Ett inspirerat mönster av kristen missionärsverksamhet
”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi.” — 1 KORINTHIERNA 11:1.
1. Bland annat hur var Jesus ett enastående föredöme för sina efterföljare? (Filipperna 2:5—9)
VILKET enastående föredöme var inte Jesus för sina lärjungar! Han lämnade villigt sin himmelska härlighet för att komma hit ner till jorden och leva bland syndiga människor. Han var villig att underkasta sig ett stort lidande för att mänskligheten skulle räddas och för att hans himmelske Faders namn skulle helgas, vilket var ännu viktigare. (Johannes 3:16; 17:4) När Jesus stod inför rätta och det gällde hans liv, förklarade han modigt: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” — Johannes 18:37.
2. Varför kunde den uppväckte Jesus befalla sina lärjungar att fortsätta det arbete som han hade påbörjat?
2 Före sin död gav Jesus sina lärjungar utmärkt övning, så att de skulle kunna fortsätta arbetet med att vittna om Rikets sanning. (Matteus 10:5—23; Lukas 10:1—16) Efter sin uppståndelse kunde Jesus därför ge befallningen: ”Gå ... och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matteus 28:19, 20.
3. Hur utvidgades arbetet med att göra lärjungar, men till vilka områden koncentrerades det huvudsakligen?
3 Under de följande tre och ett halvt åren lydde Jesu lärjungar denna befallning, men de inskränkte sitt arbete med att göra lärjungar till judar, judiska proselyter och omskurna samarier. Sedan, år 36 v.t., gav Gud anvisning om att de goda nyheterna skulle predikas för en oomskuren man, Cornelius, och dennes hushåll. Under det följande årtiondet fördes andra icke-judar in i församlingen, men verksamheten verkar till stor del ha varit begränsad till östra Medelhavsområdet. — Apostlagärningarna 10:24, 44—48; 11:19—21.
4. Vilken betydelsefull händelse ägde rum omkring år 47 eller 48 v.t.?
4 Det behövdes något för att motivera eller sätta de kristna i stånd att göra lärjungar av både judar och icke-judar i mer avlägset belägna områden. Omkring år 47 eller 48 v.t. fick därför de äldste i församlingen i Antiokia i Syrien följande gudomliga budskap: ”Avskilj åt mig Barnabas och Saul, framför alla andra, för det verk som jag har kallat dem till.” (Apostlagärningarna 13:2) Lägg märke till att Paulus då var känd under sitt ursprungliga namn, Saul. Lägg också märke till att Gud nämnde Barnabas före Paulus, kanske därför att Barnabas vid den här tiden betraktades som den mer erfarne av de två.
5. Varför är berättelsen om Paulus’ och Barnabas’ missionsresa av stort värde för de kristna i våra dagar?
5 Den detaljerade redogörelsen om Paulus’ och Barnabas’ missionsresa är till stor uppmuntran för Jehovas vittnen, och då i synnerhet för missionärer och pionjärer som har flyttat från sina hemorter för att tjäna Gud på främmande ort. Och en genomgång av kapitel 13 och 14 i Apostlagärningarna kommer helt visst att motivera ännu fler att vilja efterlikna Paulus och Barnabas och utvidga sin andel i det ytterst viktiga arbetet med att göra lärjungar.
Ön Cypern
6. Hur handlade missionärerna på Cypern?
6 Utan att dröja seglade missionärerna från den syriska hamnstaden Seleukia till ön Cypern. När de hade gått i land i Salamis, lät de sig inte distraheras, utan började ”förkunna Guds ord i judarnas synagogor”. Eftersom de följde Kristi mönster, nöjde de sig inte med att bara slå sig ner i den staden och sedan vänta på att öborna skulle komma till dem, utan de arbetade sig i stället igenom ”hela ön”. Eftersom Cypern är en stor ö och deras färd gick tvärs över ön där avståndet är som störst, innebar detta utan tvivel att de fick gå en hel del och också byta logi många gånger. — Apostlagärningarna 13:5, 6.
7. a) Vilken framträdande händelse ägde rum i Pafos? b) Vilken inställning uppmuntrar den här berättelsen oss att ha?
7 Vid slutet av sin vistelse blev de båda männen belönade med en underbar upplevelse i staden Pafos. Öns styresman, Sergius Paulus, lyssnade till deras budskap och blev ”troende”. (Apostlagärningarna 13:7, 12) Paulus skrev senare: ”Ni ser ju på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd.” (1 Korinthierna 1:26) Men Sergius Paulus var en av dessa mäktiga som reagerade positivt. Denna erfarenhet bör uppmuntra alla och i synnerhet missionärer att ha en positiv inställning till att vittna för regeringstjänstemän, något som vi också uppmuntras till att göra i 1 Timoteus 2:1—4. Män med myndighet har ibland varit till stor hjälp för Guds tjänare. — Nehemja 2:4—8.
8. a) Vilken förändring i förhållandet mellan Barnabas och Paulus ser man från och med nu? b) Hur var Barnabas ett gott föredöme?
8 Under Jehovas andes inflytande spelade Paulus den mest framträdande rollen i Sergius Paulus’ omvändelse. (Apostlagärningarna 13:8—12) Från och med nu verkar det också som om det var Paulus som tog ledningen. (Jämför Apostlagärningarna 13:7 med Apostlagärningarna 13:15, 16, 43.) Detta var i överensstämmelse med det gudomliga uppdrag som Paulus hade fått då han blev omvänd. (Apostlagärningarna 9:15) En sådan utveckling kanske prövade Barnabas’ ödmjukhet, men i stället för att betrakta denna förändring som en personlig förolämpning levde Barnabas antagligen upp till innebörden i sitt namn, nämligen ”Tröstens son”, och stödde lojalt Paulus under hela missionsresan och även efteråt, när vissa judekristna ifrågasatte deras tjänst för oomskurna icke-judar. (Apostlagärningarna 15:1, 2) Vilket fint föredöme är inte detta för oss alla, inbegripet dem som bor på missionärshem och Betelhem! Vi bör alltid vara villiga att acceptera teokratiska justeringar och ge vårt fulla stöd åt dem som är förordnade att ha ledningen bland oss. — Hebréerna 13:17.
Mindre Asiens högplatå
9. Vad lär vi av Paulus’ och Barnabas’ villighet att färdas upp till Antiokia i Pisidien?
9 Från Cypern seglade Paulus och Barnabas norrut till kontinenten Asien. Av någon icke angiven orsak stannade inte missionärerna i kusttrakten, utan gjorde en lång och farlig resa på omkring 180 kilometer till Antiokia i Pisidien, som ligger på Mindre Asiens centrala högplatå. Detta innebar att de måste klättra över ett bergspass och sedan ta sig ner till en slätt som ligger omkring 1.100 meter över havet. Bibelkännaren J. S. Howson säger: ”Befolkningen i dessa berg, som skiljer högplatån ... från slätterna på sydkusten, var ökänd i alla delar av den forntida historien för sin laglöshet och plundring.” Dessutom mötte missionärerna faror från naturkrafterna. ”Inget område i Mindre Asien”, tillägger Howson, ”kännetecknas mer av sina ’vattenfloder’ än Pisidiens bergstrakt, där floder bryter fram vid foten av väldiga, branta klippor eller vilt störtar ner genom trånga raviner.” Dessa detaljer hjälper oss att göra oss en bild av det slags resor som missionärerna var villiga att företa för att sprida de goda nyheterna. (2 Korinthierna 11:26) I våra dagar trotsar också många av Jehovas tjänare alla slags hinder för att nå människor och dela med sig av de goda nyheterna åt dem.
10, 11. a) Hur bevarade Paulus en gemensam plattform med sina åhörare? b) Varför blev många judar antagligen förbluffade över att få höra om Messias’ lidanden? c) Vilket slags räddning höll Paulus fram för sina åhörare?
10 Eftersom det fanns en judisk synagoga i Antiokia i Pisidien, gick missionärerna först dit för att de som var mest insatta i Guds ord skulle få tillfälle att ta emot de goda nyheterna. När Paulus blev uppmanad att tala, stod han upp och höll ett mästerligt offentligt tal, och under hela sitt tal höll han sig på en gemensam plattform med judarna och proselyterna i publiken. (Apostlagärningarna 13:13—16, 26) Efter sin inledning gick Paulus igenom judarnas ryktbara historia och påminde dem om att Jehova hade utvalt deras förfäder och därefter befriat dem ur Egypten och hjälpt dem att besegra invånarna i det utlovade landet. Därefter framhöll Paulus Jehovas handlande med David. Sådana upplysningar var av stort intresse för judarna under det första århundradet, eftersom de väntade att Gud skulle uppväcka en avkomling av David som räddare och evig härskare. När Paulus hade kommit så här långt, meddelade han modigt: ”Av dennes [Davids] efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört till Israel en räddare, Jesus.” — Apostlagärningarna 13:17—23.
11 Men det slags räddare som många judar väntade sig var en militär hjälte som skulle befria dem från romerskt herravälde och höja den judiska nationen över alla andra nationer. Därför blev de utan tvivel förvånade över att få höra Paulus säga att Messias hade blivit överlämnad till avrättning av deras egna religiösa ledare. ”Men Gud uppväckte honom från de döda”, förklarade Paulus modigt, och mot slutet av sitt tal visade han åhörarna att de kunde vinna en underbar räddning eller frälsning. Han sade: ”Må det ... vara känt för er ... att genom denne förkunnas nu för er en förlåtelse för synder; och att till allt det som ni genom Moses lag inte kunde bli förklarade utan skuld blir nu genom denne var och en som tror förklarad utan skuld.” Paulus avslutade sitt tal med att uppmana sina åhörare att se till att inte hamna bland alla dem som Gud förutsade skulle nonchalera denna underbara räddningsanordning. — Apostlagärningarna 13:30—41.
12. Vad blev resultatet av Paulus’ tal, och hur bör detta uppmuntra oss?
12 Vilket väl framfört på Bibeln grundat tal var inte detta! Hur reagerade då åhörarna? ”Många av judarna och av de proselyter, som dyrkade Gud, [följde] med Paulus och Barnabas.” (Apostlagärningarna 13:43) Så uppmuntrande för oss i våra dagar! Må vi också göra vårt allra bästa för att framföra sanningen effektivt, antingen i vår offentliga tjänst eller när vi yttrar oss eller håller tal vid våra församlingsmöten. — 1 Timoteus 4:13—16.
13. Varför måste missionärerna lämna Antiokia i Pisidien, och vilka frågor uppstår om de nya lärjungarna?
13 De nyintresserade personerna i Antiokia i Pisidien kunde inte behålla dessa goda nyheter för sig själva. Detta ledde till att ”nästan hela staden” ”följande sabbat” samlades ”för att höra Jehovas ord”. Och snart spred sig budskapet bortom den staden. ”Jehovas ord” fortsatte faktiskt ”att bäras ut över hela landet”. (Apostlagärningarna 13:44, 49) Men i stället för att välkomna detta lyckades svartsjuka judar få missionärerna utdrivna ur staden. (Apostlagärningarna 13:45, 50) Hur påverkade då detta de nya lärjungarna? Blev de modfällda och gav upp?
14. Varför kunde motståndare inte göra slut på det verk som missionärerna hade påbörjat, och vad lär vi av detta?
14 Nej, detta var ju Guds verk. Missionärerna hade också lagt en solid grund för tron på den uppståndne Herren Jesus Kristus. Det är därför uppenbart att de nya lärjungarna betraktade Kristus och inte missionärerna som sin ledare. Vi läser således att de ”fortsatte att uppfyllas av glädje och helig ande”. (Apostlagärningarna 13:52) Hur uppmuntrande är inte detta för missionärer och andra som gör lärjungar i våra dagar! Om vi ödmjukt och nitiskt gör vår del, kommer Jehova Gud och Jesus Kristus att välsigna vår tjänst. — 1 Korinthierna 3:9.
Ikonion, Lystra och Derbe
15. Vilket tillvägagångssätt följde missionärerna i Ikonion, och med vilka resultat?
15 Paulus och Barnabas färdades nu omkring 140 kilometer åt sydöst till nästa stad, Ikonion. Fruktan för förföljelse hindrade dem inte från att här följa samma tillvägagångssätt som i Antiokia. Så här säger Bibeln om resultatet av detta: ”En stor hop av både judar och greker blev troende.” (Apostlagärningarna 14:1) Återigen eggade de judar som inte tog emot de goda nyheterna upp andra till motstånd. Men missionärerna härdade ut och använde avsevärd tid i Ikonion till att hjälpa de nya lärjungarna. När Paulus och Barnabas sedan fick reda på att deras judiska motståndare tänkte stena dem, flydde de förståndigt nog till nästa distrikt, nämligen ”Lystra och Derbe och landet runt omkring”. — Apostlagärningarna 14:2—6.
16, 17. a) Vad hände med Paulus i Lystra? b) Hur påverkade Guds handlande med aposteln en ung man från Lystra?
16 På detta nya, jungfruliga distrikt fortsatte de modigt ”att förkunna de goda nyheterna”. (Apostlagärningarna 14:7) När judar i Antiokia i Pisidien och Ikonion fick höra om detta, kom de hela vägen till Lystra och övertalade folkskarorna att stena Paulus. Paulus hade ingen möjlighet att fly, när hans motståndare bombarderade honom med stenar och sedan släpade honom ut ur staden övertygade om att han var död. — Apostlagärningarna 14:19.
17 Kan du föreställa dig vilken sorg detta måste ha vållat de nya lärjungarna? Men under över alla under — Paulus steg upp, när de ställde sig i ring runt om honom! Bibeln säger inte om en ung man vid namn Timoteus var bland dessa nya lärjungar eller ej. Men han fick helt säkert höra vid något tillfälle om Guds handlande med Paulus, och det måste ha gjort ett djupt intryck på hans unga sinne. Så här skrev Paulus i sitt andra brev till Timoteus: ”Du har noggrant följt min undervisning, min livsföring, ... sådana saker som hände mig i Antiokia, i Ikonion, i Lystra, sådana förföljelser som jag har utstått; och likväl har Herren befriat mig ur dem alla.” (2 Timoteus 3:10, 11) Omkring ett eller två år efter det att Paulus blivit stenad återvände han till Lystra och fann att den unge Timoteus var en föredömlig kristen, som ”var väl omtalad av bröderna i Lystra och Ikonion”. (Apostlagärningarna 16:1, 2) Paulus valde honom därför till sin reskamrat. Detta hjälpte Timoteus att växa andligen, och med tiden var han så kvalificerad att Paulus kunde skicka honom att besöka olika församlingar. (Filipperna 2:19, 20; 1 Timoteus 1:3) I våra dagar utövar nitiska Guds tjänare också ett underbart inflytande på barn och ungdomar, och många av dessa växer upp till att likt Timoteus bli värdefulla Guds tjänare.
18. a) Vad hände med missionärerna i Derbe? b) Vilken möjlighet stod nu öppen för dem, men vilken kurs valde de?
18 Morgonen efter det att Paulus hade undgått döden i Lystra gick han tillsammans med Barnabas vidare till Derbe. Den här gången följde inga motståndare efter, och Bibeln säger att Paulus och Barnabas gjorde ”rätt många lärjungar”. (Apostlagärningarna 14:20, 21) Efter att ha bildat en församling i Derbe måste Paulus och Barnabas fatta ett beslut. Mellan Derbe och Tarsos gick en mycket trafikerad romersk väg, och därifrån var det bara en kort resa tillbaka till Antiokia i Syrien. Detta var antagligen den bekvämaste vägen att resa tillbaka, och dessa båda missionärer skulle ha kunnat tycka att de nu förtjänade lite vila. Men Paulus och Barnabas efterliknade sin Herre och kände att det fanns ett större behov. — Markus 6:31—34.
Att helt fullgöra Guds verk
19, 20. a) Hur blev missionärerna välsignade av Jehova för att de återvände till Lystra, Ikonion och Antiokia? b) Vilken lärdom ger detta Jehovas folk i våra dagar?
19 I stället för att ta den kortaste vägen hem vände missionärerna modigt tillbaka och besökte återigen just de städer där deras liv hade varit i fara. Välsignade Jehova dem för deras osjälviska intresse för de nya fåren? Ja verkligen, för berättelsen säger att de lyckades med att styrka ”lärjungarnas själar” och att de ”uppmuntrade dem att förbli i tron”. De talade mycket passande om för de nya lärjungarna: ”Vi måste gå in i Guds kungarike genom många vedermödor.” (Apostlagärningarna 14:21, 22) Paulus och Barnabas påminde dem också om deras kallelse som medarvingar till Guds kommande kungarike. Vi bör ge liknande uppmuntran åt nya lärjungar i våra dagar. Vi kan styrka dem att uthärda prövningar genom att hålla fram för dem utsikten till evigt liv på jorden under just det Guds rike som Paulus och Barnabas predikade om.
20 Innan Paulus och Barnabas lämnade de olika städerna, hjälpte de den lokala församlingen att bli bättre organiserad. De övade antagligen kvalificerade män och satte dessa till att ta ledningen. (Apostlagärningarna 14:23) Detta bidrog utan tvivel till ytterligare utvidgning. I våra dagar händer det också att missionärer och andra, efter att ha hjälpt oerfarna personer att växa till så att de själva kan axla ansvar, flyttar och fortsätter sitt goda arbete på andra platser, där behovet är större.
21, 22. a) Vad hände efter det att Paulus och Barnabas hade fullbordat sin missionsresa? b) Vilka frågor väcker detta?
21 När missionärerna slutligen återvände till Antiokia i Syrien, kunde de känna sig djupt tillfredsställda. Ja, den bibliska redogörelsen förklarar faktiskt att de ”helt hade fullgjort” det verk som Gud hade anförtrott dem. (Apostlagärningarna 14:26) Det är inte svårt att förstå att de väckte ”stor glädje hos alla bröderna”, när de berättade om sina erfarenheter. (Apostlagärningarna 15:3) Men vad skulle de göra nu? Skulle de så att säga sätta sig med armarna i kors och vila på lagrarna? Inte alls. Efter att ha besökt den styrande kretsen i Jerusalem för att få ett avgörande i frågan om omskärelsen begav de sig återigen ut på missionsresor. Men den här gången for de åt var sitt håll. Barnabas tog med sig Johannes Markus och for till Cypern, medan Paulus fann en ny kamrat, Silas, och for genom Syrien och Kilikien. (Apostlagärningarna 15:39—41) Det var på den här resan som han utvalde den unge Timoteus och tog honom med sig.
22 Bibeln säger inte vad som blev resultatet av Barnabas’ andra resa. Paulus för sin del fortsatte till ett nytt distrikt och bildade församlingar i åtminstone fem städer — Filippi, Berea, Thessalonike, Korinth och Efesos. Vad var nyckeln till den enastående framgång som Paulus hade? Och fungerar samma principer för de kristna i våra dagar i deras arbete med att göra lärjungar?
Minns du?
◻ Varför är Jesus det förnämsta exemplet att efterlikna?
◻ Hur var Barnabas ett föredöme?
◻ Vad lär vi av Paulus’ tal i Antiokia i Pisidien?
◻ Hur fullgjorde Paulus och Barnabas sitt uppdrag?
[Bild på sidan 15]
Aposteln Paulus’ uthärdande av förföljelse gjorde ett bestående intryck på den unge mannen Timoteus