Lärde den tidiga kyrkan att Gud är treenig?

Del 4 — När och hur utvecklades treenighetsläran?

De tre första artiklarna i den här serien visade att varken Jesus och hans lärjungar eller de tidiga kyrkofäderna förkunnade treenighetsläran. (Vakttornet för 1 november 1991, 1 februari 1992 och 1 april 1992) Den här artikeln, som är den sista, tar upp hur treenighetsläran utvecklades och vilken roll kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t. spelade i det hela.

ÅR 325 v.t. sammankallade den romerske kejsaren Konstantin ett biskopsmöte i staden Nicaea i Mindre Asien. Hans syfte var att lösa de pågående religiösa dispyterna om Guds Sons förhållande till den allsmäktige Guden. Angående resultaten av detta möte heter det i Encyclopædia Britannica:

”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen ... den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen: ’av samma väsen [ho·mo·óu·si·os] som Fadern’. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.”¹

Ingrep den här hedniske härskaren på grund av sin bibliska övertygelse? Nej. I A Short History of Christian Doctrine (En kort historik över den kristna läran) heter det: ”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi.”² Det han förstod var att religiösa dispyter hotade enheten i hans rike, och han ville lösa dem.

Fastställdes treenighetsläran då?

Fastställde eller stadfäste kyrkomötet i Nicaea treenighetsläran som en av kristenhetens läror? Många menar att så var fallet.

Men fakta visar något annat. Den trosbekännelse som offentliggjordes vid det här mötet innehöll vissa påståenden om Guds Son som kunde få många präster att betrakta honom som jämlik Gud Fadern på ett särskilt sätt. Men det är belysande att se vad som inte sades i den nicenska trosbekännelsen. Så här löd hela trosbekännelsen, så som den ursprungligen offentliggjordes:

”Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av allt synligt och osynligt;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds Son, född av Fadern, enfödd, det vill säga av Faderns väsen, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte skapad, av samma väsen som Fadern, genom vilken allting blev till, tingen i himmelen och tingen på jorden, vilken på grund av oss människor och på grund av vår frälsning steg ned och blev inkarnerad, blev människa, led och uppstod på tredje dagen, steg upp till himlarna och skall komma för att döma de levande och de döda;

och på den Helige Ande.”³

Sägs det i denna trosbekännelse att Fadern, Sonen och den heliga anden är tre personer i en Gud? Sägs det att de tre är jämlika i fråga om evighet, makt, ställning och vishet? Nej, det sägs inget sådant. Det finns över huvud taget ingen formulering om tre i ett här. Den ursprungliga nicenska trosbekännelsen fastställde eller stadfäste inte treenighetsläran.

Trosbekännelsen jämställer på sin höjd Sonen med Fadern i fråga om att vara ”av samma väsen”. Men det sägs ingenting i den vägen om den heliga anden. Allt som sägs är att ”vi tror ... på den Helige Ande”. Det är inte kristenhetens treenighetslära.

Inte ens nyckelfrasen ”av samma väsen” (ho·mo·óu·si·os) betyder nödvändigtvis att kyrkomötet trodde på en numerär jämlikhet mellan Fadern och Sonen. Så här sägs det i New Catholic Encyclopedia:

”Huruvida kyrkomötet avsåg att slå fast att Faderns och Sonens väsen är numerärt identiska är ovisst.”⁴

Om nu kyrkomötet menade att Sonen och Fadern var ett i numerärt avseende, skulle det ändå inte vara fråga om en treenighet. Det skulle vara en Gud som bara bestod av två delar, inte av tre delar, som treenighetsläran föreskriver.

”En minoritetsuppfattning”

Trodde biskoparna i Nicaea överlag att Sonen var jämlik Fadern? Nej, det fanns motstridiga uppfattningar. En av dem representerades av Arius, som lärde att Sonen hade en fastställd början i tiden och därför inte var jämlik Gud, utan underordnad i alla avseenden. Athanasius, å andra sidan, trodde att Sonen var jämlik Gud i ett visst avseende. Det fanns också andra uppfattningar.

Angående kyrkomötets beslut att betrakta Sonen som varande av samma väsen som Gud skriver Martin Marty: ”Nicaea representerade i själva verket en minoritetsuppfattning; uppgörelsen kändes obehaglig och var oacceptabel för många som inte var arianska i sin inställning.”⁵ I en bok med utvalda skrifter av nicenska och senare kyrkofäder, A Select Library of Nicene and Post-Nicene Fathers of the Christian Church, förklaras det likaså att ”en klart formulerad läromässig ståndpunkt i kontrast till arianismen togs upp av enbart en minoritet, även om det var denna minoritet som avgick med segern”.⁶ Och i A Short History of Christian Doctrine heter det:

”Det som i all synnerhet tycktes vara misshagligt för många biskopar och teologer från Öst var det begrepp som hade satts in i trosbekännelsen av Konstantin själv, homoousios [”av samma väsen”], och som i den efterföljande tvisten mellan det ortodoxa och det kätterska blev föremål för meningsskiljaktigheter.”⁷

Efter kyrkomötet fortsatte tvisten i flera årtionden. De som var för tanken att jämställa Sonen med den allsmäktige Guden råkade faktiskt i onåd en tid. Martin Marty säger till exempel om Athanasius: ”Han ömsom steg och ömsom föll i popularitet, och han blev landsförvisad så ofta [under åren efter kyrkomötet] att han praktiskt taget blev en pendlare.”⁷ Athanasius tillbringade många år i landsflykt därför att politiska och kyrkliga makthavare motsatte sig hans uppfattningar om att Sonen är jämställd med Gud.

Påståendet att kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t. fastslog eller stadfäste treenighetsläran är alltså inte sant. Det som med tiden blev treenighetsläran existerade inte vid den tidpunkten. Tanken att Fadern, Sonen och den heliga anden var och en är den sanne Guden och att de är jämlika i fråga om evighet, makt, ställning och vishet men ändå en enda Gud — en Gud som består av tre delar — utvecklades inte av detta kyrkomöte eller av tidigare kyrkofäder. Som det heter i The Church of the First Three Centuries (Kyrkan under de tre första århundradena):

”Den nutida populära treenighetsdogmen ... får inget stöd av Justinus’ [Justinus Martyren] framställning; och denna iakttagelse kan utsträckas till alla förnicenska fäder, det vill säga till alla kristna skribenter under tre hundra år efter Kristi födelse. Visserligen talar de om Fadern, Sonen och den profetiska eller heliga Anden, men inte som jämlika, inte som ett enda väsen, inte som tre i ett, inte i något avseende så som treenighetsanhängarna nu förfäktar. Förhållandet är det rakt motsatta. Treenighetsdogmen, så som den förklaras av dessa fäder, var i grund olik den nutida dogmen. Detta slår vi fast som ett faktum lika väl bekräftat som vilket faktum som helst i de mänskliga uppfattningarnas historia.

Vi uppmanar den som kan att plocka fram en enda framstående skribent från de tre första århundradena som omfattade denna [treenighets]lära i nutida mening.”⁷

Nicaea utgjorde emellertid en vändpunkt. Då öppnades dörren för att officiellt godta uppfattningen att Sonen var jämlik Fadern, och det banade väg för treenighetstanken längre fram. Boken Second Century Orthodoxy (Det andra århundradets ortodoxi), av J. A. Buckley, förklarar:

”Åtminstone fram till slutet av 100-talet förblev den universella kyrkan enig i en grundläggande fråga; de godtog alla Faderns överhöghet. De betraktade alla Gud Fader Allsmäktig som ensam suverän, oföränderlig, outsäglig och utan början. ...

Sedan 100-talets skribenter och ledare gått bort fann kyrkan ... att den sakta men obevekligt höll på att glida mot den punkt ... då det gradvisa sönderfallet av den ursprungliga tron nådde en kulmen i kyrkomötet i Nicaea. Där prackade en liten aggressiv minoritet sina kätterska uppfattningar på en eftergiven majoritet och betvingade, manipulerade och skrämde med de politiska makthavarna bakom sig dem som strävade efter att bevara sin tros ursprungliga renhet fläckfri.”¹⁰

Kyrkomötet i Konstantinopel

År 381 v.t. fastlade kyrkomötet i Konstantinopel den nicenska trosbekännelsen — och man tillade något ytterligare. Man kallade den heliga anden ”Herre” och ”livgivare”. Den utökade trosbekännelsen från år 381 v.t. (som i huvudsak är den som används i kyrkorna i dag och som kallas ”den nicenska trosbekännelsen”) visar att kristenheten stod på randen till att formulera en fullt utvecklad treenighetslära. Men inte ens det här kyrkomötet gjorde läran fullständig. New Catholic Encyclopedia medger:

”Det är intressant att 60 år efter Nicaea I undvek kyrkomötet Konstantinopel I [381 v.t.] homoousios i sin definition av den Helige Andes gudomlighet.”¹¹

”Forskare har varit förbryllade över det uppenbart milda uttryckssättet i denna trosbekännelse, att den till exempel inte använder ordet homoousios om den Helige Ande som varande av samma väsen som Fadern och Sonen.”¹²

Samma uppslagsverk medger: ”Homoousios förekommer inte i Skriften.”¹³ Nej, Bibeln använder inte det ordet vare sig om den heliga anden eller om Sonen, att de skulle vara av samma väsen som Gud. Det var ett obibliskt uttryck som ledde fram till den obibliska, eller hellre antibibliska, läran om treenigheten.

Även efter Konstantinopel tog det flera hundra år innan treenighetsläran hade godtagits över hela kristenheten. Det heter i New Catholic Encyclopedia: ”I Väst ... tycks en allmän tystnad ha rått med avseende på Konstantinopel I och dess trosbekännelse.”¹⁴ Denna källa visar att kyrkomötets trosbekännelse inte blev allmänt erkänd i Väst förrän på 600- eller 700-talet.

Forskare erkänner också att den athanasianska trosbekännelsen, som ofta anförs som standarddefinitionen på och grundvalen till treenighetsläran, inte skrevs av Athanasius, utan av en okänd skribent mycket senare. The New Encyclopædia Britannica kommenterar:

”Trosbekännelsen var okänd för grekisk-ortodoxa kyrkan ända till 1100-talet. Sedan 1600-talet har forskare i allmänhet varit ense om att den athanasianska trosbekännelsen inte skrevs av Athanasius (som dog år 373), utan antagligen sammanställdes i södra Frankrike under 400-talet. ... Under 500- och 600-talen begränsades trosbekännelsens inflytande till i första hand södra Frankrike och Spanien. Den användes i liturgin i de tyska kyrkorna på 800-talet och något senare i Rom.”¹⁵

Hur den utvecklades

Treenighetsläran började sin långsamma utveckling under en period av flera hundra år. De trinitariska tankegångarna hos sådana grekiska filosofer som Platon, som levde flera hundra år före Kristus, började successivt smyga sig in i kyrkans läror. Som det heter i The Church of the First Three Centuries:

”Vi vill påstå att treenighetsläran utformades gradvis och förhållandevis sent; att den härrörde från en källa som helt skilde sig från de judiska och kristna skrifterna; att den växte fram och inlemmades i kristendomen via de kyrkofäder som hade tillägnat sig Platons tankar; att man på Justinus’ tid, och långt därefter, i sin lära överlag hade en klar bild av Sonens natur och underordnade ställning; och att bara de första oskarpa konturerna av treenighetsläran då kunde börja skönjas.”¹⁶

Före Platons tid var triader, eller treenigheter, vanliga i Babylon och Egypten. Det var prästernas ansträngningar att dra till sig de icke troende i den romerska världen som ledde till att några av dessa tankar successivt upptogs i kristendomen. Detta ledde så småningom till att tron att Sonen och den heliga anden var jämlika Fadern blev allmänt godtagen.a

Att få ordet ”treenighet” accepterat tog också lång tid. Det var under senare hälften av 100-talet som Theofilos, biskop i Antiokia i Syrien, skrev på grekiska och införde ordet tri·ás, som betyder ”triad” eller ”treenighet”. Därefter införde den latinske skribenten Tertullianus i Kartago i Nordafrika i sina skrifter ordet trinitas, vilket betyder ”treenighet”.b Men ordet tri·ás finns inte i de inspirerade kristna grekiska skrifterna, och ordet trinitas finns inte i den latinska översättning av Bibeln som kallas Vulgata. Inget av dessa uttryck var bibliskt. Men ordet ”treenighet”, som är grundat på hedniska uppfattningar, smög sig in i kyrkornas litteratur och blev efter 300-talet en del av deras lärosystem.

Det var alltså inte så att lärda män noggrant granskade Bibeln för att se om den innehöll en sådan lära. I stället var det i stor utsträckning världslig och kyrklig politik som var avgörande för läran. I boken The Christian Tradition (Den kristna traditionen) riktar författaren Jaroslav Pelikan uppmärksamheten på ”de icke-teologiska faktorerna i debatten, av vilka många om och om igen tycktes vara redo att bestämma utgången, bara för att sedan motverkas av andra lika starka krafter. Lära tycktes ofta vara offer för — eller ett resultat av — kyrkopolitik och personlighetskonflikter.”¹⁷ Professor E. Washburn Hopkins vid Yale University uttrycker det så här: ”Den slutliga ortodoxa definitionen av treenigheten var i stor utsträckning en kyrkopolitisk angelägenhet.”¹⁸

Jämfört med Bibelns enkla lära att Gud är den högste och inte har någon jämlike är treenighetsläran verkligen oförnuftig. Som Gud säger: ”Vem vill ni likna mig vid eller jämställa mig med eller jämföra mig med, så att vi kan vara varandra lika?” — Jesaja 46:5, NW.

Vad det innebar

Vad innebar den gradvisa utvecklingen av treenighetsläran? Den ingick i det avsteg från den sanna kristendomen som Jesus förutsade. (Matteus 13:24—43) Aposteln Paulus hade också förutsagt det kommande avfallet:

”Ty det skall komma en tid, då människorna inte skall fördra den sunda läran. I stället skall de samla åt sig en mängd lärare, för att de ständigt skall få höra något nytt. De skall slå dövörat till för sanningen och vända sig till myterna.” — 2 Timoteus 4:3, 4, Hedegård.

En av dessa myter var treenighetsläran. Några andra med kristendomen oförenliga myter som gradvis utvecklades var: läran om en odödlig själ, om en skärseld, om limbus och om evig plåga i en helveteseld.

Vad är då treenighetsläran? Den är egentligen en hednisk lära som fått en kristen klädnad. Den understöddes aktivt av Satan för att vilseleda människor, för att förvirra deras begrepp om Gud och göra honom mystisk. Detta resulterar i att de också blir mer villiga att godta andra falska religiösa uppfattningar och orätta handlingar.

”Av deras frukter”

I Matteus 7:15—19 visade Jesus hur man skulle kunna skilja falsk religion från sann:

”Se upp för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder men invärtes är rovlystna vargar. Av deras frukter skall ni känna igen dem. Aldrig plockar man väl vindruvor från törnen eller fikon från tistlar? Likaså frambringar varje gott träd fin frukt, men varje ruttet träd frambringar värdelös frukt. ... Varje träd som inte frambringar fin frukt blir nerhugget och kastat i elden.”

Vi kan ta ett exempel. Jesus sade i Johannes 13:35: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” Också i 1 Johannes 4:20 och 21 förklarar Guds inspirerade ord:

”Om någon skulle påstå: ’Jag älskar Gud’, och ändå hatar sin broder, då är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, han kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta bud har vi från honom, att den som älskar Gud, han skall älska sin broder också.”

Använd nu denna grundläggande princip att sanna kristna måste ha kärlek inbördes på det som hände i de båda världskrigen i vårt århundrade såväl som i andra konflikter. Människor som tillhörde samma religion inom kristenheten möttes på slagfälten och slaktade varandra på grund av nationalistiska tvister. Var och en av sidorna påstod sig vara kristen, och var och en av sidorna stöddes av sitt prästerskap, som påstod att Gud stod på deras sida. Att ”kristna” slaktar ”kristna” är rutten frukt. Det är att göra våld på kristen kärlek, att förneka Guds lagar. — Se också 1 Johannes 3:10—12.

En räkenskapens dag

Avfallet från kristendomen ledde alltså inte bara till att det uppstod gudlösa trosuppfattningar, som treenighetsläran, utan också till gudlösa handlingar. Men det skall komma en räkenskapens dag, för Jesus sade: ”Varje träd som inte frambringar fin frukt blir nerhugget och kastat i elden.” Det är därför Guds ord manar:

”Gå ut från henne [den falska religionen], mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser. Ty hennes synder har hopat sig ända upp till himmelen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor.” — Uppenbarelseboken 18:4, 5.

Snart kommer Gud att inge de politiska makterna i hjärtat att vända sig emot falsk religion. De skall ”göra henne öde och ... skall äta köttstyckena av henne och skall bränna upp henne med eld”. (Uppenbarelseboken 17:16, 17) Då kommer falsk religion med dess hedniska filosofiska uppfattningar om Gud att förintas för alltid. Gud kommer i själva verket att säga till dem som utövar falsk religion det som Jesus sade på sin tid: ”Ert hus lämnas åt er själva.” — Matteus 23:38.

Sann religion kommer att överleva Guds domar, så att till sist all ära och härlighet ges honom som Jesus sade är ”den ende sanne Guden”. Han är den som av psalmisten identifieras i följande ordalag: ”Du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” — Johannes 17:3; Psalm 83:19, NW.

[Referenser]

1. Encyclopædia Britannica, 1971, band 6, sidan 386.

2. Bernhard Lohse: A Short History of Christian Doctrine, 1963, sidan 51.

3. Samma verk, sidorna 52, 53.

4. New Catholic Encyclopedia, 1967, band VII, sidan 115.

5. Martin E. Marty: A Short History of Christianity, 1959, sidan 91.

6. Philip Schaff och Henry Wace: A Select Library of Nicene and Post-Nicene Fathers of the Christian Church, 1892, band IV, sidan xvii.

7. A Short History of Christian Doctrine, sidan 53.

8. Samma verk, sidan 91.

9. Alvan Lamson: The Church of the First Three Centuries, 1869, sidorna 75, 76, 341.

10. J. A. Buckley: Second Century Orthodoxy, 1978, sidorna 114, 115.

11. New Catholic Encyclopedia, 1967, band VII, sidan 115.

12. Samma verk, band IV, sidan 436.

13. Samma verk, sidan 251.

14. Samma verk, sidan 436.

15. The New Encyclopædia Britannica, 1985, 15:e upplagan, Micropædia, band 1, sidan 665.

16. The Church of the First Three Centuries, sidan 52.

17. Jaroslav Pelikan: The Christian Tradition, 1971, sidan 173.

18. E. Washburn Hopkins: Origin and Evolution of Religion, 1923, sidan 339.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 22]

Gud kommer att få de politiska makterna att vända sig emot falsk religion

[Bild på sidan 24]

Sann religion kommer att överleva Guds domar