Ett bättre framtidshopp för själen

DE ROMERSKA soldaterna hade inte väntat sig en sådan utgång. När de stormade klippborgen Masada, de judiska revolutionärernas sista fäste, var de beredda på att få möta attackerande fiendestyrkor, tjutande stridsmän och skrikande kvinnor och barn. Men det enda de hörde var det knastrande ljudet av eld. När de trängde in i den brinnande fästningen, gick den fruktansvärda sanningen upp för dem: deras fiender — omkring 960 personer — var redan döda! De judiska rebellerna hade systematiskt dödat sina egna familjemedlemmar och därefter varandra. Den siste hade sedan dödat sig själv.a Vad hade fått dem att begå detta fruktansvärda massmord?

Enligt den samtida historieskrivaren Flavius Josephus var tron på människosjälens odödlighet en viktig faktor i sammanhanget. Eleasar Ben Jair, seloternas ledare i Masada, hade först försökt övertyga sina män om att det skulle vara mer ärofullt att begå självmord än att bli dödad eller förslavad av romarna. När han såg att de ändå tvekade, höll han ett lidelsefullt tal om själen. Han förklarade att kroppen bara är en börda, ett fängelse för själen. Därefter sade han: ”Men först då hon [själen] blifvit lösgjord från den tyngd, som trycker henne ned till jorden, och uppnått sitt sanna hem, då först blir hon delaktig af en salig verksamhet och af en från ingen sida hämmad kraft och förer såsom Gud sjelf en evig och osynlig tillvaro.”b

Hur reagerade hans åhörare? Josephus berättar att när Eleasar hade talat en lång stund om detta ämne, ”afbröto de honom alla, och likasom de gripits af en oemotståndlig rörelse påyrkade de, att man skulle skrida till verket och skiljdes från hvarandra, såsom hade de jagats af en ond ande”. Josephus tillägger: ”Den ene sökte komma före den andre. ... Ett sådant begär att mörda sig, hustru och barn samt hvarandra, hade bemäktigat sig dem alla.”

Detta tragiska exempel belyser hur läran om själens odödlighet i grund kan förändra vanliga människors syn på döden. Den får dem att betrakta döden, inte som människans värsta fiende, utan som en nyckel som öppnar vägen för själen till en högre existens. Men varför hade dessa judiska seloter denna tro? Många kanske tar för givet att deras heliga böcker, de hebreiska skrifterna, lär att människan inom sig har en medveten ande, en själ som lever vidare efter döden. Är det verkligen så?

”Själen” i de hebreiska skrifterna

Nej, det är det inte. Redan i Bibelns första bok, Första Moseboken, får vi veta att själen inte är något som man har, utan någonting man är. När den första människan, Adam, skapades, sägs det: ”Människan blev en levande själ.” (1 Moseboken 2:7) Det hebreiska ord som här översatts med ”själ”, nẹ·fesh, förekommer över 700 gånger i de hebreiska skrifterna och syftar inte en enda gång på en separat, översinnlig, andlig del av människan. Tvärtom beskrivs själen som materiell, konkret, fysisk.

Slå upp de nedan angivna verserna i din egen bibel, för det hebreiska ordet nẹ·fesh förekommer i alla dessa bibeltexter. De visar tydligt att själen kan utsättas för hot och risker och till och med bli kidnappad (5 Moseboken 24:7; Domarna 9:17; 1 Samuelsboken 19:11); röra vid saker och ting (Job 6:7); slås i järn (Psalm 105:18); åstunda att äta kött, utsättas för betryck genom fasta, försvagas av hunger och törst, lida av en tärande sjukdom och drabbas av sömnlöshet på grund av sorg. (5 Moseboken 12:20; Psalm 35:13; 69:10; 106:15; 107:9; 119:28) Ja, eftersom din själ är du, ditt eget jag, kan din själ uppleva allt som du själv kan uppleva.c

Betyder då det att själen kan dö? Ja, det gör det. Människosjälen omtalas aldrig som odödlig i de hebreiska skrifterna, utan tvärtom sägs det att den kan ”avskäras” eller avrättas på grund av ett orätt handlingssätt, bli ihjälslagen, mördas, tillintetgöras och slitas sönder. (2 Moseboken 31:14; 5 Moseboken 19:6; 22:26; Psalm 7:2) ”Den själ som syndar — det är den som kommer att dö”, sägs det i Hesekiel 18:4. Döden är följaktligen det normala slutet för mänskliga själar, eftersom vi alla syndar. (Psalm 51:5) Den första människan, Adam, fick veta att straffet för synd var döden — inte odödlighet och en förflyttning till andevärlden. (1 Moseboken 2:17) Och när han sedan syndade, uttalade Gud följande dom över honom: ”För stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.” (1 Moseboken 3:19) När Adam och Eva dog, blev de helt enkelt en ”avliden själ” eller ”en död själ”, uttryck som ofta förekommer i Bibeln. — 4 Moseboken 5:2; 6:6.

Det är därför inte så underligt att The Encyclopedia Americana säger beträffande ordet ”själ” i de hebreiska skrifterna: ”Gamla testamentets uppfattning är att människan är en enhet, inte en förening av själ och kropp.” Det sägs vidare i samma verk: ”Nefesh ... uppfattas aldrig som något som är i verksamhet skilt från kroppen.”

Vilken uppfattning hade då trogna judar om döden? De trodde helt enkelt att död är motsatsen till liv. Psalm 146:4 förklarar vad som händer när anden, dvs. livskraften, lämnar en människa: ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.”d Kung Salomo skrev likaså att ”vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls”. — Predikaren 9:5.

Varför var då så många judar under det första århundradet, till exempel seloterna i Masada, övertygade om att själen är odödlig?

Det grekiska inflytandet

Judarna hade inte hämtat den här läran från Bibeln, utan från grekerna. Mellan 600-talet och 400-talet f.v.t. tycks föreställningen om en odödlig själ ha spritt sig från grekiska mysteriekulter till den grekiska filosofin. Tanken på ett liv efter döden, där onda själar skulle straffas med evig pina, hade länge varit mycket populär, och läran tog så småningom fastare former och blev mer och mer utbredd. I filosofiska kretsar förekom ändlösa debatter om själens natur. Homeros hävdade att själen vid döden lämnade kroppen med ett surrande, gnisslande eller rasslande ljud. Epikuros menade att själen hade massa och i själva verket var en oändligt liten kropp.e

Men den mest kände förespråkaren för den odödliga själen var förmodligen den grekiske filosofen Platon, som levde på 300-talet f.v.t. Hans beskrivning av sin lärares, Sokrates’, död vittnar om en uppfattning som är mycket lik den som seloterna i Masada hade flera hundra år senare. Som den franske teologen Oscar Cullmann uttrycker det: ”Platon visar oss hur Sokrates möter döden med fullständig fattning och sinnesfrid. Sokrates’ död är en vacker död. Vi ser inga spår av dödsskräck. Sokrates kan inte känna fruktan inför döden, eftersom den befriar oss från kroppen. ... Döden är själens bästa vän. Så lär han; och så dör han, i underbar harmoni med sin egen lära.”

Det var tydligen under mackabéerperioden, på 100-talet före Kristus, som judarna började uppta den här läran från grekerna. Josephus, som levde under det första århundradet v.t., berättar att fariséerna och esséerna — inflytelserika judiska religiösa grupper — omfattade den läran. Vissa dikter, som förmodligen tillkom under den perioden, återspeglar samma uppfattning.

Hur var det då med Jesus Kristus? Spred även han och hans efterföljare denna grekiska lära?

De första kristnas uppfattning om själen

De första kristna hade inte samma syn på själen som grekerna. Tänk till exempel på hur Jesu vän Lasarus dog. Om Lasarus hade haft en odödlig själ, som fri och lycklig lämnade kroppen vid döden, skulle då inte den bibliska redogörelsen i Johannes’ elfte kapitel ha en helt annorlunda lydelse? Om Lasarus hade varit vid liv och fört en lycklig och medveten tillvaro i himlen, skulle Jesus säkert ha talat om det för sina efterföljare, men i stället förklarade han — helt i överensstämmelse med det som sägs i de hebreiska skrifterna — att Lasarus sov, var utan medvetande. (Vers 11) Jesus skulle säkert ha varit glad om hans vän hade fått del av en sådan underbar, ny existens, men i stället grät han öppet över hans död. (Vers 35) Om Lasarus’ själ hade befunnit sig i himlen och njutit av livet i evig lycksalighet, skulle Jesus säkert inte ha varit så grym att han kallade honom tillbaka till det ”fängelse” som en ofullkomlig fysisk kropp utgör för att leva några få år bland ett sjukt och döende människosläkte.

Återvände Lasarus från de döda med entusiastiska berättelser om de fantastiska fyra dagar som han tillbringat som en från kroppen befriad andevarelse? Nej, det gjorde han inte. De som tror på människosjälens odödlighet kanske svarar att detta berodde på att hans upplevelse var alltför överväldigande för att kunna beskrivas med ord. Men det argumentet håller inte. Nog kunde väl Lasarus åtminstone ha talat om för sina närmaste att han hade varit med om något som var alltför fantastiskt för att kunna beskrivas! Men Lasarus sade inte ett ord om att han hade upplevt något under den tid han var död. Tänk, att hålla tyst om något som förmodligen intresserar människor mer än något annat ämne: vad som händer när man dör! En sådan tystnad kan bara ha en förklaring. Det fanns ingenting att berätta. De döda sover, de är fullständigt omedvetna.

Säger då Bibeln att döden är själens ”bästa vän”, blott och bart en övergång mellan olika existensformer? Nej! För sanna kristna, till exempel aposteln Paulus, var döden ingen vän, utan ”den siste fienden”. (1 Korinthierna 15:26) De kristna betraktar inte döden som något naturligt, utan som något fruktansvärt och onaturligt, eftersom den är ett direkt resultat av synd och uppror mot Gud. (Romarna 5:12; 6:23) Döden ingick inte i Guds ursprungliga uppsåt för mänskligheten.

Men även om människans själ är dödlig, är sanna kristna inte utan hopp. Berättelsen om hur Lasarus blev uppväckt är en av de många skildringar som tydligt visar oss det verkliga, bibelenliga hoppet för döda själar — en uppståndelse. Bibeln lär att det finns två olika slag av uppståndelse. Det stora flertalet människor som sover i graven, både rättfärdiga och orättfärdiga, har hopp om att uppstå till evigt liv i ett paradis här på jorden. (Lukas 23:43; Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15) För en liten grupp, som Jesus omtalade som sin ”lilla hjord”, är hoppet att få uppstå till odödligt liv som andevarelser i himlen. Denna grupp, som inbegriper Jesu Kristi apostlar, kommer att härska tillsammans med Kristus över människorna och återföra dem till fullkomlighet. — Lukas 12:32; 1 Korinthierna 15:53, 54; Uppenbarelseboken 20:6.

Hur kommer det sig då att kristenhetens kyrkosamfund inte undervisar sina medlemmar om uppståndelsen, utan lär att människosjälen är odödlig? Lägg märke till det svar som teologen Werner Jaeger gav i The Harvard Theological Review år 1959: ”Den mest betydelsefulla faktorn i den kristna trons historia var att den kristna teologins fader, Origenes, var en platonsk filosof vid kateketskolan i Alexandria. Han införlivade med den kristna tron hela det kosmiska drama som hör själen till, vilket han lånat från Platon.” Kyrkan gjorde följaktligen precis som judarna hade gjort flera hundra år tidigare — de övergav Bibelns läror till förmån för grekisk filosofi.

Lärans verkliga ursprung

Nu kanske någon vill försvara läran om själens odödlighet och undrar: Om själen inte är odödlig, varför förekommer då denna lära, i en eller annan form, i så många av världens religioner? Den Heliga skrift ger oss ett välgrundat skäl till att den här trosuppfattningen är så vanlig i den religiösa världen.

Bibeln talar om för oss att ”hela världen befinner sig i den ondes våld”, och den säger uttryckligen att Satan är ”den här världens härskare”. (1 Johannes 5:19; Johannes 12:31) Världens religioner har uppenbarligen inte varit immuna mot Satans inflytande. Tvärtom har de i hög grad bidragit till problemen och stridigheterna i dagens värld. Också när det gäller deras lära om själen, återspeglar de i mycket stor utsträckning Satans mentalitet. På vilket sätt?

Du kanske minns den allra första lögnen. Gud hade sagt till Adam och Eva att de skulle dö om de syndade mot honom. Satan försäkrade emellertid Eva: ”Ni kommer med visshet inte att dö.” (1 Moseboken 3:4) Adam och Eva dog naturligtvis; de återvände till stoft, precis som Gud hade sagt. Men Satan, ”lögnens fader”, övergav aldrig sitt första lögnaktiga påstående. (Johannes 8:44) I otaliga religioner, som skiljer sig från Bibelns läror eller ignorerar dem helt och hållet, för man fortfarande fram samma tanke: ”Du kommer med visshet inte att dö. Din kropp kanske förgås, men din själ kommer att leva vidare — för evigt, precis som Gud!” Intressant nog sade Satan också till Eva att hon skulle bli ”som Gud”! — 1 Moseboken 3:5.

Hur mycket bättre är det inte att ha ett hopp som baserar sig på sanning och inte på lögner eller på mänskliga filosofier! Hur mycket bättre är det inte att veta att nära och kära som dött vilar omedvetna i graven än att oroa sig över vart en odödlig själ tar vägen! Denna dödens sömn behöver inte skrämma oss eller göra oss nedstämda. På sätt och vis kan vi betrakta döden som en trygg viloplats. Varför trygg? Därför att Bibeln försäkrar oss att de döda som Jehova älskar lever i en speciell bemärkelse. (Lukas 20:38) De lever i hans minne. Detta är en mycket uppmuntrande tanke, därför att hans minne inte har några gränser. Han är ivrig att få föra oräkneliga miljoner människor tillbaka till livet och ge dem möjlighet att leva för evigt på en paradisisk jord. — Jämför Job 14:14, 15.

Uppståndelsens strålande dag kommer med visshet, eftersom alla Jehovas löften måste uppfyllas. (Jesaja 55:10, 11) Hur underbart kommer det inte att bli, när denna profetia går i uppfyllelse: ”Men dina döda må få liv igen, mina dödas kroppar må åter stå upp. Vakna upp och jubla, ni som ligger i graven, ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall ge tillbaka de avsomnade.” (Jesaja 26:19, 1982) Ja, de döda som sover i graven är lika trygga som ett litet barn i modersskötet. De skall snart ”födas” tillbaka till liv på en paradisisk jord!

Vilket hopp skulle kunna vara bättre än det?

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

De judiska seloterna i Masada trodde att döden skulle befria deras själar från kroppens ”fängelse”