De första kristna och världen

FÖR omkring två tusen år sedan inträffade en fantastisk händelse i Mellersta Östern. Guds enfödde Son sändes från sin himmelska boning för att leva en kort tid i människovärlden. Hur reagerade större delen av mänskligheten? Aposteln Johannes svarar: ”Han [Jesus] var i världen, och världen blev till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till sitt eget hem [Israel], men hans eget folk tog inte emot honom.” — Johannes 1:10, 11.

Världen tog helt enkelt inte emot Jesus, Guds Son. Varför inte det? Jesus pekade på ett av skälen, när han sade: ”Världen ... hatar mig, därför att jag vittnar om den att dess gärningar är onda.” (Johannes 7:7) Till sist lät denna värld — representerad av några judiska religiösa ledare, en edomeisk kung och en romersk politiker — döda Jesus. (Lukas 22:66—23:25; Apostlagärningarna 3:14, 15; 4:24—28) Hur var det då med Jesu efterföljare? Skulle världen vara mer benägen att ta emot dem? Nej. Kort före sin död sade Jesus varnande till dem: ”Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.” — Johannes 15:19.

På apostlarnas tid

Jesu ord besannades. Bara några veckor efter hans död blev apostlarna arresterade, hotade och pryglade. (Apostlagärningarna 4:1—3; 5:17, 18, 40) Kort därefter släpades den nitiske Stefanus inför den judiska Sanhedrin och stenades sedan till döds. (Apostlagärningarna 6:8—12; 7:54, 57, 58) Längre fram blev aposteln Jakob avrättad av kung Herodes Agrippa I. (Apostlagärningarna 12:1, 2) Under sina missionsresor blev Paulus utsatt för förföljelse på anstiftan av judarna i diasporan (förskingringen). — Apostlagärningarna 13:50; 14:2, 19.

Hur reagerade de första kristna på motstånd av det slaget? När de religiösa ledarna förbjöd apostlarna att predika i Jesu namn, svarade de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 4:19, 20; 5:29) Hur mycket man än förföljde dem, bevarade de denna inställning. Men trots detta uppmanade aposteln Paulus de kristna i Rom att ”underordna sig de överordnade [regerings]myndigheterna”. Han gav dem också rådet: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor.” (Romarna 12:18; 13:1) De första kristna måste därför gå en svår balansgång. De lydde Gud som sin främste härskare, men samtidigt underordnade de sig myndigheterna i det land där de bodde och försökte leva i frid med alla människor.

De kristna i den romerska världen

Under det första århundradet hade de kristna i den romerska världen utan tvivel nytta av den så kallade pax romana (den romerska freden), som upprätthölls av de romerska legionerna. Det stabila styret som präglades av lag och ordning, de utmärkta vägarna och den relativt säkra sjötrafiken skapade ett gynnsamt klimat för den expanderande kristendomen. De första kristna insåg tydligtvis sina förpliktelser mot samhället och lydde Jesu befallning att ”betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens”. (Markus 12:17) I en skrift till den romerske kejsaren Antoninus Pius (138—161 v.t.) framhöll Justinus Martyren att de kristna betalade sina skatter ”villigare än alla andra människor”. (Första apologin, kapitel 17) År 197 v.t. sade Tertullianus till de romerska styresmännen att deras uppbördsmän ”stod i tacksamhetsskuld till de kristna” på grund av det samvetsgranna sätt varpå dessa betalade sina skatter. (Apologeticum, kapitel 42) Detta var ett av de sätt varpå de följde Paulus’ uppmaning att underordna sig de överordnade myndigheterna.

De första kristna försökte också, i den utsträckning som deras kristna principer medgav, att leva i fred med sina medmänniskor. Men detta var inte lätt. Världen omkring dem var i stor utsträckning omoralisk och genomsyrad av grekisk-romersk avgudadyrkan, som kort dessförinnan hade utökats med kejsardyrkan. Den hedniska romerska religionen var i princip en statsreligion, och vägran att ta del i dess sedvänjor kunde därför betraktas som fientlighet mot staten. Vad innebar detta för de kristna?

Oxfordprofessorn E. G. Hardy skrev: ”Tertullianus räknar upp många ting som en samvetsgrann kristen omöjligen kunde ta del i, eftersom de inbegrep avgudadyrkan: bl.a. den edsavläggelse som var vanlig vid upprättande av kontrakt, illumineringen av dörrar vid högtider etc., alla hedniska religiösa ceremonier, idrottstävlingarna och cirkusen, arbetet som lärare i profan [hednisk klassisk] litteratur, militärtjänst, offentliga ämbeten.” — Christianity and the Roman Government.

Ja, det var svårt att leva i den romerska världen utan att göra avkall på den kristna tron. Den franske katolske författaren A. Hamman skriver: ”Man kunde inte göra någonting utan att konfronteras med en gudomlighet. Den kristnes ståndpunkt vållade honom dagligen problem: han levde utanför det etablerade samhället. ... Han stötte ständigt på problem i hemmet, på gatorna, på torget. ... Vare sig den kristne var romersk medborgare eller inte, måste han blotta sitt huvud när han passerade ett tempel eller en staty. Hur skulle han kunna slingra sig undan detta utan att väcka misstankar, och hur skulle han kunna lyda utan att begå en handling av trohetsbetygelse mot staten? Om han var affärsman och behövde låna pengar, måste han svära en ed till penningutlånaren i gudarnas namn. ... Om han tackade ja till ett offentligt ämbete, förväntades han frambära ett offer. Om han blev inkallad till militärtjänst, hur skulle han då kunna undvika att svära eden och ta del i de riter som var förbundna med denna tjänst?” — La vie quotidienne des premiers chrétiens (95—197) (De första kristnas dagliga liv, 95—197 v.t.).

Goda medborgare — ändå baktalade

Omkring år 60 eller 61 v.t., då Paulus befann sig i Rom i väntan på att få sin sak prövad av kejsar Nero, sade vissa framträdande judar beträffande de första kristna: ”Det är oss faktiskt bekant om den sekten att den blir motsagd överallt.” (Apostlagärningarna 28:22) Historiska fakta visar också att de kristna var illa omtalade — men med orätt. E. W. Barnes skriver i sin bok The Rise of Christianity: ”I de första officiella dokumenten representerar den kristna rörelsen en i hög grad moralisk och laglydig sådan. Dess medlemmar önskade vara goda medborgare och lojala undersåtar. De skydde hedendomens laster och svagheter. I sitt privatliv försökte de vara fridsamma grannar och pålitliga vänner. De fick lära sig att vara måttliga, flitiga och dygdiga. I ett samhälle som kännetecknades av moraliskt fördärv och tygellöshet var de, om de höll fast vid sina principer, ärliga och sannfärdiga. Deras sexualmoral var hög: de äktenskapliga banden respekterades, och familjelivet var rent. Med sådana goda egenskaper kunde de inte ha varit några besvärliga medborgare, kunde man tycka. Ändå var de länge föraktade, illa omtalade och hatade.”

Liksom den forntida världen inte förstod Jesus, förstod den inte heller de kristna och hatade dem därför. Eftersom de kristna vägrade att tillbe kejsaren och hedniska gudomligheter, anklagades de för att vara ateister. Om det inträffade en katastrof, anklagade man dem för att ha retat gudarna till vrede. Eftersom de inte bevistade omoraliska teaterstycken och blodiga gladiatorspel, betraktade man dem som antisociala och menade rentav att de ”hatade människosläktet”. Deras fiender påstod att denna kristna ”sekt” splittrade familjer och att den därför var ett hot mot stabiliteten i samhället. Tertullianus talade om hedniska äkta män som föredrog att deras hustrur begick äktenskapsbrott framför att de blev kristna.

De kristna kritiserades också för att de motsatte sig abort, ett bruk som var allmänt spritt på den tiden. Ändå anklagade deras fiender dem för att döda barn. De påstod att de kristna vid sina möten drack blodet av offrade barn. Samtidigt försökte deras fiender tvinga dem att äta blodkorv, väl vetande att det var emot deras samvete. Deras belackare motsade följaktligen sig själva. — Tertullianus: Apologeticum, kapitel 9.

Föraktade som en ny sekt

Historikern Kenneth Scott Latourette skrev: ”Åter andra kritiker gjorde kristendomen till föremål för åtlöje på grund av dess sentida ursprung och ställde detta i kontrast till konkurrenternas [judendomens och de grekisk-romerska hednareligionernas] höga ålder.” (A History of the Expansion of Christianity, band 1, sidan 131) I början av 100-talet v.t. kallade den romerske historieskrivaren Suetonius kristendomen för ”en ny och fördärvlig vidskepelse”. Tertullianus bekräftade att själva ordet ”kristen” var förhatligt och att kristendomen var en illa omtyckt sekt. Robert M. Grant skriver beträffande det sätt varpå de styrande i romarriket betraktade de kristna på 100-talet v.t.: ”Den gängse uppfattningen var att kristendomen helt enkelt var en onödig, kanske skadlig, religion.” — Early Christianity and Society.

Anklagade för energisk proselytvärvning

Jean Bernardi, professor vid Sorbonneuniversitetet i Paris, skriver i sin bok Les premiers siècles de l’Eglise (Kyrkans första århundraden): ”[De kristna] skulle gå ut och tala med alla, överallt. På landsvägarna och i städerna, på offentliga platser och i hemmen. Vare sig de var välkomna eller ovälkomna. För de fattiga och för de rika som var överhopade av ägodelar. För de ringa och för de styrande i de romerska provinserna. ... De måste färdas till lands och till sjöss och bege sig till jordens yttersta ändar.”

Gjorde de detta? Fakta visar att de gjorde det. Professor Léon Homo berättar att de första kristna hade den allmänna opinionen emot sig på grund av sitt ”ivriga proselytvärvande”. Professor Latourette konstaterar att medan judarna med tiden förlorade sitt nit i fråga om att värva proselyter, var ”de kristna, däremot, energiska i sitt missionerande och väckte därför förargelse”.

Den romerske filosofen Celsus, som levde på 100-talet v.t., kritiserade de kristnas predikometoder. Han hävdade att kristendomen var en religion för de obildade människorna och att den bara kunde övertyga ”de enfaldiga, slavar, kvinnor och små barn”. Han anklagade de kristna för att indoktrinera ”lättlurade människor” och få dem att ”tro utan att tänka rationellt”. Han påstod att de uppmanade sina nya lärjungar: ”Fråga inte, bara tro.” Enligt Origenes medgav emellertid Celsus själv att ”det inte bara var enkla människor som påverkades av Jesu lära och omfattade hans religion”.

Ingen ekumenik

De första kristna kritiserades också för att de påstod sig vara i besittning av sanningen om den ende sanne Guden. De var inte öppna för ekumenik, dvs. samgående mellan olika trosriktningar. Latourette skrev: ”I motsats till de flesta andra trosriktningar på den tiden var de [de kristna] fientligt inställda till andra religioner. ... Till skillnad från den tämligen stora tolerans som kännetecknade andra kulter hävdade de att de hade den slutgiltiga sanningen.”

År 202 v.t. utfärdade kejsar Septimius Severus ett edikt som förbjöd de kristna att värva proselyter. Detta fick dem emellertid inte att sluta upp med att vittna om sin tro. Latourette beskriver resultatet: ”Genom sin vägran att kompromissa med de förhärskande hedniska religionerna och många av den tidens sociala sedvänjor och moraluppfattningar kom ... [de första kristna] att utveckla en sammanhållning och en organisation som gjorde att de kom i konflikt med samhället. Själva den brytning som krävdes för att sluta sig till kristendomen gav dess anhängare en övertygelse som utgjorde en källa till kraft att stå emot förföljelse och att nitiskt värva proselyter.”

Historien talar följaktligen sitt tydliga språk. Även om de första kristna försökte vara goda medborgare och leva i fred med alla människor, vägrade de, på det hela taget, att bli ”någon del av världen”. (Johannes 15:19) De visade respekt för myndigheterna. Men när kejsaren förbjöd dem att predika, hade de inget annat val än att fortsätta att predika. De försökte leva i fred med alla människor, men de vägrade att kompromissa när det gällde moralnormer och hednisk avgudadyrkan. På grund av detta blev de föraktade, förtalade, hatade och förföljda, precis som Kristus hade förutsagt att de skulle bli. — Johannes 16:33.

Fortsatte de som bekände sig till kristendomen att vara avskilda från världen, eller ändrade de med tiden sin inställning?

[Infälld text på sidan 4]

”Den kristnes ståndpunkt vållade honom dagligen problem: han levde utanför det etablerade samhället”

[Infälld text på sidan 6]

”Kritiker gjorde kristendomen till föremål för åtlöje på grund av dess sentida ursprung och ställde detta i kontrast till konkurrenternas höga ålder”

[Bild på sidan 3]

Eftersom de kristna vägrade att dyrka den romerske kejsaren och hedniska gudomligheter, anklagades de för att vara ateister

[Bildkälla]

Museo della Civiltà Romana, Rom

[Bild på sidan 7]

De kristna under det första århundradet var kända som nitiska förkunnare av budskapet om Guds kungarike

[Bildkälla på sidan 2]

Framsidan: Alinari/Art Resource, N.Y.