6; Hebréerna 11:37) Tält och redskap tillverkades också av djurhudar, även från djur som enligt lagen var orena och vars kött israeliterna inte åt. — 2 Moseboken 39:33, 34, NW; 4 Moseboken 24:7; Domarboken 4:19; Psalm 56:9, NW.
Guds krav att blodet från ett slaktat djur skulle rinna av skulle påminna jägarna om att det liv som djuren har kommer från honom, och djuren skulle därför behandlas respektfullt och inte godtyckligt. (3 Moseboken 17:13) Nimrod slaktade uppenbarligen djur och skröt förmodligen över antingen sin skicklighet som jägare, storleken på de djur han dödat eller deras antal eller de troféer som han kan ha gjort av dem. Han var ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. — 1 Moseboken 10:9, NW.
En kristen skulle kunna utveckla en sådan känsla i samband med att han jagade eller dödade djur eller i samband med att han fiskade. Många jägare och fiskare som har rannsakat sitt hjärta har funnit att de var påverkade av ”dödandets glädje”. Sådan förtjusning går hand i hand med ett hänsynslöst förakt för djurliv. Så även om det inte är fel att jaga eller fiska (när det som fångas eller dödas används till föda eller i något annat nyttigt syfte), skulle det vara olämpligt att göra det, om en kristen hade en anda som påminner om Nimrods. Men det finns andra risker förutom den spänning man kan uppleva av situationen, av dödandet eller av en trofé.
Vakttornet för 15 november 1983 dryftade varför sanna kristna inte bär eller innehar vapen som används mot människor eller som ger skydd mot dem. (Sidorna 23—26) Några vittnen som begrundat det här rådet har letts till att på nytt överväga om de ens skall ha jaktvapen. Inte så få har valt att göra sig av med alla sina vapen eller undvika att visa dem och ha dem lätt tillgängliga. På det sättet ger dessa kristna inte intryck av att vara stolta över vapnen eller sätta sin tillit till dem. Dessutom kan det förhållandet att man inte ens har jaktvapen eller att man inte har dem lätt tillgängliga förhindra en tragedi. De livsfarliga vapnen kan då inte komma i händerna på barn som av våda skulle kunna skada eller döda någon. Vapnen skulle inte heller vara till hands om någon blev oerhört skrämd eller deprimerad. — Jämför Ordspråksboken 22:3.
En del kristna kan tycka om smaken från vilt eller fisk, och det mest praktiska sättet att få sådan mat är att jaga eller fiska. Andra uppskattar den luft och den motion man får genom att jaga i skogarna eller finner att det är avkopplande att i timmar sitta och fiska i lugn och ro. Bibeln har inga invändningar mot detta, så det finns inget behov av att döma andra om de skulle njuta av sådana situationer eller inte. Och exemplet med Isak och hans söner visar att det inte finns något behov av att göra en stridsfråga om vem som kommer att äta viltet eller fisken. — Matteus 7:1—5; Romarna 14:4.
Uppenbarligen tyckte aposteln Petrus om att fiska. När några fiskar låg i närheten hjälpte den uppståndne Jesus honom att analysera sina egna känslor om fisk och fiske. Jesus frågade: ”Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa?” — Johannes 21:1—3, 9—15; se Vakttornet för 1 november 1988, sidan 31.
På liknande sätt bör en kristen, när han med gott samvete väljer att jaga eller fiska, ha klart för sig vad som är viktigast. Om till exempel en jakt- eller fiskesäsong skulle börja vid en tid när det var dags för församlingens möten — vad skulle han då göra? Eller visar hans samtal att han är stolt över sin skicklighet som jägare eller fiskare? Hur fint är det inte när mogna kristna som då och då väljer att jaga eller fiska med övertygelse kan säga: ”Ja, Herre, du vet att jag är fäst vid dig [mer än vid dessa tillfällen till jakt och fiske].” — Johannes 21:16.