Vilken Gud skall man tillbe?
TILL skillnad från djuren har vi människor förmågan att utöva tillbedjan. Detta är en medfödd del av vår natur. Vi har också moralisk känsla, ett samvete till att vägleda oss i fråga om vad som är rätt och orätt. På olika sätt följer vi alla det samvetet, och många blickar i sådana situationer upp till en gud eller till gudar för att få vägledning.
Under de senaste hundra eller två hundra åren har vissa världsliga intellektuella ifrågasatt att det finns en allsmäktig Gud och Skapare. År 1844 förklarade Karl Marx att religionen var ”opium för folket”. Senare förde Charles Darwin fram evolutionsteorin. Därefter kom den bolsjevikiska revolutionen. I Östeuropa blev ateismen den officiella statspolicyn, och man påstod att religionen skulle dö ut med 1917 års generation. Men dessa ateister kunde inte förändra det sätt varpå människan är skapad. Detta bevisas av det religiösa återuppvaknandet i Östeuropa i denna tid.
Men alldeles som Bibeln säger finns det många ”som kallas ’gudar’, det må vara i himmelen eller på jorden, alldeles som det finns många ’gudar’ och många ’herrar’”. (1 Korintierna 8:5) Människor har tiderna igenom tillbett en mängd gudar. Det har funnits gudar för fruktbarhet, kärlek och krig och för vin och festande. Enbart inom hinduismen finns det miljontals gudar.
Det fanns gott om treenigheter i Babylon, Assyrien och Egypten, och det finns treenigheter även i buddistiska länder. Kristenheten har också sin ”heliga” treenighet. Islam, som förkastar treenigheten, har ”ingen gud utom Allah”. Och till och med de som hånar uppfattningen att det finns en osynlig allsmäktig Gud har sina egna gudar. I Filipperna 3:19 i Bibeln heter det till exempel om människor som är snärjda i sina egna materialistiska strävanden: ”Deras gud är buken.”
De flesta människor tillber det lands eller samhälles gud eller gudar i vilket de råkar vara födda. Detta väcker frågor. Leder alla slag av tillbedjan till samma mål — likt vägar upp till en bergstopp? Eller leder många av religionens mystiska vägar till katastrof — likt stigar till ett stup? Finns det mer än ett rätt sätt att tillbe på, eller finns det bara ett? Finns det många gudar, som är värda att lovprisa, eller finns det bara en allsmäktig Gud, som är värd att få vår odelade hängivenhet och tillbedjan?
Uppkomsten av falska gudar
Dessa frågor förtjänar att undersökas närmare. Varför det? Därför att den äldsta skrivna auktoriteten när det gäller religion, Bibeln, beskriver hur en falsk gud, som verkade genom en orm, lockade våra första förfäder att slå in på en katastrofkurs. Vi upplever fortfarande de sorgliga följderna av denna strategi. (1 Moseboken 3:1—13, 16—19; Psalm 51:7) Jesus, ”Guds Son”, talade om denne upproriske gud som ”denna världens härskare”, och en av Jesu apostlar kallade honom ”denna tingens ordnings gud”. (Johannes 1:34; 12:31; 16:11; 2 Korintierna 4:4) I Uppenbarelseboken, kapitel 12, vers 9, beskrivs han som ”den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden”. Satan behärskar ett världsvälde av falsk religion.
Satan är ärkebedragaren. (1 Timoteus 2:14) Genom att föra fram många slags gudomligheter — förfädersandar, helgonbilder, ikoner och madonnor — utnyttjar han på ett förslaget sätt människans medfödda önskan att utöva tillbedjan. Han står också bakom tillbedjan av mänskliga gudar, till exempel mäktiga härskare, segerrika generaler och film- och sportstjärnor. (Apostlagärningarna 12:21—23) Vi gör väl i att vara på vår vakt och beslutsamt söka efter och tillbe den ende sanne Guden, som ”i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss”. — Apostlagärningarna 17:27.
Vem är då denne unike Gud, som vi bör tillbe? För omkring 3.000 år sedan beskrev en psalmist i Bibeln honom som ”den Högste” och ”den Allsmäktige” och som sin ”Gud”, som han skulle ”förtrösta på”, och han kallade honom också vid hans ryktbara namn, nämligen ”Jehova”. (Psalm 91:1, 2, NW) Tidigare hade Mose sagt om Gud: ”Jehova, vår Gud, är en Jehova.” (5 Moseboken 6:4, NW) Och profeten Jesaja citerade Gud själv och skrev: ”Jag är Jehova. Detta är mitt namn; och åt ingen annan kommer jag att ge min egen härlighet, inte heller min lovprisning åt huggna bilder.” — Jesaja 42:8, NW.
Jehova Gud ämnar rentvå sitt namn från all den smälek som den falske guden Satan har smutskastat det med. År 1513 f.v.t., när Gud använde sin profet Mose till att befria sitt folk Israel ur förtrycket i Egypten, illustrerade han hur han skulle göra detta. Vid det tillfället förknippade Gud sitt namn Jehova med följande ord: ”Jag kommer att visa mig vara vad jag kommer att visa mig vara.” (2 Moseboken 3:14, 15, NW) Han skulle stå som segrare i förhållande till Egyptens Farao, men först sade han till denne onde härskare: ”Av denna orsak [har jag] låtit dig bestå: för att visa dig min makt och i syfte att få mitt namn förkunnat på hela jorden.” — 2 Moseboken 9:16, NW.
Det är en liknande situation i våra dagar. Satan, denna världens gud, trotsar, i likhet med forntidens Farao, Jehova Gud och för ett slugt andligt krig mot de människor som älskar rättfärdighet och sanning. (Efesierna 6:11, 12, 18) Gud ämnar återigen förhärliga sitt namn, även om Satan försöker motsätta sig det. Men innan Jehova visar sin makt genom att tillintetgöra Satan och alla hans verk sänder han ut sina tillbedjare för att förkunna hans namn på hela jorden. Detta vittnande om Jehovas namn är en viktig del av sann tillbedjan.
Gud har passande sagt att dessa tillbedjare skulle vara hans vittnen, Jehovas vittnen, ”det folk som jag har format åt mig, för att de skulle förkunna mitt lov”. (Jesaja 43:10—12, 21, NW) Hur förkunnar de Jehovas lov? De predikar och undervisar offentligt och från hus till hus och förkunnar de goda nyheterna att Jehovas rike styrt av hans Son, Jesus Kristus, kommer att skänka lydiga människor eviga välsignelser här på jorden. De tillber således Gud ”utan uppehåll”, precis som de sanna kristna gjorde under det första århundradet. (Apostlagärningarna 5:42; 20:20, 21) Har Gud välsignat dem i detta? Det kommer följande sidor att svara på.