Jag söker nå ett mål som jag satte upp när jag var sex år
BERÄTTAT AV SANDRA COWAN
Många föräldrar väljer en levnadsbana åt sina barn och börjar öva dem mycket tidigt. Det kan gälla musik eller balett. Så gjorde min mor. Från det jag var två veckor gammal tog hon mig med till alla kristna möten och ut i tjänsten på fältet.
NÄR jag var fyra år tyckte mamma att jag var redo att predika på egen hand. Jag minns tydligt mitt första försök. Vi hade kört fram till en stor bondgård, och medan mamma och de andra väntade i bilen klev jag ur och gick fram till dörren. En vänlig dam lyssnade när jag erbjöd henne tio broschyrer. Som betalning gav hon mig en stor, avlång tvål, som jag måste hålla med båda händerna. Det var spännande!
Samma år, 1943, öppnade Vakttornets Bibelskola Gilead sina dörrar för att öva pionjärer, heltidsförkunnare, för missionärsarbete. Mamma uppmuntrade mig att göra missionärstjänsten till mitt mål i livet. Andra världskriget rasade i Europa, och mamma brukade berätta för mig hur unga barn till vittnen i Europa togs ifrån sina föräldrar. Hon ville att jag skulle bli stark nog att uthärda alla slags prövningar.
Jag blev döpt på sommaren år 1946 vid den internationella sammankomsten i Cleveland i Ohio. Fastän jag var bara sex år var jag besluten att fullfölja mitt överlämnande åt Jehova. Den sommaren tjänade jag för första gången som pionjär. Jag minns att jag en förmiddag fick lämna 40 lösnummer till människor som satt på torget The Plaza i San Diego i Kalifornien. Säkert mycket därför att jag var liten och pratsam.
Vi predikade ofta i närheten av Beth-Sarim, där Sällskapet Vakttornets sjuke president, broder Rutherford, hade tillbringat vintrarna innan han dog år 1942. Vi besökte regelbundet heltidstjänarna där och fick också äta middag hos dem. Sådana lyckliga besök fick mig att bestämma mig för att det här verkligen var det slags liv jag önskade leva. Jag gjorde då Gileadskolan och missionärstjänsten till mitt mål i livet.
Året därpå skildes mina föräldrar, men den förändrade situationen i familjen dämpade inte vår andlighet. Mamma var pionjär och mycket angelägen om att min bror och jag skulle få övning. Det vimlade av kristna bröder och systrar som besökte oss i vår lilla husvagn. Mamma ansträngde sig särskilt för att jag skulle få träffa sådana som gått igenom Gileadskolan. Två sådana gileaditer var Lloyd och Melba Barry som besökte oss i resetjänsten i väntan på att de skulle få bege sig till sitt missionärsdistrikt i Japan. De tog sig tid att uppmuntra mig — en liten flicka som längtade efter att få bli missionär — och det gjorde verkligen intryck på mig.
När jag var tio år gifte sig mamma med ett underbart vittne som också var pionjär. Han adopterade min bror och mig inte bara på papperet, utan också i sitt hjärta. Hans kärlek till Jehova och nitälskan för tjänsten smittade av sig.
Mamma och pappa samarbetade i att leda oss barn genom de besvärliga tonåren. Vårt hem var en andlig fristad som jag gärna och med glädje ser tillbaka på. Det var inte lätt för dem att som pionjärer uppfostra två barn på en liten inkomst. Det krävde självuppoffring. Men mamma och pappa litade på Jehova och satte Rikets intressen främst.
Hur väl kommer jag inte ihåg den internationella sammankomsten i New York år 1950! Som hjälp till utgifterna tog pappa ett banklån och tog med tre passagerare. Mamma, pappa, min bror och jag satt tillsammans i framsätet hela vägen från San Diego till New York, medan de andra satt i baksätet. Eftersom pappas arbetsgivare vägrade att ge honom ledigt från arbetet i två veckor, kostade det honom hans anställning att vara med vid sammankomsten. Men som pappa försäkrade oss skulle Jehova sörja för våra behov, och det gjorde han. Pappa sålde bilen för att lösa banklånet, och sedan fick han ett bättre arbete. Denna och liknande erfarenheter visade sig vara ovärderliga när min man och jag flera år senare ställdes inför svåra situationer.
När vi reste tillbaka från New York besökte vi Kingdom Farm, där jag fick se Gileadskolan för första gången. Jag kommer ihåg hur jag stod i ett av klassrummen och sade till mig själv: ”Jag är inte 11 år än. Jag kommer aldrig hit. Harmageddon hinner komma först.” Men det besöket gjorde mig mer besluten än någonsin att göra Gilead till mitt mål.
Jag arbetar hänemot mitt mål
Från första klass och hela skoltiden igenom var jag pionjär varje sommarlov. Två veckor efter det att jag hade gått ut gymnasieskolan i juni 1957 blev jag reguljär pionjär.
Mötet för dem som var intresserade av Gilead vid områdessammankomsten i Los Angeles år 1957 blev något visst för mig. När jag gick in i det tält där mötet skulle hållas mötte jag Bill, en ung broder som jag känt sedan jag var sex år. Han hade under det gångna året varit borta och tjänat i Louisiana där behovet var större. Vi blev förvånade när vi fann hur mycket vi båda var intresserade av missionärstjänst. Sex månader senare bestämde vi oss för att göra det till ett gemensamt projekt. Vi skrev till Sällskapet och bad om att bli anvisade någon plats med stort behov, och en månad före vårt bröllop blev vi förordnade i Romney i West Virginia.
Vi flyttade då vi var på väg till sammankomsten i New York år 1958. Under sammankomsten var vi med vid mötet för dem som var intresserade av Gilead. Flera hundra var närvarande. När vi såg skaran kändes det som om utsikterna att bli kallade till Gilead verkligen var små. Men vi lämnade ändå in en preliminär ansökan, fastän vi inte hade varit gifta i mer än 11 veckor. Vid områdessammankomsten i Philadelphia året därpå lämnade vi in en andra ansökan.
I Romney lärde Bill och jag oss att lita på att Jehova skulle hjälpa oss igenom besvärliga situationer. Romney var en stad på 2.000 invånare. Det var omöjligt att få arbete. Vi bodde i en 5 meter lång hemmabyggd husvagn byggd för vädret i Kalifornien — utan rinnande vatten, värme eller kylskåp. Det blev så kallt invändigt att vi måste slå hål på isen i hinken för att få vatten. Vännerna hjälpte oss så gott de kunde och delade med sig av sina jaktbyten. Vi åt hjort, sjubb och ekorre. Det hände mer än en gång att vi tänkte att vi inte hade mat för dagen, men när vi sedan kom hem från tjänsten, kunde vi hitta några äpplen eller lite ost som någon lämnat framför dörren.
Vi kämpade i nio månader, ibland med nästan ingenting att leva på. Till sist kom vi fram till att det skulle vara förståndigt att flytta till Baltimore i Maryland, där Bill kunde få arbete. När vi berättade för vännerna om vårt beslut, grät både de och vi. Vi bestämde oss därför för att hålla ut ännu en tid.
Strax därefter erbjöd ett vittne som var chef för ett snabbköp i Westernport i Maryland, ungefär 60 kilometer därifrån, ett deltidsarbete åt Bill. Samma månad erbjöd en av dem vi studerade Bibeln med oss ett sött litet möblerat hus med en stor kolkamin. Det var då Malaki 3:10 blev mitt favoritskriftställe. Jehova hade utgjutit rikliga välsignelser över oss, långt över våra förväntningar.
Äntligen Gilead!
En av de mest spännande dagarna i vårt liv var den dag i november 1959 då vi fick vår inbjudan till Gilead. Vi blev inbjudna till den 35:e klassen, den sista som hölls vid Kingdom Farm. När jag stod i samma klassrum som jag hade besökt som barn, fick jag en varm, lycklig känsla som inte går att beskriva i ord.
Gilead var en andlig oas. Det var som att vara i den nya världen under fem månader. Det är inte ofta i livet som vi väntar i åratal på något som vi sedan finner vara bättre än vi hade väntat. Men så var det med Gilead.
Vi blev förordnade till Indien men blev så småningom nekade visum, så efter ett års väntan i New York fick vi ett nytt förordnande av Sällskapet Vakttornet — Marocko i Nordafrika.
Missionärer i Marocko
Vi tillbringade 24 glädjefyllda år i Marocko och blev förtjusta i människorna så snart vi kom dit. Vi lärde oss både franska och spanska, vilket hjälpte oss att kommunicera med folk av de många nationaliteter som bor där. Det var huvudsakligen sådana som hade kommit från andra länder som gav gensvar på budskapet om Riket.
En kvinna som jag studerade Bibeln med var spansk flamencodansös och anställd på en restaurang med kabaréunderhållning i Casablanca. När hon hade lärt känna Bibelns principer, lämnade hon restaurangägaren som hon bodde ihop med och återvände till Spanien. Där vittnade hon för alla i sin släkt, och några av dem tog emot de bibliska sanningar som hon talade med dem om. Senare återvände hon till Casablanca, där hon förblev trogen mot Gud intill sin död år 1990.
Under våra första år i Marocko ökade antalet förkunnare av Riket. Men när det blev svårt för utlänningar att få arbete och uppehållstillstånd, skedde en massutvandring av vittnen till Europa. En del av dem som vi studerade med är nu på Nya Zeeland och i Canada, Förenta staterna, Bulgarien, Ryssland och Frankrike, och några av dem är i heltidstjänsten.
I april 1973 blev plötsligt vårt predikoarbete förbjudet i Marocko. Vilket slag var inte det! En torsdagskväll var vi en lycklig skara samlad i Rikets sal, och vi talade med varandra tills ljuset släcktes och lät oss förstå att det var dags att gå hem. Föga anade vi att vi aldrig mer skulle få se det ljuset lysa över en sådan fri och öppen kristen gemenskap. Under förbudet kunde vi samlas enbart i små grupper och ha våra möten och kretssammankomster i privata hem. Vittnena reste till antingen Frankrike eller Spanien för att få vara med vid områdessammankomster.
När antalet minskade, blev de få vittnen som stannade kvar i Marocko mycket fästa vid varandra. När Sällskapet Vakttornet till slut beslutade sig för att stänga avdelningskontoret och förordna oss någon annanstans grät vi därför allesammans.
Vidare till Centralafrika
Vårt nya förordnande blev Centralafrikanska republiken. Vilken enorm förändring jämfört med Nordafrika! I Marocko var klimatet i stort sett som i södra Kalifornien, men nu befann vi oss i de heta, fuktiga tropikerna.
Vi ställdes nu inför nya problem. Jag måste till exempel bemästra min rädsla för krypande djur. Vid tre tillfällen har en ödla fallit ner på huvudet när jag gått in genom en dörr. Ibland hände det att en råtta bestämde sig för att vara med när jag ledde ett bibelstudium! Även om jag ville hoppa upp och springa min väg, lärde jag mig att behärska mig utan att släppa ögonen från råttan och hålla upp bokväskan och fötterna från golvet tills den valde att gå sin väg. Jag upptäckte att man kan vänja sig vid vad som helst bara man vill.
När vi hade varit där i sex månader, tillkännagav man i radion att vårt arbete hade förbjudits. Våra Rikets salar stängdes därför, och missionärerna uppmanades lämna landet. Endast vi och ett annat par lyckades stanna kvar vid avdelningskontoret ytterligare tre år. En söndag förmiddag under Vakttornsstudiet kom då beväpnad polis och förde oss till polisstationen. De släppte kvinnorna och barnen men höll kvar 23 bröder, däribland min man, Bill. Efter sex dagar släppte de honom för att låta honom åka hem och packa. På order av regeringen lämnade vi landet tre dagar senare, i maj 1989. Ännu en tårfylld avresa från flygplatsen, dit många av våra älskade vänner kom för att ta farväl.
Så småningom till Sierra Leone
Vårt nuvarande förordnande är Sierra Leone i Västafrika, ett underbart land med vackra, vita sandstränder. Människorna är vänliga, och tjänsten på fältet är ett nöje. Vi blir överallt välkomnade och får sitta ner, ofta i skuggan av ett mangoträd eller en kokospalm. Människorna tycker om att tala om Gud och tar fram sin egen bibel för att kunna följa med.
Bill och jag arbetar vid Betelhemmet i Freetown. Jag är receptionist och arbetar även med prenumerationer och församlingarnas räkenskaper. Efter att i 16 år ha tjänat i länder där predikoarbetet blivit förbjudet är det underbart att få vara i ett land där verket är fritt och blomstrar.
I juni 1991 hade jag varit i missionärstjänsten i 30 år. Ja, mamma satte verkligen upp ett givande mål för mig! Om hon fortfarande hade varit i livet, skulle jag igen vilja säga till henne: ”Tack, mamma!” Lyckligtvis kan jag ännu säga: ”Tack, pappa!”
[Bild på sidan 28]
Sammankomsten i New York år 1958
[Bild på sidan 29]
35:e klassen - juli 1960
[Bild på sidan 30]
Bill och Sandra Cowan år 1991